Tre deckartips

Deckartips 1: En prestation att skriva så många polisromaner – ”Onda drömmar” (Norstedts) har nr 23 – med samma kvinnliga polis: nämligen Maria Wern, sen länge stationerad på Gotland. Lite skiftande kvalitet i serien men nu är Anna Jansson i god form igen, balanserar det polisiära mot det samhälleliga och mänskliga. Två aktuella ämnen: skolan och HBTQ. Fast det börjar med att en tvåårig pojke försvinner i vinterkylan och snöstormen.

Tips 2: Ett tag verkade det som om Gotland skulle bli en återkommande svensk deckarmiljö – men ön övergavs snart igen. Ramona Ivener har nu placerat en serie polisromaner på Gotland. ”Frostänglar” (Nona) är andra titeln med kommissarie David Ritter. Vinter, också här, med snö och kyla när ett barn och sen ännu ett barn försvinner. Detta tema – att barn råkar illa ut – som blivit allt vanligare i svenska deckarintriger.    

Tips 3: Är en finländsk deckarvåg på gång i Sverige? Fler finlandssvenska deckare kommer hit och finska har börjat översättas. Senast ”Lasten” (Bokfabriken; övers: Bo Samuelsson) av författarparet A.M. (som i Aki och Milla) Ollikainen. Vågar man tala om olika deckarkaraktärer för olika länder – som att finnar skriver kargt, lite kantigt och taggigt? Så är också Ollikainens polisroman med kommissarie Paula Pihjala. En blå container står plötsligt vid ett flott sommarhus i Helsingfors. 

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Mellan progg och politik

Anders F mejlade en recension ur Hifi & Musik som jag faktiskt hade glömt att jag skrivit av albumet ”Vem har satt mina änglar i bur? (Volym 1)”, utgivet 1979. Där hävdar jag att nu – i betydelsen först nu – har han blivit politisk.

Men hej och nej. Som jag skrev och tyckte! I så fall, om sångtexter måste vara raka, tydliga och lättbegripliga för att kallas politiska, så borde väl det följande albumet, Rapport från ett kallt fosterland (1980), ha passat ännu bättre för att förklara honom politisk.

VPK och Cadillac! Vad säger ni freaks om den kombinationen?
VPK och Cadillac! Det är en hisnande tanke liksom revolutionen (”VPK och Cadillac”, 1980)

Fast bäggedera hade varit – och är – ju alldeles fel. Revaxör och revision: Anders F Rönnblom har väl alltid varit politisk.

Vad betyder orden/begreppen politik och politisk – för dej och mej och alla? Nej, det går inte att svara på eller rättare sagt blir svaren olika beroende på vem man frågar. Ingen har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som är politiskt, i handling, på papper eller i mun. (Tommy Rander får säga vad han vill, vilket han också skulle ha gjort på 70-talet.)

Som vanligt är det både och – jag står bredvid men är ändå med (Grand Hotel, 1994)

Skivmärken: Decca, Epic, Tyfon, Mercury, Wave och Hawk. Stora och mindre, internationella och svenska – men inga så kallade musikrörelsebolag. Medvetet? Omedvetet? Bara blivit så? Jag har aldrig frågat och aldrig brytt mej heller, inte ens på 70-talet då skivmärket kunde vara viktigare än musiken och även budskapet, ibland.

Medan jag befann mej inuti den progressiva musikrörelsen men var så uppstudsig att jag fick hålla mej hårt fast för att inte bli utslängd så stod Anders F strax utanför gränsen – så nära att han kunde se in men också se sej omkring.

Försökte han ta sej in? Ville han vara med? Om han försökt, hade han släppts in? Och om hans släppts in, hur mycket hade han fått göra avkall på? Man kan t o m fråga sej om det verkligen var mer politiskt på in- än utsidan…

Det är inte snön som faller… Det är nån annan tröst (”Det är inte snön som faller”, 1980)

Många – de flesta (?) – som på ett konstnärligt sätt kommenterat livet, samhället och politiken har varit solitärer. Konst passar illa i politiska bojor. En konstnärs uppgift är att betrakta världen med fasettögon och skildra det som då blir synligt. Friheten ger konsten dess politiska funktion. Solidariteten finns i otroheten.

Anders F Rönnblom förhöll sej till musikrörelsen som rocktidningen Schlager förhöll sej till musikrörelsetidningen Musikens Makt. Intervjuades han någonsin av/i Makten? Recenserades hans skivor? (Fyll i svaret här Anders: Vet ej, men troligen inte.).

När Schlager startat 1980 fick Anders F genast beställning på en jullåt (utgiven på en bonussingel till prenumeranterna), som blev en av hans bästa låtar och dessutom är politisk redan i titeln. För inte kan väl uttrycket Det är inte snön som faller… leda tankarna åt annat håll än ett?

Jag ser en vietnames som just har fått en ny protes (”Mamma hjälp mig”, 1971)

Jan Hammarlund, som räknas till musikrörelsen, sjöng om Willys hus på sin första singel (1971). Anders F Rönnblom, som inte räknades dit, nämnde Ramlösa Kvarn på sin första LP (också -71) och döpte sin andra efter samma mytologiska kvarn.

I mina öron och mitt hjärta ligger kvarnen och huset i samma samhälle, bara en bit ifrån varann. Liksom Heartbreak Hotel/Brustna Hjärtans Hotell, omtalat av såväl Elvis som Blå Tåget, måste vara det där halvrisiga hotellet vid samhällets torg som numera mest har luggslitna, rätt nergångna gäster.

Både Willys hus och Ramlösa Kvarn är tillflyktsorter – ”säkrade hus” – för människor med (Anders ord) ”trasiga drömmar”. Var börjar den solidaritet, som blir politik, om inte i omtanke, känsla och omsorg för dem som inte passar in i samhället och utvecklingen eller vad det heter.

Och jag vet att… Oh, la-la-la…
Jag har formats om av livet uppå Tarschan Boulevard (”Tarschan Boulevard”, 1978)

Det går att hämta citat från varje album och nära nog varje låt: uttryck som gripit tag och fastnat i mej, förflyttat mej till ett annat perspektiv, fått mej att tänka och tänka på nytt.

Som med en annan Dylanlåt (ja, det är väl Bob Dylans fel och förtjänst alltihop) kan jag försöka tyda hela låten och texten, vara med men ändå inte kunna följa med, inte riktigt begripa men ändå förstå, liksom i grunden, så att sången blir ett samtal mellan Anders F och mej och Anders F.

det finns två sorters människor, dom fria och dom fångna… och sen har vi alla dom som inte vet var dom står (”Pappersmugg”, 2004)

Var står han då politiskt, rocksångpoeten Anders F Rönnblom? Mer exakt…Ingen aning och som om det skulle ha någon betydelse. Det är inte var han står när han sjunger som betyder något – utan var jag hamnar när jag hör honom sjunga.

Rubriken till den här texten kan tyckas märklig: Mellan progg och politik. Inte min rubrik utan det var Anders F som skrev så – en fingervisning? – i ämnesraden på ett svarsmejl när jag föreslog en text om hans balansgång på gränsen till progg och politik.

Rubriken är ju riktig – helt sann. Men var inte progg = politik? Jo. Stod Anders för någon annan sorts politik, som riktade sej mot proggen? Nej. Allt som han skrivit och sjungit kunde eller borde ha hört hemma i musikrörelsen. Fast vilken tur att han aldrig kom med i ”rörelsen” utan sjöng som om han var med fast utifrån, genom ett halvöppet fönster så det hördes in.

Anders F:s låtar fick en politisk betydelse mellan sej och oss, som var med: mellan (vår) progg och (sin) politik. Just där kan konstnären bli en viktig, poetisk och politisk samhällskommentator: mellan politiken och politiken.

Bengt Eriksson 
(Tyckt, tänkt & skrivet till F-boxen, 2004) 

Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Noir och pussel i Islands lavajord

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

På svenska finns tidigare serien om Hulda Hermansdottír, äldre kvinna och polis i Reykjavík, men så här deckardebuterade Ragnar Jónasson.

Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Och samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av naturen och väderleken.

Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island.

Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor – med fästmön kvar i Reykjavík – och hamnar direkt i en utredning om våld och mord.

En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamla författare ska dö.

I Siglufjörður (cirka 1 000 invånare) låser man inte dörrarna men alla har hemligheter.

Det är vinter. Det snöar och snöar.

Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Genrekunnigt och väl utfört. Noir förenas med pussel och planteras i Islands lavajord. 

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)

Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Många trådar i Umeå

Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

Hon debuterade 2018 med ”Lust att döda”, den första titeln i serien om poliskollegerna Charlotte von Klint och Per Bergh i Umeå. ”Snöängeln” är uppföljaren och den svåra andra boken, nu gäller det att inte bara leva upp till och utan att överträffa debuten.

Det är vinter. Det snöar. Anki Edvinssons ”Snöängeln” börjar med något lika hemskt som ett mord. En ung pojke tar livet av sig genom att hoppa från en bro, inför ögonen på sin mamma (och pappa). Därefter tillfogas den ena kriminella ingrediensen till den andra eller låt säga att den ena lösa kriminaltråden efter den andra får rulla ut, löpa och dingla parallellt.

En kvinna hittas mördad, en annan ung kvinna försvinner, ledaren för ett brottssyndikat släpps fri från fängelse, en familj lever under skyddad identitet, en ung man ska också hittas död, narkotika. än mer narkotika, spel på nätet, alkoholproblem, polisen von Klints egna, polisiära hemligheter…

Där ringlar och dinglar de, alla trådarna. Anar gör man förstås, att trådarna ska komma att tvinnas ihop till en och samma berättelse. Men det dröjer. Och dröjer. Kriminaltrådarna får fortsätta att vara parallella – alldeles för länge.

Visst kan en deckare och polisroman fungera ändå. Fast då krävs att miljö- och framför allt personskildringarna är tillräckligt intressanta. Så man lär känna personerna – inte minst poliserna. Och att detta får berättelsen att bli spännande, i väntan på att trådarna ska tvinnas ihop till en och samma kriminalintrig.

Åtminstone hade jag velat få reda på mer om de bägge poliserna: den till Umeå inflyttade ”överklasspolisen” Charlotte von Klint och hennes på många sätt raka motsats, den infödde polisen Per Bergh med sin diabetes. Men inte heller de presenteras så jag tycker att jag lär känna dem.

Och när trådarna så börjar tvinnas ihop så sker det lite väl snabbt och upplösningen… Nej, den är inte förväntad utan den blir oväntad. Så är det för mig, i alla fall. Om du läst boken så kommentera gärna, skriv vad du tyckte. För vad tycker jag om det här sättet avsluta, vet inte riktigt…

Men det är synd, det tycker jag. Eftersom ”Snöängeln” ju egentligen innehåller det mesta som krävs för att åstadkomma en bra, spännande deckare och polisroman. Och inget fel på Anki Edvinssons sätt att skriva, hon kan sätta ihop meningar och formulera sig. Men ändå…

Det är nånting med planeringen, exakt när olika händelser sker och olika trådar sammanförs, balansen mellan händelserna och personerna, kort sagt flytet framåt och sist upplösningen… Nånting är det som inte fungerar, i alla fall för mig.

Bengt Eriksson

Amerikanska naturdeckare

Det har inget med deckarna att göra men jag tycker det är så kul att jag börjar krönikan med hennes namn. Nevada Barr berättar:

”Mamma, som var pilot och flygmekaniker, hade den egenheten att hon inte ville låta någon utan flygerfarenhet sköta om hennes plan. Likadant när hon blev gravid: förlossningsläkaren skulle vara en kvinna. Det fanns inte så många men hon hittade Dr Mary i Yerington, Nevada. Oavsett om det blev en pojke eller flicka skulle barnet heta Nevada, bestämde mamma.”

I fjol introducerades Nevada Barr på svenska med två sena titlar, ”Stum rädsla” och ”Vargavinter”, ur den deckarserie om Anna Pigeon, nationalparkspolis, som i USA började ges ut 1993. Nu i maj kommer ”Pumaspår” och till hösten ”Djup grav” (alla Hoodoo förlag), som var seriens första titlar.

Genre: vilda amerikanska naturdeckare. Varför blev det deckare med nationalparker som miljö?

”Jag älskar den otämjda naturen”, svarar hon per mejl, ”och jag älskar att skriva. Med Anna Pigeon-serien kunde jag förena mina kärlekar.”

Nevada Barr har själv varit ”national park ranger”. Ja, Anna Pigeon lär vara hennes alter ego.

”Det var mer förr”, svarar Barr. ”På senare år, när hon och jag blivit äldre, har vi utvecklats åt olika håll. Hon är en bättre ranger än vad jag var. Och längre, och sötare…”

”Stum rädsla” utspelar sig i Klippiga Bergen, ”Vargavinter” på Isle Royale och den snart kommande ”Pumaspår” i Guadalupe-bergen. Skriver du dig igenom USA:s nationalparker?

”Nej, det är omöjligt”, invänder hon. ”Det finns, om man räknar alla naturområden av nationellt intresse, cirka 360 nationalparker i USA. Jag började med att skriva om de parker där jag arbetade som ranger och har fortsatt med andra parker jag tycker mycket om.”

Naturen är din egentliga huvudperson?

”Inte riktigt, men en av huvudpersonerna. Jag älskar det oförutsägbara och storslagna, att skildra hur människor reagerar inför att vara utlämnade åt något så mycket större än oss själva.”

I ”Vargavinter”, romanen som senast kom på svenska, kan man verkligen tala om att vara utlämnad.

Vinter, snö, kring 20 grader kallt och kraftig blåst när rangern Anna Pigeon flyger till Isle Royale i Lake Superior (en av världens största insjöar) för att delta i ett forskningsprojekt om samspelet mellan varg och älg.

Skildringen av ön blir en slutna rummet-deckare, där forskarna går varann på nerverna. Romanen skildrar också något som är högaktuellt i Sverige: vargar.

”Isle Royale är en magisk plats. Älgar, rävar och olika fågelsorter. Hård terräng men ett paradis. Vad gäller vargarna”, skriver Nevada Barr i mejlet, ”står jag på deras sida. Vargar är en fantastisk del av naturen. Det är bevisat att de inte är farliga för människor. Vargar äter rådjur – oftast gamla djur eller mycket unga.”

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB/TA 2015

——————————————————————————-

Anna Pigeon-deckarna:

1993 Track of the Cat / Pumaspår, 2015

Guadalupe Mountains National Park

1994 A Superior Death / Djup grav, 2015

Isle Royale National Park

1995 Ill Wind / Ond vind, 2016

Mesa Verde National Park

1996 Firestorm / Eldstorm, 2017

Lassen Volcanic National Park

1997 Endangered Species

Cumberland Island National Seashore

1998 Blind Descent / Mörk labyrint, 2018

Carlsbad Caverns National Park

1999 Liberty Falling

Statue of Liberty National Monument

2000 Deep South

Natchez Trace Parkway

2001 Blood Lure

Glacier National Park

2002 Hunting Season

Nevada Barr

Natchez Trace Parkway

2003 Flashback

Dry Tortugas National Park

2004 High Country

Yosemite National Park

2005 Hard Truth / Stum rädsla, 2014

Rocky Mountain National Park

2008 Winter Study / Vargavinter, 2014

Isle Royale National Park

2009 Borderline

Big Bend National Park

2010 Burn

New Orleans Jazz National Historical Park

2012 The Rope

Glen Canyon National Recreation Area

2014 Destroyer Angel

Superior National Forest

2016 Boar Island

Acadia National Park

Deckarloggfredag: Den skånska Nollevintern

Så blev det ännu en Nollevinter! Kanske stannar den inte så länge utan snart ska det bli plusgrader igen och snön smälter bort. Men i skrivögonblicket, lördag den 16 januari 2021, visar termometern på minus tio och vår trädgård är full med snö. Lika vackert (från den här sidan fönstret) som kallt (när dörren öppnas).

Dessa skånska vintrar med snö har jag döpt till Nollevintrar efter konstnären Arnold Nolle Svensson (1915-2008) och med särskild tanke på den lilla oljemålning av Nolle (endast 21 X 14 cm) som hänger på vår sovrumsvägg. I detta vinterväglag tänker jag inte åka och kolla, köra till Hannas på Österlen och svänga ner på Örumsvägen mot Löderup.

Vinter- med snömålningen av Arnold Nolle Svensson på sovrumsväggen. Foto: Bengt Eriksson

Konstnären Arnold Nolle Svensson bosatte sig där på 70-talet, vid en avtagsväg som numera bär namnet Nolles väg. Han hade utsikt mot Hannas över åkrarna och flera av hans landskapsmålningar från alla årstider fick heta just ”Utsikt mot Hannas”. Är det nu lika kallt och snöigt där i Örum som här i Vollsjö? Och lika vitt, vitt, vitt och kallt – ja, kallt – som på målningen i vårt sovrum.

Ögonen luras. Vid första anblicken verkar hela den lilla målningen bestå av samma vita färg. Det enda som sticker av – och upp – är några tjockare, kantiga färglager som Nolle nog har slevat på med kniv. Och det vita är kyligt, en vinterkänslig själ känner kylan stiga ur målningen. Men så – ja, se! – ju längre ögonen betraktar målningen desto mer framträder den något blåare himlen vid horisonten och den något gråare vägen genom de vita åkrarna.

Magiskt, som rockskribenter uttrycker det. Jag fick målningen, signerad -07 och inköpt vid vad som blev Nolles sista påskutställning på konstmuseet Gösta Werner och Havet, av min hustru som födelsedagspresent. Flera år i början av 2000-talet hade Wernermuseet i Simrishamn under påskrundorna återkommande utställningar med Arnold Nolle Svensson.

Museet fylldes av de tavlor som Nolle målade och målade. Och som han sålde och sålde, till en publik som också den fyllde museet på vernissagerna. Ofta stora målningar och oftast landskapsmålningar i olja. Han gillade att måla fartyg, tyckte nog mer om det, men publiken tyckte mest om landskapen. Allra mest tyckte de om hans skånska sommarlandskap med röda vallmofält.

Nolle på Gösta Wernermuseet i Simrishamn. Foto: Bengt Eriksson

Överpris är ett ord som sällan ska användas om konstnärers verk under deras livstid. Men låt säga att det var påskrundepriser på Nolles målningar. Sorgligt att se hur de efter hans död sjunkit i pris.

Idag går det att från auktionshusen få tag på alla sorters Nollemålningar – blommor, båtar, sommar- och vinterlandskap – till betydligt lägre, nära nog skampriser. 

Också sorgligt att han så snabbt verkar ha glömts bort efter den postuma utställningen på Ystads konstmuseum år 2009. Det var det senaste jag hörde om Nolle och såg av honom. Konstmuseets fina utställning blev å andra sidan ett minne för livet. Jag minns att jag gick runt-runt, tittade och tänkte så här…

Att under hela livet fortsätta att utveckla sitt måleri, bli allt skickligare och bättre, stå på toppen som konstnär högst upp i åren. Nog måste det ha känts fantastiskt? Det är ju otroligt, särskilt som Arnold Nolle Svensson var 92 år när han dog året innan, alltså 2008.

Minnesutställningen på Ystads konstmuseum, som även innehöll en blomtavla, ett par självporträtt och några marina målningar, dominerades av landskap i olja. Tavlorna hade, med några undantag, målats från 80-talet och framåt. Jag började med att titta på den äldsta målningen, ”Mot Stenshuvud” (1950). Ett bra men traditionellt landskap – inte så eget och speciellt som Nolles senare landskapsmålningar, vilka för tydlighetens skull hade placerats i årstidsordning: sommar, höst, vinter…

Jag såg hans färger växla i nyanser av grönt, gult, brunt, lila, vitt, grått med mera, så att ”samma” motiv ändå inte blev samma utan olika motiv. Nolle använde ljuset som ett prisma, målade sig in i, genom och bortom landskapet. Och hans himmel över Österlen! Så många färger men aldrig en blå himmel, inte riktigt blå, inte klarblå. Ett och samma landskap blev hundra och olika.

I ett mindre rum för sig hängde de översnöade vinterlandskapen, målade på 2000-talet. Tjockt med oljefärg – så mycket vit snö att de stora målningarna, precis som min lilla målning, blivit nästan helt vita. Men när jag tittade in i dem, lät blicken stanna i det vintervita, förvandlades också dessa målningar: det – eller de! – vita växlade från singular till plural.

Nolle målade med lika många nyanser av vitt som det på Grönland finns namn för snö. I vintermålningarna var – och är – han som suveränast. Arnold Nolle Svensson, då 80 plus, gick från traditionellt till modernistiskt, im- och expressionistiskt. Han blev med årens rätt en samtida och experimentell landskapsmålare.

PS. Smeknamnet Nolle fick han redan på 1920-talet av teaterdirektören Oscar Winge, då tonåringen Arnold Svensson var springpojke på Hippodromteatern i Malmö.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2021

Det perfekta brottet i Minnesota

Matt Goldman

Kalla spår

Övers: Mia Gahne

(Lind & Co)

Det börjar bra.

En kvinna hittas mördad under märkliga omständigheter. För att dölja alla spår från förövaren har offret täckts av innehållet från dammsugarpåsar.

Är det kanske det perfekta brottet? Mordet sker i en välbärgad småstad i närheten av Minneapolis i USA. Det är vinter, snöigt, blåsigt och kallt.

Privatdetektiven och före detta polismannen Nils Shapiro ägnar större delen av sin vakna tid åt att jobba och försöka komma över sitt havererade äktenskap.

En dag hör den före detta poliskollegan Anders Ellegaard av sig och ber om hjälp att utreda mordet på kvinnan.

Det här är en ganska lågmäld historia där karaktärernas liv och vedermödor får ta stor plats. Jag gillar miljön. Det är inte ofta man snubblar över en deckare som utspelar sig i Minnesota.

Utredningen i boken framåtskrider utan några direkta tempohöjare. Det är bra men jag skulle önska att det hettade till lite mer för att väcka läsaren emellanåt.

En godkänd deckare med intressanta karaktärer och miljöer men tyvärr följs inte den originella inledningen riktigt upp i fortsättningen av boken.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.