Det försvunna flygplanet

Jerk Schuitema

Flygplanet som försvann

(Southside Stories)

”Flygplanet som försvann” av Jerk Schuitema kom ut i höstas, men av olika skäl hamnade den en bit bak i läskön. Eftersom jag just nu intresserar mig för Norrlandsspänning, ett rätt rikligt flöde i dessa tider, passade det bra att ta fram den; texten har sin bas i Gällivare, mitt i Norrbotten.

Klimathotet är något som rätt naturligt återkommer i många texter just nu, så även här. Det är en extremt varm sommar, vattenståndet i vattenmagasinet Satisjaure, nordväst om Gällivare, är lägre än någonsin. Henrik Johansson hoppas på stora fångster när fiskarna trängts samman på en mindre yta. Men draget fastnar i något och när han försöker få loss det ser han konturen av ett flygplan nere på botten.

Det är titelns plan som Henrik Johansson hittat, flygplanet som försvann, postplanet SE-ZXF som saknats sedan 1964, borta under 55 år tillsammans med piloterna Erik Remnar, 32, från Boden och Karl-Axel Ekvall, 40, från Västerås. Snart står det klart att de blivit mördade men vid den tiden gällde en 25 års preskriptionstid på mord så detta är inte längre ett polisärende.

Seriens huvudperson, Amanda Wreede, återhämtar sig från händelserna i den förra boken tillsammans med sambon Ulf Magnusson i den fina lägenheten på Söder i Stockholm. De är ett vackert par, Ulf har en hög position på UD, tjänar mer än dubbelt så mycket som Amanda vilket är en förutsättning för att de ska kunna bo så fint som de gör.

Det börjar bli dags att återgå till jobbet vid kriminalpolisen i Stockholm. Hon ska börja försiktigt, hon har en bra chef, Lars Almén, som bryr sig om henne.

Amandas föräldrar, pensionärerna Ines och Evert Wreede i Gällivare, har varit gifta i 60 år. Evert var polis under många år och för länge sedan inblandad i utredningen av det försvunna flygplanet. Med åren har han blivit allt mer vresigt, tycker illa om det mesta, inte minst Amandas papegoja Kompis, som bor hos hennes föräldrar.

När mamma Ines får en hjärnblödning kommer Amanda till Gällivare så fort hon kan. Hon blir kvar och successivt allt mer indragen i de gamla morden som kopplar till nya händelser, både i Gällivare och Stockholm, till hennes tidigare fiende Leon Spencer och inte minst till hennes egen historia.

I Gällivare är kriminalkommissarie Stig Taivalsaari nära pension. Han trivs bra med de unga kollegerna, bland andra kriminalassistent Ola Olsson som kallas Skuggan efter sin tid på Span i Stockholm och den vackra och skickliga kriminalteknikern Jenny Sjödin. Trivs mindre bra med sin chef, polisintendent Leif Mårtensson. Stig är en respekterad chef som lyckats med mycket, men det finns ett fall som grämer honom, pojken som försvann, han har letat efter Johan Wreede, Amandas lillebror, i över 20 år.

Christian Norén är ensam journalist på NSDs lokalredaktion i Gällivare och han nöjer sig inte med polisens besked om att mordet på piloterna inte ska utredas. Han vill ta reda på vad som egentligen hände, han är mer nyfiken än vad som kanske är bra för honom.

Ytterligare karaktärer är Erik Nordfors, 38, chef för stora börsföretaget Nordic-Invest med bas i Stockholm som nu fått uppdraget att bygga den nya fina idrottshallen i Gällivare. Han har problem med dementa pappan Gunnar och när det är dags för pampig invigning av bygget uppe i norr skickar han informationsdirektören Helmer Brodin i stället.

Med dessa komponenter bygger författaren skickligt en allt mer dramatisk historia som hela tiden rör sig snyggt mellan olika berättarperspektiv och olika tider i en magisk miljö.

Jag kan tycka att 413 sidor är onödigt långt, berättelsen hade vunnit på att kapas en bit. Jag har absolut inget emot actionthrillers med hårdskruvad dramatik, men just här tycker jag att det finns en del onödiga effekter; den här författaren är så skicklig på karaktärsbygget, relationerna, språket, miljön och den intelligenta intrigen att han skulle kunna nöja sig med det.

Kanske är det hans bakgrund inom filmen som gör att han också vill infoga scener som skulle kunna bli starka trailers? I vilket fall som helst är detta läsvärd Norrlandsspänning. Avslutningen talar tydligt för att det ska komma en tredje del i serien och jag hoppas att det inte tar lika lång tid som mellan första och andra boken.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Kvinnligt liv – och mord!

Eva Swedenmark / Annica Wennström
Det hemliga rummet
(Lind & Co)

Två tredjedelar av deckarpseudonymen Emma Vall (Eva Swedenmark och Annica Wennström) är tillbaks. Tillsammans har de skrivit ”Det hemliga rummet”, på omslaget kallad en ”relationskrim”.

Deras nya deckare hör också hemma i den nu så populära genren feelgood-deckare och cozy crime. Eller kanske ändå inte – för Swedenmark och Wennström skriver feelgood och cozy på allvar.

Magda, som genom sin blogg fått kontakt med Amelie, Simona och Vibeke, har ärvt ett hus i Fredrika, en liten ort i Västerbottens inland. Dit bjuder hon in övriga kvinnor för att tillbringa några varma sommarveckor.

Det hemliga rummetMen vilka är kvinnorna, egentligen. De verkliga kvinnorna bakom nätkvinnorna, de bilder av sig själva som de är eller låtsas vara på nätet. Vilka erfarenheter har de, vilka liv lever de, vilket livsbagage tar de med sig till huset i Fredrika?

Det uppstår möten – kvinnlig vänskap – över ålders- och klassgränser. Vilket tål att funderas på – på flera sätt – för så vänlig är inte alltid kvinnornas ”vänskap”.

Också männen finns med hela tiden; i bakgrunden fast i förgrunden. De finns där mer eller mindre påtagligt, de män som kvinnorna har och haft i sina liv.

Kvinnor kontra män? Nej, så tycker jag inte man kan läsa romanen. ”Det hemliga rummet” slutar ju – fast borde inte berättelsen ha fortsatt längre? – på ett fint och varmt sätt mellan Magda och hennes man från Peru.

Frågor: Existerar trygghet? Var finns tryggheten, i så fall? Kan rädsla ”bara” upphöra, ta slut och försvinna?

Här sker ett mord också. Som får romanen att bli en deckare. Eller om det är dråp eller kanske självförsvar? Oavsett, just denna händelse – som väl ändå är den drastiska och ultimata reaktionen på inte bara en kvinnas liv utan på kvinnligt liv – slinker förbi.

Liksom glöms bort. Och är borta. Samvete, någon? Också detta tål att funderas på.

Jag tyckte om att läsa ”Det hemliga rummet”, tro inte annat. En öm och något överförhoppningsfull skildring av kvinnor – flera kvinnor än de nämnda stiger in i berättelsen – och deras vänskap över livs- och samhällsgränser.

Tycker också om att Swedenmark / Wennström vill – och faktiskt lyckas – få cozy och feelgood att bli något annat och mer än en stunds mysig läsning. Deras feelgood-deckarskrivande sker med betydligt större allvar.

Feelgood på allvar – en ny trend? (För det har kommit fler deckare på den senaste tiden som skulle kunna placeras i en sån genre.)

Samtidigt önskar jag att de hade skrivit, säg, 75 ytterligare sidor med fördjupade personskildringar (av både män och kvinnor) samt en fortsättning så att man vet hur det går.

Om det går. Men det är kanske meningen att romanen ska sluta i förtid, innan den egentligen är slut. Resten = fortsättningen kommer i nästa roman?

Förresten, boktiteln ”Det hemliga rummet” låter ana ett inslag av fantasy. Det stämmer. Och det passar bra, det får skildringen av kvinnorna – och männen – i Västerbottens inland att kännas ännu mer. Ja, faktiskt bli än mer realistisk.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Antikviteter, mat och mord

Idag anlände Jan Mårtensons nya och, enligt förlaget, 45:e Homandeckare, ”Elakt spel” (W&W). Men visst var det väl lite tidigare än vanligt?

Elakt spelÅkej, värmen har ju börjat komma men ännu inte läge att sitta i trädgården med ett glas rosé och läsa Mårtenson. Det får dröja någon vecka till.

I väntan på att denna första utesittarläsarsommardag infinner sig tog jag fram nedanstående krönika som jag skrev i fjol, blott ett par veckor senare. Och som jag läste då lär jag väl läsa i år också…

*

Den första sommardagen infaller alltid när jag får årets Homandeckare i hand. Jag slår mig ner under päronträdet i trädgården och börjar läsa Jan Mårtensons nya deckare, ”Silverapostlarna” (W&W), om antikhandlaren och amatördetektiven Johan Kristian Homan.

Ännu är jag bara på sidan 9, där ringer det i Homans mobil. En kollega, som också hade en antikhandel i Stockholm men flyttat till Söderköping, ska fylla 50 och bjuder Homan på festen för att ”ingå bland ungdomarna”.

Vi trogna Homanläsare småler. ”Själv hade jag ju en bit kvar”, tänker Homan. Det har han haft sen ”Helgeandsmordet” kom 1973 och inledde serien. Homan uppstod, ja, föddes, som 45-åring och har förblivit det genom 43 år och 45 böcker.

Att en deckarhjälte stannar i åldern är inget ovanligt. Det lite speciella med Homan är att tiden tickar på: samhället och kriminaliteten förändras omkring honom.

I ”Silverapostlarna” – nu har jag läst vidare – stiger Homan på en blå dragspelsbuss (nej, inga sådana i Stockholm 1973) och i Svenska Dagbladet ser han att Operan ska sätta upp Wagners ”Ringen” med Nina Stemme och Katarina Dalayman. Plus mobiltelefonen förstås. Kriminaliteten är uppdaterad till beskyddarligor, knarksmuggling och cannabisodling (samt mord).

SilverapostlarnaDet finns en högst mänsklig förklaring till att Homan förblir 45. På pocketomslaget till ”Helgeandsmordet” kan man se ett foto av Jan Mårtenson i samma blåa blazer som sin hjälte, lätt gråhårig men ”ung”, säg 45 år, och med en siameskatt på axeln. Katten måste heta Cléo de Merode, för så heter Homans katt.

Johan Kristian Homan är författaren och förre diplomaten Jan Mårtensons evigt unge alter ego.

Men hur kan jag, som annars mest gillar hårdkokt, sluka Homandeckare? För spänningen? Nej! Bra intriger? Knappast. Välskrivna? Inte numera. Samhällskildringar? För all del men jag instämmer sällan i Homans konservativa åsikter.

Vad jag uppskattar desto mer är Homans personliga tankar = korta föreläsningar om antikviteter – som gustavianska stolar, Chippendalemöbler och en Röstrandsskål (exempel ur nya boken).

Jag tycker också om att följa med när Homan reser utomlands, ensam eller som ”ledsagare” till Francine, Säpochef och hans särbo sen ”Caesars örn” (1996). Nu senast reser de till Lissabon på ett snabbesök som gärna fått sträcka ut över fler kapitel.

Jag, Homan och Mårtenson är dessutom mycket matintresserade. Ofta avslutas böckerna med ett matrecept, som jag brukar slå upp och kolla innan jag börjar läsa. I ”Silverapostlarna” finns ett recept på Sjömansbiff.

Fast allra mest lockas jag av den Stockholmsmiljö där Homan rör sig – med utgångspunkt från sin antikhandel i Gamla stan. Men vilken av alla antikhandlar, som ligger vägg i vägg på Köpmangatan, kan vara hans? Det har aldrig avslöjats.

Däremot vet medlemmarna i det litterära HomanSällskapet – jo, det finns ett sådant – att Johan Kristian Homan är bosatt vid Köpmantorget 10, högst upp med balkong. Han övertog våningen efter skådespelaren Ulf Palme.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(KB, YA, TA 2016)