Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Tatiana de Rosnay

Colombes granne

Övers: Emma Leonard

(Sekwa)

Det finns ett litterärt gränsområde där kriminal- möter annan skönlitteratur och skönlitteratur blir krimi. Ett spänningsfält – om ordet ursäktas – där varken kritiker eller andra läsare kan avgöra om romanen är en deckare eller ens krimi eller vilken sorts skönlitteratur.

Kommer ”Colombes granne” att finnas bland de fem titlar som Svenska Deckarakademin nominerar till priset för årets bästa till svenska översatta kriminalroman? Kanske, kanske inte. Men boken kommer väl i alla fall att finnas med i Deckarakademins lista över 2012 års utgivning av översatta kriminalromaner? Samma svar igen.

Själv då, tycker jag att det är en kriminalroman eller för att använda smeknamnet deckare? Det beror ju lite på hur man definierar kriminal- och deckargenren. Men visst, det tycker jag nog. Och en krimi är det väl i alla fall? Absolut!

Spännande läsning har många namn. Spänningsroman, psykologisk kriminalroman och thriller, möjligen med ordet existentiell före, är ytterligare några. Om jag ställer samma fråga om den här romanen kontra dessa subgenrer – eller grenar på det stora krimi(nal)trädet – så blir svaret: Ja, ja, ja!

Tatiana de Rosnay, författare till ”Colombes granne”, är född i Neuilly-sur-Seine och bor i 14:e arrondissementet i Paris. Det har nog viss betydelse. Inom fransk litteratur finns många exempel både på kriminalromaner som breddar sig till den mer allmänna skönlitteraturen och skönlitterära romaner som söker sig till krimin. (Ännu ett aktuellt exempel: ”Apokalyps Baby” av Virginie Despentes.)

”Colombes granne” har skrivits precis som en deckare, kriminalroman, krimi och så vidare. Tatiana de Rosnay måste vara deckarslukare. Hon använder litterära grepp och berättartekniker från alla nämnda undergenrer inom kriminallitteraturen och placerar dessutom ut ledtrådar som i en pusseldeckare.

Colombe är huvudperson, gift med Stéphane Barou och mor till två barn i skolåldern, hemmafru med deltidsarbete som spökförfattare åt kändisar. Colombe Barou drömmer – eller har slutat drömma – om att skriva en egen roman, få sitt eget namn på omslaget.

Familjen Barou flyttar till en drömlägenhet som Colombe lyckas lägga beslag på trots alla andra som också tittar på lägenheten. Maken reser ofta bort i arbetet och när Colombe sover ensam så väcks hon av ljud mitt i nätterna. Det vill säga oljud, först högljudd musik och sen andra konstiga ljud.

De kommer från våningen ovanpå. Men när hennes man är hemma, då är det tyst om nätterna. Inga höga ljud.

I lägenheten ovanpå bor en läkare. Är det han som för oljud? Utan att tänka på det – eller medvetet? Spänningen triggas upp, allt mer och mer, sida för  sida. Som i en, låt säga, psykologisk kriminell existentiell pusselthriller. Brottslighet och våld? En bra bit över 100 sidor in i romanen undrade jag fortfarande: Ska det ske ett mord? Vem kommer att mördas?

I allt detta har Tatiana de Rosnay också skrivit in en kvinnoroman. Eller möjligen tvärtom: kvinnoromanen är den övergripande litterära formen och spänningsmomenten endast ett sätt att föra berättelsen framåt.

Colombe Barou blir allt mer en kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Är de nattliga oljuden verkliga eller kan det vara hennes tankar och nerver som för oljud inom henne? Hon vill nog men ska hon kunna – våga – välja mellan äktenskapets fångenskap och den möjliga friheten utanför? Mellan sitt eventuellt egna liv och livet på familjens villkor?

Förresten, det som sker i romanen kanske inte sker i Colombes verklighet utan är intrigen i hennes kommande roman? Det slutar illa. Men ändå bra. Bäggedera. Säkert kommer Colombes granne att hamna på min lista över 2012 års fem bästa översatta krimi.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i LO-Tidningen/Krimi 2012

”Colombes granne” finns både som pocket och e-bok på strömningstjänster.

Nervig avslutning på trilogi

Anna Roos

I mörka vatten

(LB förlag)

Än en gång, för tredje och sista gången, återvänder Vera Jansson till Trosa. Med ”I mörka vatten” avslutar Anna Roos alltså sin Trosatrilogi.

”Lika i döden”, ”En evig sömn” och ”I mörka vatten” är en riktigt bra kriminalserie – ”Mord vid världens ände” som väl trilogin kallades åtminstone i början – med ekonomen Anna Jansson, född och uppvuxen i Trosa, som huvudperson.  

Svea ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus / sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka. Men äntligen har hon hittat en köpare och pengarna hon får in vid försäljningen gör det möjligt att bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för.

Men det är inte därför hon återvänder till Trosa, denna idylliska kriminalitet i Anna Roos böcker. Eller kanske detta idylliska spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord.     

Utan det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga. Som drycken- och pappaskap.

De övriga personerna är – som förut – de vänner som Svea hade som barn samt Solveig, den äldre hyresgästen i föräldrarnas villa. Nu har Musse, son till Lelle, en av barndomsvännerna, försvunnit på ett liknande sätt som Sveas bror Léon försvann för många år sen.

Och hittades…

Författaren Anna Roos är, som tidigare och alltid, bra på mycket. Miljön känns, hennes personteckningar får dem att bli människor. Varje person är just den personen, på ont som gott. Detsamma gäller Svea, som mer eller mindre mot sin vilja fortfarande får psykologisk hjälp.

Roos skriver och berättar inifrån personerna. Främst Svea Jansson; det är som om Sveas liv och nerver bestämmer berättarstil och stämningsläge. Ordet är nervigt.

”I mörka vatten” har blivit en mycket nervig berättelse, thriller mer än krimi. Det är berättarnerven snarare än själva berättelsen som skapar spänning. Men det här nerviga får också berättelsen att bli lite, hur ska jag utrycka det, kanske lite hattig.

Nej, inte hafsig utan just hattig. Olika tider, personer och händelser varvas med Sveas nervighet som lim. Resultatet blir en liten berättelsen som blir lång och med mycket nerv.

Jag gillar sättet, det temperament som Anna Roos har i skrivandet. Och jag tycker absolut inte, om det verkade så, att ”I mörka vatten” är en dålig krimi/thriller. Fast jag undrar vad jag tyckt, kanske dumt att ens tänka, för boken avslutar ju en trilogi, om den istället varit en separat roman.

Som avslutning på trilogin fungerar ”I mörka vatten” men, det hävdar jag bestämt, för att romanen och läsningen ska fungera väl, ska fungera som bäst, bör man först ha läst de bägge föregående titlarna.

Det här är ordagrant en avslutning, liksom en uppsamling. Ska bli spännande att se vad Anna Roos tar itu med att skriva härnäst…

Bengt Eriksson