Briljant hyllning till pusseldeckaren

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Wow! Jag bugar och tackar. Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Det är den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. På ett bra sätt.

Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej på ett förfallet brittiskt gods och du har lagt grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta.

Stuart Turton de-sju-morden-pa-evelyn-hardcastlePå det ensligt belägna lantgodset Blackheath upprepas samma dag dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, då någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne.

Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp.

Jag älskar pusseldeckare och det gör författaren också. I efterordet förklarar han sin förkärlek för Agatha Christie och det finns gott om blinkningar i texten. Men det här är så mycket mer än tédrickande damer på mördarjakt. Den som har svårt att hålla isär olika historier och parallella handlingar lär få gråa hår.

Det är bokens grundstruktur och det krävs att man hänger med i svängarna för att inte tappa bort sig. Det är hjärngympa på hög nivå och som läsare försöker du hela tiden lista ut gåtans lösning.

Men som en tvättäkta pusseldeckare blir du givetvis lurad gång på gång. När svaret till slut presenteras känns det ändå naturligt och självklart. Det har hela tiden funnits där mitt framför ögonen.

Författaren har lyckats förnya genren och tagit den till en ny nivå. Det är bara att gratulera alla deckarfantaster som ännu inte läst boken. En riktig fest är uppdukad på lantgodset Blackheath. Betyg 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Det är fult att mörda eller Mrs McGinty är död

Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.

Eller via, rättare sagt.

1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.

Christyine Mrs McGintyCirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.

”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.

Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.

Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.

Vad sägs om, till exempel:

What´s new pussycat? What´d I say?

The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand

Take me to the place Tom Dooley was hung

Living in a nightmare on Elm Street

Och så vidare.

HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.

Samtidigt som du lyssnar, HÄR.

bob-dylan-murder-most-foul-1585282139-828x536

Bengt Eriksson

PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Sommardeckare under päronträdet (12): Tvillingstäder i trillinggenre

Jag gillar litteratur som passerar gränser mellan olika genrer – och förenar dem. Som China Miéville gör i romanen ”Staden & Staden” (Doppelgänger; övers: Fred Malmquist).

Fråga: Deckare, fantasy eller science fiction? Svar: Deckare, fantasy  o c h  SF. Eller, låt säga, crime science fantasy.

(Philip K Dicks sciencefictionfantasydeckare, främst ”Androidens drömmar/Blade Runner” men även ”Flöda min gråt sa polisen” och ”Skannad i dunklet” ligger väl närmast till hands att jämföra med men jag kommer av någon anledning också att tänka på Richard Brautigans metaprivatsnokardeckare ”Dreaming of Babylon”.)

Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Eller? Som redan  i titeln ”Staden & Staden”: två städer, två syskonstäder, ja, mer än så, två tvillingstäder; till och med enäggstvillingstäder.

StadenNågonstans i Europa, enligt omslagstexten. Någonstans i det forna Sovjetunionens länder, enligt recensenter. Där, någonstans, finns enäggstvillingstäderna Besźel, som den ena heter, och Ul Qoma, som den andra heter.

Lika varann till invånare, hus och gator men ändå olika varann; likt tvillingar som vuxit upp på var sitt håll utan att den ena kände till den andra och utan att den andra kände till den första. (Som typ Marie Hermansons tvillingar i romanen ”Himmelsdalen.)

Så är det nästan, invånarna i den ena staden kan ana invånarna i den andra, fast det uppmuntras inte, och invånarna i den andra kan ana invånarna i den första, det uppmuntras inte heller.

Den ena staden: förfallen. Den andra: mer modern. För övrigt: parallella och samtida. Eller: samtida?

Det börjar med att en kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad i tider mellan knarklangare och skejtare. Det ska visa sig att den döda heter Mahalia Geary (Öststaterna någon?) och är en ung student som haft samröre med staden Ul Qoma.

Så polisinspektör Tyadur Borlú, som utreder vad som först verkade vara ett rutinfall, måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det klassamhället som växer fram på nytt, möts och krockar och…

Besźel, och Ul Qoma kunde vara Öst- och Västberlin (om man bortser från närheten till havet men förresten finns också en tredje stad, Orciny, mitt emellan eller över, en hemlig eller påhittad stad; andra läsare/recensenter har förresten placerat tvillingstäderna ner på Balkan)) men det tror jag inte. Ja, jag vet ju inte men jag tror inte att China Miéville har tänkt och menat så.

Jag tror – faktiskt – att han skildrar landet han bor i, det vill säga Storbritannien efter Thatcher; dagens (i original publicerades romanen för tio år sen) Storbritannien, det nygamla engelska klassamhället, förfall och lyx bredvid varann, sida vid sida.

Tre genrer också som möts och krockar och… Romanens inledning, då inspektör Borlú kommer till mordplatsen, är så exakt hårdkokt skriven att Miévilles formuleringar pendlar fram och tillbaks – som mellan tvillingstäderna – över noir-gränsen. När det nästan blir pastisch tar han ett steg tillbaka och så blir det inte pastisch.

Det blir inte heller science fiction, riktigt, eller fantasy, riktigt. Eller deckare för den delen, riktigt (fast kanske ändå mest av deckare). Det blir just crime fiction fantasy. Och framför allt fantasieggande på ett tankeväckande sätt. Det går alldeles utmärkt att läsa ”Staden & Staden” också som en slags alldeles för verklig skildring av dagens Sverige; klass mot klass igen, fattiga mot rika, och där emellan rasism, nationalism och urbota dumhet.

BBC har förresten gjort en TV-serie av ”The City and The City”. Kommer den hit? Eller är redan här så jag missat den?

Bengt Eriksson

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Från Nederländerna på 1600-talet till dagens Sydafrika

Deon Meyer
Kvinnan i den blå slängkappan
Övers: Jesper Högström
(Weyler)

Mellanbok? Som det brukar sägas. Extrabok? På sätt och vis.

”Kvinnan i den blå slängkappan”, det senaste av sydafrikanen Deon Meyer som kommit på svenska, skulle egentligen inte ha getts ut. För en större publik, vill säga. Den bokköpande publiken. Kommersiellt.

Utan ”Kvinnan i den blå slängkappan” skrevs på beställning av 2017 års “Spannende Boekenweek” i Nederländerna för att delas ut – gratis – till dem som köpte deckare och annan spänning under det där veckoslutet.

MeyerMen boken – novella på engelska, kortroman eller långnovell på svenska – översattes och gavs ut som köpebok i Storbritannien och nu finns den också i svenska bokhandlar.

Tack för det! För ”Kvinnan i den blå slängkappan” må vara kort – 151 sidor som satts i större stilgrad med extra utrymme mellan raderna i mindre pappersformat – men är en högst typisk Meyer-deckare.

Vilket betyder: Bra! Det mesta – ja, allt – som fått Deon Meyer att bli en av mina favoriter bland deckarförfattare finns med.

Huvudpersoner, förstås: Bennie Griessel, ännu nykter alkoholist och nu i färd med att köpa en ring för han ska gifta sig, igen – samt kollegan Vaughn Cupido, som har lite av samma ”problem” (inte med alkoholen men tanken på att gifta sig eller inte gifta sig).

En kvinna hittas på en stenmur längs motorvägen N2 utanför Kapstaden på den vackra utsiktsplatsen för turister. Död och naken, för säkerhets skull rentvättad från alla spår med blekmedel.

Mord och det ska visa sig ha internationella dimensioner – det betyder komplikationer – och därför övergår från den låt säga vanliga polisen = ”nybörjare” till de rutinerade kriminalpoliserna Benny och Vaughn.

Det internationella inkluderar en brittisk, egentligen amerikansk, konstefterforskare (henne känner ni redan till) och Carel Fabritius (nederländsk 1600-talskonstnär och lärjunge till Rembrandt) samt Donna Tartt (den amerikanska författaren).

Allt detta lyckas Meyer få med och skildra trots det korta formatet. Samt förstås lite om det sydafrikanska samhället (typ hur det kan fungera att försöka få ett lån från en sydafrikansk bank). Hade berättelsen blivit än bättre i längre format? Längre = mer, ja. Men bättre?

”Kvinnan i den blå slängkappan” är en utmärkt berättad kriminalhistoria av samma höga kvalitet som alltid vad gäller sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson

Återkomst till Doggerland

Maria Adolfsson
Stormvarning
(W&W)

Maria Adolfssons förra deckare och polisroman, fjolårets ”Felsteg”, var och förblir enastående. Eller nästan. (Höll på att skriva första deckare. Men hon har också tidigare gett ut en mindre uppmärksammad roman, ”… alla för en”, som hon själv placerar i krimigenren.)

Maria Adolfssons kriminella Doggermiljö kunde/kan jämföras med Håkan Nessers likaså egenskapade miljöer i polisserien om och med Van Veeteren (den fiktiva staden Maardam med omnejd). Bara det – själva jämförelsen! – är ju ett högt betyg.

Adoplfsson StormvarningAdolfsson låter Doggerland återuppstå som en ögrupp och rest av den landmassa som en gång förenade Storbritannien med Norden och den europeiska kontinenten. (Det enda som finns kvar idag, alltså i verkligheten, utanför hennes deckar- och polisserie, är Doggers bankar.)

I ”Stormvarning”, andra delen av Doggerland-serien, fortsätter hon att teckna porträttet av Doggerland med Heimö, som största ö, och Noorö, där kriminalgåtan i nya romanen utspelar sig, som en mindre ö norr om den stora huvudön. (Söder om finns också den än mindre ön Frisel.)

”Felsteg”, alltså första titeln, började helt suveränt med att kriminalinspektör Karin Eiken Hornby var på väg hem en tidig morgon efter att ha hamnat i en säng där hon absolut inte borde ha hamnat.

Nya ”Stormvarning” börjar helt åkej – ja, till och med bra – men inte lika suveränt. Det pågår julfirande och den kvinnliga kriminalinspektören är egentligen sjukskriven efter förra fallet / första romanen då hon åtar sig (mest för att slippa sig att undan julen och sina gäster) att resa till Noorö, där en man hittats död i ett gruvbrott.

När Doggerland redan blivit presenterat är det inte heller lika fascinerande att återbesöka öarna utan det blir just en återkomst. För det ä r svårt att skapa och levandegöra fiktiva miljöer, det kräver nåt annat och mer än att skriva deckare i verkliga miljöer.

Extra påpassligt då att det finns en karta över Doggerland och dess samhällen i början av början av boken, det hjälper till.

Ytterligare ett mord – det första dödsfallet var förstås mord det också – inträffar och verkar ha kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri. Och kanske till polisen Hornbys  släktingar på Noorö, släktingar som är sisådär laglydiga…

Förra ”Felsteg” var som sagt häpnadsväckande, både till miljöskildring och kriminalberättelse. Uppföljaren ”Stormvarning” är bra men nej, inte häpnadsväckande.

En viss skillnad. Fast observera ändå: också nya Doggerland-deckaren är så bra att den säkert kommer att placera sig bland årets bästa svenska deckare. Och sen är det dags för trean, som blir examensprovet. Då gäller att satsa extra på såväl Doggermiljön som det kriminella.

Bengt Eriksson

Den svenska slavhandeln

Janne Lundström
De ofria
(Natur & Kultur)

Matilda Möllare, 15 år, stiger iland på ön Saint Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Eller Bartolomejan, som ön kallas. Året är 1790. Matilda anländer med briggen L´Amitié från Stockholm. Hennes mor har dött och Matilda ska för första gången träffa sin far. Hon står uppe på däck och räknar husen i staden Gustavia: drygt 100. Inte en lika stor och ståtlig stad som Stockholm – men är hon besviken? Nej, förväntansfull.

Matilda Ephraimsdotter Miller, bokens huvudperson och berättare, har Janne Lundström hittat på. Hon är en fiktiv person: en iakttagare – med såväl ögon som känslor – av historien och dess människor. Men cirka en tredjedel av de många namnen (på de västindiska öarna Saint Barthélemy, Sint Eustatius, Nevis och Martinique samt skeppen L´Amitié, Anancy, La Liberté och La Confidence) anges i personregistret som historiska. De har funnits. De är autentiska. De levde i den tid och miljö som skildras.

De_ofriaRomanen ”De ofria” har dessutom form av en memoar: den då cirka 30-åriga Matildas nedskrivna berättelse om sin far, Zwarte och Witte, Beatrijs och sig själv, sina minnen och upplevelser, ilska och hat. Det ger en extra, verklig tyngd åt berättelsen och får den att drabba ännu mer, låt säga, historiskt riktigt. Lundström inte bara redovisar och gestaltar historien – hans berättelse personifierar kolonialismen och dess slavhandel med 1789 års franska revolution som den motvikt som nu närmar sig öarna i Västindien.

Och glöm inte tillägget: svensk. Här handlar det inte om de där andra kolonialländerna, som Frankrike och Storbritannien, utan om Sveriges sällan eller någonsin skildrade, liksom bortglömda kolonialism och slavhandel. Samma människosyn och brutalitet, samma samhällssystem där ingen är fri, oavsett hudfärg (eller nyansskillnader i kulören), slav som herre. Även de vita slavägarna, som Matildas pappa, köpmannen Ephraim Matsson Miller, har formats av detta brutaliserande system som föder och göder, ja, kräver våld.

Som ett porträtt av mänskligheten före humaniseringen – med Matilda som ögonvittne. Men inget oskyldigt vittne: hur goda hennes föresatser än är så slår de fel, inte heller hon kan stå fri från tid och miljö. Matilda trodde hon skulle komma till ett paradis men blir besviken och arg på sin far. Hon upptäcker att också han har slavar och att han straffar dem med det lagligt tillåtna antalet piskrapp (fast i hemlighet, så dottern inte ska se).

Två av pappas slavar, tvillingarna Willem och Pieter, som kallas Witte och Zwarte, för att de är mulatter, den förstnämnda med en aning ljusare hud, är till och med hans söner och därmed Matildas halvbröder. Men pappa behandlar dem inte som söner utan som slavar, särskilt Zwarte, som ju har mörkare hud. Beatrijs, pappas hushållerska, är mamma till Matildas halvbröder.

Matilda hjälper Zwarte att rymma och fly från Saint Barthélemy. Senare ska också Witte ge sig av. Lundström, eller snarare Matilda, låter oss följa dem genom Västindien och historien, på skepp och öar, bland annat till ön Martinique och inbördeskriget mellan revolutionärer och kungatrogna, där som i Paris. Och där Pieter/Zwarte blir revolutionär.

Janne Lundström berättar långsamt och lite omständligt, hoppar framåt och bakåt mellan åren, så det kan vara svårt att hänga med och ha koll på när och var olika händelser faktiskt utspelar sig. Å andra sidan bidrar även detta till autenticiteten – det känns verkligen som om Matilda Miller skrivit och berättat. Dessutom är ju själva historien, gånger två, både den som berättas och den verkliga, så stark = hemsk att det blir omöjligt att värja sig.

Vilka riktar sig boken till? Vuxna? Ja. Unga vuxna? Nja, snarare vuxna eller mycket vuxna unga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017

Driv, nerv och spänning

Mark Hill
Jag förlåter aldrig
övers: John-Henri Holmberg
(Lind & Co)

Gundstoryn tycker jag mig känna igen. Kanske till och med har läst den förut?

Eller så påminner Mark Hills polisroman ”Jag förlåter aldrig” om någon annan brittisk polis- och/eller kriminalroman. Smittar olika brittiska deckare av sig på varann eller finns det en allmän tendens i dagens Storbritannen att göra upp med just detta i landets historia?

Mark Hill jag-forlater-aldrigDet kan vara pojkskolor eller – som här – ett barnhem för pojkar.

Mord börjar begås, mord som verkar ha en beröringspunkt med vad som hände en viss natt på barnhemmet Longacre.

Och med Londonkommissarien Ray Drake, ännu en av alla dessa poliser som varken gått eller går den raka vägen. Som hans kontrast finns då förstås också en plikttrogen kvinnlig polis, den till kriminalinspektör nyss befordrade Flick Crowley.

Inspektör Crowley blir utredningsledare för morden på familjen Overton (föräldrarna och en vuxen son) men kommissarie Drake, hennes överordnade, kan inte låta bli att lägga sig i – av en speciell anledning…

Känner du också igen det här? Läst nåt liknande?

Fast det finns ett driv i Mark Hills sätt att berätta, en nerv och en spänning, som ändå gör ”Jag förlåter aldrig” till en egen polisroman. Eller i alla fall en lovande inledning på en polisromanserie.

För det här deckarförfattaren Mark Hills debut, den första titeln i en kommande serie om, som det står i baksidestexten, ”den moraliskt korrupte polisen Ray Drake”.

Så provläs! Kanske särskilt om du gillar (Hill påminner en del om honom) Mark Billingham…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson