50-talets svenska deckarsamhälle

H.-K. Rönblom
Död bland de döda
Höstvind & djupa vatten
(Modernista)

H.-K. Rönblom var ett stort namn under den svenska (pussel)deckarens guldålder, 1950- och 60-talen. Förlaget Modernista inleder nu en återutgivning av Rönbloms detektivromaner – med ”Död bland de döda” (från 1954) och ”Höstvind & djupa vatten” (1955) som de första.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Den förra var hans deckardebut; den senare tilldelades Sherlockpriset som årets bästa deckarutgivning.

”Död bland de döda” är en gammaldags deckare, vilket den måste ha varit redan vid första utgivningen och det var nog meningen.

Rönbloms huvudperson, läroverksläraren Paul Kennet med titeln doktor, påminner om Lord Peter Wimsey hos Dorothy L. Sayers och placeras i en Agatha Christie-miljö: ett lantligt pensionat med överste, prästfamilj, målarinna och så vidare.

Inget svenskt 50-tal utan Rönblom skrev liksom sin deckare inuti äldre detektivromaner. En väl utförd pastisch – men läsvärd idag? Jo, om hen är intresserad av kriminalgenrens historia.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0I ”Höstvind & djupa vatten” börjar Rönblom porträttera svensk landsbygd på allvar. Kennet är lärare i småstaden Sundhamn. En cyklist kör ihjäl sig efter att någon spänt en ståltråd över vägen.

Pojkstreck? Mord?

Genom nykterhetsföreningen Höstvind skildras 50-talets svenska samhälle, uppifrån och ner. Här skriver Rönblom före sin tid: rappa, snabba repliker. För att sen övergå till en klurig pusseldeckare med noga utplacerade knutar på tråden.

Han kan också – plötsligt! – foga in en ironisk formulering á la Åke Holmberg (tänk Ture Sventon). ”Höstvind & djupa vatten” har förblivit en svensk deckarklassiker.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2016

Ingen bladvändare men välskrivet och trovärdigt

Ann Cleeves
Albatross
Övers: Jan Järnebrand
(Albert Bonniers)

När Ann Cleeves nu startar en ny serie så flyttar hon från sin tidigare skådeplats på Shetlandsöarna till fastlandet och Devon på Englands sydvästra tå.

Det är välskrivet och fyllt av intressanta karaktärer med hemligheter och dolda drivkrater. Men jag skulle inte kalla det för rafflande. Det är helt befriat från grafiska våldsskildringar. Vilket kan vara skönt ibland.

En man hittas mördad på stranden. Han har blivit knivhuggen, och han har en albatross tatuerad i nacken. Poliskommissarien Matthew Venn lägger all sin kraft på att hitta gärningsmannen.

Venn har ganska nyligen flyttat tillbaka till trakten som han lämnat efter ett dramatisk uppbrott från sina föräldrar och den församling som han växt upp i. Nu tvingas han konfronteras med gamla spöken.

Ann Cleeves albatrossEtt dagcenter för ungdomar med psykiska problem eller funktionsvariation står i centrum för händelserna. Det blir inte lättare av att Matthews man Jonathan är föreståndare för verksamheten.

Ända sedan Ann Cleeves kom ut med sin första deckare som utspelar sig på Shetlandsöarna, ”Svart som natten” med polisen Jimmy Perez som huvudkaraktär, har jag läst författarens böcker. Det var också den boken som fick mig att fastna för deckare som utspelar sig på brittiska öar.

Författaren är skicklig på att beskriva miljöer, relationer och mörka drivkrafter. Även om landskapet och omgivningarna inte spelar lika stor roll som i Shetlandsserien så ger småstaden nära kusten en speciell atmosfär.

Poliskommissarien Matthew Venn är historiens huvudkaraktär men berättarperspektivet skiftar mellan de olika poliserna i utredningsgruppen och flera av andra karaktärer som dras in i utredningen som vittnen eller misstänkta.

Inledningsvis har jag ganska svårt att hålla isär de olika perspektiven. Det brukar jag inte ha men kanske beror det på att jag lyssnat på boken och att inläsaren läser neutralt och entonigt. En rekommendation för den som väljer att lyssna på ”Albatross” är att öka hastigheten.

Polisens utredningsarbete kan ibland kännas lite enkelspårigt och fantasilöst. Jag uppskattar deckare som lyckas skapa spänning utan att skrika med köttiga detaljer, mordoffer som staplas på hög eller överdrivna och konstiga sexscener.

Men då krävs det någon annan ingrediens som skapar tempo och suger in mig i historien. Det finns det i ”Albatross” men jag skulle önska att det var lite mer av den varan.

”Albatross” är välskriven och bjuder på trovärdiga karaktärer och skildringar av deras relationer. Det är ingen rafflande bladvändare men varför måste det alltid vara det? Jag kommer fortsätta följa Ann Cleeves författarskap och den här serien om Matthew Venn.

Samuel Karlsson,
återkommande gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.

Sommardeckare under päronträdet (13): Finlandssvensk så kallad trivseldeckare

Lite lagom förtjust, så kunde väl mitt mottagande av Eva Frantz förra och första Anna Glad-deckare, ”Blå villan”, sammanfattas. Med tillägget: lovande grundsten till den fortsatta serien.

Vilken nu närmast fortsatt med ”Den åttonde tärnan” (bägge utgivna av det finska – eller snarare finlandssvenska – förlaget Schildts & Söderström). Och betyget för den nya, andra titeln i Anna Glad-serien (ursäkta, boken gavs ut 2018 men slank undan så jag har inte läst den förrän under päronträdet i sommar) blir också: lite lagom förtjust.

Eller kanske: lite mer än lagom förtjust den här gången.

Eva Frantz är alltså inte finska men finlandssvenska. Att läsa finlandssvenska romaner, deckare och annat, gillar jag. Fascinerande att se hur finlandssvensk skönlitteratur både skiljer sig och inte skiljer från svensksvensk.

Eva FrantzFör det finns alltid skillnader liksom det alltid finns likheter, än fler och än färre av bäggedera. Och just detta är så fascinerande – att läsa och se hur den svenska skönlitteraturen och i det här fallet det svenska deckarlandskapet utvidgas.

Hos Frantz är kanske skillnaderna färre: inga direkta finlandismer och blott några få ord som nog inte hade valts av en deckarförfattare på den här sidan Östersjön. Mest något, som jag långsamt närmar mig i den här texten eftersom jag inte vet hur jag sätta ord för det, i berättartempot och även i betraktandet av samhället och människorna.

Som att takten, själva livstakten, är lite olika i Svenskfinland respektive Svensksverige. Kanske det där, som jag uppfattar det, ungdomsdeckarbetraktandet/skrivandet i en vuxendeckare också är finskt eller finlandssvenskt?

Dom deckare som Eva Krantz skriver kallas ju också – i Finland – för ”trivseldeckare”. Just detta uttryck har jag inte hört i Sverige eller har jag missat det? Mjukdeckare säger ju vi eller – mer internationella som vi är – cozy crime, kanske mjukkokt också.

Eller mysdeckare.

Anna Glad är fortfarande småstadspolis, närmare bestämt en ”äldre polisinspektör”. Nu är hon också singel och försöker leva med det. Fast kärleken – eller kärlekarna, ett par stycken nya – är väl på gång, hur hon nu ska göra för att handskas med den, kärleken.

Det gillar jag också: en ”äldre” kvinna och människa som fortfarande inte riktigt vet hur man gör så att säga när kärlek eventuellt uppenbarar sig. Så är det ju, också utanför litteraturen.

Kriminellt, då. Det kriminella kommer i andra hand, faktiskt. Det som underhåller – rätt ord – mig i den ”Den åttonde tärnan” liksom i ”Blå villan” är/var framför allt skildringen av människorna och ur dem samhället, själva livet.

Krantz skildrar trovärdiga personer, verkliga människor. Det gäller huvudpersonen Anna Glad och samtliga övriga personer. Ännu en ”feel life”-roman – med till lägget ”crime” – så skulle jag vilja karaktärisera också hennes senaste deckare.

Det ska firas Lucia, snart är det jul igen. En tidig morgonvinterbadare lägger handen på ett lik i vattnet, så börjar det. I närheten ligger den anrika men nog lite skumma folkhögskolan Futurica och det ska visa sig att den drunknade – eller dränkta? – var lärare på skolan.

Det ska också visa sig att döds- eller mordfallet hänger ihop med skolans historia och – det förstår ju den klipska deckarläsaren redan av titeln ”Den åttonde tärnan” – just luciafirandet; nu idag som en gång i tiden.

Bengt Eriksson

 

Två ggr Edinburgh (kriminellt, geografiskt och mänskligt)

Både Ian Rankin och Alexander McCall Smith har nya romaner ute om John Rebus respektive Isabel Dalhousie, bägge bosatta i Edinburgh. Fast bor de i samma Edinburgh eller i var sitt?

Medan de nya böckerna står och väntar i hyllan på att bli lästa: en krönika som jag för några år sen skrev om Rankin och McCall Smith, Rebus och Dalhousie i dessa bägge städer med samma namn…

***

I Edinburgh har jag både varit och inte varit. Gatorna känner jag ganska väl och jag har några favoritställen – Cat’s delikatess på Bruntsfield Place och Oxford Bar på Young Street – där jag brukar äta och dricka.

Ofta hälsar jag på ett par bekanta: en man och en kvinna (nej, de är inte ihop), kriminalkommissarie respektive filosofisk tidskriftsredaktör och amatörsnoka.

Nämligen John Rebus och Isabel Dalhousie.

Min bekantskap med Edinburgh är förstås litterär och kriminell. Det är genom Ian Rankins och Alexander McCall Smiths kriminalromaner som jag lärt känna Edinburgh.

Har de mötts? Inte Rankin och McCall Smith (bägge författarna bor i Edinburgh och bör väl ha träffats i något litterärt sammanhang) utan huvudpersonerna Rebus och Dalhousie (eller John och Isabel, om man känner dem så väl).

edinburgh_castle_-_3

”Edinburgh Castle – 3” (med utsikt över stan nedanför) av Glenn J. Mason from Edinburgh, Scotland – Flickr (Licensierad under Creative Commons Attribution 2.0 via Wikimedia Commons.)

John är skild, 60 nånting och har nått pensionsåldern för poliser. Isabel är cirka 20 år yngre och nybliven, något äldre mor. Också till bakgrund och livsstil är de så olika att de knappast umgås.

John bor i en lägenhet som är hans ”slott”. Genast innanför dörren drar han upp ”vindbryggan” och stänger världen ute, sätter på en rockplatta.

Isabel bor i eget hus. Hon är förmögen, skänker pengar till sånt som Skotska operan, så den kan anlita en italiensk tenor.

John bor på Arden Street i stadsdelen Marchmont och Isabel i Merchiston, osäkert exakt var men nära Merchiston Crescent. Mitt emellan deras bostäder har Isabels brorsdotter Cat sin delikatessaffär.

Kan de ha stött på varann på gatan? Även om John väl inte slinker in hos Cat för några skivor parmesan och en Chianti. Lika lite som Isabel tar en pint på Oxford Bar, hans stamlokus.

De kan ha setts vid polishuset, för där i närheten ligger Saxe-Coburg Street, dit Isabel promenerar för att hälsa på sin unge vän Jamie, blivande fästman och pappa.

En sak har de gemensant: båda kör svenskt. Ian Rebus har en Saab och Isabel Dalhousie sin ”gröna svenska bil” (tror inte märket nämns men jag kan ha missat det.)

Annars lever de i varsitt Edinburgh.

I Ian Rankins romaner betonas det mörka arvet efter Dr Jekyll och Mr Hyde, som författaren Stevenson faktiskt baserade på en verklig person ur Edinburghs historia.

Alexander McCall Smith betonar Edinburghs karaktär av småstad.

Ryms bägge städerna också i verklighetens Edinburgh? Om jag var redaktör för en kultursida eller tidskrift så skulle jag be Rankin att skriva om McCall Smiths böcker och McCall Smith att skriva om Rankins.

PS. Alexander McCall Smiths historier om Isabel Dalhousie är nästan ännu bättre som ljudböcker. Mycket fina inläsningar av Rakel Mohlin!

PPS. När jag nu länkade till den här texten på facebook så skrev Martin Röshammar följande kommentar: ”Ian Rankin och Alexander McCall Smith är grannar, bor på samma gata!” Oj, häftigt. Dags för dubbelintervju, kanske?

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2009

Finlandssvensk feelgood med botten av noir

Karin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Temat för Karin Erlandssons nya och andra finlandssvenska småstadsdeckare, ”Pojken”, kan sammanfattas som att det är svårt att leva. Varje person har sin möda.

pojken_skyddsomsl_n.inddDen egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan romanen börjar. De kvarlevande – maken, dottern och sonen – handskas med hennes död på var sitt, dåliga sätt.

Vinter med århundradets värsta snöstorm.

Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i den föregående deckaren.

Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer.

Och ändå: nästan olidligt spännande på varje sida. Fast här finns ett crescendo (om än inget mord).

Erlandsson förenar feelgood och cozy crime med noir. Hon har skrivit ännu en thriller i vardagen.


Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Sommardeckare 6) Ännu en norsk polisromanförfattare

Det finns en fortsättning på den här polisromanen; utanför boken, troligen i en kommande roman.

Jag gillar det: när deckare inte har ett exakt slut utan fortsätter och pågår, i fiktionen som i livet.

Monster_framsida-700x1080 (1)Men det känns också som om ”Monster” (Lind & Co) av norrmannen Jørgen Jæger har en förhistoria, som att berättelsen börjat innan den börjar. Vilket är mindre bra.

Det stämmer dessutom: den här titeln har föregåtts av ett flertal titlar i samma serie.

Men varför slutar aldrig förlag att göra såhär: börja översätta en sammanhängande deckarserie mitt i serien. Det är och förblir ett otyg.

Miljö: den lilla fiktiva norska småstaden Fjellberghavn dit en kvinna och hennes dotter flytt med sin nya man undan sin tidigare make – ännu en man som hatar kvinnor och visade det med våld mot sin sin hustru.

I den lilla staden finns också en poliskår där varje polis är sin individ och har sin privathistoria. Det har blivit ett levande, trovärdigt persongalleri.

Nämnda kvinnas förre make har förstås letat reda på henne, trots namnbyte och hemlig identitet, och ska nu hämnas, romer har slagit sig ner i trakten till ve och fasa för det lokala främlingsfientliga partiet, en motorcykelklubb finns också med i handlingen.

Lite mycket och lite rörigt, författaren får anstränga sig för att få ihop det. Men han gör det, han lyckas.

Trots alla om och men växer ”Monster” och blir en bra, läsvärd introduktion av ännu en norsk polisromanförfattare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Jo, Hellbergs patos finns kvar

Björn Hellberg
Likspett
(Lind & Co)

Nja.

Detta ord summerar mina åsikter om Björn Hellbergs tjugofjärde polisroman med Sten Wall i huvudrollen som kommissarie i den snarare mindre än mer fiktiva staden Staden. (Numera väl enbart Laholm, där Hellberg bor.)

”Likspett” – vet du vad det är? det visste inte jag – är ingen dålig deckare och roman. Jo, jag tror man ska benämna den som bäggedera, eftersom personskildringarna är så viktiga för Hellbergs deckarroman(er).

Den här gången handlar det om cyklister och clowner, bland annat.

LikspettBjörn Hellberg fortsätter att spinna kriminalhistorier kring aktuella ämnen. Som omgivningens syn på cyklister och cyklister syn på sin omgivning eller clowner som skrämmer människorna och människors rädsla för clowner.

Ska jag förresten förklara vad ett ”likspett” är – eller vill du att Hellberg förklarar det för dig?

För att vara mer noga så är det medlemmarna i Stadens cykelklubb, Hök heter den, som drabbas av brott. Kan någon cykelhatare ha hetsat upp sig? Dessutom finns samband mellan cykelbrotten och clownerna…

Och en clown mördar, dessutom.

Det är grunden och det är ju viktigt – att Hellberg alltid skriver aktuellt. Fast det viktigaste som jag inte klarar av att förmedla i en recension är hans personskildringar. Att personerna blir människor som lever och att Staden känns som en riktig småstad där storstadskriminalitet sipprar in.

Men – det var det jag menade när jag inledde med ”Nja” – det brukar också finnas något annat, något extra STORT i Hellbergs deckare. Eller brukade…

Ett PATOS, så stort alltså, som lyst som en flammande eld genom romansidorna.

Det är borta nu och det var borta redan när jag recenserade ”Dödsdrycken (också Lind & Co), hans förra, alltså tjugotredje Sten Wall-deckare. Då fick rubriken bli: ”Men vart tog Hellbergs patos vägen?”

Fast när jag läste hans nya så började jag undra om det inte beror mer på mig än han. Är hans patos faktiskt borta? Nej, jag tror inte det. För jag tror Björn Hellberg istället börjat skriva på ett annat sätt. Från och med sin förra deckare blandar han in och delar upp sitt stora patos i själva berättelsen.

Engagemanget finns där hela tiden – i skildringen av varje person = människa. Vilket kanske fungerar och är ännu bättre?

Så en ny summering: ”Likspett” är en bra historia om olika människor i en mindre stad, som alltid hos Björn Hellberg berättad och förmedlad på noggrann, lite gammeldags prosa.

Och, om jag nu ska tala om det, ett likspett är ett redskap som användes förr i tiden för att hitta gravar i marken och inte riskera att begrava personer i så att säga samma grav.

”Likspett”, märklig titel. Hellberg låter det blir ett mordvapen.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

 

3 ggr Maria Lang (1914-91). Andra delen:

Maria Lang återläst (och -tittad)

Hade någon rådfrågat mig om vilka titlar som bör vara lämpliga att filma så skulle jag ha börjat med att nämna ”Ofärd i huset bor” (från 1959).

En av mina favoriter ur Maria Langs långa deckarproduktion, som inleddes med ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949) och fortsatte med (minst) en titel per år fram till ”Se Skoga och sedan…” (1990). Maria Lang, egentligen Dagmar Lange (född 1914), avled året därpå.

”Ofärd i huset bor” är inte hennes bästa deckare. Däremot blev boken något av en nystart för både författaren och läsarna. Från och med där och då kan hennes deckare beskrivas som kvinnoromaner.

Camilla Martin bor i ett hyreshus på Östermalm i Stockholm. Hon är operasångerska och blivande hustru till kommissarie Christer Wijk. De möts för allra första gången i den här romanen.

Camilla är en modern kvinna: stark och självständig. Inte underlägsen sin make utan hon arbetar, lever och älskar på samma nivå och med samma rätt.

Också tidigare fanns en kvinna i Lang-deckarnas centrum. Men som Maria Lang uttryckte det: ”Jag var så trött på Puck Bure.”

I debutdeckaren, alltså ”Mördaren ljuger inte ensam”, skriver Puck på sin licentiatavhandling (ämne: Fredrika Bremer) och heter Ekstedt. Snart ska hon gifta sig med Einar Bure, blivande doktor i historia, och byta efternamn.

maria-lang-skulpturMaria Lang-skulptur i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Visst kan Puck vara ungdomligt fräck – som när hon förfasar sin pappa Johannes, professor i egyptologi, med att högt och tydligt säga att ett par grannar ”ligger” med varann. Men hon är ändå fast i gamla könsrollsmönster.

Har Pampas produktion/TV 4, som nu inlett filmatisering av sex stycken Lang-deckare, tänkt sig en Puck Bure-serie?

De börjar i alla fall med debuten och ska fortsätta med ytterligare fem tidiga titlar: ”Mördaren ljuger inte ensam”, ”Inte flera mord” (1951), ”Rosor, kyssar och döden” (1953), ”Tragedi på en lantkyrkogård” (1954), ”Kung Liljekonvalje av dungen” (1957) och ”Farliga drömmar” (1958).

Puck är jag-berättaren som för handlingen framåt i de tidiga deckarna. Så hade jag för mig – men det stämmer inte riktigt. Vilket jag upptäcker vid en omläsning av de titlar som nu ska filmas (och ännu fler Lang-deckare). I ”Farliga drömmar” saknas ju Puck.

Men kunde Arne Mattsson stryka Puck och Einar Bure ur persongalleriet när han redan 1960 gjorde film av ”Tragedi på en lantkyrkogård” så kan väl Puck också skrivas in?

Skulle inte förvåna mig om Puck Bure blir den sekreterare som i ”Farliga drömmar” hjälper författaren – ”förlagets älskling och plågoris” – Andreas Hallman.

Eller ska filmerna ha något annat tema?

Skildringen av småstaden Skoga (egentligen Nora, där Maria Lang växte upp och dit hon återvände) ligger ju nära. Nej, bara en och en halv av de uppräknade Lang-deckarna har Skoga som kriminell miljö.

maria-langs-vc3a4gMaria Langs egen gränd i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Undrar om inte produktionsbolaget och TV4 sneglat på den engelska TV-succén med kommissarie Barnaby i Midsomer? De vill nog göra något liknande i Sverige: en småpysslig och pusslig kriminalserie med ond bråd död i nostalgiska landsbygdsmiljöer.

I så fall hoppas jag att de inte glömmer bort att Maria Lang – faktiskt! – var både bitsk och radikal.

Sexualiteten – olika sorters sexualitet och förhållanden – är en röd tråd. ”Mördaren ljuger inte ensam” – som alltså kom så tidigt som 1949 – skildrar lesbisk kärlek.

Lang gisslar småstadens fördomar och dubbelmoral. I ”Inte flera mord” förekommer en lång rad Nora-bor som säger en (moralisk) sak men har gjort eller gör något annat (”omoraliskt”).

Människor är olika. Många är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara! Så kan Maria Langs budskap sammanfattas.

Är deckarna värda att återutge? Åtminstone en handfull eller två.

Fast vi i Maria Langs inofficella fan club har olika åsikter om vilka som ska återutges. De tidiga med Puck eller lite senare med Camilla? Några Skoga/Nora-deckare?

Vad samtliga Maria Lang-fans kan enas om är att debuten ”Mördaren ljuger inte ensam” alltid ska finnas i tryck. En svensk deckarklassiker!

maria-langs-gravMaria Lang/Dagmar Lange är begravd på kyrkogården i Skoga/Nora. Foto: Bengt Eriksson

Maria Lang-favoriter:

”Mördaren ljuger inte ensam” (1949)
”Ofärd i huset bor” (1959)
”Vår sång blir stum” (1960)
”Tre små gummor” (1963)
”Svart sommar” (1966)
”Staden sover” (1970)

Böcker om Maria Lang:

Hans Sahlmén: ”Mord var hennes liv”
Maria Lang: ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang.”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)