Det historiska Roms hårdkokta privatsnok

Lindsey Davis
Land: Storbritannien
Genre: historisk noir,
hårdkokt i det antika Rom

Lindsey Davis placerar Philip Marlowe och James Bond i en tidsmaskin och låter dem resa bakåt i tiden. När de stiger ur tidsmaskinen har de blivit en person, M. Didius Falco (hans vänner, men inga andra, får kalla honom Marcus), och befinner sej i Rom år 70 efter Kristus.

Så kan man beskriva Falco, f d soldat i andra augusteiska legionen (efter krigsfiaskot i Britannien blev han plötsligt invalid och fick avsked ur armén, för att sedan snabbt tillfriskna igen), hårdkokt privatsnok i det antika Rom (uppdragen handlar mest om att spana på otrogna senatorer och senatsfruar eller hitta försvunna tonåringar) och blivande hemlig agent för kejsar Vespasianus.

Auktoriteter – poliser, ämbetsmän, senatorer och t o m kejsaren – har han svårt för. Han betraktar omvärlden med cyniska ögon och har alltid en sarkastisk kommentar på läpparna. Fast under den hårdkokta ytan är Falco också en känslig man som sitter på sin balkong och skriver poesi.

M. Didius Falcos litterära produktion omfattar bl a en komedi, som enligt forskningen ska ha varit en prototyp för Hamlet, och tyvärr förkomna kärleksdikter. På försättsbladet till ”Venus i koppar” (1999) citeras Horatius och Persius såväl som den författande detektiven:

”Tiden ej räcker till lyxiga drömmar om piggvar: / en arg papegoja knaprar på huset…” (Falco, Satirer I, 1).

Å ena sidan huvudpersonen: en tuff, modern privatdetektiv, som också snackar som vilken privatsnok som helst i vilken nutida hårdkokt deckare som helst. Å andra sidan den kriminella miljön: ett forntida Rom.

Kontrasten blir, minst sagt, stor. Men det går fort att vänja sej och dessutom bidrar kontrasten till att synliggöra Rom på 70-talet e Kr. Mer än så: levandegöra.

Falco-deckarna blir pop up-böcker. Stadens gator, hus och människor syns, hörs och, inte minst, luktar. Det är nästan så att läsaren måste hålla för näsan för att inte känna stanken från urinkaret, i vilket Tvätteriet Örnen bleker tunikor.

Falco bor ovanpå tvätteriet, sex trappor upp i ett fallfärdigt hus i Trettonde sektorn. (Innan han klättrar upp till sej brukar tvätterskan be Falco att ge ett bidrag i urinkaret.)

Lika gatupoetiskt som aromatiskt beskriver Davis husets skick (lukt av urin och gamla kålstjälkar i uppgången, duvskit på trappstegen, graffiti på väggarna), tillgången eller snarare bristen på vatten och avlopp samt värden Smaractus och hans metoder att påminna om hyran med hjälp av fem, sex gladiatorer.

I ”Silvergrisarna” (1996) befinner Falco sej på Forum Romanum när en ung vacker kvinna, ”en fräsch sextonåring”, rusar rätt i hans armar. Falco räddar henne undan två fula banditer. Det blir inledningen till en kriminalhistoria med ingredienserna mord, smuggling, sammansvärjning och eventuell statskupp.

Som hemlig agent tvingas Falco också resa till provinsen Britannien, alltså England, ”bortom civilisationen i Nordanvindens rike”. Officiellt gäller uppdraget att eskotera senatsdottern Helena Justina, som vilat upp sej efter en uppslitande skilsmässa, hem till Rom. Inoffociellt ska Falco placeras som slav i silvergruvorna för avslöja illegal handel med blyhaltigt silver.

Så händer också det som inte ska hända: kvinnan av hög rang, Helena Justina, och mannen av lägre rang, M. Didius Falco, förälskar sej. Gifta sej över klassgränserna går inte, men föräldrarna kan inte stå emot sin viljestarka dotter och i fortsättningen av serien lever Didius Falco och Helena Justina som (o)äkta par.

Falco fortsätter också som privatdektiv i Rom och agent i omvärlden. I ”Skuggor i brons” (1997) reser han på mulåsna till södra Italien för att utreda en ny konspiration mot kejsaren. ”Venus i koppar” (1999) handlar om giftmord och fastighetsspekulationer i Rom. De följande böckerna – t ex ”The Iron Hand Of Mars” (1992), ”Last Act In Palmyra” (1994) och ”A Dying Light in Cordoba” (1996, alla oöversatta) – för honom till bl a Germanien, Syrien och Spanien.

I England har Lindsey Davis publicerat sin fjortonde Falco-deckare, ”The Jupither Myth” (2002). Det svenska förlaget gav upp efter tre titlar.

Titlar:

Silvergrisarna. 1996. The Silver Pigs. Övers: Britt Arenander.
Skuggor i brons. 1997. Shadows in Bronze. Övers: Boel Unnerstad.
Venus i koppar. 1999. Venus in Copper. Övers: Boel Unnerstad.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Den här texten/lillessän skrevs alltså till boken ”Deckarhyllan”. Sen dess har åren fortsatt att gå och Lindsey Davies fortsatt att skriva deckare med privatdetektiven Faco i Rom typ år 70 e K. Falco-serien har kommit upp i 20 titlar.

År 2013 inledde hon dessutom en ny serie deckare i det historiska Rom med Falcos adopterade dotter,  Flavia Albia, som huvudperson och detektiv. En titel per år har kommit sen dess.

Tyvärr gav hennes svenska förlag upp efter ynka tre böcker – som dock tillgängligjorts nu igen som ljudböcker av Polaris förlag. (Finns på strömningstjänsterna.) Alltid något.

Vilket svenskt förlag skulle kunna vara dumdistigt nog att också fortsätta att ge se ut Falco-serien som pappersböcker eller börja översätta serien med Flavia Alba? Polaris? Eller kanske Modernista?

Tills och om dess blir det att läsa Lindsey Davis deckare på engelska. Vilka som finns, böckernas innehåll och mer info om hennes författarskap finns på Lindsey Davis hemsida.

BE

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Imponerande webbdeckare!

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
Uppl: Mattias Linderoth
(W&W)

Jag gillar den norska författaren Jørn Lier Horst deckare om kriminalaren William Wisting. Ja, jag kan nog sträcka mig så långt och säga att det är en av de författare som jag inspireras mest av i mitt eget skrivande.

Få är så skickliga på att skapa lågintensiv spänning och smarta dialoger. Och hans senaste deckare i serien om William Wisting lever upp till förväntningarna, även om författaren gjort det ovanligt svårt för sig. Han har i princip gett sig ut på ett dramaturgiskt självmordsuppdrag.

Temat är crowdsolving och den engelska förklaringen på begreppet lyder: ”Crowdsolving is the idea that many individuals can come together to provide collective solutions to problems.” Det handlar helt enkelt om privatpersoner som löser fall tillsammans med hjälp av internet.

Mycket intressant som fenomen och som deckarstoff.

Handlingen i ”Gränslös” börjar med att polisen i Norge kontaktas av en kvinna i Australien som driver en webbsida där hon tillsammans med andra försöker lösa ett mordfall som inträffat i Spanien. Den mördade kvinnan är en väninna till henne som varit på semester.

På webbsidans forum träffas intresserade privatpersoner från hela världen som använder sina specialkunskaper för att komma närmare en lösning av fallet.

För varandra är de bara kända under olika alias. En av dem är den norska Astria. Hon driver ett bildprojekt i gruppen där hon samlar in alla bilder tagna under dagen som kvinnan mördas från den aktuella orten. Fallet kopplas ganska snabbt ihop med fler mord på unga kvinnor längs med den spanska solkusten.

William Wisting dras in i utredningen och sakta men säkert faller pusselbitarna på plats.

Det som är så imponerande men den här deckaren är att så stor del utspelar sig på webben genom olika alias. Det är inte någon som jagas i en mörk skog av en mördaren med en yxa i högsta hugg. Ändå blir det spännande. Jag vill lyssna vidare för att få reda på gåtans lösning.

I boken skildrar författaren hur webben påverkar vår vardag och vårt resande. Ska någon boka ett hotell kollar den personen givetvis Tripadvisor först. Ska en adress letas upp följer man Google maps. Bilder finns lagrade i något moln.

Det blir en ganska avslöjade spegelbild av hur beroende vi blivit av webben. Men också lite skrämmande vilka digitala spår vi lämnar efter oss.

Det är ingen rafflande spänning men författaren lyckas ro i land med sitt omöjliga projekt. Jag är djupt imponerad. Vill du lyssna på en deckare med ett lite annorlunda upplägg kan jag varmt rekommendera ”Gränslös” av Jørn Lier Horst.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar, som framgår av recensionen, gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

En trettonde Winter i Göteborg

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Härom natten klickade jag in mig på Systembolaget och beställde en flaska vitt torrt vin från Baskien. Aldrig druckit det förut men det var Edwardsons fel eller Winters. Den senare och väl därmed den förre lagar mer mat än nog någonsin i den nya Winter-deckaren och till något han skulle laga rekommenderades detta basiska vita vin. Inget passade bättre så jag lydde, där jag låg i sängen och läste, för han – de – fick mig att vilja provsmaka.

I beställningssortimentet, om du undrar. De är alltså tillbaka, Åke Edwardson och Erik Winter, med polisromanen ”Det trettonde fallet”. Det är bra. Romanen är bra både med och utan prefixet polis-. Intrigen går långsamt framåt, som det brukar i Winter-deckarna av Edwardson. Det finns ju så mycket annat att skriva om på vägen och så mycket annat i alla fall jag vill läsa i en Winter-deckare.

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. De bor där, i Spanien. Han bor här, i Göteborg. Omöjligt att förklara för barnen men det ska bli ändring på det nu; nu ska de alla bo i Göteborg, nu ska Angela och barnen flytta tillbaks, flytta hem eller vad det är, nu ska huset vid vattnet äntligen byggas, kanske det.

Det börjar med att Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Och han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före han. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen?

Hon heter Sara och Winter tänker på henne. Han är den som tänker på henne. Kriminalkommissarie Winter utreder varför det som hände egentligen hände. Han leder utredningen. Den går långsamt, intuitivt framåt, så som Winters utredningar brukar. Han utreder Saras liv, från barndomen och framåt. Något hemskt inträffade när hon var barn men jag skriver inte ut vad här, utan läs, läs.  

Det kommer att ske några mord, som inte verkar hänga ihop med bilen som svängde av och körde in i bergväggen men man vet ju hur det är i deckare. Men var kommer den där sekten in, Barnen kallas den, vad är det? Vad var det? Spretiga trådar tvinnas, fler och fler, mer och mer, av Edwardson, Winter och övriga göteborgspoliser.

Det är själva intrigen men själva intrigen är blott en av delarna i en roman när Åke Edwardson deckarförfattar. Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju Erik Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsskildring, en göteborgsroman, och en mycket bra sådan. Det blev, för mig, att googla mest hela tiden. Är miljöerna autentiska? Det är de.

Som gamla Café Skogen, i Majorna, vid Slottsskogen. Fanns det? Finns det? Fortfarande. Det gör det. Ett gammal arbetarfik som fortfarande är ett gammalt arbetarfik fast arbetarna inte finns längre. Jag googlade och såg – ja, det finns. Aldrig varit där men dit ska jag nästa gång jag besöker Göteborg. Det ska jag.

Erik Winter funderar också. Han funderar över livet. Det gör han mest hela tiden, funderar över sitt liv, med Angela och barnen, och övrigas liv, andras. Över livet. ”Det trettonde fallet” är – också som alltid när Edwardson skriver Winter-deckare – en mansroman. Eller: e n mans roman. Winters. Eller två mäns: också Edwardsons.

Åke Edwardson. Copyright/fotograf: Johan Palmborg.

Hur mycket av Winter är Edwardson? En hel del. Ja, det tror jag men jag vet ju inte men jag har ändå följt Åke Edwardson så länge – sen hans allra första deckare faktiskt, sen deckardebuten – så min aning är nog mer än en aning. Jag tror Winter har en hel del av Edwardson i sig. Dyra kostymer? Åtminstone förr, nu vet jag inte. Matlagning? Definitivt, tror jag.

Det lagas som jag skrev mycket mat av Winter-Edwardson i romanerna och nog mest i den nya. Mer mat och fler recept än hos Jan Mårtenson faktiskt. Och detta utan att skrivflytet slutar att flyta, också maten, också miljöerna förresten, är naturliga delar i berättandet. Det är rätt bra skrivet det, att få det att lyckas.

Det finns ytterligare några ingredienser att lägga märke till i ”Det trettonde fallet”. Dels att Winter inte är den Winter som var. Det är lite märkligt, att Edwardson lyckas med det. Winter har faktiskt inte varit densamme rätt igenom den här långa polisromanserien med tretton titlar om man räknar. Lite fyndigt också, att den trettonde titeln i Winter-serien fått titeln ”Det trettonde fallet”.

Märkligt, skrev jag. Det är det, att Edwardson fått ryck då och då, i någon titel i serien, och försett sin kriminalkommissarie med ett beteende, en åsikt, ett intresse som sen försvinner igen. Och är borta. Winter gjorde en utflykt i sig själv för att sen återgå till den Winter han var. Det är ju sånt som får mig att tro att Edwardson ibland är mer, ibland mindre av Winter. Att Winter är ett halvt eller mer än halvt självporträtt.

Har du tänkt på det här du läst Winter-serien, tänker du på det när du läser, att Winter inte förblir Winter utan ibland är en annan? Kanske bara jag. Något annat i just den här romanen är att jag vet inte om Åke Edwardson egentligen vill fortsätta att skriva Winter-deckare i all evighet. Blev han övertalad att skriva ännu en Winter? Han har ju skrivit annat, vid gränsen till deckargenren, och ibland har jag tyckt att det blev bättre.

”Jukebox” till exempel, från 2003, fristående roman, typ country noir, den rekommenderas. När Åke Edwardson skrivit ”Det trettonde fallet” känns det ibland, när jag läser alltså, som om han måste hålla sig på gott humör under skrivandet, roa sig själv lite, så det inte bara skulle bli ett slitsamt romanförfattande. Han roar sig med kommentarer om… ja, precis allt möjligt. Det kan vara Winter som tänker men det är Edwardson som skriver.

Det är sånt som – ja, det hör inte alls väl egentligen ihop med själva polisromanintrigen – att Björn Afzelius översatte danskan Anne Linnets sång till svenska och gav den titeln ”Tusen bitar”. Nog inte alla som vet, påpekar Edwardson-Winter. Och mycket mer väsentligt oväsentlig som Edwardson plötsligt kan skriva in i romanen, i berättelsen, berättandet, en mening eller två eller tre, för att roa sig. Och roa mig, för jag gillar det också. Berättelsen får mångfler dimensioner.

Verkligheten får mångfler dimensioner. Livet, remember. ”Det trettonde fallet” har ett lyckligt slut. Jo, kanske. Som livet. Om livet kan få ett lyckligt slut, då kan väl en Winter-deckare ha det. Eller så finns inga lyckliga slut. ”Det trettonde fallet” läste jag med både nöje och intresse så hur intresserad eller ointresserad Åke Edwardson än är av att göra det så får han jäddraranamma författa också en fjortonde roman med och om Erik Winter, ge Winter också ett fjortonde fall.

Så var det bestämt. Hinns det till nästa år redan? (Jag menar, det ska väl inte behöva ta så lång tid som den här gången, nu senast, från 2013 till -21?)

Bengt Eriksson

Privatdetektiv i Västafrika

Nästa år, då ”The Company Of Strangers” kommer i översättning på Bonniers, introduceras den engelske deckarförfattaren Robert Wilson i Sverige.

Det är bra, för det är en både välskriven och spännande thriller om Europa (Portugal, Tyskland och England) under andra världskriget och idag. Ändå är det inte riktigt bra, för det är att börja i fel ände…

Robert Wilson instruments-of-darkness”The Company Of Strangers” är Robert Wilsons senaste roman – uppföljaren till hans föregående andravärldskrigsthriller, ”A Small Death In Lisbon”.

Innan dess, vilket fick mej att upptäcka honom i hyllorna med engelska pocketdeckare, har Wilson också skrivit en serie afrikanska detektivromaner: ”Instruments Of Darkness”, ”The Big Killing”, ”Blood Is Dirt” och ”A Darkening Stain” (samtliga titlar Harper Collins).

Visst händer det att deckar- och thrillerförfattare placerar någon enstaka intrig på afrikansk mark. Ett av de senaste exemplen är John le Carrés thriller om den internationella läkemedelsindustrin, ”Den trägne odlaren” (Bonniers), som delvis utspelar sej i Kenya.

Robert Wilson the-big-killingMen före Wilson kan det inte vara fler än – rätta mej om jag har fel! – Edgar Wallace, ”Bones, ”Bones By The River” med flera (House of Stratus), och James McClure, ”Steam Pig”, ”Gooseberry Fool”, ”Song Dog” med flera (Faber and Faber), som skrivit längre deckarserier med Afrika nedanför Sahara som miljö: Belgiska Kongo respektive Sydafrika.

– Jag reste och arbetade i Afrika under flera år, berättar Robert Wilson i telefon från Portugal, där han bor och skriver i ett hus på landet, nära gränsen till Spanien.

– Så råkade jag läsa Raymond Chandler och upptäckte likheterna mellan Los Angeles på 40-talet och Västafrika på 90-talet. Samma kontraster: djupaste fattigdom och största rikedom, brutalitet och charm.

Robert Wilson blood-is-dirtWilsons huvudperson, engelsmannen Bruce Medway, har arbetat på ett rederi i London. Tiderna försämrades och han blev arbetslös.

Några år in på 90-talet reste Medway tvärsöver Sahara och hamnade i den del av Benin som på grund av hettan, fukten och malarian har kallats ”White Man´s Grave”. Han slog sej ner i hamnstaden Cotonou, där han nu arbetar med det mesta och de flesta (allt som inte är helt kriminellt) som kan ge pengar: förmedlar affärskontakter, organiserar transporter, inkasserar skulder, spårar försvunna personer med mera.

Medway tjänar inte så mycket utan lever från dag till dag. Trots det har han råd att hyra ett hus och hålla sej med både en infödd chaufför och dito hushållerska. En träffande bild av det postkoloniala Afrika.

– Bruce Medway är inte jag, skyndar sej Robert Wilson att påpeka.

Robert Wilson a-darkening-stain– Bruce är förstås baserad på mina erfarenheter från Afrika. Hans sätt att agera och reagera skiljer sej däremot från mitt. När jag började skissa på honom så tänkte jag att han skulle bli en trevligare kille. Men Bruce vägrade. Han gick sin egen väg.

Både i romanerna och den västafrikanska verkligheten, enligt Wilson, förekommer många utländska ”fixare”, affärsmän och äventyrare, på högre och lägre nivå: libaneser, armenier, kineser, koreaner, syrier, egyptier, amerikaner och diverse européer (plus de afrikanska affärsmännen).

Många dricker för mycket, för att det inte finns annat att göra eller för att glömma varför de kom till Afrika. Alla jagar de afrikanska franc = snabba stålar.

Robert Wilson I främlingars sällskapBruce Medways uppdrag för honom upp- och nerför kusten: till Nigeria i söder och Togo, Ghana och Elfenbenskusten i norr. Det kan handla om att vara förkläde åt en diamanthandlare, hitta en fransk affärsman åt två italienska maffiosi och leverera en porrfilmsraritet.

Fler ingredienser: försvunna skolflickor, en mördad fransyska, vapensmuggling till Liberia, handel med olja som inte finns, illegal guldbrytning, penningtvätt, en makthungrig nigeriansk presidentkandidat…

– En enda romanperson – B.B. – finns i verkligheten, säger Wilson. (Å andra sidan är B.B. en så märklig människa att han bara kan finnas i Afrika, min anm.) Jag arbetade åt B.B. när jag var i Västafrika. De övriga personerna är påhittade eller ihopplockade av olika människor jag mött.

– Fast historierna är sanna, mer eller mindre.

Robert Wilson En liten död i Lissabon– Den franska kvinnan som hittades död och torterad på hotellrummet berättade lokalbefolkningen om. Det videofilmade mordet på Liberias expresident kommer från dagstidningarna. Den italienska maffian, som verkligen finns i Västafrika, har bland annat varit inblandad i korruption vid husbyggen.

Varför övergav du Afrika och började skriva thrillers om andra världskrigets Europa?

– Engelska läsare verkar inte vilja ha afrikanska deckare och därför ville inte förlaget marknadsföra dem. Böckerna sålde dåligt. Jag kunde inte försörja mej på att skriva deckare om Bruce Medway i Benin.

Vilket trist bokförlag och vilka trista deckarläsare, enligt min mening.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om Böcker 2001

Robert Wilson har fortsatt att författa, bibliografi hittills.

Bruce Medway-serien
Instruments of Darkness – 1995
The Big Killing – 1996
Blood Is Dirt – 1997
A Darkening Stain – 1998

Javier Falcón-serien
The Blind Man of Seville – 2003
The Silent and the Damned /
The Vanished Hands – 2004
The Hidden Assassins – 2006
The Ignorance of Blood – 2009

Charles Boxer-serien
Capital Punishment – 2013
You Will Never Find Me – 2014
Stealing People – 2015

Fristående titlar 
A Small Death in Lisbon – 1999
The Company of Strangers – 2001

Endast följande finns på svenska
I främlingars sällskap – 2002
En liten död i Lissabon – 2004

Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012

Göteborg – Spanien tur och retur

Tredje gången riktigt gillt? Nja, tyvärr inte. Bra men men…

Kamilla Oresvärd
Råttfångaren
(Bokfabriken)

Tredje titeln i serien om Stina (mest hon), David och Lovisa vid Göteborgspolisen är mer av en thriller än en polisroman.

Det börjar i Spanien, dit Stina rest på semester med väninnorna Amelie och Carolina.

Hemma i Göteborg igen försvinner Amelie. Och sen också Carolina.

Försvinnandena, ska det visa sig, hänger ihop med Carolinas ungdom i just Spanien.

Kamilla Oresvärd har blivit skicklig på att driva upp spänning och skapa action. När det börjar hända grejer – då går det undan.

Tyvärr verkar det också ha gått fort vid författandet.

”Råttfångaren” är en lätt- och snabbläst deckare. Men Oresvärds kriminalberättelse kunde ha blivit mycket mer.

Inte ens boktiteln, som syftar på alla husrenoveringar i Göteborg, tas om hand ordentligt.

Det retar mig – att många trådar blir hängande i luften, varken fördjupas eller ens förklaras. Så att vissa trådändar är svåra att få tag på…

Bengt Eriksson
Kortare variant i Gota Medias tidningar