Det är fult att mörda eller Mrs McGinty är död

Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.

Eller via, rättare sagt.

1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.

Christyine Mrs McGintyCirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.

”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.

Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.

Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.

Vad sägs om, till exempel:

What´s new pussycat? What´d I say?

The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand

Take me to the place Tom Dooley was hung

Living in a nightmare on Elm Street

Och så vidare.

HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.

Samtidigt som du lyssnar, HÄR.

bob-dylan-murder-most-foul-1585282139-828x536

Bengt Eriksson

PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Sommardeckare under päronträdet (12): Tvillingstäder i trillinggenre

Jag gillar litteratur som passerar gränser mellan olika genrer – och förenar dem. Som China Miéville gör i romanen ”Staden & Staden” (Doppelgänger; övers: Fred Malmquist).

Fråga: Deckare, fantasy eller science fiction? Svar: Deckare, fantasy  o c h  SF. Eller, låt säga, crime science fantasy.

(Philip K Dicks sciencefictionfantasydeckare, främst ”Androidens drömmar/Blade Runner” men även ”Flöda min gråt sa polisen” och ”Skannad i dunklet” ligger väl närmast till hands att jämföra med men jag kommer av någon anledning också att tänka på Richard Brautigans metaprivatsnokardeckare ”Dreaming of Babylon”.)

Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Eller? Som redan  i titeln ”Staden & Staden”: två städer, två syskonstäder, ja, mer än så, två tvillingstäder; till och med enäggstvillingstäder.

StadenNågonstans i Europa, enligt omslagstexten. Någonstans i det forna Sovjetunionens länder, enligt recensenter. Där, någonstans, finns enäggstvillingstäderna Besźel, som den ena heter, och Ul Qoma, som den andra heter.

Lika varann till invånare, hus och gator men ändå olika varann; likt tvillingar som vuxit upp på var sitt håll utan att den ena kände till den andra och utan att den andra kände till den första. (Som typ Marie Hermansons tvillingar i romanen ”Himmelsdalen.)

Så är det nästan, invånarna i den ena staden kan ana invånarna i den andra, fast det uppmuntras inte, och invånarna i den andra kan ana invånarna i den första, det uppmuntras inte heller.

Den ena staden: förfallen. Den andra: mer modern. För övrigt: parallella och samtida. Eller: samtida?

Det börjar med att en kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad i tider mellan knarklangare och skejtare. Det ska visa sig att den döda heter Mahalia Geary (Öststaterna någon?) och är en ung student som haft samröre med staden Ul Qoma.

Så polisinspektör Tyadur Borlú, som utreder vad som först verkade vara ett rutinfall, måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det klassamhället som växer fram på nytt, möts och krockar och…

Besźel, och Ul Qoma kunde vara Öst- och Västberlin (om man bortser från närheten till havet men förresten finns också en tredje stad, Orciny, mitt emellan eller över, en hemlig eller påhittad stad; andra läsare/recensenter har förresten placerat tvillingstäderna ner på Balkan)) men det tror jag inte. Ja, jag vet ju inte men jag tror inte att China Miéville har tänkt och menat så.

Jag tror – faktiskt – att han skildrar landet han bor i, det vill säga Storbritannien efter Thatcher; dagens (i original publicerades romanen för tio år sen) Storbritannien, det nygamla engelska klassamhället, förfall och lyx bredvid varann, sida vid sida.

Tre genrer också som möts och krockar och… Romanens inledning, då inspektör Borlú kommer till mordplatsen, är så exakt hårdkokt skriven att Miévilles formuleringar pendlar fram och tillbaks – som mellan tvillingstäderna – över noir-gränsen. När det nästan blir pastisch tar han ett steg tillbaka och så blir det inte pastisch.

Det blir inte heller science fiction, riktigt, eller fantasy, riktigt. Eller deckare för den delen, riktigt (fast kanske ändå mest av deckare). Det blir just crime fiction fantasy. Och framför allt fantasieggande på ett tankeväckande sätt. Det går alldeles utmärkt att läsa ”Staden & Staden” också som en slags alldeles för verklig skildring av dagens Sverige; klass mot klass igen, fattiga mot rika, och där emellan rasism, nationalism och urbota dumhet.

BBC har förresten gjort en TV-serie av ”The City and The City”. Kommer den hit? Eller är redan här så jag missat den?

Bengt Eriksson

Om dysfunktionell olycka och lycka

Karin Valtersson
Angelika
(Polaris)

Läser på bussen in till Lund, börjar skriva recensionen där på bussen, om det ska kallas recension innan jag läst klart, fortsätter att läsa och skriva på tåget mot Göteborg.

Förlaget Polaris måste ha en redaktör eller två, som uppskattar språk och blir förtjust(a) när författare har sitt eget skriftspråk.

Tidigare var det Karin Smirnoff, som Polaris plockade upp och gav ut med hennes säregna norrländska dialektprosa, nu är det Karin Valtersson, som förlaget låtit debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar i en annan författares ordbehandling, men nu en enda mening.

Detta dessutom i den så kallade spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCValtersson fångar och sveper istället in läsaren, det är jag, som i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också.

Systrarna är svenskar, förresten. Egentligen börjar systrarnas historia i Sverige.

Men i romanen börjar det i Madrid, där Angelikas livsbana grundläggs, nej, det är fel ord, men livet skadas, snurras till, åsamkas sår och skorpor, och fortsätter i London, dit hon flyttar vidare, gifter sig rikt, får barn och, alltså, försvinner.

Det har inte minst i spänningsromaner blivit allt mer vanligt med dysfunktionella familjer och domestic noir eller crime, men Karin Valtersson behandlar ämnet på sitt eget sätt i porträttet av dubbelsystrarna och deras omgivning; makar, barn, pappan, mamman eller mammorna, arbetskamrater…

Samtidigt som hon porträtterar Storbritannien kontra Sverige, alla… ja, inte likheter utan olikheter, svenskar och engelsmän är ju så olika, i traditioner, i temperament, i att vara eller inte vara, bara en sån sak som skolundervisningen, hela skolväsendet.

Här finns varken några pratminus heller, det är en annan sak, eller citationstecken, när människor pratar och tänker, detta ingår också i Valterssons skriftspråk, det vill säga saknas.

Romanen ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättelsen, så som den är berättad, nästan lite onödigt känns det som att romanen faktiskt blir en thriller, till och med en deckare, något mer handgripligt kriminellt, när slutet närmar sig, för att det var så spännande ändå.

I slutet ändras tonen också, kapitlens längd, de blir kortare, mer luft på boksidorna efter kapitlens slut, mer av thrillertempo, nästan staccato.

Det är bra skrivet och berättat. Karin Valtersson är ännu en bra svensk spänningsdebutant, hur många finns det redan nu i år?

Sitter på ett café på Avenyn i Göteborg, läser de sista sidorna i romanen, skriver de sista meningarna i recensionen: bra det här, mycket bra, spännande, mycket spännande.

”Angelika” slutade oväntat, det tycker jag nog också, både med människan och romanen.

Bengt Eriksson

Från Nederländerna på 1600-talet till dagens Sydafrika

Deon Meyer
Kvinnan i den blå slängkappan
Övers: Jesper Högström
(Weyler)

Mellanbok? Som det brukar sägas. Extrabok? På sätt och vis.

”Kvinnan i den blå slängkappan”, det senaste av sydafrikanen Deon Meyer som kommit på svenska, skulle egentligen inte ha getts ut. För en större publik, vill säga. Den bokköpande publiken. Kommersiellt.

Utan ”Kvinnan i den blå slängkappan” skrevs på beställning av 2017 års “Spannende Boekenweek” i Nederländerna för att delas ut – gratis – till dem som köpte deckare och annan spänning under det där veckoslutet.

MeyerMen boken – novella på engelska, kortroman eller långnovell på svenska – översattes och gavs ut som köpebok i Storbritannien och nu finns den också i svenska bokhandlar.

Tack för det! För ”Kvinnan i den blå slängkappan” må vara kort – 151 sidor som satts i större stilgrad med extra utrymme mellan raderna i mindre pappersformat – men är en högst typisk Meyer-deckare.

Vilket betyder: Bra! Det mesta – ja, allt – som fått Deon Meyer att bli en av mina favoriter bland deckarförfattare finns med.

Huvudpersoner, förstås: Bennie Griessel, ännu nykter alkoholist och nu i färd med att köpa en ring för han ska gifta sig, igen – samt kollegan Vaughn Cupido, som har lite av samma ”problem” (inte med alkoholen men tanken på att gifta sig eller inte gifta sig).

En kvinna hittas på en stenmur längs motorvägen N2 utanför Kapstaden på den vackra utsiktsplatsen för turister. Död och naken, för säkerhets skull rentvättad från alla spår med blekmedel.

Mord och det ska visa sig ha internationella dimensioner – det betyder komplikationer – och därför övergår från den låt säga vanliga polisen = ”nybörjare” till de rutinerade kriminalpoliserna Benny och Vaughn.

Det internationella inkluderar en brittisk, egentligen amerikansk, konstefterforskare (henne känner ni redan till) och Carel Fabritius (nederländsk 1600-talskonstnär och lärjunge till Rembrandt) samt Donna Tartt (den amerikanska författaren).

Allt detta lyckas Meyer få med och skildra trots det korta formatet. Samt förstås lite om det sydafrikanska samhället (typ hur det kan fungera att försöka få ett lån från en sydafrikansk bank). Hade berättelsen blivit än bättre i längre format? Längre = mer, ja. Men bättre?

”Kvinnan i den blå slängkappan” är en utmärkt berättad kriminalhistoria av samma höga kvalitet som alltid vad gäller sydafrikanen Deon Meyer.

Bengt Eriksson

Återkomst till Doggerland

Maria Adolfsson
Stormvarning
(W&W)

Maria Adolfssons förra deckare och polisroman, fjolårets ”Felsteg”, var och förblir enastående. Eller nästan. (Höll på att skriva första deckare. Men hon har också tidigare gett ut en mindre uppmärksammad roman, ”… alla för en”, som hon själv placerar i krimigenren.)

Maria Adolfssons kriminella Doggermiljö kunde/kan jämföras med Håkan Nessers likaså egenskapade miljöer i polisserien om och med Van Veeteren (den fiktiva staden Maardam med omnejd). Bara det – själva jämförelsen! – är ju ett högt betyg.

Adoplfsson StormvarningAdolfsson låter Doggerland återuppstå som en ögrupp och rest av den landmassa som en gång förenade Storbritannien med Norden och den europeiska kontinenten. (Det enda som finns kvar idag, alltså i verkligheten, utanför hennes deckar- och polisserie, är Doggers bankar.)

I ”Stormvarning”, andra delen av Doggerland-serien, fortsätter hon att teckna porträttet av Doggerland med Heimö, som största ö, och Noorö, där kriminalgåtan i nya romanen utspelar sig, som en mindre ö norr om den stora huvudön. (Söder om finns också den än mindre ön Frisel.)

”Felsteg”, alltså första titeln, började helt suveränt med att kriminalinspektör Karin Eiken Hornby var på väg hem en tidig morgon efter att ha hamnat i en säng där hon absolut inte borde ha hamnat.

Nya ”Stormvarning” börjar helt åkej – ja, till och med bra – men inte lika suveränt. Det pågår julfirande och den kvinnliga kriminalinspektören är egentligen sjukskriven efter förra fallet / första romanen då hon åtar sig (mest för att slippa sig att undan julen och sina gäster) att resa till Noorö, där en man hittats död i ett gruvbrott.

När Doggerland redan blivit presenterat är det inte heller lika fascinerande att återbesöka öarna utan det blir just en återkomst. För det ä r svårt att skapa och levandegöra fiktiva miljöer, det kräver nåt annat och mer än att skriva deckare i verkliga miljöer.

Extra påpassligt då att det finns en karta över Doggerland och dess samhällen i början av början av boken, det hjälper till.

Ytterligare ett mord – det första dödsfallet var förstås mord det också – inträffar och verkar ha kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri. Och kanske till polisen Hornbys  släktingar på Noorö, släktingar som är sisådär laglydiga…

Förra ”Felsteg” var som sagt häpnadsväckande, både till miljöskildring och kriminalberättelse. Uppföljaren ”Stormvarning” är bra men nej, inte häpnadsväckande.

En viss skillnad. Fast observera ändå: också nya Doggerland-deckaren är så bra att den säkert kommer att placera sig bland årets bästa svenska deckare. Och sen är det dags för trean, som blir examensprovet. Då gäller att satsa extra på såväl Doggermiljön som det kriminella.

Bengt Eriksson

Den svenska slavhandeln

Janne Lundström
De ofria
(Natur & Kultur)

Matilda Möllare, 15 år, stiger iland på ön Saint Barthélemy, den svenska kolonin i Västindien. Eller Bartolomejan, som ön kallas. Året är 1790. Matilda anländer med briggen L´Amitié från Stockholm. Hennes mor har dött och Matilda ska för första gången träffa sin far. Hon står uppe på däck och räknar husen i staden Gustavia: drygt 100. Inte en lika stor och ståtlig stad som Stockholm – men är hon besviken? Nej, förväntansfull.

Matilda Ephraimsdotter Miller, bokens huvudperson och berättare, har Janne Lundström hittat på. Hon är en fiktiv person: en iakttagare – med såväl ögon som känslor – av historien och dess människor. Men cirka en tredjedel av de många namnen (på de västindiska öarna Saint Barthélemy, Sint Eustatius, Nevis och Martinique samt skeppen L´Amitié, Anancy, La Liberté och La Confidence) anges i personregistret som historiska. De har funnits. De är autentiska. De levde i den tid och miljö som skildras.

De_ofriaRomanen ”De ofria” har dessutom form av en memoar: den då cirka 30-åriga Matildas nedskrivna berättelse om sin far, Zwarte och Witte, Beatrijs och sig själv, sina minnen och upplevelser, ilska och hat. Det ger en extra, verklig tyngd åt berättelsen och får den att drabba ännu mer, låt säga, historiskt riktigt. Lundström inte bara redovisar och gestaltar historien – hans berättelse personifierar kolonialismen och dess slavhandel med 1789 års franska revolution som den motvikt som nu närmar sig öarna i Västindien.

Och glöm inte tillägget: svensk. Här handlar det inte om de där andra kolonialländerna, som Frankrike och Storbritannien, utan om Sveriges sällan eller någonsin skildrade, liksom bortglömda kolonialism och slavhandel. Samma människosyn och brutalitet, samma samhällssystem där ingen är fri, oavsett hudfärg (eller nyansskillnader i kulören), slav som herre. Även de vita slavägarna, som Matildas pappa, köpmannen Ephraim Matsson Miller, har formats av detta brutaliserande system som föder och göder, ja, kräver våld.

Som ett porträtt av mänskligheten före humaniseringen – med Matilda som ögonvittne. Men inget oskyldigt vittne: hur goda hennes föresatser än är så slår de fel, inte heller hon kan stå fri från tid och miljö. Matilda trodde hon skulle komma till ett paradis men blir besviken och arg på sin far. Hon upptäcker att också han har slavar och att han straffar dem med det lagligt tillåtna antalet piskrapp (fast i hemlighet, så dottern inte ska se).

Två av pappas slavar, tvillingarna Willem och Pieter, som kallas Witte och Zwarte, för att de är mulatter, den förstnämnda med en aning ljusare hud, är till och med hans söner och därmed Matildas halvbröder. Men pappa behandlar dem inte som söner utan som slavar, särskilt Zwarte, som ju har mörkare hud. Beatrijs, pappas hushållerska, är mamma till Matildas halvbröder.

Matilda hjälper Zwarte att rymma och fly från Saint Barthélemy. Senare ska också Witte ge sig av. Lundström, eller snarare Matilda, låter oss följa dem genom Västindien och historien, på skepp och öar, bland annat till ön Martinique och inbördeskriget mellan revolutionärer och kungatrogna, där som i Paris. Och där Pieter/Zwarte blir revolutionär.

Janne Lundström berättar långsamt och lite omständligt, hoppar framåt och bakåt mellan åren, så det kan vara svårt att hänga med och ha koll på när och var olika händelser faktiskt utspelar sig. Å andra sidan bidrar även detta till autenticiteten – det känns verkligen som om Matilda Miller skrivit och berättat. Dessutom är ju själva historien, gånger två, både den som berättas och den verkliga, så stark = hemsk att det blir omöjligt att värja sig.

Vilka riktar sig boken till? Vuxna? Ja. Unga vuxna? Nja, snarare vuxna eller mycket vuxna unga.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2017