Deckarloggfredag (2): Malmö, den goda (S) och attraktiva (M) staden

Deckarloggfredagens andra text om kulturpolitiken som den en gång var i Malmö, då (M) drev en kulturvänlig politik mot, får man allt säga, ett betydligt mer kulturfientligt (S).

Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalrådet (M),  sa till mig en gång att ”Du beskriver ju mig som om jag vore socialdemokrat!” Nja, svarade jag. Som socialdemokraterna borde ha varit, snarare.

I alla fall, den här texten handlar om kulturkriget i Malmö mellan (M) och (S). Idén att skriva åkejades av och artikeln skrevs således till tidskriften Arena (mer närstående S) men som refuserade den. (Har alltid misstänkt att det berodde på innehållet – att jag beskrev (S i Malmö) som (S) faktiskt var. Något senare publicerade Arena istället – helt följdriktigt – en intervju som hyllade det socialdemokratiska Malmös starkaste man, Ilmar Reepalu, och grovt förvanskade verkligheten.)

Min text publicerades i Moderna Tider (mindre närstående S). Ekonomiskt ju det bra, dubbla arvoden.

***  

Malmöiter kring en bro. 

Det är nu, innan den blir verklighet, som Öresundsbron har sin största betydelse: som myten om en framtida verklighet. Myten om Öresundsbron är byggd på samma sätt som de flesta moderna myter. Grunden, som består av fakta, är liten. Den mytologiska överbyggnaden, tro och hopp, är stor och hög.

Mytens andra brofäste är placerat i Amager, i utkanten av Köpenhamn. Observera riktningen! Malmöiter och andra skåningar ska färdas i sydvästlig riktning och det är också  därifrån impulserna kommer; inte norrut och norrifrån. Vid uppfarten till bron, på den danska sidan, finns en vägpil: København-M (copyright: Sune Nordgren, konsthallschef).

Bromyten kan locka till leenden och skratt. Men i en tid av ekonomisk kris, arbetslöshet och sociala nedskärningar ska dess betydelse som livlina inte underskattas. Bromytens inflytande över kulturlivet och kulturpolitiken – över den kulturella atmosfär ur vilken idéer föds – är högst märkbar. Klumpigt och vulgärt, som när Skanska, i ett kulturellt joint venture med Malmö kommun, utnämnde Leonardo da Vinci till Öresundsbrons arkitekt. Men ofta nyskapande, som i Rooseums och konsthallens val av utställningar, med ögonen riktade utåt världen, inte inåt Sverige. Eller valet av arkitekt till det nya stadsbiblioteket: dansken Henning Larsen.

Manifestationen var invigningen av Hipp, den nya huvudscenen för Malmö Dramatiska Teater, tidigare Stadsteatern. Teaterchefen/regissören Staffan Valdemar Holm, skåning som teaterskolats i Köpenhamn, hade som första uppsättning valt en 1800-talspjäs av tysken Heinrich von Kleist.

Holm förvandlade ”Schroffenstein” till nytida politisk teater om före detta Jugoslavien. (1994! På en institutionsteater!) Med sin helhetsregi – liknande teatersyn har förekommit på andra svenska scener, till exempel Galeasen, men inte på någon institutionsteater förflyttade han dessutom Malmö nedåt Europa, till ett land vars huvudstad inte heter Stockholm.

Tilläggas kan att redan 1996 blir Malmö – som kulturförort till Köpenhamn – Europas ”kulturby”.

*

Malmö stadshus är ett lustigt hus, åtminstone kulturroteln. När jag sticker in huvet i de olika rummen är det som att titta i konstiga speglar i just lustiga huset.

I ett rum säger kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson (m): ”Det ska finnas ett bibliotek i varje by. Biblioteken är en självklar del av skol- och bildningsområdet.” Han fortsätter: ”Det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.”

Malmö opera, före detta Malmö stadsteater.

I ett annat rum säger hans politiske sekreterare, Stefan Lindhe: ”Den kommunala kulturpolitiken ska vara progressiv och framtidsinriktad.”

I det tredje rummet säger oppositionsrådet Johnny Örbäck (s): ”Elitkultur är ett ord jag aldrig använder”.

Uttalandena stämmer inte, som du hör. Partifärgerna är fel. Malmös kommunpolitiker skriver nya partiprogram. Rättare: de skriver ett gemensamt kulturprogram. Man kan också säga att moderaterna verkställer det som socialdemokraterna redan har beslutat. Med tillägget: som tur är.

Som helhet har kulturbudgeten ökat. Den löpande kulturbudgeten är ungefär densamma. För ökningen står de stora dyra investeringarna i kulturbyggnader, typ kommunens köp och renovering av Hippodromteatern från 1899 och även projektering och byggande av det nya stadsbiblioteket. Detta är exempel på beslut och verkställande: (s) bestämde att, (m) bestämmer hur.

Följande har hänt (under de tre år som Johan Bengt-Påhlsson haft ansvaret för kulturen):

Med kommunala pengar räddades den privata konsthallen Rooseum, Malmö (kommunala) konsthall har återinvigts efter renovering och tillbyggnad, äntligen togs beslutet att omvandla konstskolan Forum till konsthögskola, ur Stadsteatern har Malmö Musik och Teater AB uppstått, i våras sattes spaden i jorden för det nya stadsbiblioteket…

Orden ”smärtsamt” och ”brutalt” har yttrats om de metoder som användes för att förnya den gamla Stadsteatern. Ett åttiotal skådespelare/dansare fick sparken.

Bengt-Påhlsson och Örbäck säger med en mun: ”Nödvändigt”. Teatern hade blivit raka motsatsen till en kreativ miljö. Skådespelarna var håglösa, kände sig inte uppskattade. Det som skedde var bäst för alla: de anställda, kommuninvånarna och den kommunala teaterkonsten.

Örbäck: ”Redan när Claes Sylwander var teaterchef (två chefer sedan) pratade vi om en sjuttioprocentig nedskärning på Stadsteatern. Om jag haft ansvaret för kulturen i Malmö, så hade jag fått hålla i yxan. De socialdemokratiska kulturarbetarna hade säkert krävt min avgång.”

*

Stefan Lindhe, kulturpolitisk sekreterare (m), som tog vänsterordet ”progressiv” i sin mun, tillägger: ”Den gamla klassiska kulturkonservatismen, som talar om kulturarvets betydelse, har vi tagit fram och framtidsanpassat. Vi menar att också den kultur som skapas idag hör till kulturarvet. Dagens kultur är det levande kulturarvet.”

Invändningen är given: röstar en enda kulturarbetare på (m)? Den kommunala kulturpolitiken årgång 1994 innebär alltså att moderaterna utan tanke på något politiskt tack stödjer kulturskapandet i Malmö.

Malmö stadsteater, före detta Hipp.

Jämför med ett uttalande av kommunfullmäktiges dåvarande ordförande, Arne Lundberg (s), från 1976. Fullmäktige hade precis sagt nej, Victoriabiografen ska inte bli ett ”ickekommersiellt kulturhus” i de fria (teater)gruppernas regi. Victoria ockuperades och Arne Lundberg kommenterade: ”Ockupanterna… visar att de inte är kompetenta att sköta en sådan verksamhet.”

Så gick åren. 1994 säger det socialdemokratiske oppositionsrådet Johnny Örbäck: ”När man som kulturpolitiker ger någon pengar i ena handen måste man vara beredd på att få en örfil av den andra handen. Det får man acceptera. Det är ett bevis på den kraft som kulturen måste ha.”

Ännu ett exempel: folkfesten. 1971 arrangerades den första folkfesten i Malmö. Arrangörerna tvingades deponera 5.000 kronor, ifall Slottsparken skulle bli nedtrampad. 1991, då folkfesten pånyttföddes, råkade Mikael Wiehe träffa Lars Engqvist på Stockholmsflyget. Engqvist, tillfälligtvis kommunpolitiker (s), fixade 250.000 på flygande vinge. 1994 bidrog kommunens kulturstödsnämnd med 350.000.

*

Bengt Nilsson, pensionär: ”Malmö stad skryter med sin kultursatsning men är ökänd för sin dåliga sjukvård.” Sven Andersson, också pensionär: ”Är du sosse, Örbäck?”

Ett par citat från tidningen Arbetets telefonutfrågning om kulturpoliken i Malmö. Det är ju valår, så den socialdemokratiska oppositionen svarade med att hålla valtal. Örbäck sa: ”både… och”. Eller snarare: allt. Om (s) höjer kommunalskatten med en krona så räcker pengarna också till sjukvård och äldreomsorg och satsning på kultur för barn och ungdom och i stadsdelarna och… och… och…

Det är inte lätt att ur det politiska munvädret, den så kallade retoriken, vaska fram vad som verkligen är kulturideologiska skillnader. Örbäck utropar: ”Gör fritidsgårdarna till kulturgårdar!” Bengt-Påhlsson kontrar: ”Någon miljon eller så kan jag tänka mig att satsa på fritidsgårdarna!” Till exempel.

Moderna Museets filial i Malmö, före detta Rooseum.
Samtliga foton från Malmö stads hemsida.

Det Stora Kulturkäbblet – var ska stadsbiblioteket byggas: vid Triangeln eller i Slottsparken? – handlar ju inte heller om kulturideologi. Att Malmö behöver ett nytt stadsbibliotek är (s) och (m) helt överens om.

Men jag har hittat ett område, som måste räknas som kultur fast det hör hemma hos undervisnings- och fritidsroteln, där det blivit sämre – inte bara annorlunda utan faktiskt sämre – och där försämringen helt klart beror på moderaternas politik: den kommunala musikskolan. Nedskärningarna har tvingat skolan att höja avgifterna (fast avgifter fanns och var ganska höga redan tidigare) och minska antalet elever. Frågan är: räcker den socialdemokratiska skattekronan också till musikskolan?

*

Inför kommunalvalet utspelas ett kulturpolitiskt triangeldrama. Personer: Jonny Örbäck, Birgit Hansson och Anna Brandoné. Kort resumé:

Johnny Örbäck lämnar nu politiken för att bli vice vd för HSB i Malmö. Det kan bero på, viskas det, att kommunalrådet (m) och oppositionsrådet (s) vuxit ihop och blivit malmöitiska tvillingar med samma kulturpolitiska själ.

Birgit Hansson är ledsen. Det säger hon inte, men det hörs på rösten. Om Johan Bengt-Påhlsson efter valet tvingas flytta ut ur rummet med Ola Billgren-målningen har den socialdemokratiska efterträdaren hela våren 1994 hetat just  Birgit Hansson, vice ordförande i kulturstödsnämnden.

Men den – delvis – nominerade heter istället Anna Brandoné. ”Delvis”, eftersom (s) tänker återgå till den gamla ordningen: kulturen ska inte ha en egen rotel. Brandoné blir fritids- och kulturråd.

”Johan Bengt-Påhlsson lämnar svarta hål och röda siffor efter sig”, säger Anna Brandoné. Men redan i nästa mening korrigerar hon sig något genom att tala om den ”samsyn” som råder om kulturpolitiken i Malmö.

Å ena sidan, å andra. Anna Brandoné diskuterar liksom med sig själv.

Hon säger att moderaternas kulturpolitik (med repertoaren på Hipp som typiskt exempel) riktar sig till de ”välutbildade och få”. Strax därpå berömmer hon de fritidsledare som tillsammans med teaterintresserade amatörer startat Teater Nydala (vilket alltså varit möjligt även i en moderat kommun).

Hon säger att ”kultur är kanske det allra viktigaste” när det gäller att skapa och formulera en stads identitet. ”Kanske bör också turistbudgeten och den internationella budgeten bidra med pengar till kulturen?” Men sedan säger hon: ”Nu har institutionerna fått sitt. Det kan vara dags att satsa på kultur för alla – på amatörismen”.

I femton år har Anna Brandoné varit kommunalpolitiker: suttit i olika nämnder och också varit kommunalråd för trafik och miljö. Den här valperioden sitter hon i teaterstyrelsen. Det är hennes hela erfarenhet av kulturpolitik.

Har Anna Brandoné nominerats för att hon är fast förankrad i arbetarrörelsen? För att hon förstår att när det saknas pengar till sjukvård och äldreomsorg och skolor kan inte kulturen undgå nedskärningar? Medan Birgit Hansson är så kulturengagerad att hon kanske lika istadigt som Johan Bengt-Påhlsson skulle ha hävdat: ”Nej! Stödet till kulturen ska inte minska, snarare öka.”

Anna Brandoné: ”Någon kan ha tänkt så. Men ingen har sagt det.”

”Förhoppningsvis har jag nominerats för att jag arbetat mycket med regionala frågor”, säger hon och – det är ordet – berömmer de initiativ som Johan Bengt-Påhlsson tagit för att regionalisera kulturpolitiken. Resultat (hittills): Malmöbaletten ska få en egen scen – inte i Malmö utan i Lund. Liknande samarbetsavtal kan Anna Brandoné tänka sig – nej, mer än så: det är nödvändigt – inom till exempel teatern och musiken.

”Sextio procent av stadsteaterns besökare kommer inte från Malmö utan utifrån regionen. Det är orimligt. Malmös kulturinstitutioner måste bli en angelägenhet för hela regionen – också ekonomiskt.”

*

Om Malmö myntade Lars Engqvist uttrycket ”den goda staden”. Malmömoderaterna säger ”den attraktiva staden”.

”God” och ”attraktiv” är inte synonymer, men nästan. De är inte enäggstvillingar, men orden tillhör samma familj: de är syskon. Ett sista citat från det tills vidare sittande kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson:

”Skiljelinjerna går inte mellan utan inom partierna.”

Bengt Eriksson
Våren-sommaren 1994,
skriven till Arena, publicerad i Moderna Tider

Deckarloggfredag: Också en moderat kulturpolitik

Eftersom Sverige nu har en ny regering och det har utsetts en ny kulturminister som det ställts frågor om och kring (kunskap om och erfarenhet av kultur?) och detta dessutom har lett till en diskussion om olika partiers kulturpolitiker och kulturpolitik så…

Deckarlogg tänkte idag på sin Deckarloggfredag lägga ut två texter om moderat kulturpolitik (kontra till exempel socialdemokratisk) för att påvisa 1) att M visst kan intressera sig för kultur (eller åtminstone kunde) och 2) driva en kulturpolitik som var just intresserad av, kunnig om och den bästa för kulturen.

”Var”, för detta var en gång. (Men aldrig mer?) Det skedde i alla fall i Malmö, av alla ställen, socialdemokratins huvudstad. Första texten presenterar den här moderata kulturpolitikens huvudperson och drivkraft.

Som första text: min intervju med Johan Bengt-Påhlsson, dåvarande kulturkommunalråd i Malmö…

***   

Är du verkligen moderat?

– Jag har fått frågan förut, säger Johan Bengt-Påhlsson och tittar på mej. Så tillägger han:

– Ja, jag är verkligen moderat.

Men nu är vi redan mitt inne i samtalet. Så här började det avtalade mötet med Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalråd i Malmö.

Knack! knack! på dörren till hans rum i Stadshuset. Ett undrande ansikte tittar ut. I dörröppningen skymtar ytterligare några personer runt ett bord. Sammanträde pågår!

– Skulle vi träffas? Idag? Klockan tre? Ja, visst ja,nu minns jag!

Den luttrade sekreteraren kommer strax rusande med kaffe. Under väntetiden funderar reportern och fotografen över detta något speciella kulturkommunalråd, som det – minst sagt – pratas om bland journalister, politikerkolleger och alla som är inblandade i Malmös kulturliv.

Det sägs till exempel att hans sekreterare aldrig vet var han befinner sej. Men så plötsligt bara står han där och ber henne plocka fram några svåråtkomliga skrivelser. Och dem vill han gärna ha nu, om fem minuter.

Det sägs att hans kallelser till Stadsteaterns styrelsemöten anländer per bud – duns i brevlådan – klockan 2 samma morgon som mötet.

Det sägs att han långt i förväg fattar egna, inofficella beslut som han också meddelar pressen. (”Nu är det klart!”) Därmed rör han till allting så mycket att kommunstyrelsens ordförande, Joakim Ollén, inte kan göra annat än att se till att ”besluten” blir officiella.

– Rörig? Vem? Jag? säger Johan Bengt-Påhlsson.

Redan i mitten av 80-talet, som ordförande i fastighetsnämnden, engagerade sej Johan Bengt-Påhlsson i det som skulle bli den privata konsthallen Rooseum. På frågan om Rooseum hade funnits idag utan hans hjälp svarar han direkt: ”Nej!”.

Så var ska Johan Bengt-Påhlsson fotograferas om inte på ”sitt” Rooseum. I bakgrunden två ”konstfoton” av Geneviève Cadieux. Det här fotot tog Birgitta Olsson.

– Men jag är ingen vandrande byråkrati. Jag är en kulturentusiast. Och en stor optimist.

Som för att bevisa detta hinner vi inte mer än komma in i hans rum – på ena väggen hänger förresten en stor Ola Billgren-målning – förrän han tar fram papper och penna och börjar hålla föredrag om Sveriges framtid, politiskt och kulturellt. Han ritar två cirklar. I den ena placerar han Stockholm, delar av Finland, Baltikum och S:t Petersburg – i den andra Malmö, Köpenhamn, Hamburg och Berlin.

I Malmö, som alltså tillhör framtidens Europa, har de borgerliga politikerna de senaste åren visat ett oanat intresse för kultur. Rooseum har räddats, Konsthallen ska byggas till, Hippodromteatern renoveras, i höst sätts spaden i jorden för ett nytt stadsbibliotek, och så vidare.

I likaså moderatstyrda Stockholm vill politikerna istället banta Stadsteaterns budget och stänga Kulturhuset. När staten erbjöd 350 miljoner kronor till ett nytt museum för modern konst, så sa kommunpolitikerna nej, tack.

Också följande frågor har Malmös, vilket bör poängteras, moderata kulturkommunalråd fått förut:

I ett dåligt ekonomiskt läge måste ju kommunen spara pengar. Det gäller väl också pengarna till kulturen?

– Nej, kulturbudgeten ska inte minska. Snarare bör den öka.

Varför ska stat och kommun ge pengar till kultur? Den kultur som folk vill ha klarar sej väl på marknaden?

– Nej, det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.

– Teatern är ett exempel. Inte ens en privatteater som Oscars i Stockholm skulle kunna existera på marknadens villkor.

– Privatteatrarna är beroende av offentligt finansierade teaterhögskolor, som utbildar skådespelare, och av stadsteatrar, som ger skådespelarna en grundtrygghet. Sen handplockar Oscars de skådespelare man vill ha.

– Somliga i mitt parti, säger Johan Bengt-Påhlsson, menar att också kulturen ska vara lönsam.

– Men kultur är inte underhållning, ingen marknadsvara. Kultur är en civilisatorisk process. Viktig och bra kultur, säger han, bryter tänkandet.

Och så berättar han lite malligt om det kulturseminarium som nyligen hölls i Malmö. Arrangörer: moderaternas riksorganisation tillsammans med kulturroteln i Malmö.

Tema: ”Borgerlig kultursyn – finns den?” Ledare för seminariet: Johan Bengt-Påhlsson, förstås.

Bengt Eriksson
Skrivet till Femina 1993

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.