Skapat av lera

Sjón
Codex 1962
Övers: Anna Gunnarsdotter Grönberg /
John Swedenmark
Dina ögon såg mig
(Rámus förlag)

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem.

Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bland annat sångtexter åt Björk och för ”I´ve Seen It All” i Lars van Triers film ”Dancer In The Dark” blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award.

Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för ”Skugga-Baldur”. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen ”Codex 1962” varav två getts ut tidigare (”Dina ögon såg mig” och ”Med skälvande tårar”) medan den tredje, ”Jag är en sovande dörr”, nu publiceras för första gången på svenska.

I denna lilla text kommenterar jag ”Dina ögon såg mig” och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två.

Antagligen är detta lite dumt. För antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i ”Codex 1962” betraktas som hans så kallade  magnum opus, det vill säga hans stora verk, hans främsta verk?

Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i ”Codex 1962” är läst, även om det tar sin lilla tid.

Sjón. Foto: Hörður Sveinsson / Creative Commons

Nu kom ”Dina ögon såg mig” på svenska första gången redan 1997, ”Med skälvande tårar 2003” och ”Jag är en sovande dörr” alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som ”Skugga-Baldur” och ”Skymningsinferno”.

(Nu tänker du, min okände läsare, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om ”Dina ögon såg mig?)

Jo – ”Dina ögon såg mig” är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå, ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leo Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska – tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – av lera skapar ett livs levande spädbarn.

Ett barn som av Löwe förs, tro´t eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall.

Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt.

Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Krimi, skräck och övernaturligt

Jag läser Frida Andersson Johanssons nya roman där hon fortsätter att skriva och blanda – krimi, kräck, övernaturligt – som hon gjorde i sin debut för… det är ganska många år sen nu.

Det ska bli en recension i Gota Medias tidningar (läggs ut här också med tiden). Men till dess tog jag fram följande krönika som jag skrev en gång om just den blandning som verkar vara Andersson Johanssons lite ovanliga specialitet.

***

Återigen dags att utvidga kriminalgenrens gränser. Ännu en ny gren med kvistar, blad och spännande blommor syns på deckarfamiljens stora träd. Fast ny och ny, det tog lång tid för grenen att växa ut.

Edgar Allan Poe, som på 1800-talet grundade deckargenren, skrev både deckare och skräck, ibland på samma gång. ”Den svarta katten” – en av mina Poe-favoriter – är en skräckfylld kriminalnovell.

Deckarloggkrönikören. Foto: Birgitta Olsson.

Så kan den ”nya” grenen beskrivas: Trovärdigt blir otroligt. Deckare och annan krimi övergår till skräck och övernaturligt. På film och i tecknade serier förekommer blandningen sen länge. Till exempel berättelserna om Stålmannen och Läderlappen är ju fantasydeckare.

I Sverige har Ola Skogäng med ”Theos ockulta kuriositeter” och Dennis Gustafsson, i höst aktuell med ”Vinterbrand”, skapat några av de senaste årens bästa hårdkokta deckare – i form av tecknade serier där realism blandas med övernaturligt.

Även barn- och ungdomslitteraturen har gått i spetsen, om det nu beror på att ungdomförfattare är fräckare eller att den yngre publiken har ett öppnare sinne? Exempel är förstås Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, vilka både blandar olika genrer och kan läsas också av äldre med sitt öppna sinne i behåll.

Då jag presenterade deckarförfattare i boken ”Deckarhyllan” tog jag med Stephen King. Han räknas som skräckförfattare men jag tycker att han alltid skrivit nära kriminallitteraturen. En enda titel ur Kings gigantiska produktion: ”Geralds lek” är en roman om sexuell besatthet som om det stått Ruth Rendell eller Minette Walters på omslaget hade benämnts psykologisk thriller.

Anders Fager (vardagligt blir som hemskast), Amanda Hellberg (andlöst snabbt från naturligt till övernaturligt), Nene Ormes (om Malmös hamnskiftare), Andreas Roman (skräckfylld realism) och Johan Theorin (månggåtfullt på Öland) är läsvärda och spännande svenska författare i blandgenren krimi-skräck-övernaturligt.

Här följer mina fem-i-topp ur årets svenska utgivning av kriminellt, skräckfyllt och övernaturligt:

Förstaplatsen delas av vår kriminella skräckmästare John Ajvide Lindqvist med sin Augustnominerade roman ”Rörelsen, den andra platsen” och Mats Strandberg som med ”Färjan” skrivit en skräckroman á la Stephen King. Den förra en självbiografi – där fakta blir fiktion och tvärtom – med Palme-mordet som slutpunkt; den andra kan få vem som helst att aldrig mer åka Finlandsfärja.

Förresten, inte heller de resterande tre har jag lust att gradera. Så olika, lika bra på olika sätt.

Jenny Milewskis högst realistiska spökhistoria – titeln ”Yuko” syftar på det japanska spöket – utspelar sig i en studentkorridor. Peter Stjernströms ”Fjärilspojken” handlar om ett spädbarn som placerats ut i skogen. Insekterna kryllar på honom. I ”Dränkt” av Frida Andersson Johansson börjar människor att drunkna. Plötsligt. Helt oväntat. Mitt i stan. I Stockholm. På land.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KA/TA 2015

 

Håkan Nesser, skrönikör och (deckar)författare

Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
(Albert Bonniers)

En krimiskröna. Eller egentligen tvärtom: en skrönekrimi. Så är Håkan Nessers nya, omfångsrika roman (544 sidor) ”De vänsterhäntas förening”.

Ett slags polisroman och deckare, där Nessers poliser återkommer, först Van Veeteren och sen också Gunnar Barbarotti, femton respektive sex år efter de senaste romanerna.

Van Veeteren, pensionerad som ni vet, numera ägnar han sig åt sitt antikvariat i Maardam samt schackspel, ska fylla 75 år och återkommer likt en amatördetektiv som utreder sig själv; ett gammalt fall där Van Veeteren och hans kollega Münster begick ett stort misstag genom att slarva, får man allt säga (det gör han själv också).

Barbarotti återkommer som den kriminalinspektör han fortfarande är i Kymlinge.

Den förste gruvar sig över ålderdomen och är återkommande tacksam för sin kloka, smarta hustru Ulrike Fremdli, i den här boken självutnämnd vittnespsykolog; den andre över hur det egentligen ska bli mellan honom och kollegan Eva Backman (enligt sin döda hustrus goda råd).

Deras livsfunderingar, om livet och döden med kärleken som förutsättning och nödvändighet, personernas kemi, skildras ömt och fint. (Samt humoristiskt, ska återkomma det). Håkan Nesser är suverän på livsfilosofiska funderingar vid tangentbordet.

Tre parallella tidsplan som Nesser växlar mellan: runt 1960, på tidigt 90-tal samt hösten 2012. Och tusen eller åtminstone hundra personer (så många känns det som i alla fall), vilka träder in i och ut ur handlingen men hela tiden finns med i bakgrunden.

Får Håkan Nesser ihop detta? Frågan bör hellre ställas: Får jag ihop detta när jag läser? Svar: Ja, faktiskt. Men några gånger måste jag stanna upp och ge mig själv rådet att läsa lite mer långsamt. Detta råd gäller alla som börjar läsa ”De vänsterhändas förening”: Läs låååångsamt.

Actiondeckarläsartempo går inte för sig.

Skrönan, för det är en skröna snarare än en berättelse eller historia, är snårig. Nya komponenter och personer tillkommer då och då i berättandet, som om Nesser både planerat noga och fångat de påhitt han fått under skrivandet.

Allt har utgångspunkt i denna förening för vänsterhänta, som några skolungdomar bildade. Det fortsätter med en mordbrand på ett värdshus – det var den Van Veeteren och Münster missbedömde så katastrofalt – och kidnappningen av ett barn, en liten flicka.

Till detta kommer också en – ännu en – otrolig berättelse, den hade kunnat bli sin egen roman, om en ung nunna och ett spädbarn, en pojke, som lämnas vid en nunnekloster och där får växa upp till man.

Men nu håller jag på och berättar för mycket, märker jag.

Nesser portionerar ut den här skrönan, lite i taget och i oordning. De små och större detaljerna går i många riktningar. Att det till sist blir en sammanhängande enhet måste betraktas som ett mästerskap. Och att denna skröna blir – nästan – trovärdig gör ju inte resultatet sämre.

(För det är en detalj, en enda, som jag hänger upp mig på, den är alltför otrolig, men just denna detalj, kanske den viktigaste, slinker Nesser smidigt undan och runt, så att jag visserligen la märke till det otroliga men till sist gick med på det också. Skickligt gjort, annars hade hela skrönan fallit.)

Inte bara en deckarskröna till innehållet utan också till formen. Håkan Nesser författar ju numera som en skrönikör även till själva stilistiken, sättet att skriva och berätta. Han roar sig själv med att skämta och skoja mest hela tiden.

Ingen säger ingen person kan säga eller tänka något utan att vara skojfrisk i formuleringarna. Som om alla vore nånslags Philip Marlowes på den här sidan Atlanten, kanske som att Sjöwall Wahlöö möter säg, Wodehouse. Det kan bli något påfrestande ibland (inte minst för att författaren själv gör likadant i sin berättartext) och dessutom blir slutresultatet då, som sagt, 544 sidor (mot 268 i den första Van Veeteren-deckaren).

Stryka? Vet inte. Då skulle det kanske inte fungera för Nesser, blev ingen skröna alls och ingen roman. Men, da capo, läs långsamt. Annars riskerar viktiga små detaljer i ”De vänsterhäntas förening” att missas och då kan hela romanen falla itu.

Miljöerna också – som ju inte finns men finns ändå. Det är få (deckar)författare som lyckats skapa en egen fiktiv men ändå riktig, ja, levande miljö. Ett otyg att hitta på kriminalmiljöer, om jag får säga.

Håkan Nesser lyckas, som en av de få. Oosterby, Maardam, Loewingen, Kymlinge… Dessa platser finns ju, de är verkliga, de går att besöka på semestern, fast de inte finns.

Bengt Eriksson

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

De är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Bengt Eriksson
(2008-2009)