Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Noir och pussel i Islands lavajord

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

På svenska finns tidigare serien om Hulda Hermansdottír, äldre kvinna och polis i Reykjavík, men så här deckardebuterade Ragnar Jónasson.

Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Och samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av naturen och väderleken.

Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island.

Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor – med fästmön kvar i Reykjavík – och hamnar direkt i en utredning om våld och mord.

En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamla författare ska dö.

I Siglufjörður (cirka 1 000 invånare) låser man inte dörrarna men alla har hemligheter.

Det är vinter. Det snöar och snöar.

Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Genrekunnigt och väl utfört. Noir förenas med pussel och planteras i Islands lavajord. 

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)

Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Många trådar i Umeå

Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

Hon debuterade 2018 med ”Lust att döda”, den första titeln i serien om poliskollegerna Charlotte von Klint och Per Bergh i Umeå. ”Snöängeln” är uppföljaren och den svåra andra boken, nu gäller det att inte bara leva upp till och utan att överträffa debuten.

Det är vinter. Det snöar. Anki Edvinssons ”Snöängeln” börjar med något lika hemskt som ett mord. En ung pojke tar livet av sig genom att hoppa från en bro, inför ögonen på sin mamma (och pappa). Därefter tillfogas den ena kriminella ingrediensen till den andra eller låt säga att den ena lösa kriminaltråden efter den andra får rulla ut, löpa och dingla parallellt.

En kvinna hittas mördad, en annan ung kvinna försvinner, ledaren för ett brottssyndikat släpps fri från fängelse, en familj lever under skyddad identitet, en ung man ska också hittas död, narkotika. än mer narkotika, spel på nätet, alkoholproblem, polisen von Klints egna, polisiära hemligheter…

Där ringlar och dinglar de, alla trådarna. Anar gör man förstås, att trådarna ska komma att tvinnas ihop till en och samma berättelse. Men det dröjer. Och dröjer. Kriminaltrådarna får fortsätta att vara parallella – alldeles för länge.

Visst kan en deckare och polisroman fungera ändå. Fast då krävs att miljö- och framför allt personskildringarna är tillräckligt intressanta. Så man lär känna personerna – inte minst poliserna. Och att detta får berättelsen att bli spännande, i väntan på att trådarna ska tvinnas ihop till en och samma kriminalintrig.

Åtminstone hade jag velat få reda på mer om de bägge poliserna: den till Umeå inflyttade ”överklasspolisen” Charlotte von Klint och hennes på många sätt raka motsats, den infödde polisen Per Bergh med sin diabetes. Men inte heller de presenteras så jag tycker att jag lär känna dem.

Och när trådarna så börjar tvinnas ihop så sker det lite väl snabbt och upplösningen… Nej, den är inte förväntad utan den blir oväntad. Så är det för mig, i alla fall. Om du läst boken så kommentera gärna, skriv vad du tyckte. För vad tycker jag om det här sättet avsluta, vet inte riktigt…

Men det är synd, det tycker jag. Eftersom ”Snöängeln” ju egentligen innehåller det mesta som krävs för att åstadkomma en bra, spännande deckare och polisroman. Och inget fel på Anki Edvinssons sätt att skriva, hon kan sätta ihop meningar och formulera sig. Men ändå…

Det är nånting med planeringen, exakt när olika händelser sker och olika trådar sammanförs, balansen mellan händelserna och personerna, kort sagt flytet framåt och sist upplösningen… Nånting är det som inte fungerar, i alla fall för mig.

Bengt Eriksson

Amerikanska naturdeckare

Det har inget med deckarna att göra men jag tycker det är så kul att jag börjar krönikan med hennes namn. Nevada Barr berättar:

”Mamma, som var pilot och flygmekaniker, hade den egenheten att hon inte ville låta någon utan flygerfarenhet sköta om hennes plan. Likadant när hon blev gravid: förlossningsläkaren skulle vara en kvinna. Det fanns inte så många men hon hittade Dr Mary i Yerington, Nevada. Oavsett om det blev en pojke eller flicka skulle barnet heta Nevada, bestämde mamma.”

I fjol introducerades Nevada Barr på svenska med två sena titlar, ”Stum rädsla” och ”Vargavinter”, ur den deckarserie om Anna Pigeon, nationalparkspolis, som i USA började ges ut 1993. Nu i maj kommer ”Pumaspår” och till hösten ”Djup grav” (alla Hoodoo förlag), som var seriens första titlar.

Genre: vilda amerikanska naturdeckare. Varför blev det deckare med nationalparker som miljö?

”Jag älskar den otämjda naturen”, svarar hon per mejl, ”och jag älskar att skriva. Med Anna Pigeon-serien kunde jag förena mina kärlekar.”

Nevada Barr har själv varit ”national park ranger”. Ja, Anna Pigeon lär vara hennes alter ego.

”Det var mer förr”, svarar Barr. ”På senare år, när hon och jag blivit äldre, har vi utvecklats åt olika håll. Hon är en bättre ranger än vad jag var. Och längre, och sötare…”

”Stum rädsla” utspelar sig i Klippiga Bergen, ”Vargavinter” på Isle Royale och den snart kommande ”Pumaspår” i Guadalupe-bergen. Skriver du dig igenom USA:s nationalparker?

”Nej, det är omöjligt”, invänder hon. ”Det finns, om man räknar alla naturområden av nationellt intresse, cirka 360 nationalparker i USA. Jag började med att skriva om de parker där jag arbetade som ranger och har fortsatt med andra parker jag tycker mycket om.”

Naturen är din egentliga huvudperson?

”Inte riktigt, men en av huvudpersonerna. Jag älskar det oförutsägbara och storslagna, att skildra hur människor reagerar inför att vara utlämnade åt något så mycket större än oss själva.”

I ”Vargavinter”, romanen som senast kom på svenska, kan man verkligen tala om att vara utlämnad.

Vinter, snö, kring 20 grader kallt och kraftig blåst när rangern Anna Pigeon flyger till Isle Royale i Lake Superior (en av världens största insjöar) för att delta i ett forskningsprojekt om samspelet mellan varg och älg.

Skildringen av ön blir en slutna rummet-deckare, där forskarna går varann på nerverna. Romanen skildrar också något som är högaktuellt i Sverige: vargar.

”Isle Royale är en magisk plats. Älgar, rävar och olika fågelsorter. Hård terräng men ett paradis. Vad gäller vargarna”, skriver Nevada Barr i mejlet, ”står jag på deras sida. Vargar är en fantastisk del av naturen. Det är bevisat att de inte är farliga för människor. Vargar äter rådjur – oftast gamla djur eller mycket unga.”

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB/TA 2015

——————————————————————————-

Anna Pigeon-deckarna:

1993 Track of the Cat / Pumaspår, 2015

Guadalupe Mountains National Park

1994 A Superior Death / Djup grav, 2015

Isle Royale National Park

1995 Ill Wind / Ond vind, 2016

Mesa Verde National Park

1996 Firestorm / Eldstorm, 2017

Lassen Volcanic National Park

1997 Endangered Species

Cumberland Island National Seashore

1998 Blind Descent / Mörk labyrint, 2018

Carlsbad Caverns National Park

1999 Liberty Falling

Statue of Liberty National Monument

2000 Deep South

Natchez Trace Parkway

2001 Blood Lure

Glacier National Park

2002 Hunting Season

Nevada Barr

Natchez Trace Parkway

2003 Flashback

Dry Tortugas National Park

2004 High Country

Yosemite National Park

2005 Hard Truth / Stum rädsla, 2014

Rocky Mountain National Park

2008 Winter Study / Vargavinter, 2014

Isle Royale National Park

2009 Borderline

Big Bend National Park

2010 Burn

New Orleans Jazz National Historical Park

2012 The Rope

Glen Canyon National Recreation Area

2014 Destroyer Angel

Superior National Forest

2016 Boar Island

Acadia National Park

Deckarloggfredag: Den skånska Nollevintern

Så blev det ännu en Nollevinter! Kanske stannar den inte så länge utan snart ska det bli plusgrader igen och snön smälter bort. Men i skrivögonblicket, lördag den 16 januari 2021, visar termometern på minus tio och vår trädgård är full med snö. Lika vackert (från den här sidan fönstret) som kallt (när dörren öppnas).

Dessa skånska vintrar med snö har jag döpt till Nollevintrar efter konstnären Arnold Nolle Svensson (1915-2008) och med särskild tanke på den lilla oljemålning av Nolle (endast 21 X 14 cm) som hänger på vår sovrumsvägg. I detta vinterväglag tänker jag inte åka och kolla, köra till Hannas på Österlen och svänga ner på Örumsvägen mot Löderup.

Vinter- med snömålningen av Arnold Nolle Svensson på sovrumsväggen. Foto: Bengt Eriksson

Konstnären Arnold Nolle Svensson bosatte sig där på 70-talet, vid en avtagsväg som numera bär namnet Nolles väg. Han hade utsikt mot Hannas över åkrarna och flera av hans landskapsmålningar från alla årstider fick heta just ”Utsikt mot Hannas”. Är det nu lika kallt och snöigt där i Örum som här i Vollsjö? Och lika vitt, vitt, vitt och kallt – ja, kallt – som på målningen i vårt sovrum.

Ögonen luras. Vid första anblicken verkar hela den lilla målningen bestå av samma vita färg. Det enda som sticker av – och upp – är några tjockare, kantiga färglager som Nolle nog har slevat på med kniv. Och det vita är kyligt, en vinterkänslig själ känner kylan stiga ur målningen. Men så – ja, se! – ju längre ögonen betraktar målningen desto mer framträder den något blåare himlen vid horisonten och den något gråare vägen genom de vita åkrarna.

Magiskt, som rockskribenter uttrycker det. Jag fick målningen, signerad -07 och inköpt vid vad som blev Nolles sista påskutställning på konstmuseet Gösta Werner och Havet, av min hustru som födelsedagspresent. Flera år i början av 2000-talet hade Wernermuseet i Simrishamn under påskrundorna återkommande utställningar med Arnold Nolle Svensson.

Museet fylldes av de tavlor som Nolle målade och målade. Och som han sålde och sålde, till en publik som också den fyllde museet på vernissagerna. Ofta stora målningar och oftast landskapsmålningar i olja. Han gillade att måla fartyg, tyckte nog mer om det, men publiken tyckte mest om landskapen. Allra mest tyckte de om hans skånska sommarlandskap med röda vallmofält.

Nolle på Gösta Wernermuseet i Simrishamn. Foto: Bengt Eriksson

Överpris är ett ord som sällan ska användas om konstnärers verk under deras livstid. Men låt säga att det var påskrundepriser på Nolles målningar. Sorgligt att se hur de efter hans död sjunkit i pris.

Idag går det att från auktionshusen få tag på alla sorters Nollemålningar – blommor, båtar, sommar- och vinterlandskap – till betydligt lägre, nära nog skampriser. 

Också sorgligt att han så snabbt verkar ha glömts bort efter den postuma utställningen på Ystads konstmuseum år 2009. Det var det senaste jag hörde om Nolle och såg av honom. Konstmuseets fina utställning blev å andra sidan ett minne för livet. Jag minns att jag gick runt-runt, tittade och tänkte så här…

Att under hela livet fortsätta att utveckla sitt måleri, bli allt skickligare och bättre, stå på toppen som konstnär högst upp i åren. Nog måste det ha känts fantastiskt? Det är ju otroligt, särskilt som Arnold Nolle Svensson var 92 år när han dog året innan, alltså 2008.

Minnesutställningen på Ystads konstmuseum, som även innehöll en blomtavla, ett par självporträtt och några marina målningar, dominerades av landskap i olja. Tavlorna hade, med några undantag, målats från 80-talet och framåt. Jag började med att titta på den äldsta målningen, ”Mot Stenshuvud” (1950). Ett bra men traditionellt landskap – inte så eget och speciellt som Nolles senare landskapsmålningar, vilka för tydlighetens skull hade placerats i årstidsordning: sommar, höst, vinter…

Jag såg hans färger växla i nyanser av grönt, gult, brunt, lila, vitt, grått med mera, så att ”samma” motiv ändå inte blev samma utan olika motiv. Nolle använde ljuset som ett prisma, målade sig in i, genom och bortom landskapet. Och hans himmel över Österlen! Så många färger men aldrig en blå himmel, inte riktigt blå, inte klarblå. Ett och samma landskap blev hundra och olika.

I ett mindre rum för sig hängde de översnöade vinterlandskapen, målade på 2000-talet. Tjockt med oljefärg – så mycket vit snö att de stora målningarna, precis som min lilla målning, blivit nästan helt vita. Men när jag tittade in i dem, lät blicken stanna i det vintervita, förvandlades också dessa målningar: det – eller de! – vita växlade från singular till plural.

Nolle målade med lika många nyanser av vitt som det på Grönland finns namn för snö. I vintermålningarna var – och är – han som suveränast. Arnold Nolle Svensson, då 80 plus, gick från traditionellt till modernistiskt, im- och expressionistiskt. Han blev med årens rätt en samtida och experimentell landskapsmålare.

PS. Smeknamnet Nolle fick han redan på 1920-talet av teaterdirektören Oscar Winge, då tonåringen Arnold Svensson var springpojke på Hippodromteatern i Malmö.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2021

Det perfekta brottet i Minnesota

Matt Goldman

Kalla spår

Övers: Mia Gahne

(Lind & Co)

Det börjar bra.

En kvinna hittas mördad under märkliga omständigheter. För att dölja alla spår från förövaren har offret täckts av innehållet från dammsugarpåsar.

Är det kanske det perfekta brottet? Mordet sker i en välbärgad småstad i närheten av Minneapolis i USA. Det är vinter, snöigt, blåsigt och kallt.

Privatdetektiven och före detta polismannen Nils Shapiro ägnar större delen av sin vakna tid åt att jobba och försöka komma över sitt havererade äktenskap.

En dag hör den före detta poliskollegan Anders Ellegaard av sig och ber om hjälp att utreda mordet på kvinnan.

Det här är en ganska lågmäld historia där karaktärernas liv och vedermödor får ta stor plats. Jag gillar miljön. Det är inte ofta man snubblar över en deckare som utspelar sig i Minnesota.

Utredningen i boken framåtskrider utan några direkta tempohöjare. Det är bra men jag skulle önska att det hettade till lite mer för att väcka läsaren emellanåt.

En godkänd deckare med intressanta karaktärer och miljöer men tyvärr följs inte den originella inledningen riktigt upp i fortsättningen av boken.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Februari och verkligen vinter, mörkt vid fyra, meterhöga snövallar och vinden blåser kallt som fan

Giles Blunt
Fruset offer
Övers: Sandra Gustafsson / Lars Rambe
(Hoi förlag)

Jag har läst – i betydelsen läst om – polisromanen ”Fruset offer” av Giles Blunt. Redan 2003 kom boken på svenska första gången och nu ges den ut igen i pocket och nyöversättning – antagligen med anledning av att TV-serien ”Cardinal”, byggd på Blunts deckare, visas på C More.

”Cardinal” syftar på kriminalkommissarie John Cardinal – eller om han degraderats till kriminalinspektör, när han nu inte längre ska ägna sig åt mordutredningear – som då serien inleds får en ny poliskollega, kriminalinspektör Lise Delorme.

Miljön är den lilla (fiktiva, så du inte letar på kartan) staden Algonquin Bay i södra Kanada. Tänk både geografi och väder, inte minst väder, det gjorde jag direkt när jag läste serien första gången.

Februari och vinter, verkligen vinter, direkt på första sidan i ”Fruset offer”. Mörkt också, redan vid fyra på eftermiddagen. Meterhöga snövallar. Och vinden från sjön är kall som fan.

Cardinal har varit alltför energisk i sitt polisarbete, använt för många poliser, och därför avsatts, degraderats till att utreda rån och inbrott. Delorme har i sin tur flyttat till mord från SU (Speciella Utredningar, där hon bland annat utredde korruption inom polisen). Det gör Cardinal extra misstänksam och det av en anledning.

Men nu ska alltså John Cardinal återgå till mordutredningar tillsammans Lisa Delorme, eftersom en av de försvunna tonåringar som Cardinal alldeles för energiskt envisade med söka efter har återfunnits. Katie Pine, 13 år, hittas infrusen i ett gruvschakt.

Här skulle jag kunna återuppta den eviga – men åsiktsföränderliga allt eftersom åren går, tiden och samhället förändras – diskussionen om våld, mord och barn. Eller som här tonåringar. Vad ska, kan, bör barn och ungdomar utsättas för i en deckare? Vad vill – orkar – deckarläsaren läsa om?

Försvunna tonåringar, i plural. Men vad har hänt med de andra ungdomarna? Ska mördare få prefixet serie-?

Giles Blunt komplicerar berättandet genom att skildra John Cardinals speciella hemförhållanden med en dotter och en hustru med just speciella problem. Ett lika starkt och spännande andra huvudspår genom hela Cardinal-serien. Dessutom har, som jag skrev, Cardinal också något annat, i anslutning till ovanstående, att oroa sig för med anledning av sin nya poliskollega Delorme, ”tidigare” specialutredare.

Cardinal-serien är välskriven och välberättad. Miljöerna, geografin, vädret, stämningen och småstaden, allt förenas till en hel- och enhet. Den lilla staden Algonquin Bay lever som om den fanns. Men det är främst vädret, det drabbade mig starkt när jag läste serien första gången. Den upp genom romansidorna kännbara kanadensiska väderleken kan vara den egentliga huvudpersonen.

Bra att Cardinal återintroduceras, till hösten kommer fler titlar (pocket och e-böcker). Men det förvånar mig att det är Hoi förlag som återutger serien. Hoi är ju ett hybridförlag, ska Hoi nu också ge ut icke-hybridböcker? I så fall, både översatta och svenska?

Giles Blunt – eller någon agent – kan väl inte ha betalat Hoi för att ge ut serien? Borde grävas i…

Bengt Eriksson

Lisbeth Salander i Kanada

Sheena Kamal
De som försvann
Övers: Gunilla Mattsson
(Harper Collins Nordic)

Wow! Golvad, knäckt och lycklig. Efter att ha läst ut ”De som försvann” av Sheena Kamal greppar jag efter syrgastuben och tar ett djupt andetag. Under de sista hundra sidorna har jag glömt bort att andas. Det här är en deckare som knuffar läsaren över stupet och in i katarsis och himmelriket, ledsagade av anti-hjältinnan Nora Watts och hennes skabbiga hund genom Vancouvers mörka bakgator.

En dag får Nora ett telefonsamtal som orsakar att hennes bräckliga värld rämnar. Hennes bortadopterade dotter är försvunnen. Noras jagas av mörka demoner från det förflutna. Hon har tagit sig upp från botten men befinner sig hela tiden på gränsen till avgrunden. Nu kastas hon in jakten på sin försvunna dotter och tvingas möta sina värsta mardrömmar.

Jag måste erkänna att jag älskar deckares som tar mig till platser som jag inte känner till. Det får gärna vara kargt, mörkt och utsatt för regnväder som aldrig tycks sluta. I boken ”De som försvann” förflyttas läsaren till Vancouvers mindre vykortsvackra delar.

Nora rör sig på samhällets botten och lyckas med nöd och näppe hålla sig flytande. Hennes sökandet efter dottern för henne utanför staden till snöklädda berg och karga öar. Jag som läsare får lära känna en del av Kanade som jag inte haft en aning om även om det är i skönlitteraturens koncentrat.

Intrigen blir allt mer komplicerad och det som från början verkar vara en rymning visar sig vara något helt annat. Under storyns gång får vi veta mer om Noras trassliga förflutna. Hon litar inte på någon och det finna anledningar till att det är så.

Bokens nerv skruvas upp på ett skickligt sätt och jag älskar upplösningen. Jag vill inte avslöja för mycket men den som läser ”De som försvann” till slutet blir rikligt belönad. Betyg, en sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare (fast den här boken läste han) och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.