Krimi, skräck och övernaturligt

Jag läser Frida Andersson Johanssons nya roman där hon fortsätter att skriva och blanda – krimi, kräck, övernaturligt – som hon gjorde i sin debut för… det är ganska många år sen nu.

Det ska bli en recension i Gota Medias tidningar (läggs ut här också med tiden). Men till dess tog jag fram följande krönika som jag skrev en gång om just den blandning som verkar vara Andersson Johanssons lite ovanliga specialitet.

***

Återigen dags att utvidga kriminalgenrens gränser. Ännu en ny gren med kvistar, blad och spännande blommor syns på deckarfamiljens stora träd. Fast ny och ny, det tog lång tid för grenen att växa ut.

Edgar Allan Poe, som på 1800-talet grundade deckargenren, skrev både deckare och skräck, ibland på samma gång. ”Den svarta katten” – en av mina Poe-favoriter – är en skräckfylld kriminalnovell.

Bengt långsmal

Deckarloggkrönikören. Foto: Birgitta Olsson.

Så kan den ”nya” grenen beskrivas: Trovärdigt blir otroligt. Deckare och annan krimi övergår till skräck och övernaturligt. På film och i tecknade serier förekommer blandningen sen länge. Till exempel berättelserna om Stålmannen och Läderlappen är ju fantasydeckare.

I Sverige har Ola Skogäng med ”Theos ockulta kuriositeter” och Dennis Gustafsson, i höst aktuell med ”Vinterbrand”, skapat några av de senaste årens bästa hårdkokta deckare – i form av tecknade serier där realism blandas med övernaturligt.

Även barn- och ungdomslitteraturen har gått i spetsen, om det nu beror på att ungdomförfattare är fräckare eller att den yngre publiken har ett öppnare sinne? Exempel är förstås Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, vilka både blandar olika genrer och kan läsas också av äldre med sitt öppna sinne i behåll.

Då jag presenterade deckarförfattare i boken ”Deckarhyllan” tog jag med Stephen King. Han räknas som skräckförfattare men jag tycker att han alltid skrivit nära kriminallitteraturen. En enda titel ur Kings gigantiska produktion: ”Geralds lek” är en roman om sexuell besatthet som om det stått Ruth Rendell eller Minette Walters på omslaget hade benämnts psykologisk thriller.

Anders Fager (vardagligt blir som hemskast), Amanda Hellberg (andlöst snabbt från naturligt till övernaturligt), Nene Ormes (om Malmös hamnskiftare), Andreas Roman (skräckfylld realism) och Johan Theorin (månggåtfullt på Öland) är läsvärda och spännande svenska författare i blandgenren krimi-skräck-övernaturligt.

Här följer mina fem-i-topp ur årets svenska utgivning av kriminellt, skräckfyllt och övernaturligt:

Förstaplatsen delas av vår kriminella skräckmästare John Ajvide Lindqvist med sin Augustnominerade roman ”Rörelsen, den andra platsen” och Mats Strandberg som med ”Färjan” skrivit en skräckroman á la Stephen King. Den förra en självbiografi – där fakta blir fiktion och tvärtom – med Palme-mordet som slutpunkt; den andra kan få vem som helst att aldrig mer åka Finlandsfärja.

Förresten, inte heller de resterande tre har jag lust att gradera. Så olika, lika bra på olika sätt.

Jenny Milewskis högst realistiska spökhistoria – titeln ”Yuko” syftar på det japanska spöket – utspelar sig i en studentkorridor. Peter Stjernströms ”Fjärilspojken” handlar om ett spädbarn som placerats ut i skogen. Insekterna kryllar på honom. I ”Dränkt” av Frida Andersson Johansson börjar människor att drunkna. Plötsligt. Helt oväntat. Mitt i stan. I Stockholm. På land.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KA/TA 2015

 

Spöket på stationen

Louise Doughty
Spår 7
Övers: Manni Kösler
(Forum)

Jag har verkligen gillat författarens tidigare böcker, speciellt ”Kvinna inför rätta”. När jag läste baksidestexten på den här och förstod att huvudkaraktären är ett spöke (eller snarare en ande utan kropp), så undrade jag: Hur sjutton klarar hon av att skriva om det?

Och svaret är, åtminstone enligt mig, helt förträffligt.

Louise Doughty spar-7Det här är inget spöke som skrämmer människor och spelar spratt. Lisa är en ande som uppfattar allt, men inte kan minnas mycket eller göra något. Hon är fast på Peterborough-stationen i England där hon avslutade sitt liv genom att hoppa framför ett godståg.

Visst, det är orimligt, men jag är rätt förtjust i orimligt om det beskrivs på rätt sätt. Alltför rimligt gör mig vanligtvis uttråkad, speciellt när gäller karaktärer.

Men det som är riktigt bra i den här boken är beskrivningen av förhållandet med den unga, charmiga AT-läkaren. De känslomässiga övergreppen (som aldrig blir riktigt fysiska) är så bra skrivna att jag ibland börjar tvivla.

Han verkar ju omtänksam. Han bryr ju sig om henne. Hon verkar faktiskt vara lite labil. Det är otroligt bra beskrivet, och blir långsamt värre, värre och värre. Precis som i verkliga livet.

Miljöbeskrivningarna av Peterborough-stationen är kusligt bra. Jag undrade många gånger för mig själv om Doughty satt där och skrev boken. Det var nästan så jag ville åka dit och betrakta allt under rusningstid.

Jag var kanske inte så jätteförtjust i hur allt flätas samman på slutet, lite väl klyschigt, men berättelsen håller ändå, ända fram till sista sidan.

Louise Doughty har blivit en av mina favoritförfattare. Hon har sin alldeles speciella stil, sitt fantastiska språk och är magiskt på att göra de små vardagsdetaljerna olidligt spännande.

Mariette Lindstein,
gästrecensent på Deckarlogg, är spänningsförfattare. Hon har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie, som nu verkar bli två gånger tre romaner, om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.