I köp- och säljbranschen: vapen, människoblod och en tvättbjörn

Sammy Jeridi
Ghettokungen
(Bokfabriken)

”Ghettokungen” handlar om Leon som är i köp- och säljbranschen, så att säga. Inte knark och kvinnor, men det mesta annat man kan tänka sig. Från vapen till mycket speciella beställningar, som exempelvis ett antal liter människoblod och en tvättbjörn.

Det här har glidit på bra och Leon har den verkliga friheten i sikte – att lämna förorten och en far som jagar honom och hans bror. Tills Leon snubblar över ett vapen, ett mycket speciellt vapen som troligen en gång använts för att mörda en statsminister …

Belöningen till den som kan ge avgörande tips för att finna Palmes mördare är 50 miljoner, så när ryktet om vapnet börjar gå blir det förstås en tsunami i undre världen.

Sammy Jeridi JERIDI_Ghettokungen_ebok_BLURB-450x700Det här tror jag inte är det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, det finns skäl att lägga namnet på minnet. ”Ghettokungen” är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener.

Den som läst mina recensioner (på tonyjohansson.nu) vet dock att jag har lite av en hang-up på det där med sannolikhet och realism (jämför till exempel med recensionen av Gustaf Skördemans ”Geiger”). För trovärdigheten i en berättelse är det helt avgörande att aktörerna agerar realistiskt och att det som sker är någorlunda sannolikt.

Jag vill inte spoila, så jag skriver så här. Om jag varit förläggaren som fått manuset skulle jag ha sagt: ”Skitbra, jag vill ge ut det, men det sätt som polisen Eva och ghettokungen Leon lär känna varandra är osannolikt, liksom det faktum att hon råkar jobba i Palmegruppen och dessutom har ytterligare en koppling till Leon.”

Det här inverkar rätt rejält på sista tredjedelen av boken. Synd är det, eftersom alltihop hade kunnat lösas på andra sätt ganska enkelt.

Nu ska man inte avskräckas av dessa kritiska randanmärkningar. Ghettokungen är en bra roman som sträcker sig mot en fyra och jag kommer definitivt läsa om Jeridi bestämmer sig för att skriva fler böcker.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” kommer i mitten av juni.

***

PS. Deckarloggs redaktör måste göra ett extra tillägg om… språket. Skrift- och talspråket, bör jag kanske skriva.

Sammy Jeridi har författat ”Ghettokungen”, utgiven som e-bok att läsa men nog främst som talbok (in- och uppläsning av Jonas Malmsjö) att höra, på ett skriftspråk som gränsar till tal.

Mer tal i replikerna och mer skrift i övrigt, aningens mer. Inte mycket. Syn- och kännbar skillnad men hela tiden ändå talspråk. Korta meningar med drag, kraft och rytm. Tempo!

Sammy Jeridi har en personlighet i språket som det ska bli intressant att följa och se hur han jobbar vidare med. För jo, det kommer förstås fler spännings- och gangsterdeckare från Jeridi. Det måste det.

Bengt Eriksson

Fransk dödsdans mellan noire och pastisch

Pierre Lemaitre
Rosy & John
Övers: Karin Lidén
(Sekwa)

Hårdkokt, hetsigt och ettrigt.

I kortromanen ”Rosy & John” ansluter sig Pierre Lemaitre till den typiskt franska noire-jargongen, mitt emellan hårdkokt och pastisch.

Piere Lemaitre RosyDet mesta av den hetsiga, ettriga spänningen sker i språket. Och det blir berättelsen: spännande!

En bomb exploderade i Paris. Gärningsmannen anmäler sig till polisen.

Han heter Jean (eller John) och är son till Rosie (eller Rosy), som sitter i fängelse. Sonen har placerat ut ytterligare sex bomber – släpp mamman fri så talar han om var bomberna finns…

Liksom i Lemaitres tidigare polistrilogi har kommissarie Camille Verhoeven, blott 145 centimeter kort men desto smartare, hand om en utredning som måste gå allt snabbare. När och var ska nästa bomb explodera?

”Rosy & John” slutar i en dödsdans till den Gilbert Becaud-schlager som personerna fått sina namn efter.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

vi for upp med morDet religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.