Isländsk spänning av bästa sort

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Vad tråkig du är, säger frugan när jag inte kan släppa boken jag läser för ett ögonblick. För så spännande är ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Men glöm splatter och våldsamma scener à la Kepler. Här är det är krypande spänning som riktigt äter sig in under skinnet som gäller.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen i sitt hus. Snart inser de att han är en lögnare.

Ragnar Jonasson dimmaMen vad är det han försöker dölja. Och varför dröjer parets dotter som ska komma på besök och fira julafton.

När jag läser boken kommer jag att tänka på min syster som åkte till Island för att jobba på en ensligt belägen bondgård på 80-talet. Hon beskrev det efteråt att det var som att komma till Albert och Herbert. Smutsigt och omodernt. Hon flydde till granngården i en snöstorm och fortsatte sitt isländska äventyr i Reykjavik.

Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo i boken. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar.

Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge.

Det här är tredje delen i serien om den isländska kommissarien Hulda Hermannsdóttir av Ragnar Jónasson. Jag har tidigare läst den första delen, ”Mörker”, och den var bra. Jag hoppade över del två, ”Ön”, men kommer att läsa den nu. Eftersom den tredje delen utspelar sig bakåt i tiden behöver man inte ha läst de tidigare böckerna i serien. Det funkar alldeles utmärkt för sig själv.

Har du tråkigt i coronatider eller om du bara vill läsa en fantastiskt bra kriminalroman – då kan jag starkt rekommendera ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Jag är avundsjuk på dig som har den här boken oläst. Betygsskalan går bara till fem men den räcker inte till. Betyg 5+.

Samuel Karlsson
är recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

Som Natt och Dag

Niklas Natt och Dag
Bellman Noir (del 2)
1794
(Forum)

Det kompakta mörkret sänker sig åter över 1700-talets Stockholm. Det är smutsigt, perverst, våldsamt och destruktivt så skiten stänker upp från sidorna. Författaren plöjer vidare i samma fåra som han lyckades så bra med i debuten ”1793” som kom för två år sedan.

Efter en lite lättsammare inledning tar handlingen fart när ädlingen Erik Tre Rosor skickas iväg till svenskkolonin S:t Barthélemy i akt och mening att skiljas från ett ofördelaktigt parti. För läsaren blir den här delen av boken en bildningsresa som på ett trovärdigt sätt tar oss med till platsen och tiden.

Niklas natt och dag 1794Miljöskildringarna och beskrivningarna av kolonins skamliga affärsverksamhet skvallrar om ett imponerande researcharbete. Varje smutsig gränd och horhus beskrivs in på minsta loppa. Mörkret kommer sakta krypande och när bokens Tre Rosor seglar hem till gamla Sverige igen väntar ingen nåd.

Resten av boken utspelar sig i 1700-talets Stockholm. Och då främst i staden mellan broarna. Samma flyhänta ämneskunskap och detaljrikedom genomsyrar varje mening. Det är en njutning att läsa författarens perfekta tonträff och ordval. Det känns autentiskt utan att det blir överdrivet.

Men även om jag älskar stora delar av boken har jag mina betänkligheter. Och för min del är det fullt möjligt att tycka om en bok men ändå ha invändningar.

Den som läst ”1793” är familjär med författarens förkärlek för makabra detaljer. Det är grafiska skildringar av våld som får nackhåret att resa på sig. Läser man en ”Bellman noir” får man helt enkelt räkna med en del köttande. Och där med är det inget att invända emot de detaljerade våldsskildringarna. Men när det i debutboken ”1793” fanns någon sorts logik bakom vanvettet blir det här mest ett frossande utan mening.

Våldsskildringar är ett verktyg som alla andra i romanbyggets konst. Men för att jag som läsare ska bli engagerad i skeendet krävs en liten detalj som jag tycker saknas i den här skildringen. Den som utför våldshandlingen måste, enligt mig, ha en drivkraft eller ett motiv för att det ska kännas trovärdiga. Även ett svin kräver ett ekollon för att böka i dyngan. Här saknar jag en motivering till våldet och det blir mest tröttsamt.

Jag kommer nog vara ensam om min kritik men tyvärr tycker jag att boken har två sidor. Det fantastiska språket, miljöerna och de färgstarka karaktärerna å ena sidan och de enformiga våldsskildringarna å andra sidan. Balansgången är hårfin i boken och skillnaden mellan det genialiska och det tröttsamma är som natt och dag.

Samuel Karlsson,
bl a författare till en deckar/polisromanserie om och på Mörkö (andra titeln, ”I mördarens skugga”, är precis utgiven), har nu blivit sporadiskt men återkommande recensent på Deckarlogg. Han är även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för regelbunden info om just ljudböcker.