Två gånger dagens brittiska noir

Cara Hunter
Hela sanningen
övers: Jan Risheden
(LB Förlag)

G.R. Halliday
Ner i mörkret
övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Följande romaner är två typiska exempel på den krimi som skrivs i dagens Storbritannien. Eller för att vara mer noga: två olika exempel. Dels på engelsk och dels skotsk krimi från 2020-talet.

Cara Hunter skriver ettrigt, i likhet med många av sina kolleger bland dagens engelska deckarförfattare. ”Hela sanningen” är femte titeln i Hunters serie om kriminalkommissarie Adam Fawley och hans poliskolleger i Oxford.

G.R. Halliday skriver, ordagrant, ”Tartan noir”. Så kallas den mörka, hårdkokta deckargenren från Skottland. ”Ner i mörkret” är andra titeln i Hallidays serie om kriminalkommissarie Monica Kennedy och hennes poliskolleger i Inverness.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday skriver alltså  polisromaner – men på var sitt sätt. Bägge är också experimentella krimiförfattare, de experimenterar med genregränserna och provar nya sätt att författa  polisromaner.

Ettrigt eller nervigt är nyckelord för Hunter. Det gäller språket. Hon skriver inte i staccato men hennes meningar jagar ändå liksom på varann.

Det gäller också hennes sätt att bryta av, låt säga, huvudberättandet – variera deckarberättelsen genom att blanda olika sorters kapitel och avsnitt (ja, ibland bara foga in något som inte är ett kapitel).

Eftersom ”Hela sanningen” är den femte titeln i Hunters polisserie föregås berättelsen av att samtliga kriminalpoliser presenteras som på registerkort. Just så har det layoutats, så ser det ut på boksidorna.

Därefter följer en kort nätdiskussion där varje replik/kommentar också har formen av en diskussion på nätet.

Boken innehåller också utskrivna polisförhör, några tidningsartiklar och utskrifter från en True crime-podd. Dessutom laborerar Hunter med berättarpersonen. Den övergripande berättarformen är författaren som gud, alltså tredje person, men när kommissarie Fawley hamnar i fokus så berättar han själv, då övergår romanen till första person, jag-form.  

Blir det rörigt? Nej, det blir ettrigt. Det blir spännande direkt i formen.

Mörker är nyckelord för G.R. Halliday. När jag en gång intervjuade Ian Rankin, en av Tartan noir-mästarna, berättade han för mig att Robert Louis Stevensons kortroman om ”Dr Jekyll och Mr Hyde” förmedlar och analyserar dubbelnaturen hos staden Edinburghs invånare. 

Då trodde jag att detta enbart gällde Edinburgh men sen dess har jag läst så pass många Tartan noir-deckare att jag numera insett att Stevenson nog beskrev hela Skottland.

”Ner i mörkret” må utspela sig på de skotska högländerna, i staden Inverness och längs Atlantkusten, men titeln är högst lämplig. Halliday skriver så mörkt att det blir svart.

Hans experiment består av två berättelser, ja, nära nog två romaner, i en och samma roman. Varje deckarläsare vet ju att de bägge berättelserna kommer att förenas till slut, men de får länge löpa parallellt, var för sig. 

Den ena, som väl kan kallas huvudberättelse, är en polisroman och den andra är en skräckroman. Men bägge är lika hemska.

Annabelle tycker om att köra fort. Nu gör hon det på en väg genom Skottlands högländer. Plötsligt får hon syn på en liten flicka mitt på vägen. Annabelle väjer – och kör rätt in i ett träd.

Hon tuppar av. När hon vaknar igen är allting svart. Annabelle lever men hon sitter inte i bilen. Var är hon? Det är ena berättelsen.

Kommissarie Monica Kennedy har sviter efter utredningen i den första titeln i Hallidays polisserie. Ja, det har också hennes kolleger. Nu återkommer hon – kanske för tidigt – som utredningsledare för en serie styckmord = en styckmördare. Vad har alla dessa, så olika personer och lik, gemensamt?

Cara Hunter låter sina poliser under ledning av kommissarie Adam Fawley dra i olika trådar: sextrakasserier på universitet (fast omvänt, en manlig student och rugbyspelare anklagar sin kvinnliga professor), en kvinna hittas mördad (och den tråden leder till Fawley som hamnar i häktet), dessutom har den så kallade ”Vägkantsvåldtäktsmannen” fått avkortat straff.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday är noga med att presentera samtliga personer, inte minst poliserna, så man lär känna dem, som privatpersoner och människor. Det uppskattas extra.

Summa summarrum: två välskrivna, personliga och bra polisromaner. Men Hallidays får man ha ett tuffare hjärta för att läsa.

Bengt Eriksson

Så poetiskt, vackert och hemskt

Sara Stridsberg
Kärlekens Antarktis
(Albert Bonniers)

Låt mig börja med en vädjan till Svenska Deckarakademin: Nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsbergs som en av årets bästa svenska kriminalromaner.

Stridsberg skildrar det som kriminalromaner (deckare, polisromaner, noir, thrillers och alla andra undergenrer) handlar om; djupast inne, längst ner. Vad de/t egentligen handlar eller borde handla om.

Och hon gör det på ett skriftspråk där prosa och lyrik förenas av livsnödvändighet, av livets förbindelse mellan liv och död, döden och livet.

Med varje mening och ord visar hon varför jag så envist använder benämningen krimi och varför jag lika envetet hävdar att bra kriminallitteratur skrivs granne med poesi.

Redan från romanens första stycke – den första och så andra, tredje, fjärde meningen – överväldigar hon mig, allt mer och mer, börjar krama mitt hjärta ur min kropp. ”Hon” kan förresten vara både författaren och huvudpersonen.

Sara StridsbergHon heter – hette – Kristina, kallad Inni. Det är den styckmördade, prostituerade kvinnans berättelse. Hennes berättelse och ”hennes” kan också syfta både på författaren och huvudpersonen.

Den styckmördade kvinnan berättar, den redan när berättelsen börjar döda kvinnan. Det blir så starkt att jag inte kan återförmedla det.

Som jag skrev: ”Kärlekens Antarktis” handlar om det som kriminalromaner handlar om – eller borde handla om – djupast ner i sig, längst ner i grunden för liv som död.

Naturligtvis – ett konstigt ord, ingenting i den här berättelsen borde vara ”naturligt” – kan en läsare inte undgå att tänka på Catrine da Costa, också styckmördad, också prostituerad, också missbrukare.

Inni är inte Catrine. Inni är Inni. Men också många; hon är alla, hon är också Catrine.

Om jag, en vit åldrande man, drabbas så att jag då och då måste ta en paus för att klara av att läsa, hur ska då kvinnor drabbas? Jag undrar men svara kan jag förstås inte.

Boken kan också, fast ännu har jag inte nått dit i läsningen, för mig handlar ”Kärlekens Antarktis” alldeles för påtagligt om verkligheten, liv och död på ordagrant allvar, men romanen kan också läsas som en skarp, arg, ilsken kommentar till de allt fler kvinnliga brottsoffren i dagens kriminallitteratur och ännu mer i deckarserier på TV.

Eller snarare: kvinnor som brottsobjekt, till och med det.

Men Sara Stridsberg förvandlar den döda, styckmördade, prostituerade, drogmissbrukande Kristina till ett brottssubjekt i sin – författarens och huvudpersonens – berättelse; efter döden, efter styckmordet, som död.

Det ska fan vara kvinna i detta liv, jag anvundas inte.

Att det kan vara möjligt, det finns få författare som klarar av detta, att använda skriftspråket så skönt, ja, det är ordet, och så poetiskt, så vackert, för att skildra det värsta och hemskaste: det mänskliga livet som både död och liv.

Vad livet gör med människor. Vad människor rymmer inom sig. Vad betyder ordet mänskligt? Vad är en människa?

Vissa meningar är ohyggliga (nu måste jag hämta andan igen). Det kan vara raka och direkta men ändå poetiska formuleringar – och samtidigt ohyggliga, obarmhärtiga i sin skildring av Innis död (och liv).

Avslutar med en uppfordran: Vill inte ni ledamöter i Svenska Deckarakademin slutgiltigt göra bort er så nominera Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” som en av årets bästa… ja, ”deckare”.

Själv har jag svårt att tänka mig att Sara Stridsberg inte hamnar högst upp när jag ska summera krimiåret 2018.

Bengt Eriksson