En Wallander i Moskva

Fortsatt plock i Deckarloggs hyllor med pocketdeckare på engelska. Nu hamnade jag i (först) Sovjetunionen och (sen) Ryssland. Har du upptäckt och läst Stuart M. Kaminsky?

***

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

Kaminsky A Fine Red RainA Fine Red Rain (1987)

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den ryskättade amerikanen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky Blood RublesBlood and Rubles (1996)

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles (alla Ballantine)”, är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, ”demokratiska” Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100 000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

Kaminsky A whsiperA Whisper to the Living (2010)

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva med flera – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i DAST Magazine 1997

Stuart M. Kaminsky (1934-2009) skrev flera deckarserier och även böcker utanför såväl serierna som deckargenren. Serien om den ryske kriminalinspektören Rostnikov omfattar många fler titlar än dem jag nämner i texten.

Bra polisromaner och deckare samt intressant läsning om Sovjetunionen: under, på väg ur och efter. Här är en lista med samtliga titlar i Rostnikov-serien:

Rostnikov’s Corpse (1981)
(även med titeln Death of a Dissident)
Black Knight in Red Square (1983)
Red Chameleon (1985)
A Fine Red Rain (1987)
A Cold Red Sunrise (1988)
The Man Who Walked Like a Bear (1990)
Rostnikov’s Vacation (1991)
Death of a Russian Priest(1992)
Hard Currency (1995)
Blood and Rubles (1996)
Tarnished Icons (1997)
The Dog Who Bit a Policeman (1998)
Fall of a Cosmonaut (2000)
Murder on the Trans-Siberian Express (2001)
People Who Walk in Darkness (2008)
A Whisper to the Living (2010)

Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012