Dolly Parton, country & thrillerförfattare

Dolly Parton / James Patterson
Run, Rose, Run
Övers: Carla Wiberg
(Bazar förlag)

Med ”Run, Rose, Run” har även countrysångerskan Dolly Parton, liksom bland många andra Bill Clinton och Liza Marklund, författat en roman tillsammans med den amerikanska thrillerns snabbskrivare James Patterson.

Eller med hjälp av? Frågan är ju hur Pattersons  samskrivande med en allt längre rad andra författarnamn går till. Vem skriver vad?

Och hur hinner han med dessa samarbeten vid sidan om sin egen bokproduktion?

Efter debuten 1976 har James Patterson gett ut över tvåhundra böcker (vuxen-, ungdoms- och barnböcker, thrillers, deckare, romantik, fantasy och sakprosa).

År 2022 lär det komma tjugo nya Patterson-titlar. Det ryktas – men det är obekräftat – att han ibland använt spökskrivare.

Vad gäller Pattersons litterära samarbeten har han själv sagt att han fungerar som ett slags manusutvecklare. Han sorterar berättelsen och gör ett synopsis med målet att få till en spännande bladvändare.

Så vem av Patterson och Parton skrev egentligen romanen ”Run, Rose, Run”?

Tja, har det någon betydelse? Att Dolly Parton svarar för innehållet kan ingen betvivla. Personer, miljöer och händelser är så trovärdiga, ja, autentiska att mycket måste vara självupplevt.

Den unga countrysångerskan AnnieLee Keyes bör vara Dolly som ung. Den äldre countrysångerskan Ruthanna Ryder, som blir den yngres mentor, kan vara Dolly idag.

AnnieLee Keyes, redan boktiteln låter ana att hon egentligen heter något annat, är på resa i betydelsen flykt.

Vid berättelsens början står hon vid vägkanten med liftartummen för att ta sig till countrymusikens huvudstad Nashville. ”Is it easy” sjunger hon. Det är en egen countrylåt: ”No it ain’t / Can I fix it? / No I cain’t.”

Och vilken catchy låt!

Det hör jag på det album som Dolly Parton gett ut som romanens ljudspår. Hon är låtarnas upphovsperson men i slutet av boken, där texterna finns till alla nämnda och citerade låtar, har de tillskrivits romanpersonerna.

Det gillar jag, när fiktion och verklighet blandas tills man inte vet vad som är vad.

Klicka här ovanför och lyssna på Dolly Partons album ”Run, Rose, Run”!

Den unga AnnieLee kommer till Nashville, får chansen att sjunga offentligt och upptäcks av Ethan Blake, en äldre countrymusiker.

AnnieLees uppväxt var hård och mörk. Hon blev kaxig som ett sätt att klara sig, det är på gott och ont i mötet med countryindustrin (radiostationer, skivbolag, managers).

Romanen benämns ”thriller” och ”crime” men de få thrillermomenten kommer och försvinner igen. Country noir vill jag hellre kalla Dolly Partons och James Pattersons gemensamma roman, som utspelar sig i countryland mot en mörk botten.

Eller varför inte country & thriller…

Det är måttligt spännande men desto mer intressant, både en stark kvinnoskildring – ja, kvinnoroman – och en berättelse om den amerikanska countrybranschen.

Först i upplösningen knyts romanen ihop med typisk action á la en thriller och deckare.

AnnieLee försvinner (har hon flytt igen eller kidnappats?) och Ethan beger sig till hennes uppväxtort någonstans i skogarna bland bergen i Arkansas för att försöka hitta henne…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Léo Malet-vecka 3) Ännu mörkare mörker i Paris

Léo Malet
Barnablod
Övers: Kennet Klemets
(Vertigo)

Noir brukar den kallas, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA.

Pappan till noir-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabarésångare, kontorist, spökskrivare, journalist, tidningsförsäljare och, alltså, deckarförfattare.

Hans återkommande huvudperson, privatdetektiven Nestor Burma, löser mysterier i samma Parismiljöer som kommissarie Maigret och hos de franska deckarläsarna är Malet faktiskt lika känd som Simenon. Men på svenska har vi hittills bara kunnat provsmaka Malet indirekt: i form av seriealbumet ”Dödens adress”, som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första romanen om privatdetektiven Burma.

MaletMed ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.

Först blev jag besviken. ”Barnablod” är inte någon av Malets över trettio böcker om privatsnoken Burma utan en fristående berättelse – dessutom en tunn och snabbläst liten bok, inte en hel roman utan en längre novell.

Men strax övergick besvikelsen i förtjusning. Om nu ordet förtjusning passar i sammanhanget, för ”Barnablod” är en sällsynt otäck ”julberättelse”, som undertiteln lyder, om en blodig avrättning av bl a en pojke, bara ett barn, han kunde väl vara fem år, mitt under julfirandet.

Det är också en mångtydig berättelse: så ”noir” att det kan vara svårt att urskilja nyanserna i svärtan. ”Barnablod” handlar om ondska och godhet. Malet upprepar de föga originella men livsviktiga frågorna: Vem är ond? Vem är god?

Svaret borde vara att ingen, inte ens den grövste brottsling, är så ond att han inte har något gott i sej. Istället svarar Malet att även godheten kan ha ett ont syfte. Så kanske handlar ”Barnablod” om ondska och en ännu ondare ondska – något som kan kallas godhet finns inte!

I efterordet, skrivet av Kristoffer Leandoer, jämförs ”Barnablod” med Bibelns berättelse om konung Herodes som – för att undanröja ”den nyfödde judekonungen” – lät döda alla gossebarn i Betlehem med omnejd.

Översättaren, Kennet Klemets, har med musikalisk känsla överfört Malets ”ovårdade” franska skriftspråk och Parisslang till svenska. Balansen mellan amerikanskt och franskt, pastisch och originalitet – perfekt! Så bra är översättningen att jag hoppas – nej, kräver – att Vertigo eller något annat förlag också sätter Klemets i arbete med att översätta romanerna om den parisiske privatdetektiven Nestor Burma.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996

Léo Malet-vecka 2) Serietecknad noir

Noire eller noir kallades den hårdkokta deckarromanen made in USA när den importerades till Frankrike, först översattes och sen också fick inhemska efterföljare.

Pappan till den franske noire-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabaretsångare, kontorist, spökskrivare, tidningsförsäljare med mera som under andra världskriget råkade läsa några hårdkokta deckare av Chandler och Hammett.

Strax satte sig Malet vid Remingtonmaskinen och började kriva franskamerikanska deckare om Nestor Burma, privatdetektiv vid byrån Fiat Lux. Debuten, ”120 rue de la Gare” (utgiven 1943), utspelar sig under tyskarnas ockupation av Frankrike.

I 40 år fortsatte Malet att skriva deckare om Nestor Burma – oftast med Paris som miljö. Där, på Paris gator och nattklubbar, snokar Burma som bäst. (Detektivbyrån finns på adressen Rue de Petits-Champs). I deckare efter deckare – en för varje arrondissement samt några extra – guidar Burma läsaren genom dagens och nattens Paris. (Böckerna innehåller kartor!)

Orden är pastisch och ironi men också allvar.

Interiören till ett ”mordrum” kan Malet låna från Agatha Christie medan Nestor Burma är en Philip Marlowe med fransmannens intresse för kvinnor. Sexigare fransyska än sekreteraren Helene Chatelain finns inte! Florimond Faoroux, den polisiäre trätobrodern, kunde vara
polisinspektör i tusen deckarromaner.

Nestor Burma åldras knappt en minut. Han förblir densamme från 40- till 80-talet. Men tiden går: Paris och världen, samhället och politiken förändras omkring honom.

Under så många att man nog kan tvivla på om det någonsin kommer att ske har ”120 rue de la Gare” varit på väg att översättas till svenska. Jag kollar fortfarande varje år i tidskriften Svensk Bokhandels vår-, sommar- och höstboknummer… Men nej, inte i år heller.

Fast romanen finns ändå på svenska – i form av seriealbumet ”Dödens adress” (Medusa), som Leo Malets landsman Jacques Tardi tecknade efter den första deckarromanen om Nestor Burma. Också seriealbumet är noir: Tardi har gjort svart-gråa snarare än svart-vita serierutor.

Tardi Malet

Rutor ur Malets och Tardis seriealbum ”Dödens adress”.

Tiden: 1940-41. Tyskarna har intagit Paris och ockuperat tre femtedelar av Frankrike. Miljöerna: först ett fångläger i Tyskland (för tillfångatagna franska soldater), sedan staden Lyon (i den icke-ockuperade franska frizonen) och till sist Paris.

Intrigen är sedvanligt rörig och upplösningen likaså sedvanligt pratig – men vadå? De bästa deckarförfattarna använder ju intrigen mest som en förevändning för att kunna skildra människor och miljöer. I detta fall människorna i ett land som ockuperats av en främmande makt: Vilka skor sig på situationen, vilka kämpar emot så gott de kan, vilka bryr sig inte?

Jacques Tardi är en till petitesserna noggrann tecknare. Genom att teckna av autentiska affischer – som reklamen för utställningen ”Juden och Frankrike” – och husväggarnas slagord – Pétain fnaskar” – pekar han på den franska regeringen Pétains undfallenhet inför Nazityskland.

Tardi har arbetat med gråskalor och olika sorters raster så att att serierutorna blivit svart-gråa istället för svart-vita. Det enda vita i en serieruta kan vara ett ansikte eller lyktorna från en bil. Med sin tecknarstil hyllar Tardi den svarta franska deckartraditionens skapare, men sättet att teckna är också en effektfull och effektiv metod för att skildra både den psykiska och fysiska stämningen i krigsårens Frankrike.

Han lyckas förmedla en bild som är mer än fotografisk. För att använda en floskel: om somliga serierutor från Lyon och Paris l u k t a r det gengas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Jacques Tardis seriealbum ”Dödens adress” har blivit en tecknad klassiker också i Sverige. Jo, det får man säga när det än idag är tillgängligt i handeln.

Och Léo Malets franska noir-deckare ”120, rue de de la Gare” har nu äntligen översatts till svenska (Ersatz). Till detta ska jag återkomma.