Med ett ord: Mästarklass!

Jørn Lier Horst

Ärende 1569

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Så ska en slipsten dras.

Det är väl ingen hemlighet att Jørn Lier Horst är en av mina absoluta favoriter när det kommer till deckarförfattare. Är det någon som jag själv inspireras av i mitt eget skrivande så är det den skicklige norrmannen.

Inga detaljer lämnas åt slumpen. Med små medel lyckas han fånga läsaren utan att slösa med splatter eller överdriva psykopater som mördare. Det är snyggt, jäkligt snyggt.

”Ärende 1569” är del fyra i coldcase-serien med kriminalaren William Wisting i huvudrollen. Den här gången är det ett gammalt fall med en ung kvinnas försvinnande och våldsamma död som fångar hans uppmärksamhet.

Men det är inte ett olöst fall. En potentiell mördare har redan dömts och avtjänat sitt straff men var han verkligen skyldig?

Wisting får brev med ledtrådar i sin postlåda som pekar på att det finns andra misstänka som polisen missat i sin ursprungliga utredning. Vi får följa den mödosamma jakten på sanningen. Ledtrådar och villospår nystas upp som blodiga smultron på ett grässtrå.

Jag kan inte sluta lyssna trots att det egentligen inte bjuds på några direkta spänningsmoment. Det är Jørn Lier Holst storhet.

Om jag ska ge ett tips till någon som vill bli deckarförfattare så är det att vederbörande bör läsa allt av Jørn Lier Holst. Och då handlar det inte bara om hans trovärdiga skildringar av polisarbetet.

Jag imponeras av hur han jobbar med planteringar, dialogen och gestaltningen. Här finns skolboksexempel på hur man får bra driv i en scen utan att det går till överdrifter.

Miljöbeskrivningarna portioneras ut som välkryddade delikatesser precis i lagom mängd. Balansgången mellan privat livet, som ofta handlar om dottern, och arbetet är vägd på guldvåg.

Inte för mycket. Inte för lite.

Det finns en scen lite mer än halvvägs in i boken där Wisting besöker den tidigare dömde mördaren i hans hem för första gången. Som läsare kanske du inte lägger märke till något märkvärdigt med den scenen.

Och det är just det som är så bra. Allt sitter där det ska. Den scenen skulle kunna tryckas upp i en skolbok för aspirerande deckarförfattare.

Jag ska inte trötta ut er mer med hyllningarna. Men mycket bättre än så här kan det inte bli. En bladvändare utan splatter. Mästarklass helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Joyce Carol Oates, alltid deckarförfattare

Joyce Carol Oates diskuterades i en Facebookgrupp – eller rättare sagt var det Rosamond Smith som diskuterades. Ett bra tag sen nu som Oates slutade med den deckarförfattarpseudonymen. Men Oates som Smith förtjänar att diskuteras igen och aldrig glömmas bort – och läsas av de som inte upptäckte och läste deckarna av Rosamond Smith alias Joyce Carol Oates när de översattes och gavs ut i Sverige.

Fast det där med deckare, Smith och Oates…

Diskussionen fick mig att minnas när jag i boken Deckarhyllan, både när första utgåvan kom på 90-talet och den andra, utökade kom i början av 2000-talet, snart tjugo år sen: när jag där och då påpekade att Joyce Carol Oates skriver väl alltid deckare och annan krimi, oavsett vad hon skriver. Inte alla – det betyder få – höll med. (Lika få som då höll med att Stephen King skulle/kunde placeras på Deckarhyllan, vilket jag skrev i samma bok.

Följande har om Joyce Carol Oates / Rosamond Smith har hämtats ur boken Deckarhyllan, Och sen dess har Oates skrivit ännu så många fler böcker – att hinna läsa alla hennes böcker är ett livsprojekt, som jag försöker uppfylla.

***

Joyce Carol Oates  /

Rosamond Smith

Land: USA

Genre: (deckar)romaner om ondska

och det amerikanska samhället

Den allmänna åsikten – som i detta fall betyder de flesta litteraturkritiker – är att Joyce Carol Oates skriver skönlitterära romaner under sitt riktiga namn och mer spänningsbetonade romaner, deckare, under pseudonymen Rosamond Smith.

Enligt samma allmänna åsikt är Smith-deckarna mer lättillgängliga och därmed ytligare: inte blott underhållning men på gränsen till. Medan Oates-romanerna gräver djupare i människans outgrundliga psyke och därmed är intressantare och bättre.

Men så tycker inte jag.

Om man med deckare menar romaner som handlar om brott och straff, som på samma gång är spännande och har något att säga om människorna och samhället – i så fall  skriver Oates/Smith alltid deckare, kriminal- och spänningsromaner. Alla hennes romaner handlar, mycket förenklat, om människans förhållande till ondska och – i ondskan förlängning – våld och död. Så här inleds ”Blonde” (2000), romanen om skådespelerskan Marilyn Monroe: 

I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden. Döden kom som i tecknad barnfilm farande på en tung budcykel. Den osvikliga Döden. Döden som man inte kan hejda. Döden som har bråttom. Döden som trampade fram i rasande fart. Döden som i en robust korg på pakethållaren hade med sig ett paket märkt *SPECIALLEVERANS AKTAS*.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Kanske kan det t o m vara så att deckarromanens enklare och mer direkta tilltal, dess funktion som underhållare, får det hemska att bli ännu hemskare: budskapet om människorna, livet, samhället och ondskan träffar plötsligt och oväntat och därmed hårdare. Så är det i alla fall för mej.

Ett, personligt, exempel:

”Ormöga” (1993), författad under namnet Rosamond Smith, är egentligen en ganska enkelt uppbyggd deckare, en s k psykologisk thriller, om Lee Roy Sear, dömd till döden för mord, och Michael O’Meara, jurist i karriären men också idealist. O’Meara kämpar för och lyckas få Sears dödsdom omvandlad till fängelse. När fången blir frisläppt och ska anpassas till samhället tar Michael emot Lee Roy i sitt hem.

Jag är också en sån där liberal, också jag tror att om man behandlar människor väl, så blir de nog goda, då finns det ingen grogrund för ondska. Men det är just vad ondskan gör när den släpps in i familjen O’Mearas lyckliga hem (man, hustru, tvillingsöner) i det lilla förortssamhället Mount Orion, New Jersey: den gror och fortplantas dessutom.

Rosamond Smiths skildring av ondskan som växer likt häcken kring en sovande Törnrosa drabbade mej hårdare och har stannat kvar i mej längre än många av de mer precisa, nära nog outhärdliga beskrivningar av våld och ondska som finns i  romanerna – t ex den ohyggliga hemmaaborten i ”Livets uppkomst” (också 1993) – av Joyce Carol Oates.

Varför? I en deckare ska författaren vara domare. En deckarroman ska sluta om inte lyckligt så i alla fall så rättvist som möjligt. Men romanen ”Ormöga” slutar inte där texten slutar. Ingen rättvisa skipas. Läsaren måste själv upptäcka, avslöja – definiera – och döma ondskan.

Många journalister, inte minst svenska, har frågat Joyce Carol Oates varför det är så mycket våld i hennes böcker. Svaret blir alltid detsamma. Hon skriver ju om USA.  

För Joyce Carol Oates/Rosamond Smith är ondskan ett symptom på och en nyckel till det amerikanska samhället. Hon skildrar olika samhällslager, ställer människor med olika bakgrund och olika livsvillkor mot och brevid varann. Inte minst när hon skriver som Rosamond Smith – det framgår redan av (deckar)romantitlar som ”Tvillingliv” (1988), ”Syskonsjälar” (1990), ”Dubbelroller” (1991) och ”Dubbelrosen” (1998) – återkommer hon ofta till syskon- och tvillingtemat: det onda och det goda som ett tvillingpar.

Den goda människan som till sin förfäran upptäcker ondskan i sej själv. Biologiska syskon och tvillingar som är så olika trots att de är så lika. Den ena ond, den andra god – men vem är vad? Ondskan som inte måste vara ond utan också kan vara god.

Vad menar Joyce Carol Oates när hon i ”Foxfire – en tjejligas bekännelser” (1994) skildrar ett gäng laglösa tjejer? Att våld, som oftast utövas av män, också kan vara kvinnligt? Är det i så fall av ondo (ska kvinnor ta efter männens sämsta sidor) eller av godo (en väg ut ur orättvisor och förödmjukelser, orsakade av männen och fattigdomen)?

Så många frågor, så många tankar…

Den här korta texten kan förstås inte presentera hela hennes innehålls- och omfångsrika författarskap. Många böcker har översatts till svenska, men många (romaner, noveller, lyrik, essäer, dramatik) återstår också att översätta. Till dej som vill läsa mer om Oates rekommenderar jag Ordfront Magasins temanummer (4/1994), som fortfarande måste vara det mesta och bästa som skrivits om henne på svenska.

Det finns de som menar att Joyce Carol Oates är den största författaren i vår tid och därför står i tur att få Nobelpriset. Syftet med den här texten är något mindre men inte oviktigt: att få deckarläsare att upptäcka Joyce Carol Oates och Rosamond Smith – bägge två! Romanerna är delar av samma författarinna och värld, den litterära och den verkliga. Oates- och Smith-böckerna kompletterar varann.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002

***

Joyce Carol Oates har skrivit så många böcker – även om man enbart räknar översättningar till svenska – att jag istället för att lista dem här under lägger en LÄNK till Wikipedia. Där finns en gigantiskt bibliografi över hennes utgivna titlar, under såväl namnen Joyce Carol Oates och Rosamond Smith som (ännu ett författarnamn) Lauren Kelly.

Deckarloggbäst februari 2020

NMarianne Cedervall nar-sista-strofen-klingat-utMarianne Cedervall
När sista strofen klingat ut
(Lind & Co)
Det lackar mot jul i Mullvalds socken på Gotland. En släktforskare letar spår efter sin gammelmoster, missionären, Dagny. Hon försvann gåtfullt i början av 50-talet och nu vill någon att omständigheterna kring hennes försvinnande ska förbli en hemlighet. Marianne Cedervalls Anki och Tryggve kan givetvis inte låta bli att försöka hjälpa till. Efterforskningarna leder till förödande konsekvenser och historien trappas upp mot en dramatisk final. Boken är en klassisk cosy crime i bästa Agatha Christie-stil. (Ur Samuel Karlssons rec.)

SchirachFerdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)
Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”. Genre: verklig spänning. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt måste de vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat. Mellan raderna finns flera sensmoraler: rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar och att det alltid finns anledningar till att brott begås. Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en ”olycka” och hon ställs inför rätta igen.

Karin Wahlberg de-drabbadeKarin Wahlberg
De drabbade
(W&W)
Kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har flyttat från Oskarshamn till Lund. Resultatet: ett nära möte med staden Lund genom Claes på cykel till polishuset och en ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika som arbetar på kirurgen i Lund. En chefstrateg mördas i ett sommarhus i Dalby. Det är deckargåtan, som trängs med skildringar av sjukvårdens arbetsförhållanden, behandling av cancerpatienter med mera. En polis- och sjukvårdsroman om vår kriminella sjukvård. ”De drabbade” är Sveriges befolkning.

Halliday ut-ur-skuggornaG.R. Halliday
Ut ur skuggorna
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)
Sextonårige Robert Wright kommer hem sent en kväll, går upp på sitt rum och lägger sig. Dagen därpå hittas han död på en ödslig åker i det skotska höglandet. Den storväxta, något udda kriminalkommissarie Monica Kennedy får hand om fallet. Samtidigt bistår hon socialarbetaren Michael Bach i hans försök att hitta en försvunnen klient. Snart fångas jag av de udda persongalleriet och alla väl utarbetade villospår, flera gånger blir jag överraskad och lurad. En underton av brutalt våld bidrar till att ge historien en extra svärta och i det här fallet känns det motiverat. Författaren lyckas fånga mig i sitt strupgrepp så att jag mot slutet kippar efter andan. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalKristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil. Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare. Fyndigt, pussligt och klurigt samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av de återkommande personerna Emma, Helena, Frida med flera. ”En giftig skandal” är Appelqvists bästa deckare hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår. Då och där upphör spänningen att sjuda. tyvärr men blott för ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Året är 1949 när Mikael Fuchs fortsätter att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett både historiskt och framtida Stockholm. Miljön är genialt påhittat: ett Stockholm som kunde blivit verklighet om politikerna fått igenom idéerna om att modernisera staden – som att låta Nya Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg. En man hittas flytande – troligen död – i en swimmingpool på lyxiga Djurgården. Stämning: så noir att Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. Pastisch och lek med deckargenren men samtidigt på allvar och med exakt tonkänsla.

Verklig spänning

Ferdinand von Schirach
Straff
Övers: Rebecca Kjellberg
(Lindelöws förlag)

Fiktivt men autentiskt. Så kan hans tredje novellsamling sammanfattas.

Ferdinand von Schirach avslutar sin novelltrilogi – efter ”Brott” och ”Skuld” – med samlingen ”Straff”.

SchirachMer skönlitterärt – eller ordet är nog fiktivt – nu än tidigare. Omöjligt att von Schirach kan känna till allt detta om de människor han skildrar, samtidigt som de måste vara hämtade ur hans erfarenhet som advokat.

Han skriver precist och exakt, inte ett ord som utsmyckning. Det ger ett starkt autentiskt intryck.

Genre: verklig spänning. Mellan raderna finns flera sensmoraler.

Dels om rättssamhällets nyckfulla sätt att straffa eller inte straffa brottslingar. Dels att det alltid finns en anledning till att ett brott begås.

Mest gripande är novellen om kvinnan som suttit i fängelse för att ha dödat sitt barn. När hon släpps fri råkar hennes man ut för en olycka och hon ställs inför rätta igen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar