Reykjavík med hela dess kropp, hjärta och själ

Arnaldur Indriðason

Flickan vid bron

Övers: Ingela Jansson

(Norstedts)

Jag har redan vant mig vid det lugna tempot. Märker det genast jag börja läsa Arnaldur Indriðasons nya polisroman – eller säg amatörpolisroman – alltså den andra titeln i serien om den före detta, numera pensionerade polisen Konrað i Reykjavík.

Det sävliga tempot från ”Mörkret vet”, seriens första titel, hänger kvar både i boken och mig så att det känns helt naturligt och självklart att ”Flickan vid bron” fortsätter i samma långsamma tempo.

Att låta berättelsen utspela sig så långsamt måste vara ett medvetet val och det kan inte vara lätt att skriva så heller. För trots att händelserna sker så långsamt är det faktiskt mycket som händer och hänt: narkotika, våld och mord, människors trassliga liv, förr och nu. Ska jag tillägga: pedofili?

Vad vill Arnaldur? Vad är hans syfte? Att lyfta fram staden Reykjavík med stadens hela kropp, dess hjärta och sin själ? Kan vara det. Visa att Islands huvudstad är en lugn småstad men att denna småstad ändå rymmer allt som finns i alla huvud- och storstäder.

Och dessutom förbinda det gamla Reykjavík med det nya Reykjavík, 60-talets med dagens. Dubbelkopiera städerna, spegla dem i varann, så att läsarna ska se att det är samma stad fast det inte är det.    

De isländska läsarna, vill säga. Fortfarande tror jag att den här serien skriver Arnaldur Indriðason främst för inhemskt bruk – som en stadsskildring av Reykjavík, av stadens och dess invånares kynne, eller som ett isländskt fotoalbum. Vi andra, som jag (och du?), får läsa om vi vill.

Och jag vill – ännu mer efter att ha besökt Reykjavík. Det hjälper. Men ska det vara nödvändigt? Jag vet inte fast jag tror inte det. Dock rekommenderar jag att svenska läsare har plattan/mobilen nära till hands och snabbt kan kolla på en karta var olika händelser utspelar sig. Det hjälper också.

Som många – eller de flesta – isländska författare som skildrar Reykjavík skriver Arnaldur alltid ut namnen på platser och gator i och strax utanför Reykjavík där händelserna sker. Det verkar vara en isländsk tradition. Reykjavík betraktas som ett landskap, skildras som stadsgeografi.     

En liten stad, både till antalet invånare och stadens yta. Så det är lätt att få överblick, vad som skett där och vad som sker här.  

”Flickan vid bron” har två utgångspunkter och trådändar som Konrað, den pensionerade polisen, kommer att knyta ihop. I början av 60-talet hittades en liten flicka död i Tjörnin, en sjö mitt i Reykjavík. Det är ena trådänden. I bokens nu, cirka 30 år senare, hittas en ung kvinna död i en källarvåning i Breiðholt. Det är andra änden.

Det är Konrað som hittar den unga kvinnan med en spruta i armen. Hon var försvunnen och hennes morföräldrar bad Konrað att försöka hitta henne. Dessa bägge händelser kommer han alltså, som ett slags extra polis utanför poliskåren, att knyta ihop.

Konrað är ingen särskilt trevlig människa. Det finns en förklaring till det. Ingen person i romanen är särskilt trevlig. Det finns förklaringar till det också. Konraðs förklaring kan hittas i hans uppväxt och framför hos pappan, förhållandet mellan som och far. Liknande förklaringar går att hitta också övriga personer men egentligen tror jag att svaret är Island.

Detta är vad Arnaldur ytterst och djupast utforskar: staden och landet, Reykjavík och Island, hur det är att vara islänning. Vad det isländska betyder för den isländska människan – ja, gör med människan. Reykjavík är en stad i det isländska landskapet, uppbyggd ur naturen och fortfarande en del av den. Sällan om någonsin har jag varit i en stad, till och med en huvudstad, som är så nära – ja, befinner sig i – naturen som Reykjavík.

Islänningarna byggde en stad men tog med sig Island till den staden. Ett exempel på det är tron på övernaturliga, som vissa fortfarande har – andra inte. Konrað tror inte på något övernaturligt – men vem vet, vem kan vara alldeles säker? En äldre kvinna, Eygló, tror på det övernaturliga. Att hon gör det kommer att bidra till lösningen på romanens och Reykjavíks kriminalgåtor.

Som Konrað löser, långsamt och sävligt men målmedvetet. Han är polis, fortfarande. Samtidigt som han ännu inte har löst den stora gåtan: Vem mördade hans far utanför slakteriet på Skúlagata med en kniv 1963? Men det kommer säkert fler titlar i serien om Konrað.

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Tre gånger poesi

1) Kassörskans poesi.

Lina Arvidsson sitter i en Ica-kassa i Malmö: jobbar, iakttar och upplever, diktar ord och tankar på små lappar.

PLU-koder byts ut, paket samlas i posten, kvällstidningarna har inte kommit, kunderna är glada eller gråter, axlarna fastnar i ett uppåtläge, långa köer mellan fyra och sju, julen har en pepparkaka i bröstfickan.

Diktsamlingen ”Vänligen bygg inga berg / Betraktelser från kassan” (Konsai) är en arbets- ja, arbetardagbok.

att komma hem / hungrig trött tyst på bussen tack /

trean / förbi Pildammarna Stadion / Anneberg rondellen Tandvårdshögskolan / Södervärn / social kapacitet noll bara / låt mig vara det är jobbhelg / lyckan att låsa upp och ingen är här / ingen kräver / något

18.30 betyder hemma 19.15 betyder däckar / vid 22 / folköl eller ej

2) Barnens poesi.

Tur man är 74 på det sjätte när Svenska Akademien låtit sammanställa och skicka ut boken ”En bro av poesi” (En bok för alla) – med barndikter för alla och vuxendikter för barn – till Sveriges sexåringar.

Brita af Geijerstam inleder och Maria Wine avrundar, där emellan Lennart Hellsing, Ann Jäderlund, Siv Widerberg, Bruno K Öijer med många fler.

Varje dikt är också så fint – och olika – illustrerad av en rad personliga tecknare.

En av dikterna:

När man somnar är det bra med grejer / Dom kan ligga i sängen / Eller under / Nästan var som helst / Bara dom är grejer (Ann Jäderlund)

3) Mer barnpoesi.

Vuxenpoeten Malte Persson rimmar för barn i bilderboken ”Nalle Havsöga” (Mirando).

De dova bilderna, som stämmer så väl med den i början lite sorgsna berättelsen, har Bill Bragg gjort.

Nallen sitter ensam på en vind och gråter så mycket att hans gråt rinner som en flod ut ur huset, genom staden och vidare ut i havet – till ett piratskepp som strandat och kommer loss tack vare nallens gråt.

Fyra, inledande, rimmade rader:

Det satt en gång en nalle / helt ensam på en vind, / och ner från nallens öga / föll tårar på hans kind:

Bengt Eriksson

Ditåt i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Karin Boyes poesi blir sångpoesi

Ola Sandström

Aska

(Playing With Music)

Ola Sandström åstadkommer det omöjliga, ännu en gång. Han har tidigare gjort musik till Tomas Tranströmers poesi. En omöjlig uppgift som han lyckades med på bästa, mest personliga sätt.

Nya albumet ”Aska” innehåller främst tonsatta dikter av Karin Boye. Vilket ju har gjorts förut, sämre och bättre. Men så här? Aldrig förr!

Dock inleds albumet med Carl Michael Bellmans vaggvisa Lilla Charles, sov sött i frid som Ola Sandström framför som duett med Lisa Östergren. Melodin, lånad från en folkvisa, har bevarats men tempot sänkts så att resultatet blir en egen, personlig tolkning.

Sex av de övriga spåren är tonsatta Boye-dikter. Med detta kunde vem som helst misslyckas. Bevara dikternas inbyggda melodier? Meninglöst, då behövs ingen musik.  

Göra låtar i betydelsen melodier av ojämna diktrader? Lika dumt, som en tvångströja. Strunta i poesins stämning och budskap för att skapa något eget? Oförskämt, ju.

Ola Sandström gör något mycket svårare. Han har satt melodiska toner till orden. Observera skillnaden: inte melodier utan melodiskt.

Hans tonsättningar är närläsningar av dikterna, där Sandström möter Boye. Han är här men hon är kvar. Vad läser och tonsätter han i Boyes poesi? Människans livsvilja och livsovilja – och avgrunden dem emellan.  

Tonsättningarna kan placeras i en hybridform av  sångpoesi, folkvisa, klassiskt. Men varje dikt har fått sin läsning och därmed sin tonsättning.

Hör hur Karin Boyes mest kända dikt, Ja visst gör det ont, förblir vad den varit men också blir något nytt. Lyssna på gatutrallen Jag är född i en stad, som nu en trubadur sjunger stilla till sin lika stillsamma gitarr. Medan Vägen hem har känslan av landsbygd och folkvisa.

Ola Sandströms ljusa, väna röst och hans virtuost sparsamma gitarr gör sitt till. Bland andra Lisa Rydberg, fiol, Lisa Långbacka, dragspel, och Helene Norrman, dobro, betonar och förlänger, fördjupar och adderar  stämningar och atmosfärer.

Även två instrumentallåtar,  titelspåret Aska samt Solhem (bägge av Sandström), som framförs likt meditationer över resten av albumet.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Landsbygd och stad, rotfasthet och längtan bort

Daniel Östersjös tonsättningar av Elsie Johanssons poesi passar väl utmärkt för en musikfredag på Deckarlogg, särskilt som tonsättandet blivit så synnerligen lyckat.

***

Daniel Östersjö
sjunger Elsie Johansson
Fönsterspringan
(Comedia)

Sådana här skivor görs ju inte längre. Därför är det så synnerligen märkvärdigt både att Daniel Östersjö har tonsatt dessa dikter av författaren Elsie Johansson (född 1931) och kunnat ge ut sina insjungningar av dem med sin säregna röst på albumet ”Fönsterspringan”.

Daniel ÖstersjöInga raka dikter, så det kan inte vara helt lätt att göra melodier. Eller också var det lätt – eftersom dikterna passade kompositörens hjärta och melodierna passar hans röst. Elsie Johanssons poesi rymmer en stor känsla för landsbygd och natur men också en mindre av stad. Hon uttrycker både rotfasthet och längtan bort.

Resultatet är ord och toner, sång och musik på en resa från och till. Psalm, koral och folksång men Östersjös eget pianoackompanjemang ger också känslan av stadsmusik, vågar jag skriva salong?

Ibland, som i ”Hararna”, kan melodin ta en annan riktning. Hur ska den musiken beskrivas, som rysk hartango (ett uttryck som bara kom mig för)? ”Hararna” är ett av två spår där Elin Lyth sjunger duett med Daniel Östersjö.

Albumet innehåller dessutom ett par uppläsningar av Elsie Johansson. Så rytmiskt och melodiskt hon läser, just detta som Östersjö lyckats fånga upp och förvandla till sång och musik.

Mina favoriter är några av de dikter/sånger som balanserar mest mellan sorg och hopp.Till exempel ”Barnfrälst”, där Elsie Johansson ordagrant förenar vardag och andlighet, ”skam och pink och stuglukt” med ”missionshuset” och ”hög kristallmusik”. Eller ”Lilla snälla döden” – den andra duetten – med folkton och ord mellan liv och död.

Om tiden varit en annan hade Daniel Östersjö och Elsie Johansson fått dela på en Grammis för albumet ”Fönsterspringan”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

 

Karin Brunk Holmqvist, äldreromanförfattare

Recenserade ju nyligen Karin Brunk Holmqvist senaste äldreroman, ”Damen med bysten”, här på Deckarlogg.

Så jag tänkte det kunde passa att jag också tog fram en intervju jag gjorde ungefär mitt i hennes Österlen-serie. Jo, hennes romaner kan väl samlas i en bokserie med den benämningen eftersom samtliga utspelar sig i och kring olika småbyar på Österlen.

***

Det började med att det knackade på ett par dörrar.

Kerstin Aronsson, då bosatt på Österlen i Skåne, hade startat bokförlaget Kabusa. En granne kom på besök med en bok i handen. ”Den här ska du läsa”, sa grannen. Boken hette ”Potensgivarna”, var skriven av en lokal författare och utgiven på ett litet skånskt förlag.

Dagen efter knackade det på ännu en dörr, nu hos bokens författare, Karin Brunk Holmqvist, i Tomelilla. Det var chefen för Kabusa. Hon ville ge ut ”Potensgivarna” på nytt.

– Jag tyckte lite synd om henne, säger Karin Brunk Holmqvist. Boken hade ju redan varit utgiven och kunde väl inte sälja så mycket mer.

potensgivarnapocket3dhurattFast nog visste Kerstin Aronsson vad hon gjorde. ”Potensgivarna”, återutgiven 2004, har fram till nu sålt drygt 150 000 exemplar. Och den fortsätter att sälja, cirka 20 000 ex per år. Sen dess har Kabusa gett ut ytterligare sju böcker av Karin Brunk Holmqvist. Sammanlagd upplaga: en halv miljon.

Måste vara du som bär upp förlaget?

– Det sägs så.

Hur kunde det bli en så stor succé? Romanerna är ju mycket lokala. De utspelar sig på platser som Borrby, Brantevik och Tomelilla. Också personerna är ovanliga, det vill säga ovanligt gamla. De har hunnit långt in i pensionsåldern.

Till exempel systrarna Elida och Tilda, som i ”Potensgivarna” börjar sälja en dryck med nämnda resultat, är 79 respektive 72 år. Väninnorna Alma och Margit, som i boken ”Sirila gentlemän sökes” annonserar efter varsin manlig vän, är 81 och 79.

Just detta som det beror på, tror Karin Brunk Holmqvist.

– Jag har hittat min nisch, säger hon.

– Det är få som skriver böcker om äldre personer och inte heller många som skriver humoristiska böcker. Jag är ju äldre själv, så det kändes naturligt. Och jag har alltid ljugit som en borstbindare. Miljöerna är medvetet valda. Jag skriver gärna om miljöer där jag känner mig hemma, tycker om att skildra kollisionen mellan stad och landsbygd, gammalt och nytt.

– Jag debuterade 1996, då var jag 52 år, och blev heltidsförfattare vid 60, tillägger hon.

BrunkOch ser nöjd ut. Ingen tvekan att Karin Brunk Holmqvist är glad – ja, överlycklig – för att ha fått en ny karriär när hon skulle varit pensionär. Hon var kommunpolitiker som ung, studerade till socionom och arbetade med personalfrågor inom i kriminalvården. Dessutom har hon varit Hasse å Tage-statist.

– Tomelillaborna tyckte det var roligt när deras kommunpolitiker dansade flamenco i ”Picassos äventyr”.

Foto: Lina Ikse

Som om det inte räckte har hon varit – och är – trollkarl. När Karin är ute och pratar om sina böcker så kan hon förvåna åhörarna med att dra ett trolleritrick.

– Min far trollade och jag tog över, till att börja med för mina barn och sen på barndaghem. Så ringde Tomelilla konsthall och ville jag skulle trolla på nåt sportlov. Jag älskar trolleritrick där publiken får hjälpa till. Små ”partytricks”, om det heter så.

– Mina böcker finns i läsecirklar och på pensionärshem i hela Sverige. Läsarna brukade vara 55 plus men allt fler ungdomar har börjat blogga om böckerna. De måste väl känna igen sin mormor eller nån tokig granne.

– Många känner igen sig, i personer, miljöer och händelser. Som i senaste boken, Kaffe med musik, om bussresan till en julmarknad i Tyskland. Vi är många som åker på bussresor. Ja, jag också, eftersom jag inte flyger.

– Den bästa recensionen jag fått är från en bussresa. Guiden läste högt ur ”Potensgivarna”. När bussen var framme och alla skulle rusa iväg för att ordna med sitt hotellrum – då satt resenärerna kvar i bussen. De ville att guiden skulle läsa slut på boken.

– Jag ger mig inte ut för att vara höglitterär heller utan skriver mycket enkla böcker. Få karaktärer, som fördjupas. Äldre läsare blir nog uppiggade av mina böcker. Jag visar att man kan förändra sig också som äldre och göra tokiga saker.

kranvridarna3dhuVissa år har Karin Brunk Holmqvist haft upp till 80 litterära framträdanden och tackat nej till lika många. På fjolårets bokfestival i Kristianstad fick 430 personer plats att lyssna medan 50 fick stanna utanför. Hon har också suttit på Karl Johan i Oslo och signerat.

– Det är ju precis som här, säger de i Norge. Miljöerna och personerna är så norska.

Men när hinner du skriva? En ny bok per år…

– Jag kan skriva överallt. Inte i vardagsrummet, här blir jag störd av telefonen. Men i min skrivarlya, på hotellrum och när min man kör bilen, då passar jag på att skriva.

– Jag börjar på ett lite annorlunda sätt – med att hitta på en finurlig titel. En del läsare har undrat över ordet ”sirila” (som i ”gentlemän”). Nej, det finns inte i Svenska Akademiens ordlista. Jag gör inget synopsis, så jag vet inte vad som ska hända. Lite av självterapi, det ska också vara roligt att skriva.

Sist berättar jag för Karin Brunk Holmqvist vad KvP:s kulturredaktör uppmanade mig: ”Skynda dig och gör intervjun! Snart får hon väl Piraten-priset…”

– Jag har alltid fascinerats av Fritiof Nilsson Piraten, svarar Karin. Och jag har i alla fall två likheter med honom: jag studerade i Lund och jag tycker om snaps.

Namn: Kerstin Brunk Holmqvist.
Född: 1944.
Bosatt: Tomelilla, Skåne.
Yrke: Var socionom och även politiker, mannekäng, revyprimadonna, filmstatist och trollkarl innan hon blev författare vid 52 års ålder.
Skriver: Äldreromaner.
Storsäljare: Romanen ”Potensgivarna” har sålt plus 250 000 ex.
Fler romaner: ”Stenhimlen”, ”Rapsbaggarna”, ”Villa Bonita”, ”Sirila gentlemän sökes”, ”Rosa elefanter” och ”Kaffe med musik”.
Sammanlagd upplaga: 500 000.
Översatt: Till tyska, danska, norska och finska.
Scen/film: Pjäsrättigheter till ”Potensgivarna” har precis sålts liksom filmoptioner till flera av romanerna.
På gång: Ny ännu titellös roman i höst.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2012

Efter att intervjun gjordes har Karin Brunk Holmqvist fortsatt att ge ut typ en roman per år. De tre senaste, ”Majken minröjare” (2017), ”Tango i tabernaklet” (2018) och alltså årets ”Damen med bysten”, har dessutom vissa kriminella inslag.

Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015