Miljöprofessorn som skrev Greta-deckare

Strömningstjänsterna för ljud- och e-böcker får äldre deckare att vara som nya igen.

Ja, när äldre – ”gamla”? – romaner blir inlästa eller går från papper till epub så förändras samtidigt publikens läs- och lyssningsvanor. För vem kollar originalutgivningsår när en ”ny” titel plötsligt finns på till exempel Storytel?

Om man upptäcker en ”ny” bok, hör eller läser den för första gången, så är den ju också som ny – på nytt. Ifall berättelsen håller innehållsligt och tidsmässigt, förstås.

De flesta av de böcker som Staffan Westerlund skrev håller tyvärr alldeles för bra och riktigt. Inte mycket har skett och förändrats, hotet mot miljön och allas vår framtid kvarstår.

Inte bara det – hoten är än större nu.

Staffan Westerlund var miljöprofessor och miljödeckarförfattare. Undrar om Greta Thunberg har läst hans deckare? De skulle nämligen kunna beskrivas som ”Greta-deckare”.

***

Staffan Westerlund (1942-2012)
Land: Sverige
Genre: miljö- och samhällsdeckare, framtidslitteratur

De kunde vara omslag till fackböcker om djur och natur. På sex omslag av nio finns målningar – de flesta signerade John Ahlgren – av naturen: fåglar, luft, vatten.

Den deckarläsare, som också är fågelkännare, kan förresten lösa gåtan – kidnappningen – i ”Sång för Jenny” (1985) bara genom att titta på omslaget.

Westerlund InstitutetStaffan Westerlund är professor i miljörätt – Sveriges första – i Uppsala. Också när han skriver – eller skrev, för nu har han inte publicerat någon deckare sen 1994 – skriver han miljödeckare. Ingen tvekan om att miljön både är hans yrke och livsuppgift: hans kall.

Men hans deckare är inte enfrågeromaner.

Miljön – naturen – har huvudrollen. Naturen är ”offret”, som kan mördas eller räddas, våldtas eller älskas, exploateras eller värnas. I en av romanerna, ”Att bara försvinna” (1987) är det faktiskt – boktavligen – ett träd med äpplen, en häck med syrener, en skog med rödhakar och en sjö med badvik och fisk som mördas.

Det handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan onda och goda människor. Westerlund skriver romaner som – samtidigt – är klassiska sagor, samhällsdeckare och framtidslitteratur. Han skildrar ett samhälle som inte finns idag, just nu.

Men han skildrar inte heller ett samhälle om hundra år. Det som händer i hans deckare kan hända i morgon, nästa månad eller nästa år. (Eller det kan ha hänt, sen förra upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades.)

Westerlund Sång för JennyDe onda är företag, politiker, myndigheter och domstolar som sätter egoismen före folkflertalets bästa, kortsiktiga vinningar och profit före naturens och mänsklighetens fortlevnad.

Om cynismen inom läkemedelsindustrin har Westerlund skrivit flera gånger: i debutromanen ”Institutet” (1983), ”Sång för Jenny” och, den senaste/sista, ”O-lösningen” (1994).

När ”Svärtornas år” (1984) börjar har en härdsmälta inträffat på kärnkraftverket Ringmark. ”Större än sanningen” (1986) handlar om incest, nitiska socialarbetare och ett ohyggligt kontrollsamhälle (man måste visa legitimation för att få tanka bilen). ”Ljusa sjöar” (1992) handlar om bl a ekonomisk brottslighet och en eventuellt mutad domare.

Mot ondskan kämpar Det godas gäng, som Westerlunds hjältar kan kallas.

Det godas gäng leds av en kvinna, advokaten IngaLisa Östergren. Hennes närmaste medhjälpare är Mikael Andersson, tidigare sekreterare till IngaLisa, senare jurist och numera advokat, och Stig Eklund, teknik- och datakunnig konsult i ”säkerhetsbranschen”. Där finns också några poliser: poliskommissarien Krister Strömbom, Perlegrund, Lovander…

Medlemmarna i Det godas gäng är, eller är på väg att bli, rättshaverister. När politikernas vilja och lagarna inte räcker till, bänder de och kringgår lagen. De är, för att uttrycka det milt, civilt olydiga.

Westerlund Svärtornas årDet kan också uttryckas så här: liksom Mike Hammer hos Mickey Spillane och Burke hos Andrew Vachss är de hämnare.

Metoderna är inte lika grova, men inställningen till lagen är identisk. Ändamålen helgar medlen.

I romanen ”O-lösningen” slutar Gunnar Lovander vid polisen och blir privatpolis: börjar ägna sej åt
”samhällsrevision” på en privat detektiv- eller polisbyrå: ”Inte bara någon konsulterande detektivbyrå. Utan en initiativtagande sådan.”

Advokaten IngaLisa Södergren ser privatpolisbyråverksamheten som en ”fortsättning” på arbetet som advokat. Hon stödjer ”Mästerdektiven Blomkvist i kolossalformat”. Som Mike Hammer kan hon säga: ”Jag är juryn”. (Så, ”I, the Jury” eller ”Hämnden är min” på svenska, hette Spillanes debutdeckare.)

IngaLisa är en god människa – men sympatisk? Hon är både god- och hårdhjärtad: effektiv, iskall. En ”manlig” kvinna, liksom hennes man, konstnären Torkel, som stannat hemma hos de bägge adoptivbarnen, Dan från Sydafrika och Lisa från Korea, är en ”kvinnlig” man.

IngaLisa Södergren är Carl Hamiltons syster.

Att förvandla sej till deckarförfattare måste vara miljörättsprofessorns säkerhetsventil. I deckarna släpper Westerlund ut desperationen, ilskan, hatet. Han kan bryta mot lagen och ändå vara laglig.

Westerlund Rörligt målIlskan och desperationen bottnar i ömhet för naturen och människorna, inte minst barnen: den gamle mannen i ”Att bara försvinna”, den strålskadade, elvaårige pojken Nelson i ”Svärtornas år”, trettonåriga Jenny i ”Sång för Jenny”.

Böckerna innehåller lyriska skildringar av den ombytliga, än spröda, än våldsamma, men alltid
förföriskt vackra naturen. Som de allra första raderna i den allra första romanen:

Det hade varit en varm dag, den fjärde i rad. Men denna dag blev det åska på eftermiddagen, och augustikvalmet skingrades något. Under ett par timmar dundrade det över skärgården. Mycket var molnblixtar, ibland flera nästan samtidigt. Åskbyn drog bort norrut utan att egentligen göra luften så mycket friskare. Det blev istället vindstilla.

En av Staffan Westerlunds böcker, ”Skymningsläge” (1990), är en samling berättelser och skiljer sej en del från deckarromanerna. I egenskap av miljöjuristprofessor har Westerlund också skrivit en fakta- och debattbok, ”En hållbar rättsordning: rättsvetenskapliga paradigm och tankevändor” (1997), som egentligen handlar om precis detsamma som hans deckare: förhållandet mellan miljövård och rättsordning.

PS. När jag läser korrektur på ”Deckarhyllan” får jag reda på att Staffan Westerlund återkommer som deckarförfattare efter nästan tio år. Hans nya deckare ska publiceras hösten hösten 2003.

Titlar:

Institutet. 1983.
Svärtornas år. 1984.
Sång för Jenny. 1985.
Större än sanningen. 1986.
Att bara försvinna. 1987.
Baktändning. 1988.
Skymningsläge. 1990.
Ljusa sjöar. 1992.
0-lösningen. 1994.
Rörligt mål. 2003.

Samtliga har återutgivits som ljud- och e-böcker.

Bengt Eriksson
Publicerat i boken Deckarhyllan 2 från 2002 

Och så kom en ny Bosch…

Hade inte tänkt att uppdatera Deckarlogg idag, hinner inte, varken läsa eller skriva här, har annat jag måste skriva ihop idag.

Men så råkade jag kolla på Storytel och såg att där släpptes just idag Michael Connellys nya Bosch-roman och jag kunde ju inte låta bli att börja läsa på den… Och sen kunde jag knappt sluta!

Connelly BoschConnelly skriver så jäddra effektivt. Handlingen börjar direkt och han drar också in läsaren direkt i handlingen. Jag började läsa och kunde inte hejda mig. Omöjligt att sluta läsa ju!

Nästan i alla fall, för jag måste ju göra det där andra. Kan inte ägna skärtorsdagen åt att läsa. Måste jobba, skriva, jobba, skriva…

Fick ta mig själv i nackskinnet och dra mig ifrån plattan, boken, Connelly och Bosch. Sitt nu vid datorn, sätt dig! Plats! Ska inte avslöja något alls, egentligen, av ”En eld i natten”, så heter den nya Bosch-boken. Men…

Det börjar på en kyrkogård. En gammal polis som hade betydelse för Harry Bosch har dött och han visar sin respekt genom att gå på begravningen, trots att Bosch knappt kan gå med sin nyopererade knä.

Deckarlogg återkommer garanterat till Michael Connellys ”En eld i natten”!

Bengt Eriksson