Brittiska spioner på kontoret och fältet

Spionthrillrar är inte Deckarloggs favoritlitteratur. För det mesta,  fast det finns undantag…

Ett av undantagen heter Len Deighton. Tyvärr kom jag in lite sent i hans produktion, inte förrän på 80-talet. Det var när Deighton började skriva om Bernard Samson, den åldrande brittiske agenten och spionen, men då sen flera år kontorsråtta bakom ett skrivbord i Whitehall.

Det skulle bli många romaner om och med Samson, vilka jag presenterade i boken ”Deckarhyllan”.

Len Deightons tidiga karriär som thrillerförfattare missade jag alltså. Det försökte jag ta igen med att se Michael Caine som den unge brittiske spionen Harry Palmer i filmatiseringarna av några Deighton-thrillrar.

Harry Palmer var ett namn som hittades på till filmen. I den första boken ”The Ipcress File”, som också den första filmen baserades på, har den unge spionen inget namn utan är namnlös.

Joe Cole som ”Harry Palmer” i den nya TV-serien.

Nu har samma thriller filmatiserats ännu en gång, nu som TV-serie (den kan ses på SvT och SvT Play). Samma namn på den unge, före detta bedragaren och svartabörshajen, nu påtvingade spionen och agenten, alltså Harry Palmer. I den nya TV-serien spelas han av Joe Cole.  

Efter att ha sett första avsnittet på SvT så plockade jag fram min text av typen kortessä om Len Deighton ur den andra, förlängda upplagan av boken ”Deckarhyllan”. Läs och bli inspirerad att läsa Len Deighton, om du inte läst honom förut.

Förresten, se TV-serien också!

***

Len Deighton
Land: England
Genre: spionthrillers, agentromaner, politiska thrillers

Bernard Samson är en vanlig, rätt trist engelsman. Hans hustru heter Fiona, han har två barn, Sally och Dick. Han oroar sej för att lönen inte ska räcka. Nu har banken ringt igen om överdraget på kontot. Och han oroar sej för att hans hustru är otrogen. Varför svarade hon inte – klockan 2 på natten! – när han ringde från Berlin, dit han rest på tjänsteresa? Och hennes förklaring sen: ”Den förbannade telefonen måste ha konstrat igen!”

Just detta, att han är så vanlig, att han skulle ha kunnat arbeta som kontorist på vilket kontor eller statligt verk som helst i London, gör att Bernard Samson blir en så fascinerande huvudperson i Len Deightons spionromaner. En människa, inte av papper och trycksvärta utan av kött och blod. Hustrun Fiona arbetar förresten på samma kontor, inom samma koncern, så att säga, men på en annan avdelning.

”Departementet”, som det kallas, är den brittiska underrättelsetjänsten.

deightondossier.net är en mycket innehållsrik nätsida med info om Len Deighton.

Om Samson, hans familj, släkt, vänner, arbetskamrater och chefer har Deighton skrivit inget mindre än en trippeltrilogi (som även kallats fiske-, tennis- respektive kärlekstrilogin): först ”Byte i Berlin” (1984), ”Möte i Mexico” (1985) och ”Lösning i London” (1986); sen ”Betet” (1989), ”Linan” (1990) och ”Kroken” (1991); och sen ytterligare tre romaner, ”Tro” (1997), ”Hopp” (1998) och slutligen (?) ”…Och kärlek” (1999).

Den stora, tjocka romanen om familjen Winter (1986), som Deighton publicerade mellan den första och den andra trilogin, är inte en spionthriller utan snarare en historisk roman om Tyskland och nazismen. ”Winter” kan också läsas som en bakgrundsbok – extraläsning för den som vill veta ännu mer – till Samsontrilogierna.

Bernard Samson är spion, agent, men när berättelsen om honom börjar har han i fem år suttit bakom ett skrivbord i Whitehall. Så får cheferna för sej att han är rätt man att skicka på tjänsteresa till Berlin.

Bernard är nämligen, som han skämtar, ”ein Berliner” (ett slags munk, alltså ett bakverk). Han känner Berlin, sin barndomsstad. Där växte han upp och gick i skolan. Pappa var också underrättelseofficer och chef för Berlinkontoret.

I den första romanen, ”Byte i Berlin”, landar ett militärflygplan med Bernard ombord på RAF Gatow, Luftwaffes gamla flyghögskola. Slå upp kapitel 10, där finns en atmosfärrik skildring – den luktar, andas och lever – av hans möte med ett Berlin, som fortfarande ser likadant ut som i hans barndomsminnen. Året är 1983 men mycket litet har förändrats sen krigsslutet, ja, sen 30-talet.

Det allra bästa i trippeltrilogin är nog dessa återkommande skildringar av Berlin: geografiskt – gator, stadsdelar, Öst och Väst – men ännu mer atmosfäriskt, stämningen och lukten. 

På det engelska underrättelsekontoret går det väl ungefär likadant till som på andra kontor: alla skvallrar om alla, konkurrerar och intrigerar, slåss om chefstjänsterna. Vem står i tur att bli näste chef i Berlin?

Med en skillnad: alla misstänker också alla. Vem läcker hemligheter? Vem kan vara kontraspion? Frågan är inte om utan när: alla blir misstänkta och granskade, i tur och ordning.

Det är så barnsligt att det inte kan vara sant! De är som barn som sitter i sandlådan och kastar hinkar och spadar på varann. Ska dessa människor ha ansvaret för nationens – Englands – säkerhet!? (Har det gått och går kanske fortfarande likadant till i Sverige?)

Men samtidigt skriver Deighton så levande att han får mej att tro att innehållet måste vara… ja, nära nog autentiskt. Jag läser romanerna som någonting mitt emellan arbets- och miljöreportage från spionorganisationernas ”styrelserum” – främst i England och men också i dåvarande Sovjetunionen – och utrikesreportage.

Engelsmannen Len Deighton har blivit mest känd för de spionthrillers som han skrev på 60- och några år in på 70-talet. T ex debutromanen, ”Fallet Ipcress” (1966), där han introducerade en anonym agent (i filmerna som gjorts efter romanerna heter han Harry Palmer): en arbetarpojke och rebell, som misstror auktoriteter och närmast hatar alla människor från övre samhällsklasser.

På 60-talet var Deighton en yngre författare, som skrev hårdkokta spionromaner – en kombination av spion/agentthrillern från England (bl a Ian Fleming och John le Carré) och den hårdkokta deckaren från USA.

Trippeltrilogin om Bernard Samson är en fortsättning och sammanfattning tjugo till tjugofem år senare. Deighton har blivit äldre, mer erfaren. Prosan är mer avspänd och mogen, präglad av erfarenhetens cynism.

Bernard Samson, som till skillnad från de andra på ”departementet” inte har studerat vid universitet, kan beskrivas på samma sätt: som en för varje bok allt äldre, allt mer desillusionerad och allt mer cynisk Harry Palmer.

Att en läsare vill och orkar följa en romanperson, som dessutom blir allt mer illusionslös, kan tyckas märkligt. Att författaren inte tröttnat på sin huvudperson utan orkat och velat fortsätta att beskriva, antagligen, både sin egen och romanpersonens illusionslöshet kan tyckas ännu mer märkligt. Men om Deighton (född 1929) orkar så skulle jag faktiskt inte ha något emot att läsa också en fjärde trilogi om Bernard Samson och hans hustru Fiona.

I ”…Och kärlek” har Bernard bett hustrun att följa med honom tillbaks till sitt älskade Berlin och placera barnen i en tysk skola. Nu är året 1988 och kommunismen krackelerar. Nog skulle det vara intressant att läsa om  familjen Samson efter murens fall, i ett återförenat Berlin. 

Deighton har också skrivit romaner (såväl krigsromaner som agentthrillers) och faktaböcker om andra världskriget, kokböcker och en annorlunda Londonguide, ”Len Deighton’s London Dossier” (1967, inte översatt till svenska).

Bland de övriga romanerna kan nämnas ”London tillhör oss” (1979), som både är en krigsroman och fantasy. Utgångspunkt: Hitler har vunnit kriget mot England. 1941 ställs England under tyskt herravälde. Kung George VI spärras in i Towern och en engelsk marionettregering bildas. Karl Marx grävs upp och flyttas från Highgatekyrkogården i London till mausoléet vid Röda Torget i Moskva.

Titlar (urval):

Sjöhästen. 1964. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Begravning i Berlin. 1965. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
Fallet Ipcress. 1966. Övers: Katarina och Lars-Erik Holmertz.
En dyr plats att dö på. 1968. Övers: Magnus K:son Lindberg.
Miljondollarhjärnan. 1969. Övers: Claës Gripenberg.
Krigsspel. 1976. Övers: Ingegerd Leczinsky.
Tack för igår. 1977. Övers: Lars Ekegren.
Avhopparen. 1978. Övers: Hans-Jacob Nilsson.
London tillhör oss. Det naziockuperade Storbritannien 1941. 1979. Övers: Alf Risö.
XPD. 1982. Övers: Åke Sjöwall.
Farväl, Mickey Mus. 1983. Övers: Åke Sjöwall.
Byte i Berlin. 1984. Övers: Sam J. Lundwall.
Möte i Mexico. 1985. Övers: Sam J. Lundwall.
Lösning i London. 1986. Övers: Karin Malmsjö.
Winter. En Berlinfamilj 1899-1945. 1986. Övers: Gabrielle Imholz.
Betet. 1989. Även utgiven med titeln Spionbetet. Övers: Gabrielle Imholz.
Linan. 1990. Även utgiven med titeln Spionlinan. Övers: Sune Karlsson.
Kroken. 1991. Även utgiven med titeln Spionkroken. Övers: Sune Karlsson.
Mamista. 1992. Övers: Sune Karlsson.
Guldstaden. 1993. Övers: Sune Karlsson.
Sluten avdelning. 1995. Övers: John-Henri Holmberg.
Tro. 1997. Övers: Peter Lindforss.
Hopp. 1998. Övers: Peter Lindforss.
…Och kärlek. 1999. Övers: Peter Lindforss.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.