Håkan Nesser, skrönikör och (deckar)författare

Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
(Albert Bonniers)

En krimiskröna. Eller egentligen tvärtom: en skrönekrimi. Så är Håkan Nessers nya, omfångsrika roman (544 sidor) ”De vänsterhäntas förening”.

Ett slags polisroman och deckare, där Nessers poliser återkommer, först Van Veeteren och sen också Gunnar Barbarotti, femton respektive sex år efter de senaste romanerna.

Van Veeteren, pensionerad som ni vet, numera ägnar han sig åt sitt antikvariat i Maardam samt schackspel, ska fylla 75 år och återkommer likt en amatördetektiv som utreder sig själv; ett gammalt fall där Van Veeteren och hans kollega Münster begick ett stort misstag genom att slarva, får man allt säga (det gör han själv också).

Barbarotti återkommer som den kriminalinspektör han fortfarande är i Kymlinge.

Den förste gruvar sig över ålderdomen och är återkommande tacksam för sin kloka, smarta hustru Ulrike Fremdli, i den här boken självutnämnd vittnespsykolog; den andre över hur det egentligen ska bli mellan honom och kollegan Eva Backman (enligt sin döda hustrus goda råd).

Deras livsfunderingar, om livet och döden med kärleken som förutsättning och nödvändighet, personernas kemi, skildras ömt och fint. (Samt humoristiskt, ska återkomma det). Håkan Nesser är suverän på livsfilosofiska funderingar vid tangentbordet.

Tre parallella tidsplan som Nesser växlar mellan: runt 1960, på tidigt 90-tal samt hösten 2012. Och tusen eller åtminstone hundra personer (så många känns det som i alla fall), vilka träder in i och ut ur handlingen men hela tiden finns med i bakgrunden.

Får Håkan Nesser ihop detta? Frågan bör hellre ställas: Får jag ihop detta när jag läser? Svar: Ja, faktiskt. Men några gånger måste jag stanna upp och ge mig själv rådet att läsa lite mer långsamt. Detta råd gäller alla som börjar läsa ”De vänsterhändas förening”: Läs låååångsamt.

Actiondeckarläsartempo går inte för sig.

Skrönan, för det är en skröna snarare än en berättelse eller historia, är snårig. Nya komponenter och personer tillkommer då och då i berättandet, som om Nesser både planerat noga och fångat de påhitt han fått under skrivandet.

Allt har utgångspunkt i denna förening för vänsterhänta, som några skolungdomar bildade. Det fortsätter med en mordbrand på ett värdshus – det var den Van Veeteren och Münster missbedömde så katastrofalt – och kidnappningen av ett barn, en liten flicka.

Till detta kommer också en – ännu en – otrolig berättelse, den hade kunnat bli sin egen roman, om en ung nunna och ett spädbarn, en pojke, som lämnas vid en nunnekloster och där får växa upp till man.

Men nu håller jag på och berättar för mycket, märker jag.

Nesser portionerar ut den här skrönan, lite i taget och i oordning. De små och större detaljerna går i många riktningar. Att det till sist blir en sammanhängande enhet måste betraktas som ett mästerskap. Och att denna skröna blir – nästan – trovärdig gör ju inte resultatet sämre.

(För det är en detalj, en enda, som jag hänger upp mig på, den är alltför otrolig, men just denna detalj, kanske den viktigaste, slinker Nesser smidigt undan och runt, så att jag visserligen la märke till det otroliga men till sist gick med på det också. Skickligt gjort, annars hade hela skrönan fallit.)

Inte bara en deckarskröna till innehållet utan också till formen. Håkan Nesser författar ju numera som en skrönikör även till själva stilistiken, sättet att skriva och berätta. Han roar sig själv med att skämta och skoja mest hela tiden.

Ingen säger ingen person kan säga eller tänka något utan att vara skojfrisk i formuleringarna. Som om alla vore nånslags Philip Marlowes på den här sidan Atlanten, kanske som att Sjöwall Wahlöö möter säg, Wodehouse. Det kan bli något påfrestande ibland (inte minst för att författaren själv gör likadant i sin berättartext) och dessutom blir slutresultatet då, som sagt, 544 sidor (mot 268 i den första Van Veeteren-deckaren).

Stryka? Vet inte. Då skulle det kanske inte fungera för Nesser, blev ingen skröna alls och ingen roman. Men, da capo, läs långsamt. Annars riskerar viktiga små detaljer i ”De vänsterhäntas förening” att missas och då kan hela romanen falla itu.

Miljöerna också – som ju inte finns men finns ändå. Det är få (deckar)författare som lyckats skapa en egen fiktiv men ändå riktig, ja, levande miljö. Ett otyg att hitta på kriminalmiljöer, om jag får säga.

Håkan Nesser lyckas, som en av de få. Oosterby, Maardam, Loewingen, Kymlinge… Dessa platser finns ju, de är verkliga, de går att besöka på semestern, fast de inte finns.

Bengt Eriksson

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

De är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Bengt Eriksson
(2008-2009)