Den lyckade återvändaren

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Är det bra är det bra. Lyckas författaren så lyckas författaren. Då har genre, ämne och tema inte längre så stor betydelse.

Häromdagen skrev jag om det nya, återkommande temat i inte minst svenska debutdeckare: hem- och återvändare. Och jag påpekade att deckarförfattaren (med undertonen att så har jag tyvärr lite för ofta märkt att det är) inte får ta detta som en chans att fuska med researchen och tro att det går att komma undan med att veta/minnas lika lite om/av miljön som huvudpersonen.

Anders Sundkvist hör inte till dem som gjort detta misstag. För hans deckardebut är miljön lika viktig som huvudpersonen. Bägge känns som ett slags alter egon, den fiktiva huvudpersonen till Sundkvist och den fiktiva miljön till den verkliga miljön. Resultatet blev en mycket lyckad återvändardeckare som dessutom fått den smått sturska titeln ”Återvändaren”.

Berättelsen utspelar sig alltså i författarens egen uppväxtmiljö, nämligen i och kring Luleå. Även upprinnelsen till berättelsen hämtades ur författarens eget liv. Och det hjälper ju till med att få fiktionen att bli verklig.

I verkligheten var Anders Sundkvist tillbaks i Luleå när en barndomsvän skulle begravas. I romanen återvänder Erik Borg, också uppvuxen i Luleå men nu kriminalinspektör i Stockholm, för att vara med vid en barndomsväns alltför tidiga begravning.  

Så börjar det. Med på begravningen finns en gammal klasslärare som säger att det är något han vill prata med Erik om. Men inte nu, inte här vid begravningen. När Erik återvänt till Stockholm och ringer sin gamle, sjuklige lärare säger denne att han inte tror att Johnny Fachs begick självmord.

Också Johnny var en skolkamrat men en mobbad elev, en ”kamrat” som de andra eleverna inte ville veta av. De, inklusive Erik, svek Johnny som tog – eller ska ha tagit – livet av sig 1983. Johnnys kropp hittades i Luleälven. Han var så ung som tretton år.

Kriminalinspektör Erik Borg kan inte låta bli att tänka på vad den gamle läraren har sagt. Det gnager i honom – inte minst gör det ont i Eriks dåliga samvete, att han inte gjorde vad han kunde ha gjort för Johnny, att han och hans skolkamrater svek Johnny.

Längesen, det var alltså 1983, som det skedde. Nu har året blivit 2008. Erik Borg återvänder igen till Luleå för att prata med läraren… Då har den sjuklige läraren redan hunnit dö. Men Erik börjar nysta i vad som hände och ju fler trådar han nystar upp desto mer börjar han tro att den gamle läraren faktiskt hade rätt.  

Kriminalinspektör Erik Borg ser till att han blir tillfälligt förflyttad till Luleås polisdistrikt med uppdrag att försöka lösa det gamla fallet innan preskriptionstiden på tjugofem år löper ut. Och nu är det inte lång tid dit…

Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte heller alldeles  oförväntad. Men det är så bra genomfört. Genom Erik Borgs möten med barndomsvänner och bekanta och hans utforskande av minnen, händelser och miljöer växer just miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget, undan för undan.

Det är skickligt skrivet och berättat. Anders Sundkvist har verkligen fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

Som jag inledde: Blir det bra så är det bra. Lyckas författaren så har författaren lyckats. Då spelar det mindre roll att romanen har ett lite väl ofta förekommande tema. Anders Sundkvist skriver dessutom ovanligt bra, rent språkligt och stilistiskt, för att vara en deckardebutant. Sundkvist placerar sig som en av de bästa bland årets många – och de är många! – deckardebutanter.

Bengt Eriksson

Den jävliga jävla verkligheten

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Anders Roslund skriver och berättar allt bättre. Hans sjätte spänningsroman – eller polisroman om den åldrade Ewert Grens – kan vara den bästa. Den sjätte alltså, allt bättre skriver och berättar han.

Det hänger ihop: hur han skriver och vad han berättar. Orden förmedlar och lyfter fram berättelsen, får den att bli än mer otäck. ”Litapåmig” är en otäck roman, ingen deckare att läsa för den vill ha en stunds underhållning. Den här romanen innehåller 462 sidor förmedlad verklighet.

Jävlig verklighet. Eller verklig verklighet.

Roslund varvar längre och kortare kapitel, längre och kortare stycken i kapitlen. Varvar = varierar. Här finns en del stilistiskt att studera och lära för andra som skriver deckare. Och ingenting är stilistik för stilistikens skull utan varje ord är skrivet för att lyfta, ja, blotta innehållet.

Blotta verkligheten. Den jävla verkligheten.

Också för polisen – den återkommande, åldrande kriminalkommissarien Ewert Grens. I arbetet och privat. Den här gången inte minst privat och detta just när Grens hittat någon han skulle kunna tycka om och som kanske skulle kunna tycka om honom. Då. Nu.

”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21” (skriven under samarbetstiden med Börge Hellström). Men romanerna hänger ihop så löst att det ger något extra om man läst den förra titeln men man saknar det knappast om man inte gjort det.

Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya roman såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta liv för dessa unga kvinnor finns. Att detta är deras så kallade liv. Vi vet men behöver påminnas om det hur många gånger gånger gånger som helst.

För att inte glömma. Inte kunna låtsas som att det inte finns.

Redan i början finns kapitel som beskriver kvinnan och torsken – ja, en kvinna med en torsk – denna kvinna och denna torsk – som är så hemskt nära skildrat att jag helst hoppar över. Det får jag inte. Det är inte tillåtet. Jag tvingar mig att läsa för jag måste läsa, det är faktiskt min plikt att läsa. Att läsa för att aldrig kunna glömma. (”Hora”? Nej, ordet finns inte i min ordbok.)

Till trafficking och prostitution har Roslund också kopplat organhandel. Inte mindre otäckt. Inte mindre för jävligt. Nej, det här är inte underhållning. Inte underhållning i form av en spännande deckare. Inte för mig, jag förstår faktiskt inte (se andra recensioner) hur det kan vara möjligt att läsa ”Litapåmig” och bli underhållen.

Som den tråd som förbinder verkligheten med fiktionen och för handlingen framåt finns polisromanen – den polisroman som så fort den inletts övergår i katastrof för poliskollegan Sven Sundkvist, en av de få kolleger som Grens fortfarande har. Det går fel, det går så fel i hotellobbyn; med tillslaget, de unga kvinnorna, hallicken.

Det slutar i katastrof för kollegan, något bättre för Grens. Men för Ewert Grens ska hela romanen och berättelsen sluta med smärta, den stora smärtan efter den stora förhoppningen. Roslund är skicklig också på detta, att skildra det övergripande och lilla i ett, det allmänna och personliga.

En annan anknytning till föregående titlar i serien är att infiltratören Piet Hoffmann kommer in i berättelsen. 462 sidor, skrev jag förresten. Det kan verka långt. Det är det inte. Roslund har skrivit 462 tajta sidor. Inte något onödigt. Som om han trots omfånget strukit ner från än fler sidor.

Anders Roslund är en av de svenska deckarförfattare som idag skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar allra bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.

Resultatet blir samhällsromaner. Det blir skönlitteratur (fast ordet skön låter opassande i sammanhanget). Det blir seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar. Det blir deckare som bäst. ”Litapåmig” (orden i titeln ska enligt omslaget skrivas ihop) är en spänningsroman, polisroman och deckare samt skönlitterär roman som bäst.

Bengt Eriksson   

Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är hakan-nesser-foto-caroline-andersson.jpg

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson

Stilistiskt tonårsdrama

Tana French
En hemlig plats
(Albert Bonniers; övers: Klara Lindell)

Språket, personskildringen, handlingen, allt!

french-hemlig-platsTana French, född i USA, växlar mellan tonårstjejernas slang (språkkänsligt översatt också) och ett mer koncentrerat språk vid polisförhören.

Miljön är internatskolan St Kilda´s i Dublin, där French bor. För ett år sen hittades en 16-årig pojke ihjälslagen. Nu finns ett foto med texten ”Jag vet vem som dödade honom” på skolans anslagstavla.

Utredningen återupptas.

Tonårens vänskap och ovänskap, intriger och snart vuxna liv. Krocken mellan poliserna, båda arbetarklass, och internatskolans rektor. En väl fungerande, växande handling.

Deckarlogg 2Plus denna mästerliga stilistik! Som jag njuter av språket.

Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)