Från sprött till burdust, i alla fall fräckt, snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt

Deckarloggs musikfredag innehåller idag en utdrag ur min senaste musikkrönika under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i Hifi & Musik.

Innehåll: Bachs solocellosviter.

Jag råkade nämligen höra en japansksvensk cellist. Mime Yahiro Brinkmann, i en live-sändning på Sveriges Radio P2 och efter det fick jag för mig att jämföra olika – så olika – inspelningar av just Bachs cellosviter.

Likadant har jag tidigare under många år gjort med Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”: lyssnat och jämfört. För det är så fascinerande att en och samma notbild kan spelas och tolkas så olika av olika musiker.

Vilken tolkning är ”riktig”? Kan ett musikstycke tolkas ”fel”?

Jag skrev dessutom, i anslutning till krönikan, en något försenad recension av albumet ”Bach – The Cello Suites” som Mime Yamahiro Brinkmann också spelat in. Albumet finns på Spotify så gå in där och hör hur hon tolkar Bach – från klassiskt till folkmusik (i mina öron).

Eller som klassisk musik o c h folkmusik.

Mime Yamahiro Brinkmann. Foto: Mats Bäcker

***

Mime Yamahiro Brinkmann
Bach – The Cello Suites
(Arcantus)

Eftersom Mime Yamahiro Brinkmann fick mina öron att öppna sig för Bachs cellosviter bör jag ägna några extra rader åt hennes album (från 2019). Tyvärr alltför orecenserat i Sverige, även om denna japansksvenska cellist annars har uppmärksammats.

Det finns klassiska inspelningar man enbart kan njuta av om man är en klassisk musiklyssnare – men det finns även klassiska skivor man kan uppskatta om man mest gillar folkmusik, rock och jazz. Brinkmanns tolkningar av Bach hör till den senare kategorin – så missa inte om du annars lyssnar på Groupa, Zappa och/eller Coltrane!

Att lyssna på Brinkmann när hon spelar Bachs cellosviter är som att läsa en filosofisk bok. Det går att höra henne tänka medan hon spelar, ända tillbaks till Johann Sebastian Bach tänker och funderar hon. Där spelar hon, strax intill Bach då han på 1700-talet skrev not efter not.

Från sprött till burdust – i alla fall fräckt – spelar hon. Snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt. Och hör den där dronen som hon betonar rytmen med och som stannar i ens öron.

Ibland kan hon spela som i en folkmusiktrio med sig själv. Vissa satser i vissa sviter är rent folkmelodiska med rytmiken och pauseringarna. Inte svårt att tänka sig Lena Willemark sjunga somliga cellosatser. (Kanske med text på älvdalsdialekt?)

Rekommendation: Hör inte samtliga cellosviter efter varann utan en i taget och gång på gång. Säg femtio 🙂 gånger och för varje gång hörs Mime Yamahiro Brinkmanns barockcello spela, tänka och fundera något nytt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik