Storstrejksåret 1909 och dags för nya äventyr med notisskrivaren Nyman

David Nessle
Herr Nyman och kröningsstenen
(Kartago)

Svårt att tänka sig idag men det var en tid då det fanns så få kvinnliga svenska deckarförfattare att deckartidskriften Jury instiftade Polonipriset, som varje år skulle delas ut till den mest lovande nya svenska deckarförfattarinnan.

Premiäråret för Polonipriset var 1998 och sista gången det delades ut 2001. Då hade redan så många kvinnor i Sverige börjat skriva deckare att Polonipriset inte längre behövdes.

Också rätt svårt att tänka sig att det skrevs och lästes så få historiska deckare i Sverige, ja, inga alls faktiskt, att tidskriften Jury år 2001 instiftade ett annat deckarpris, Flintyxan, som skulle gå till årets bästa historiska kriminalroman för att inspirera till både läsande och skrivande. Flintyxan kunde dock delas ut till historiska deckarförfattare såväl från Sverige som utanför.  

Inte heller detta pris finns längre, lite synd kan jag tycka, men det berodde nog lika mycket på att Jury las ner år 2007 som att det idag inte skulle skrivas historiska deckare. För så görs det, även i Sverige. Minst någon handfull nya historiska svenska deckare publiceras varje år.

En av dem som skriver kriminellt och historiskt är David Nessle. När jag läste hans förra (så kallades genren förr i tiden) ”kostymdeckare”, som inledde serien om notiskrivaren och amatördetektiven Einar Nyman med titeln ”Herr Nymans detektivbragd”, så tänkte jag att det var den bästa svenska historiska deckare jag läst. Samma känsla får jag av hans nya, tvåan i serien, ”Herr Nyman och kröningsstenen”.

Fast nja, vet inte riktigt om jag faktiskt håller med mig själv. Det har ju kommit en radda bra historiska deckare av olika sorter = om olika tider och i olika former de senaste åren. Men just i läsögonblicket så tycker jag så. Nu igen…  

Något år har gått sen sist, mellan den förra deckaren och den nya, ”Herr Nyman och kröningsstenen”. Miljön är fortfarande Stockholm men händelserna i den nya boken utspelar sig sommaren1909, året då det ska bli storstrejk. Det börjar den 3 augusti. 

Einar Nyman är fortfarande notisskrivare (och nånslags typ amatördetektiv) för tidningen Aftonväkten med redaktion på Klara Östra Kyrkogata. Numera gift med Nora, de är bosatta högst upp i ett gammalt trähus på Skinnarviksgränd med avträde på gården, utan rinnande vatten, varken gas eller elektricitet… ”men i gengäld en av Stockholms mest intagande utsikter”.

Einar Nyman observerar ”en strid flod av svarta plommonstop” på Stora Nygatan och minns August Strindbergs revolutionära ord – i form av snickarens tal i ”Röda rummet” – om de fattiga från Söders höjder som en dag ska komma ner från bergen och ”begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta!”

Han ser ”slitna svarta söndagskostymer och omoderna plommonstop”. Det är som om Nyman verkligen går där, står där och ser. Det är som om läsaren går bredvid, också står där. Man läser inte – man ser. Atmosfären, också i den nya deckaren, drabbar så starkt att den blir – med ett definitivt ord – verklig.

David Nessle är en skicklig historisk skildrare men också en lurifax, som blandar verkligt och hittepå. Ibland undrar man = jag och då får man = jag googla och försöka kommer underfund med vad som är sant och riktigt och vad som är fiktion. Det kan vara lurigt men också roligt.

Einar Nyman skriver en alldeles för lång notis – han får betalt per tecken men redaktören stryker ner – om slottet Hellunda, där det begicks ett inbrott, som dock stoppades av fjärdingsman, någonstans utanför Uppsala. Finns Hellunda, har det funnits?

Och likaså den där Birger Mörck, ledamot av Svenska Akademien, som skrivit en pjäs om ”Sten Sture den äldre” som nu sätts upp på Dramatiska Teatern. Är/var han en verklig författare och person? Nyman, också extraknäckande teaterrecensent, ser pjäsen tillsammans med sin hustru och citerar delar av Mörcks teaterdialog – på rimmad vers!

(Hustrun Nora redigerar förresten maken Einars recension. Då ler jag, så gör min hustru också med mina texter. Att försörja sig på att skriva är en sak men vem kan verkligen skriva i familjen?)

Och så den där Svipdagsorden… En orden som fanns, ja, finns? Också idag? En Svipdag har ju funnits – eller funnits och funnits – googlar jag och ser. Gör så du också! Men Svipdagsorden? Och den där kröningsstenen… Vem är det som ska krönas, var och när? Och varför?  

Nessle skriver mycket underhållande. Men kriminellt? Jodå, inbrott som sagt och här ska också ske mord. Ett mordoffer: antikhandlaren Nils Nordensfors som plötsligt börjar prata om proveniens á la Antikrundan. (Användes ordet proveniens av konst/antikhandlare år 1909? Ställer mig kanske något undrande men det är kul.) Samt något ännu värre, vad som nu är värre än mord?

Spännande? Jo, en aning. Men inte själva grejen utan viktigast är den atmosfärrika skildringen av Stockholm år 1909 och inte minst Nessles studsande mellan verklighet och fiktion så att fiktionen blir lika verklig.

Riktigt bra gjort, skrivet och berättat. ”Herr Nyman och kröningsstenen” är en av Deckarloggs favoriter bland 2022 års bästa svenska deckare och annan krimi. Extra plus också för de svartvita foton från tiden som boken illustrerats med.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 2)

Deon Meyer
Mörk flod
En Bennie Griessel-roman
Övers: Mia Gahne
(Weyler)

I den tolfte (!) polisromanen av sydafrikanen Meyer som kommit på svenska har kriminalpolisen Benny Griessel och kollegan Vaughn Cupido straffats av disciplinnämnden, degraderats och förflyttats till vindistriktet Stellenbosch. (De skulle deporterats till ett än värre ställe men av någon anledning, som ska visa sig, hamnade de i Stollenbosch.)

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte bara hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Westbergs debutdeckare. ”Gourmand” är dessutom en skvader, mycket som blandas: amamatör- och privatdeckare, gangsterroman, aning av polisroman och thriller rätt igenom. Lite av deckarburlesk och deckarpastisch. Personligt, ja, eget.

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
(Björnlunds förlag)

Hittills bäst i serien. Snabbare och rappare, tempot och berättandet går igång fortare och hålls uppe bättre än tidigare. Samtidigt som Björnlund hinner få med person- och miljöteckningar. Miljön som vanligt: Stockholms skärgård. Från Sandhamn till Utö, när ”Dödsängeln” spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Mikael Strömberg
Pestkung
(LB förlag)

Med ”Pestkung” passeras de flesta gränser. Dokumentärroman? Fantastisk dokumentär skräckroman = fantasi? Kan läsaren vara säker på att det som händer i ”Pestkung” inte är verkligt och har hänt? Särskilt som Strömberg själv tillsammans med journalisterna Fredrik Strage och Jack Werner med flera) finns med i berättelsen. Och vem/vad är en ”pestkung”?

Ulf Kvensler
Sarek
(Albert Bonniers)

Tre vänner ska genomföra sin vanliga fjällvandring. Men den blir ovanlig när en i gänget bjuder med sin nya pojkvän. Han övertygar dem att inte gå Kungsleden den här gången utan åka till Sarek. Och allt börjar gå fel, från det lilla (försvunna kartor) till det största (konflikter på liv och död).

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Trivselroman med mord. Än en gång sker ett mord i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Söder i Stockholm. Där sker ju alltid mord. En morgon drar Ninni upp rullgardinen och får syn på en död man utanför fönstret. Hon hämtar väninnan Bim och bägge konstaterar: han är mördad.

Jørn Lier Horst
Gränslös
Övers: Marianne Mattsson
(W&W)

Crowdsolving (begrepp som betyder ungefär att olika människor hjälper varann med att lösa ett problem) på internet är temat för norrmannens nya polisroman. Ett slags världsdeckare som utspelar sig mellan Norge och Australien via Spanien, där en kvinna blivit mördad.

Johan Rundberg
Månvind & Hoff 4
Blodspakten
(Natur & Kultur)

Inte bara, som om det är så bara, en flergenrebok utan också en innehållsrik, mångsidig berättelse om människors livsvillkor, fattiga och rika (och fattiga och fattiga, och rika och rika). En historisk samhälls- och klasskildring. Samt en spännande ungvuxenroman för både yngre och vuxnare läsare.

Läst av Bengt Eriksson och Samuel Karlsson

Trivsam trivseldeckare

Lena Risberg
Mord under augustimånen
(Lava)

Deckargenren är stor och bred och djup och allt. Just, allt. Om deckare breddas till krimi så blir genren eller familjen eller den stora krimisläkten ännu större och bredare och djupare och alltså mer ändå.

Deckarloggs red. som förr i tiden främst gillade noir och hårdkokt har på senare år upptäckt att han också kan tycka om motsatsen: mjukkokta deckare, mysdeckare, trivseldeckare, cozy, feelgood-deckare och allt vad de kallas.

Om romanerna är bra, vill säga. De måste vara bra, på sitt sätt, i sin form. Berättelsen, person- och miljöskildringen, språket. Och brottet, oftast mord ju, måste tas på allvar. Oavsett om deckarförfattaren skriver hårt eller mjukt.

Lena Risberg, som jag tyvärr inte läst förrän nu, skriver mjukt och trivsamt. Ett slags trivselromaner med mord eller feelgood där någon blir mördad. ”Mord under augustimånaden” är tredje titeln i en trilogi (eller om serien ska bli längre?) och just en trivsam berättelse, enligt ovan.

Ännu en gång har ett mord skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen – allt mer ökänd för kriminalinspektör Ingela Forsman – på Södermalm i Stockholm. Där sker ju alltid mord. Som kriminalinspektören uttrycker det: ”Statistiskt sett, och med den här bostadsrättsföreningens historik, är det med 99 % säkerhet ett mord…”

Det glömde jag skriva: här finns humor också, ett slags småhumor, i det lilla och mjuka.

I bostadsrättsföreningen Konvaljen bor Bim och Ninni. Där pågår för närvarande fasadrenovering. Först på Ninnis sida av huset, Bim klarar sig ännu ett tag från att ha fasaden täckt av gul byggplast och en byggnadsställning utanför fönstret.

Så en morgon när Ninni drar upp rullgardinen får hon syn på en man utanför fönstret. En död man. Ett lik. Han har blivit mördad, konstaterar Ninni. Och även Bim när Ninni hämtat henne. Ett mord, än ett, ännu en gång, har skett i bostadsrättsföreningen Konvaljen.

Både den kriminella och den icke kriminella berättelsen utspelar sig alltså på Södermalm i Stockholm. Det bidrar kanske något att jag själv haft en lägenhet på Södermalm. Men inte ska det vara nödvändigt för att uppskatta ”Mord under augustimånen”.

Berättelsen utspelar sig även på Utö, där Ninni har en sommarstuga. i Stockholms södra skärgård. Där har jag också varit en del och även det bidrar nog. Men… och så vidare.

Lena Risberg skriver och berättar bra, lagom trivsamt (ett ord jag väl upprepat några gånger nu) och lagom pussligt. Spännande är väl att ta i men det är trevligt att läsa om väninnorna Bim (hon för ordet som berättarjag) och Ninni.

Verkligt, också. Trovärdigt (om läsaren liksom kriminalinspektör Forsman kan bortse från Konvaljens mordfrekvens). Ja, verkligt. Det behöver långtifrån alltid vara tufft och hårt för att vara verkligt, ens om det handlar om en deckare.

Deckarloggs red. är faktiskt ganska så förtjust, jag försöka läsa de tre föregående titlarna också. Nu återstår blott frågan: Varför utgivet på Lava, även om detta förlag numera både är ett hybridförlag och ger ut så kallat traditionellt?  

Varför inte ett förlag med bättre marknadsföring? Om Lena Risbergs trivseldeckarserie om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen kommit på, säg, Bokfabriken eller Lind & Co hade jag nog ganska säkert upptäckt hennes deckare från första titeln.

Nu gjorde jag det tyvärr inte.

Bengt Eriksson

PS. Fint bokomslag också, både fram- och baksidan, med Maria Lang-känsla, långt ifrån den återkommande Shutterstockkvinnan. Vem har gjort omslaget? Jag letar och letar men kan inte hitta någon uppgift om det i boken…

Så har 6 juni i Vollsjö blivit som 6 juni i Vollsjö igen

Så här skrev jag i den Coronadiktsamling, ”Tiden dikterar, jag noterar. Diktdagbok i corontän”, som jag sammanställde under under Coronaåret 2020:

Jag öppnar fönstret för att höra de
trummor som inte hörs. Jag sticker
ut huvet genom fönstret och
blickar nedåt Storgatan för att
försöka se den svenska fana som
inte syns. Det hänger inga flaggor
på husen står inga människor på
trottoarerna. Coronaåret 2020 är
första gången sen 1979 som Sjöbo
ungdomsorkester på 6 juni inte
marscherar uppför Storgatan med
fanbäraren och drillflickorna i
täten och efter dem hemvärnets
ärrade kämpar, representanter för
Vollsjös frivilliga brandkår,
medlemmar i Wollsjö AIF,
gymnastikföreningen,
Scouterna, Lottorna, Vollsjö byalag
med flera på väg till Åvallen,
nationaldagstal, varmkorv och
fika.

Men det var 2020 det. Nu har det blivit 2022 och det blir som vanligt igen. Likadant varje år, nämligen såhär…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson
Ystads Allehanda 2006

Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

Bengt Eriksson

Krönika i Kristianstadsbladet 2010

Extra extra: Nationaldagen i Vollsjö

Så här brukar det vara den här dagen i Vollsjö. Så här firas den 6 juni, varje år. Så har det varit sen vi flyttade hit för så längesen som 70-talet.

Men inte i år och inte i fjol. Nu har det inte varit så här de senaste två åren. Utsocknes och nyinflyttade, följ med till det traditionella nationaldagsfirandet i Vollsjö!

(Förresten, nog är detta den perfekta mjukdeckarmiljön? Tänk en mysdeckare eller feelgood med crime som utspelar sig, vilket ju betyder att ett mord begås, den 6 juni i Tosterup (som Fritiof Nilsson Piraten kallade Vollsjö)…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2006

Mamman, gangstern och barnet

David Ärlemalm  

Som natten

(Forum)

David Ärlemalm skriver vidare i den genre som kan kallas gangsterroman med tillägget urban.

Hans bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen.

I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en ensam pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott.

Den nya romanen ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter, kallad Snäckan. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa.

Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla.

Ärlemalm riktar blicken på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som lever så gott hon förmår, när andra nog kan förfasa sig, bara se en människospillra och belastning för samhället.

Han berättar sparsamt. Mellan raderna och utanför romanen finns en större berättelse.

Vad hände i Kramfors, som Asynja flydde ifrån? Vart tog knarket vägen? Varför hotas Eddie till döden? Hur dog Kevin? Vilken roll har väninnan Gisela i detta?

Och hur ska det gå för Asynja och Snäckan, när de nu sitter på tåget till… Malmö?

Asynja får hålla koll på sig, inte beställa in för många glas vin. Hon måste ju ta hand om Snäckan.

Det är det viktiga: mammans kärlek till sitt barn. De är de viktigaste: barnen.                                                             

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Så exakt att det blir – är? – autentiskt

David Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)

Noir. Krimi. Thriller. Mans-, gangster-, pappa- och Stockholmsroman.

I dessa genrer kan man placera David Ärlemalms debutroman ”Lite död runt ögonen”.

Allihop. Fast kanske mest mans- och gangster- och pappa- och Stockholmsroman, noir och krimi och thriller blir det ju också på vissa sidor.

Så alltihop och dessutom en av 2020 års bästa krimi. Det kan jag lova fast januari inte ens är slut.

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenMiljö: mest Södermalm i Stockholm, kanske mer av igår än idag men det finns ju fortfarande ”gamla” oaser som är så här på Söder också nu. Personer: Arto och hans dotter Bodil.

Hon och han bor i en lägenhet vid Mariatorget efter att Sofia, mamman till dottern, dött i en överdos. Arto är ren nu och tar hand om sin dotter så väl – eller så väl han kan. När romanen börjar arbetar Arto i ett skolkök men han ska bli av med jobbet.

Så han måste skaffa pengar till hyran och övriga räkningar på annat sätt. Det gör han genom återgå till det han gjorde förut: stjäla bilar och lämna till ett garage som målar om dem.

Och behövs det så kan han bli brutal, riktigt brutal. Samtidigt som han är mänsklig, ja, human. Ja, snäll. Ja, god. Som när han i en av de stulna bilarna hittar… nej, jag ska inte avslöja det… i bakluckan. Omtänksam. Hederlig.

Han är liksom två personer. Två män: en snäll och omtänksam; en hård och brutal. Kanske det som David Ärlemalm – också – velat skildra? Den gamla mansrollen och den nya, den gamla sortens man och den nya sorten.

De bägge egenskaper som brukar tillskrivas Mannen och som det gäller för mannen att hantera.

Eller så berättar Ärlemalm ”bara” – vilket är så långt ifrån bara det kan komma – historien om en före detta narkoman och pappa med en liten dotter. En pappa som försöker klara livet för dottern och sig själv.

Ärlemalm berättar med en så exakt språk att endast de nödvändiga orden finns kvar på romansidorna, allt överflödigt är borta. Korta stycken – som kortast blott ett ord, ”Mariatorget”, nej, inte ens ett ord, endast ”Mm” – som varvas med längre.

Inga citattecken eller pratminus vid dialoger heller.

Det känns så autentiskt, som om varje ord i berättelsen kommer ur Arto, hans och dotterns liv. Samtidigt som det finns en liten distans – genom att boken är skriven i tredje person. Borde den ha skrivits i första, i jag-person?

Nej, ska inte muttra, inte ens undra. För det här är så autentiskt, så nära och bra som en roman kan bli. En av årets bästa krimi, som sagt. Redan nu. En av årets bästa svenska romaner överhuvudtaget…

deckarlogg-2Bengt Eriksson