Skotskt möter franskt i skrattspegel, pastisch och noir

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

”En kamp mot klockan” är tredje titeln i Peter Mays franska deckarserie. Det vill säga med skotten Enzo Macleod, före detta kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer.

Peter May, som också kommer från Skottland, skrev och publicerade Enzo Macleod-serien före sin mer välkända och framgångsrika deckartrilogi om ön Lewis i Hebriderna med den likaså skotske polisen Fin Macleod, observera efternamnet.

Peter May en-kamp-mot-klockanDen senare Lewis-trilogin publicerades först i Sverige och togs emot av jublande deckarläsare. När jag recenserade första delen i den nygamla franska deckarserien så insåg jag att de bägge Macleod la sig i vägen för varann och för de svenska läsarna. Den förste, eller egentligen senare, blockerade vid läsningen om den senare, eller egentligen förste.

Peter Mays franska Enzo Macleod-deckare är nämligen något helt annat. De bägge Macleod-serierna ska inte jämföras med varann. Någon gång ska jag mejla May och fråga om inte ett huvudsyfte med den franska deckarserien är att skildra en skottes – det betyder Peter Mays eget – möte med Frankrike.

Så tror jag i alla fall att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller till och med kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Och när man läser dem så tror jag det hjälper om man gillar hårdkokt och noir från Frankrike.

Fransk noir har följande kännetecken: liksom mer av allt. Verkligheten som en i kriminell skrattspegel. Läser man så, och så läser jag, blir också den nya, tredje Enzo Macleod-deckare lika underhållande som spännande, liksom skämtsam på allvar.

Realistisk? Njaaaäää, inte vad gäller intrigen. Däremot till miljöerna. De är riktigt bra. Atmosfäriska och stämningsfulla. Som just en pastisch av tusen franska deckarromaner.

Jag är väldigt förtjust i franska deckare (även i fransk musik, tidskriftslayout och fransyskor, för den delen) så kanske just därför tycker jag också om Enzo Macleod-deckarna. Vilka, dessutom, blir nånslags mansromaner om en… ibland… och åtminstone förr… och nu också, i och för sig… skit till karl.

Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, nu tolk för EU, av en händelse – ja, ren tur – lyckas undvika att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, här bor Enzo Macleod, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked.

Det är enda röra och undan går det. Jag gillar det – att det är så rörigt och så mycket och att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Ungefär som det brukar vara i franska deckare.

”En kamp mot klockan” rekommenderas, i första hand, till frankofiler. Men nej, den här skotska fast franska deckaren rekommenderas till alla med öppna kriminella sinnen!

Bengt Eriksson

Litterär skvader: skröna, agentaction och whiskyhistorik

Per Erik Tell / Börje Berglund
Whisky Blues – Hela historien om fat 1692
(Ultima Esperanza Books)

”Whisky Blues 2”, så får man väl kalla den nya romanen eftersom den har en föregångare med samma titel, måste vara det bästa som Per Erik Tell har skrivit – än en gång tillsammans med Börje Berglund. Eller bästa och bästa, snarare det mest lovande han skrivit. Vilket ju kan tyckas vara märkligt uttryckt, när Tell gett ut en lång rad böcker. Förklaringen kommer i slutet av recensionen…

Också den föregående romanen, som inleder och finns med i den här nya utgåvan, recenserade jag i YA och beskrev som en (för Tell alltså) ”mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria” (vilket kan ha varit Berglunds förtjänst). En galen berättelse var det ändå, något annat vore väl omöjligt (när Tell författar), och fortsättningen är nästan lika galen.

whisky-blues-hela-historien-om-fat-1692Frågan är, till att börja med, om man måste läsa ”Whisky Blues 1” innan man tar itu med uppföljaren? Svaret blir kanske men inte nödvändigtvis. Fast varför ska man inte göra det, läsa eller läsa om för att få bakgrund till personerna, miljöerna och berättelsen, när den gamla ettan nu har återutgivits ihop med nya tvåan.

Utdrag ur recensionen av (gamla) ”Whisky Blues” med undertiteln ”Hämnden”: En fyndig historia, både skämtsam och allvarlig, bland whiskyproducenter i Skottland. Välberättat och stämningsfullt med extra plus för den högländska skotska whiskymiljön som doftar starkt och gott från sidorna.

Och, som jag skrev ovan, en galen berättelse om en rent otroligt misslyckad auktion av en tunna – eller ett fat – urvintage whisky från 1692 (?!) och dess följder. Härmed nog om del 1 (men det kan tilläggas – utan att avslöja för mycket – att tunnan kommer på villovägar med sitt innehåll av både whisky och något annat).

Del 2 av ”Whisky Blues” med undertiteln ”Återkomsten” utspelar sig två-tre år senare, således 2010 (dock med tillbakablickar så långt bak som just 1692 och även 1746-88 och till tiden för den förra romanen). Whiskytunnan, som borde ha varit försvunnen, återfinns – av alla platser – i Mogadishu, Somalia.

Därefter återkommer personerna: Sir Eric Montgomery, väl ägare av whiskytunnan och skyldig till det mesta; Lord Edward Humbleton eller om han nu ska tituleras Lady Edith; Fiona Flanahan, konsult i whiskybranschen; systrarna Angie Connors, ett slags frilansande agent (á la hårdkokt privatsnok) och Jennifer Wright, sekreterare och inte så oklipsk som hon verkar.  Dessutom tillkommer de unga halvbröderna Tom och Duncan, musiker i The Whisky Blues Band, samt en före detta hästjockey och numera pubägare. Med flera.

Resultatet blir en så kallad skvader: skröna, agentaction, polisroman och whisky- samt i viss mån vinhistorik, på omslaget sammanfattat som kriminalroman. Miljöerna växlar mellan Skottland och England, Italien, Kenya, Somalia och Argentina.  Och vilken plats som berättelsen än hamnar på ger författarna (främst ansvarig för detta är väl globetrottern Tell) korta, snabba och exakta men likaväl stämningsfulla nedslag i miljöerna. Levande och bra gjort.

Men inte heller den här gången blir det riktigt spännande. Ibland är det på väg – men, nej. Tell och Berglund är för berättarglada, det finns hela tiden så mycket mer och annat och vid sidan om som de vill berätta. Så även ”Whisky Blues – Återkomsten” har mest blivit en rövarhistoria och skröna. Fast, det bör betonas, en högst underhållande skröna.

I sista kapitlet planteras dessutom en cliffhanger som låter ana en eventuell tredje del av whiskysviten (med mindre av whisky och mer musik). Det där ordet lovande då, vad menade jag med det? Jo, att Per Erik Tell tidigare skrivit ett par lika stämningsfulla (till miljöskildringarna) men spretiga (berättelserna) skånska deckare. Jag har flera gånger riktat följande uppmaning till Tell men när han nu börjat tajta ihop berättandet så vädjar jag: Skriv ännu en skånsk deckare och gör det på största allvar!

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB 2019

Allt fler mord i Skåne

Häromkvällen for jag till Sjöbo bibliotek för att höra Ingrid Remvall berätta om sitt författande. Hon har förut skrivit skön- och facklitteratur för barn och ungdom, nu i våras kom vuxendeckaren ”Mord och martinis – Kändiskockens död” (Bokfabriken).

Undergenre: yngre, modern feelgood-deckare.

Mord och martinisRemvall, som bor i Lomma och arbetar i Sjöbo, placerar inte sina berättelser i skånska miljöer. Hittills, i alla fall. Kanske till våren 2019, då thrillern ”Glasfällan” kommer. ”Skåne? Nej”, svarar hon när jag frågar. ”Eventuellt i framtiden – men inte nu.”

Om jag tagit med författare som Remvall, Anna Karolina, Anna Lihammer, Kristina Ohlsson, Joakim Zander med flera, vilka är födda i Skåne eller bor här men föredrar andra kriminella miljöer, typ Stockholm, så hade Skånes nya deckarboom inte fått plats i de krönikor jag varje utgivningshöst och vår skrivit de senaste åren.

För så är det: en skånsk deckarboom är i full gång och blom. Säg för tio år sen, då utspelade sig knappt alls några deckare i skånska miljöer. Idag är det ju omöjligt att hålla koll på alla nya skånska deckare. Ber om ursäkt om jag råkat missa någon deckare i skånsk miljö när jag nu gör 2018 års höstgenomgång…

judaskyssen”Judaskyssen” (Hoi) av debutanterna Kristina Tilvemo & Michael Wainwright utspelar sig i Malmö, Lund och New York. Även till genre och innehåll skiftar boken kameleontiskt mellan privat thriller och kollektiv polisroman; en arg uppgörelse med sjukvården är berättelsens genomgående tråd men lika stark blir skildringen av klassamhället Sverige – det hårda Malmö kontra det akademiska Lund.

Form och innehåll svänger så att romanen – nästan – kapsejsar. Fast Tilvemo & Wainwright reder ut svängarna och får ”Judaskyssen” att bli en bra debutdeckare.

VintereldAnders de la Motte är en av våra skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I de la Mottes IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” (Forum) är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt.

Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar från preteritum till presens. En kvinna får ärva en gammal stugby. Så börjar ”Vintereld” och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Motiv X”Motiv X” (Forum) heter Stefan Ahnhems fjärde thriller om Fabian Risk och övriga poliser i Helsingborg med omnejd. Ahnhems polisthriller är som en teve-serie där varje scen ska vara action. Det händer mycket och otäckt – med kort sagt vidriga mord (som när en flyktingpojke mördas i en centrifug).

Trovärdigt? Arbetar svensk polis så här? Är poliser så… ja, kriminella? ”Motiv X” är till råga på allt en kriminell följetong som inleddes tidigare i serien och slutar innan upplösningen. Fortsättning i nästa del… Skriva och berätta kan Ahnhem, men varför måste han ta i och överdriva?

En helt vanlig familjMattias Edvardsson är en våghalsig och experimentell deckarförfattare. ”En helt vanlig familj” (också Forum) kan placeras i facket ”domestic crime” med tillägget rättegångsthriller. Miljö: ett villaområde i Lund. Familjens dotter, Ulrika, anklagas för mord och häktas.

Edvardsson berättar samma historia från tre håll, alltså tre gånger efter varann: fadern, dottern och modern. Det är modigt gjort – men svårt. Jag (andra recensenter har varit av annan åsikt) tycker det fungerar bäst i första vändan, åkej i andra men i tredje tröttnade jag. Nog kunde den här historien ha berättats på ett mer kommunikativt sätt?

EsterOlsénis & Hansens mjukisdeckare med Ester Karlsson, 78 år och änka i Lund, har redan blivit en favorit. I seriens andra titel, ”Ett lik i garderoben” (Bokfabriken), deltar Ester i ett 80-årskalas på Hjularöds slott utanför Harlösa. (Jo, precis där som julkalendern ”Mysteriet på Greveholm” spelades in.)

Ester Karlsson ”med K” har trippelskinn på näsan och övriga personer är knepiga på sina sätt, så där som folk kan vara. Det dröjer innan liket upptäcks och Ester startar sin Miss Marple-utredning. Men det gör ingenting: i den här serien har Olséni & Hansen hittat feelgood-deckarens extra rätta ton.

malmomord”Malmömord” (Venaröd) är ingen deckare, inte skönlitteratur utan en fackbok om ”real crime”. Jag brukar inte gilla böcker med autentiska mord, ofta blir det för snaskigt. Men Greger Larsson, som gett ut flera Malmöböcker, känner sin stad och dess invånare.

Som Kristian Lundberg skriver i förordet: ”Det går inte att se skillnad på vilka som är förövare och vilka som är offer. Vi påminner om varandra…”

I Larsens bok skildras det mörker som nog finns inom oss alla och får vissa, till exempel ”Seriemördaren på Östra sjukhuset” och ”Kannibalen på Kornettsgatan”, att gå ner i mörkret och bli mördare. ”Malmömord” tar oss också till Malmös mer hemliga platser.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018