Over the top i full speed

Caroline Grimwalker
Första delen i Trickster-serien
Rekryteringen
(Nona)

Caroline Grimwalker är, vid det här laget, en mycket driven och rutinerad författare.

Hon debuterade 2008 (då med Jensen som efternamn) och har skrivit fack-, skräck- och spänningsböcker. Det sistnämnda debuterade hon med i fjol. Hon skrev snabbt tre titlar i serien ”Vågbrytarna” för att i år också starta den här nya ”Trickster”-serien.

Ändå har hon hamnat under radarn. Eller har hon? Kanske mest Deckarloggs krimiläsande radar som inte upptäckt och uppmärksammat Caroline Grimwalker (gift med Leffe, också Grimwalker)? Men nu är det på tiden för det.

”Snabbt”, som jag skrev, är nog ett nyckelord. Alltså tre titlar i serien ”Vågbrytarna” på ett drygt år och sen snabbstart för ”Trickster”-serien. Anar jag att hon skriver snabbt gånger två? Att det går undan vid tangentbordet liksom det går undan i ”Första titeln i Trickster-serien / Rekryteringen”?

Caroline Grimwalker skriver over the top. Med ett jäkla drag och tempo, det gäller själva berättandet såväl som  personerna och språket, inte minst dialogerna. Jag gillar det, som typ en thriller i varje mening. Men även om det är mest på gott så riskerar det även att bli på lite ont.  

Återkommer till det… Först huvudpersonen, den snart rekryterade. Hon (för som allt oftare i svenska deckare, särskilt kanske när de skrivs av kvinnliga deckarförfattare: huvudpersonen är en kvinna, deckarna är kvinnodeckare eller till och med kvinnoromaner) heter Ina, egentligen Halina, Farkas.

Hon har levt dubbla liv, haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen. Den ena världen krockade med den andra och Ina hamnade i fängelse; för mord. (Är det eller är det inte att berätta för mycket om jag avslöjar det handlade om en pedofil, som gick fri på grund av brist på bevis? Jag gör det i alla fall.)

Första gången läsarna får möta Ina Farkas sitter hon i häktet på Fosieanstalten i Malmö. Hon var ett hittebarn, en dag gammal med blodig navelsträng lämnades hon på trappan till ett hus; växte upp i fosterhem efter fosterhem och lärde sig att man måste ta hand om sig själv…

Hon ska sen hamna på Hinsebergsanstalten, innan Ina plötsligt släpps fri och rekryteras av den hemliga ordinationen Trickster. Nej, nu får jag sluta med att avslöja delar av handlingen.

Ina själv är förstås en tråd i ”Rekryteringen”. Vem hon är och hur hon är. Att hon är. Liksom det är en tråd i allt fler kvinnodeckare: en kvinna som är sig själv, sin egen historia, en annan och egen sorts kvinna. Ifall en mansslok får tycka nåt om detta så tror jag att det är viktigt, ett av de viktigaste budskapen just nu i svenska kvinnodeckare. Detta egentligen självklara: kvinnor kommer i många former och sorter.

Den andra tråden i !”Rekryteringen” är själva rekryteringen; den organisation som Trickster är och vad organisationen gör, varför den rekryterar Ina Farkas. Det handlar om det som ibland med ett blekt ord kallas främlingsfientlighet. Det handlar om det som är nazism. Ina Farkas rekryteras för att infiltrera den svenska högerextremismen/nynazismen.

Ja, det är rätt ord. Caroline Grimwalker drar upp rötterna och visar att de går bakåt till andra världskriget. ”Rekryteringen” är också en politisk roman. Jag vet att det finns deckarläsarna som har problem med det, med att budskap skrivs ut i klartext och saker nämns vid sina rätta namn. Ja, det finns säkert deckarläsare som nu har slutat läsa Deckarloggs recension.

Riktigt och rätt att göra det, skriva rakt ut vad det handlar om? Kanske, kanske inte. Jag själv brukar ju göra det så jag har väl redan valt. Ändå tvekar jag när jag läser den prolog som inleder ”Rekryteringen”. Plats: ”Residenset, Huvududdens naturreservat, Ekerö” (enligt rubriken). Här har organisationen Blod och jord i nord sitt hemliga träningsläger, i det överdådigt inredda kontoret står en guldglänsande byst av Hitler i bokhyllan.

Att ta i? Over the top, redan i prologen? Direkt försvann ett antal läsare? Nej, jag kan inte bestämma mig. Fast nog har väl redaktör och författare diskuterat detta, kanske  mildra och smyga sig på istället för att från bokens första sida hamra hårt-hårt med nävarna på tangentbordet…

Något annat med att skriva over the top, inte bara ibland utan hela tiden, snabbt-snabbare-snabbast, är att ”Rekryteringen” blivit drygt 550 sidor lång. Under så många sidor måste också en snabbskrivande, pådrivande deckarförfattare hämta andan (för att inte tala om vilopunkter för läsaren) för ingen klarar att hålla ett sånt tempot under hela 550 sidor.

Vilket betyder att ibland sjunker tempot – och det är inte medvetet skrivet och gjort – och sen speedar det upp igen. Det blir liksom longörer utan att vara det. Jag tycker och tror att Caroline Grimwalker skulle skriva ännu bättre, skriva ännu bättre deckare om hon bara tog det lite lugnare. Om hon kan ta det lugnare.

Det är ju inte säkert. Det här kan vara hennes stil. Hennes sätt att skriva. Som hon måste skriva. Då får jag ge mig, då tar jag tacksamt emot. För hon skriver bra som det är, hon skriver bra nu också. ”Rekryteringen” är en klart läsvärd deckare och thriller, kvinnodeckare och kvinnoroman, en politisk samhällsroman i, tyvärr, vår svenska samtid.

Låt den inte, om den gjort det, passera också under din radar.

Bengt Eriksson

Filmiskt med klar röd tråd

Katarina Waderius
Blodröd snö
(Tibblin & Partner)

En debutant i en ganska så kort deckarroman om man jämför med en del annat inom genren kriminallitteratur.

Jag tror att det går bra stundtals med ett mera reducerat antal sidor för att kunna beskriva en central händelse som leder i framåtriktat rörelse själva grundberättelsen.

Ett vittne till ett brutalt mord. Det är navet i en serie händelser som raskt och snabbt skildras i denna kriminalroman.

Stundtals flyter romanen fram i filmiska förlopp och de förstärks av att själva berättelsen tenderar att bli likt ett filmmanus med deskriptiva scenanvisningar och repliker.

En koncist och klar röd tråd råder genom bokens kapitel och jag tänker inte avslöja några detaljer kring romanen.

Men jag tror att läsarna kommer finna boken enkel och lättsam i språket och med ett flyt i handlingen. En formel som nog kan fungera som koncept också för författarens framtida böcker.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Bästa skärgårdsmordet hittills

Louise Björnlund
Skärgårdsmorden 4
Dödsängeln
Uppl: Gunilla Leining
(Björnlunds förlag)

Inleder också denna recension som jag inledde min recension av ”Mentorn”, den förra titeln i deckarserien ”Skärgårdsmorden”:

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

Tillägg: Jo, det måste vara så att hon inte vill. Det måste vara egenutgivna som hon vill ha sina böcker. Sköta allt själv, behålla kontrollen. Tidigare kom ljudböckerna på ett annat, traditionellt förlag och hon gav själv ut pappersböckerna. Nu svarar Björnlunds förlag, alltså hennes eget, för både pappers- och ljudböcker.

Men papperspocket, inte ens storformat? Nej, fattar inte hur Louise Björnlund får sin bokutgivning att gå ihop.

”Dödsängeln” är nummer 4 i serien ”Skärgårdsmorden”. Och den bästa hittills. Björnlund skriver snabbare och rappare, tempot i intrigen och berättandet går igång fortare och hålls uppe än bättre än tidigare. Samtidigt som hon hinner att få med såväl person- som miljöteckningar.

Miljöerna, som är hennes grej. Ja, det anges redan i seriens namn, alltså ”Skärgårdsmorden”. Som i Stockholms skärgård, bör påpekas. Från norr till söder: från Sandhamn till Utö, när hennes nya deckare spinner kring VM i swimrun eller Ötillö.

Simma och springa mellan och över 26 öar i Stockholms skärgård. Spektaklet (ursäkta ordbruket, det är mitt) finns inte blott i Björnlunds fiktion utan till råga på allt också i verkligheten.

Huvudpersonen heter som alltid Kina Bergsmed, annars skärgårdsguide men nu har hon fått i uppdrag att delta i säkerhetsteamet under nämnda Ötillö. Också Björnlunds återkommande Södertörnspoliser, bland dem Kinas kompis Biggan, finns med.

Det kriminella handlar den här gången om konststölder och, givetvis, ett mord som sker under VM i swimrun / Ötillö. Fast nu gick jag händelserna i förväg, en av deltagarna i Ötillö försvinner och ska hittas… Sjöpolisen tillkallas.

Som jag skrev tidigare, fyran är bäst hittills. Miljöer, kriminalitet och privatliv fogas ihop och blandas ännu smidigare och bättre. Jag har läst betydligt sämre deckare som getts ut av traditionella eller till och med de största förlagen.

Ändå måste jag också sluta som förra gången. Jag förmodar att Louise Björnlund använt sig av en redaktör eller lektör? Råd: byt hen. Inte mycket den här gången men när det mesta är så spännande och bra syns ju små små små skavanker mer tydligt. En skicklig redaktör hade kunnat påpeka ett par saker.

Men framför allt behövs bättre korrläsning. Ibland saknas eller dubbleras ord, det är synd, extra synd när tempot och berättande är så uppdrivet och bra. Det blir ett hinder, som en vattengrav vid läsningen. Och så ska det väl inte behöva vara?

Jag önskar att Louise Björnlunds lät sig plockas upp av ett riktigt bra förlag som kunde står för den allra sista finputsen. Det förtjänar både hon och deckarläsarna. Men nu blev jag så där onödigt negativ igen. ”Dödsängeln” är en klart läsvärd svensk deckare och Louise Björnlund en deckarförfattare som är värd att upptäckas, om du inte redan gjort det.

”Dödsängeln” finns alltså även som ljudbok på strömningstjänsterna.

Bengt Eriksson

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Håkan Nesser på ljugarbänken

Håkan Nesser

Den sorgsne busschauffören från Alster

(Albert Bonniers)

Jag ser att författaren Håkan Nesser tilldelats 2020 års hederspris av Crimetime Göteborg. Det låter väl självklart, så självklart och naturligt att det känns som om han måste ha mottagit priset för många år sen.

Det mest intressanta och spännande med dagens Nesser är att han omvandlat sig, från en författare av deckare och polisromaner till en berättare av skrönor. Sättet att skriva är numera huvudsaken (jag har en teori om det, den är enkel, annars skulle han för längesen ha tröttnat på att författandet) istället för intriger, särskilt kriminalintriger.

Han är duktigt på det här, att berätta skrönor och dra en vid näsan. I alla fall dra mig vid näsan. Det betyder att han är – måste vara – skicklig på att formulera meningar, välja de exakta orden och placera dem i rätt ordning. En jäkel på att skriva jargong. Och jo, även jargong kan vara en stilistik.

Ibland tycker jag att alla personer i Håkan Nessers romaner börjat prata och tänka likadant. Alla är lika, tja, roliga och snabba i replikerna som tänkandet. Det beror på att det ju egentligen är Nesser själv som pratar och tänker, mest hela tiden. Och jag sväljer det, för att han just berättar skrönor.

Som i årets (kriminal) roman ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Huvudpersonen är väl varken de respektive kommissarierna Gunnar Barbarotti eller Eva Backman vid polisen i Kymlinge utan Albin Runge, busschauffören och akademikern i titeln. Han är bokens jag.    

Runge var akademiker men blev aldrig klar med avhandlingen utan hoppade av akademikerkarriären i Uppsala och blev istället busschaufför. Tills plötsligt en dag år 2007. Det var vinter och snöade. Runge körde från Stockholm och norrut, en skidresa, bussen full med niodeklassare. Då sladdade bussen, eller chauffören Runge sladdade undan för ett djur med bussen, och touchade den mötande trafiken. Hans buss hamnade långt, djupt vid sidan av vägen.

Sexton elever och en förälder omkom.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är hakan-nesser-foto-caroline-andersson.jpg

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson

När romanen, Nesser och läsaren träder in i handlingen är året 2012. Kommissarierna Barbarotti och Backman har fått ihop det, äntligen, det var på tiden (observera också hur Nesser låter Backman liksom vid sidan om fundera över vikten och funktionen, gånger två, hennes och hans, Backmans och Barbarittis, av mannens sperma). Albin Runge är omgift. Han är också hotad till livet, tror han. Det har börjat komma hotelsebrev och ett telefonsamtal.

Och nu har Runge gått till polisen, till först och främst Backman men också Barbarotti.

Jag läste romanen i ett, från första till sista sidan. Håkan Nesser höll fast mig i sitt berättargrepp. Han både följer Rungetråden och flätar in andra trådar. Som kommissarieras hemliv och ett misstag, kanske eller kanske, det var nog rätt beslut, som Backman gör. Han får huvudtråden att ringla runt sig själv och knyta ihop sig med andra.

Så blir året 2018.

Gunnar Barbarotti och Eva Backman lånar en stuga på Gotland, närmare bestämt Fårö, av en annan polis. De tar semester, särskilt Eva behöver semester. Då händer det som faktiskt framgår redan av romantiteln ”Den sorgsne busschauffören från Alster”. Nej, det gör det inte, förresten. För Alster finns inte verkligheten utan enbart i Håkan Nessers fiktion är Alster ett litet samhälle på just Fårö.

Jag svalde hela skrönan, medan jag läste. Först efteråt började jag undra. Men det där och det här och det här och det där hänger ju inte ihop. Inte logiskt. Blir ens  porträttet av Albin Runge ett helt och fullständigt porträtt? Hade hans liv, om det varit verkligt, kunnat gestalta sig här? Men hur godtrogen får en vara? Och…

Nej. Slutet köper jag inte alls, faktiskt. Nu efteråt alltså. Men medan jag läste, då köpte jag som jag skrev alltihop.

Dagens Håkan Nesser är en jäkel på att berätta skrönor. Crimetime borde förära honom priset i form av ljugarbänk! Men en, låt säga, rimlig kriminalförfattare är inte Nesser idag. Som om det skulle spela nån roll, när han är så bra på att ljuga ihop skrönor och dra mig vid näsan.

Bengt Eriksson

Från sprött till burdust, i alla fall fräckt, snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt

Deckarloggs musikfredag innehåller idag en utdrag ur min senaste musikkrönika under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i Hifi & Musik.

Innehåll: Bachs solocellosviter.

Jag råkade nämligen höra en japansksvensk cellist. Mime Yahiro Brinkmann, i en live-sändning på Sveriges Radio P2 och efter det fick jag för mig att jämföra olika – så olika – inspelningar av just Bachs cellosviter.

Likadant har jag tidigare under många år gjort med Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”: lyssnat och jämfört. För det är så fascinerande att en och samma notbild kan spelas och tolkas så olika av olika musiker.

Vilken tolkning är ”riktig”? Kan ett musikstycke tolkas ”fel”?

Jag skrev dessutom, i anslutning till krönikan, en något försenad recension av albumet ”Bach – The Cello Suites” som Mime Yamahiro Brinkmann också spelat in. Albumet finns på Spotify så gå in där och hör hur hon tolkar Bach – från klassiskt till folkmusik (i mina öron).

Eller som klassisk musik o c h folkmusik.

Cello Mime Yamahiro Brinkmann 4 Foto Mats Bäcker

Mime Yamahiro Brinkmann. Foto: Mats Bäcker

***

Mime Yamahiro Brinkmann
Bach – The Cello Suites
(Arcantus)

Eftersom Mime Yamahiro Brinkmann fick mina öron att öppna sig för Bachs cellosviter bör jag ägna några extra rader åt hennes album (från 2019). Tyvärr alltför orecenserat i Sverige, även om denna japansksvenska cellist annars har uppmärksammats.

Bach Mime BrinkmanDet finns klassiska inspelningar man enbart kan njuta av om man är en klassisk musiklyssnare – men det finns även klassiska skivor man kan uppskatta om man mest gillar folkmusik, rock och jazz. Brinkmanns tolkningar av Bach hör till den senare kategorin – så missa inte om du annars lyssnar på Groupa, Zappa och/eller Coltrane!

Att lyssna på Brinkmann när hon spelar Bachs cellosviter är som att läsa en filosofisk bok. Det går att höra henne tänka medan hon spelar, ända tillbaks till Johann Sebastian Bach tänker och funderar hon. Där spelar hon, strax intill Bach då han på 1700-talet skrev not efter not.

Från sprött till burdust – i alla fall fräckt – spelar hon. Snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt. Och hör den där dronen som hon betonar rytmen med och som stannar i ens öron.

Ibland kan hon spela som i en folkmusiktrio med sig själv. Vissa satser i vissa sviter är rent folkmelodiska med rytmiken och pauseringarna. Inte svårt att tänka sig Lena Willemark sjunga somliga cellosatser. (Kanske med text på älvdalsdialekt?)

Rekommendation: Hör inte samtliga cellosviter efter varann utan en i taget och gång på gång. Säg femtio 🙂 gånger och för varje gång hörs Mime Yamahiro Brinkmanns barockcello spela, tänka och fundera något nytt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Vargöns försvunna unga kvinnor

Kamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)

Extra skoj när man läst en författare från allra första början och tyckte att debuten var mer än lovande – jo, riktigt bra – och så håller författaren vad hon, i det här fallet, lovade.

”Älvdansen” är Kamilla Oresvärds femte deckare och andra titeln i hennes nya serie om ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Vet inte hur det är med dig men med mig är det så att när jag ser en kriminell ort i en deckare så måste jag kolla om platsen existerar i verkligheten.

Det gör den: Vargön återfinns vid den sydligaste spetsen av Vänern (strax ovanför Trollhättan)..

Kamilla Oresvärd alvdansenEn kombination av privat- och polisdeckare. Unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Många år har gått mellan försvinnandena men de blir ändå allt mer en serie, både i före detta domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Antons efterforskningar.

Mona, som i seriens första titel hade flyttat hem till Sverige och Vargön efter 15 år utomlands, återkommer i ”Älvdansen”. Hon har tänkt sig att hon nu ska arbeta som privatpraktiserande juridisk konsult. Så engageras hon av den nersupne Frank vars styvdotter Elsa är en av de försvunna flickorna.

Mona har ännu en som också, William. Att två bröder kan vara så olika. Samt en inneboende, en kvinna med brokigt förflutet, Hedda heter hon, som blir Monas juridiska assistent.

Det går undan när Kamilla Oresvärd berättar. Många och korta, liksom korsredigerade kapitel. Berättelsen sätter en jäkla fart, det går inte sluta läsa (fråga min hustru som muttrar att hon vill sova när klockan passerat 24 och går mot 1).

Samtidigt hinner Oresvärd med att beskriva, ja, skildra både miljöer och personer så de känns. När hon vill. Det bör tilläggas: när hon vill. De närmaste skildras högst levande medan hon inte ägnat riktigt samma omsorg åt brottslingarna.

Kanske har hon samma nerv i sig som människa som hon skriver med som författare? ”Brudslöjan”, första delen i Vargön-serien, kom i våras och nu i höst kom den andra. Två titlar på ett år, det är fort.

Nog kunde hon ha arbetat lite mer med den senare delen av ”Älvdansen”? Så att också förklaringen till det kriminella blivit mer utförlig och därmed mer trovärdig? För riktigt trovärdigt är det väl inte. Eller?

Det är något religiöst i alla fall, så mycket avslöjar jag.

Å andra sidan: Jag kunde ju inte sluta läsa! Så spännande var det. Så snabbt berättar hon. Så mycket action skapar hon.

Jag sväljer alla om och men, slutar muttra: Kamilla Oresvärd är en av de nya svenska deckarförfattare som jag helst läser.

Bengt Eriksson