Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

När det mest hemska händer

Ännu en prolog:

Den här texten kändes aktuell igen. Den är kanske alltid aktuell?

Jag tror att krönikan, som jag skrev för drygt tio år sen, har en del att säga om vårt förhållande till kriminalitet, våld och död. Både i fiktiv och verklig form. Hur långt eller kort det är mellan fiktion och verklighet och mellan oss och, så att säga, ond bråd död i verkligheten som i fiktionen.

***

På förekommen anledning lägger jag ut det här på bloggen. Jag fick många mejl efter att krönikan hade publicerats i Ystads Allehanda. Samtliga mejl var positiva.

Nu har massmedias bevakning av mordet i Vollsjö och den följande rättegången i Ystad debatterats på Publicistklubben i Malmö. Och senaste tiden har jag på olika mejllistor istället fått skäll för min gammalmodiga och dogmatiska – eller vad man ska kalla det – journalistiska inställning.

Inte minst från andra journalister. Det verkar som om media och journalistkåren – påverkade av att det på nätet kan läggas ut och skrivas vatusan som helst – ställer sig bakom en allt mer närgången journalistik.

Det gör inte jag. Det jag skrev i krönikan tycker jag fortfarande. Lika bestämt, om inte mer.

***

En bil bromsar in på Storgatan i Vollsjö. Rutan rullas ner. En näsa sticker ut och frågar: ”Det där hemska mordet i Vollsjö, var skedde det?” Vad ska man svara på en sån fråga? Ska man alls svara?

Tystnad. En längre tystnad. Svaret: ”Inbillar du dig verkligen att jag skulle tala om det? Tror du att du är ute på nån jäkla guidetur genom en Wallanderdeckare eller?”

Mycket obehagligt. Det har varit obehagligt att läsa tidningar och se på teve också. Inte värre den här gången, varje gång det mest otäcka händer är det lika illa. Som vid mordet på 10-åriga Engla i Stjärnsund eller de ännu mindre barnen i Arboga eller för den delen Michael Jackson, artikelserien om de mest intima detaljerna i hans liv och död pågår väl ännu.

Foto: Joel Eriksson

Jag tycker det är obehagligt. Och fel. Jag har svårt att förstå hur journalister kan skriva om mordet på en ung 19-årig kvinna som om det vore en kriminalroman, göra miljöbeskrivningar, citera grannar, psykologisera. Bilder på mordplatsen och helst flygfoto. Tevereportrar hoppar på vem som helst på Vollsjö torg och en tidning frågade till och med mamman hur hon mådde.

Journalistik? Så ska journalister arbeta?

Och läser inte jag – och uppskattar – deckare? Jo, men verkligheten är ingen kriminalroman och kriminalromaner är inte verkliga. De är fiktion, påhitt och gestaltning, som när de är som bäst kan spegla och hjälpa oss att hantera verkligheten. Deckarmord kan vara nog så otäcka men verkligheten är värre. Mycket värre. Verkliga mord är sorg och tragik, för alla inblandade.

En sommar, när jag var chef för Skåne Direkt på Radio Malmöhus, det var efter mordet på Helén, 10 år, från Hörby, föreslog en journalist att han skulle åka och göra ett reportage om polisens arbete och kommunens invånare. ”Nej! Vi ska inte ha ett sånt inslag!” svarade jag.

Det fick jag kritik för. Ojournalistiskt. Men de hade fel. Det var journalistisk jag var. Jag såg till journalistikens etik. Det finns en sån. Det måste finnas en sån. Den är släkt med mänsklighet.

Jag påstår inte att jag skulle vara bättre som journalist (och människa) än andra. Olika tidningar och journalister har olika åsikter om hur journalistik ska bedrivas. Det finns många svar och många av dem kan vara rätt. Men det finns också en gräns som inte får överskridas. Den gränsen måste man dra.

En journalist ska fråga sig själv: Kan jag svara för – och försvara – varje mening, ord, kommatecken och punkt i det jag skrivit. Om inte, stryk!

Det finns en gam i varje människa, jag tror det. En obehaglig nyfikenhet på andra människors lycka som olycka. Gamen ska hållas instängd – aldrig släppas lös. Journalister ska varken vara deckarförfattare eller djurskötare som matar gamar. De är journalister. Punkt.

Min personliga åsikt, som journalist (och människa), är att något så tragiskt och sorgligt som mord ska bevakas strikt nyhetsjournalistiskt! Allt annat går bort. Allt!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Jag själv litenNej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson