Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Den svarta engelska sommaren

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman.

Håller i boken, tar in känslan och tänker: Nu har jag fyra dagars bra krim framför mej!

Men icke sa Nicke. Efter tre pulshöjande prologer (inkluderar även första kapitlet) är jag direkt fast och läsdag två sträckläser jag till sista raden för att få svar på alla mina frågor:

Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till?

Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5) men det finns mer som håller bra klass:

Faller för persongalleriet och då speciellt den egensinnige kriminalaren Poe och hans sidekick Tilly, den superintelligenta datanörden. Bägge är skickliga utredare och det finns en varm far/dotterrelation mellan dom.

Språket är lättläst, har bra driv och är levande. När Craven sedan kryddar med metaforer som ”makrillhimmel” och beskriver Poe med det historiskt intressanta ordet ”luddit”, då går läsglädjen i topp.

Fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i norra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna.

Det finns skönhetsfläckar i form av lite stolpiga dialoger, att berättarglädjen emellanåt slår över och ibland funderar jag över trovärdigheten. Men det påverkar inte slutbetyget eller min uppmaning: Läs ”Svart sommar”!

Trivia: Boken är nr 2 i serien om kriminalkommissarie Poe, tredje delen (”Regissören”) släpps på svenska den 5/10.

Rolf Olandersson, återkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Nagelbitare – snygg, smart och spännande

Jørn Lier Horst / Thomas Enger  

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

Övers: Marianne Mattsson

(W&W)

Mums för alla spänningsälskare.

Jørn Lier Horst tillhör en av mina personliga favoriter. Det här är tredje delen i serien som han skriver tillsammans med Thomas Enger och de är nästan lika bra som böckerna om William Wisting som han skriver själv.

En polis och nära kollega till Alexander Blix mördas.

Fallet har nära kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer?

Journalisten Emma Ramm, som står Alexander nära, tar på sig uppgiften att bevaka dottern.

Händelseförloppet eskalerar och Alexander sätts på svårare prov än någonsin tidigare. Han tvingas gå utanför lagens råmärken för att lösa fallet. Spänningen är oooolidlig.

Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. I ”Slagsida” har författarduon skapat ett scenario där vi både får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp.

Det är snyggt, smart och spännande.

Den enda invändningen jag har mot boken är skurkens motiv. Utan att avslöja för mycket tycker jag det faller platt.

Lite synd men ”Slagsida” har ett så starkt driv att ett litet skönhetsfel slinker förbi utan större problem.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Ljuddeckare: Jul med Poirot

Agatha Christie

Poirots jul

Övers: Helen Ljungmark

Uppläsare: Maria Lyckow

(Bookmark)

Klockren pusseldeckare i lysande uppläsning!

Tanken var att njuta av en klassisk deckare och få julstämning på köpet. Första önskan blev utan tvekan uppfylld men julstämningen kom av sig då mordet sker i upptakten av julfirandet.

Och jag fick inte se Poirot i tomtedräkt, visserligen passar hans rondör väl för uppgiften men hans personlighet och är inte den rätta för att krypa i skorstenar och ropa ”Ho-Ho”.

Stilrent upplägg: Den åldrade miljonären samlar sina närmaste till julen. Ett mord sker i ”det låsta rummet”.

Poirot firar jul i närheten, blir engagerad i utredningen och med sedvanlig finess samlar han in kunskap om dådet, släkten, hemligheter mm. Bitarna faller på plats och finalen sker inför ”öppen ridå”.

Boken bär alla de kännetecken som får mej att än idag njuta av Christies böcker: välskriven och lättläst, smart deckargåta, smygande spänning, härligt persongalleri, kluriga ledtrådar, fina dialoger och en touch av brittisk humor.

Rolf Olandersson, gästrecensent på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Deckarloggredaktörens tillägg: Observera också följande…

1) Boken finns även som ebok och fysisk bok.

2) Helen Ljungmark har nyöversatt den här återutgivningserien med Agatha Christies deckare, moderniserat finkänsligt och samtidigt lyft fram det brittiska. Just den här titeln är från 1938.

3) Sara R. Acedos omslag till de återutgivna Christie-deckarna är som fina små konstverk.

Så mycket spänning under ytan

Olivier Norek

Ytspänning

Övers: Cecilia Franklin

[sekwa]

”Ytspänning”? Men likadant hette väl den deckare eventuellt ”deckare” med vilken Aino Trosell för längesen nu tilldelades Polonipriset? Dubbeltitlar, alltså återanvändande av tidigare romantitlar, börjar bli allt vanligare. Kan det vara bra?

Men detta om detta, nu ska jag ägna mig åt deckaren, polisromanen, kvinnoromanen, landsbygdsromanen och romanen ”Ytspänning” av fransmannen Olivier Norek. Denna ”Ytspänning” börjar som en typisk fransk noir-deckare: överdrivet, våldsamt, blodigt.

Noémie Chastain, överkommisarie på Parispolisen, leder ett tillslag mot en narkotikalangare som står beredd på knä i lägenheten med ett jaktgevär och skjuter henne i ansiktet.  ”Hon rörde vid ansiktet. Uppslitet. Klibbig vätska.”

Ska hon överleva? Ska hennes ansikte gå att rädd? I prologen skjutsas Noémie Chastain i snabbaste fart till sjukhuset. Mot rött ljus. Rätt igenom och mot Paristrafiken. ”Blod överallt. Alldeles för mycket blod. Och ansiktet. Herregud, så det såg ut. Uppslitet…”

Det är bra skildrat. Olivier Norek skriver precis så hemskt som det måste vara. Men om du har svårt för den här hårdkokta våldsamma blodiga franska noiren – håll ut. Snart ska ”Ytspänning” byta skepnad och bli en annan roman…

No, som hon kallar sig efter att en bit av Noémie försvunnit, överlever. Men hon är vanställd eller ”vanställd”. Vad är skönhet? Vem är vacker? I sin egen känsla och i betraktarens ögon och känslor. Författaren Norek skriver förresten Noémie även när hon för sig själv blivit No. Går väl att tolka det också.

Kommissarie Noémie Chastain skulle väl ha blivit väl omhändertagen efter att det hemska hänt? Av poliskåren, menar jag. Och av sin pojkvän, även han polis. Men han vill inte träffa henne, han håller sig undan, klarar inte av att se hennes yta, förmår inte att se hennes inre. Det enda han ser är det vanställda ansiktet, halva ansiktet är ett ärr som han och alla stirrar på – eller tittar bort ifrån.

Hennes övriga poliskolleger vet inte heller åt vilket håll de ska glo. Parispolisen vill inte ha henne tillbaka, inte i någon tjänst – istället deporteras No eller Noémie ut på landsbygden, till den lilla byn Avalone söderöver från Paris. Uppdrag: lägg ner dess (onödiga) polisstation.

Så blir det förstås inte utan tvärtom. Noémie kommer att (be)visa hur nödvändigt det är att små orter på landsbygden har sina poliser. Hon ska istället permanenta Avalone polisstation. Eller, för att vara noga, polisstationen i Decazeville (närmsta större stad; nåja, större och större, mindre än Sjöbo kommun) eller i Aveyron (departementet där byn och stad är belägna).  

Strax förändras stämningen. Från att ha varit hårdkokt storstadsnoir förflyttas ”Ytspänning” till landsbygden och blir en landsbygds- och polisroman i procedurskolan, både lite á la Georges Simenon och vad gäller den häpnadsväckande skildringen av fransk landsbygd lite á la Fred Vargas också. Mitt emellan kommissarierna Maigret och Adamsberg, där kan kommissarie Noémie Chastain placeras.

Hon hinner knappt stiga av tåget innan ett barnskelett – vilket bör betyda historisk tid, ett antal år sen döden inträffade – flyter upp i en tunna ur den konstgjorda sjön vid byn Avalone. Och Noémie får tillsammans med de lokala poliserna, som till att börja med tittar lika mycket på eller bort från henne som de före detta kollegerna i Paris, får gå ingång direkt med att leda utredningen av ett cold case.

Bra miljö- och personskildringar men framför allt en mycket fin kvinnoskildring. No / Noémie må ha blivit av med halva ansiktet  men hon är en hel kvinna och människa. Stark och svag. Dumdristig, klok och smart. Självupptagen fast med facettögon på omgivningen. Och så vidare.

 ”Ytspänning” blir dessutom en mansroman. Dykaren från Sjöpolisen i Paris, som ska hjälpa landsortspolisen att hitta ännu ett eller två ytterligare barnskelett, ser Noémies inre skönhet. Eventuellt ser han också hennes fortfarande yttre skönhet. Två män, så olika. Med fyra så olika ögon, så många olika känslor.   

Ja, jag kan fortsätta. Tråden är polisromanen – med många kringelikrokar i intrigen och dessutom en oväntad upplösning. Men under denna yta, denna ”Ytspänning”, finns så mycket mer, många fler dimensioner, många fler berättelser. Sååå mycket innehåll. Olivier Norek har skrivit en fantastisk deckare, polisroman, kvinnoroman, landsbygdsroman, ja, mansroman och roman.

Bengt Eriksson

Tajt, smart och sprängfylld action (av en debutant dessutom)

Mats Svensson
Den trettonde bomben
(Lind & Co)

Spänn fast fallskärmen, dra på skyddsvästarna och sätt mörkerseende googles på näsan. Och ta ett djupt andetag. För ni lär knappt hinna andas när ni väl börjat lyssna på ”Den trettonde bomben” av Mats Svensson. Det är tajt, smart och sprängfyllt av action från första till sista sidan.

Vi får följa Alina som jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Alina följer upp spåret som leder till en pensionerad pilot som utfört topphemliga flygningar från Kallinge 1972 men vad hade Viggenplanet egentligen för last?

Mats Svensson den-trettonde-bombenDet är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket. Men intrigen spinner runt gamla försvarshemligheter, undangömda militärbaser, hemliga förband och en kamp mot ärkefiende.

Boken är rena julafton för alla urbexfans som gillar att krypa i övergivna bergrum och hemliga bunkrar. Den militära terminologin känns påläst och trovärdig. Så även skildringen av de polisiära insatserna och enheterna. Också om krutröken kanske ligger lite väl tät över sidorna ibland. Men det är underhållning på högsta nivå.

Min enda lilla anmärkning är journalisten som utrustats med helikopter. Det tillhör det glada 80-talet. Nu är det snålfika och milersättning för egen bil som gäller. Men det är en mindre detalj som inte spelar så stor roll i sammanhanget.

En ganska kort och tajt bok och det gör att det inte finns så mycket utrymme för karaktärsteckning eller utveckling. Här handlar det om att pumpa bly från början till slut. Och det är riktigt bra. När du lyssnat klart kan du börja andas igen. Betyg: en ytterst sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat. Instagramkonto: samuel_författare.

”Jag började läsa en krimi bara för att upptäcka att jag fått manuset till en porrfilm.”

När Camilla Läckbergs ”Vingar av silver” lanserades köpte bokförlaget Forum allt annonsutrymme på AdLibris. En osmaklig maktdemonstration, som gjorde att jag först inte tänkte läsa boken. Samtidigt gillade jag ”En bur av guld”. Det blev att läsa. Så var det värt det, att ändå läsa den? Tja, om man gillar porr, annars inte.

”En bur av guld” kom ut för mindre än ett år sedan. Det var den första boken om Faye, en kvinna som så fort hon blir stor nog flyr Fjällbacka och lämnar misshandel och övergrepp bakom sig, kommer in på Handels och träffar Jack, gifter sig, skaffar barn, blir rik.

Jack är otroligt charmig, men när vi kommer in i handlingen har han brutit ned Faye, denna smarta, driftiga och välutbildade kvinna har förvandlats till hemmafru och lever endast för att tillfredsställa och bekräfta honom. Han bedrar henne och dumpar henne på gatan, och så tar en klassisk kvinnlig-hämnd-historia fart.

Läckberg vingar-av-silverSå långt är det riktigt bra. Även om lyxhustrur på Östermalm kanske inte är den mest utsatta gruppen i världen, så är det en bra komponerad historia, en ursinnig feministisk uppgörelse med manssamhället. Bra språk – där fick alla de som gnällt på Läckbergs språk. Bra gestaltning – inte minst förnedringssituationerna och övergreppen är bra skildrade.

Varför lyfter jag fram det? Jo, för att som författare vet jag att just detta är svårt att skildra och gestalta.

Tyvärr sjangserar det ordentligt i slutet. Den slutliga hämnden på Jack är gruvlig – men med tanke på vad han gjort mot dottern fullt förståelig. Men den är så avancerad och intrikat att risken för Faye att åka fast måste ha närmat sig hundra procent.

Självfallet gör hon inte det. Det är osannolikt och irrationellt, och att man som läsare förväntas svälja det känns mest som en förolämpning.

Ett problem med uppföljaren ”Vingar av silver” är att denna avslutande och osannolika hämnd utgör dess ram. Men det är tyvärr inte det enda problemet. Storyn – som i mycket kretsar kring ett försök till fientligt övertag av Fayes företag – har inte alls samma puls.

Språket är väsentligt sämre, alltså så mycket sämre att det känns som en annan författare. Det avslutande mordet i ”Vingar av silver” skulle lika lite som den avslutande hämnden i ”En bur av guld” klara sig ouppklarat igenom en polisutredning. Gestaltningen är slarvig. Ett exempel: Huvudpersonerna ler hela tiden.

Det skulle inte förvåna mig om ordet ”log” förekommer tusen gånger. Det kan tydligen gestalta allt möjligt: lycka, tillfredsställelse, avund, irritation, osäkerhet, mättnadskänsla … antagligen också en fis på tvären. Det är slött författarskap, rätt och slätt.

Men det finns också en hel del som är bra. Däribland tillbakablickarna på barndomen. Vi får veta mer om vad som hände. Som i förra boken är detta – övergreppen, misshandeln – gestaltat på ett sätt som går under skinnet på läsaren.

Slutligen, måste det här med sexscenerna nämnas. För det är mycket sex. Mycket. Jag tror aldrig jag läst nån annan roman med så många explicita sexskildringar som ”Vingar av silver”.

Det fanns mycket av den varan redan i ”En bur av guld”, men då tänkte jag: Bra, äntligen en etablerad författare med ambitionen att skriva realistiskt sex. För varför ska man skygga för just detta? I modern krimi skildras allt annat realistiskt, förutom sex som författaren ofta skyndar förbi eller gör extremt kort.

Det kan man inte säga om Läckberg. Men i ”Vingar av silver” blir det helt enkelt för mycket. Efter den femtioelfte scenen där svankande kvinna tas bakifrån, efter oräkneliga ingående beskrivna oralsexscener, två (eller är det tre?) trekanter, några snabbisar och lika många otrohetsligg, varav ett självfallet är med barnflickan – då är man som läsare rätt trött på det.

Jag började läsa en krimi av känd svensk deckarförfattare, bara för att upptäcka att jag fått manuset till en åtta timmar lång porrfilm.

Tony Johansson,
gästrecensent på Deckarlogg, är deckarförfattare och aktuell med ”Källa X”, tredje delen i hans serie om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. ”Källa X” släpptes nu i juni.

Hårdkokt, smart och intellektuellt

Uppskattar verkligen att förlaget Modernista återutger klassiska kriminalromaner, såväl äldre som yngre, och ser till att de förblir så tillgängliga som de ska vara. Det är ett kulturarbete.

Till exempel James Ellroys och H-K Rönbloms romaner (fast vart tog fortsättningen på den sistnämnda återutgivningen vägen?) och nu också Raymond Chandlers.

den-stora-somnenTvå av Chandlers så kallat hårdkokta deckare, ”Den stora sömnen” och ”Mord, min älskling” (från 1939 respektive -40), har återutgivits i Mårten Edlunds svenska originalöversättning (bägge 1947).

Det sistnämnda, alltså att Edlunds översättningar används, ger en extra tidskänsla. Samtidigt som jag ändå muttrar lite över åldrandet i vissa ord och formuleringar.

Vet inte hur många gånger jag läst om Raymond Chandlers berättelser med privatdetektiven Philip Marlowe i Los Angeles och för varje gång har jag utbrustit, än mer och mer: Så märkligt, kan det tyckas, att Chandler var en av grundläggarna till dagens hårdkokta deckare.

Chandlers romaner är knappast noir, de utspelar sig inte i neonljusets skuggor. Och så hårdkokta är de inte heller, om man med detta menar tufft och hårt och ja, nästan rått.

chandler_farval_min_alskling_omslag_inb_0”Den stora sömnen” (Los Angeles) och ”Farväl, min älskling” (fiktiva Bay City i Santa Monica) utspelar sig i vad som kan kallas en trädgårdsstad. Nästan som en vidsträckt småstad. Ja, så är ju Los Angeles – till ytan och utseendet – än idag.

Inte heller är kriminaliteten så värst hårdkokt och våldsam, jämfört med den som dagens deckarintriger ägnar sig åt. Utpressning och försvinnanden och, visst, mord förstås – men inget frossande.

Det – eller snarare den – hårdkokta är istället Chandlers ensamsnokande privatdetektiv. Just detta – att snoka på egen hand – dominerar ju förresten dagens deckarromaner, oavsett om problemlösarna är poliser eller privata.

Men det är jargongen, privatsnoken Philip Marlowes syns på samhället och människorna, hans sätt att kommentera det han ser, hör och upplever, det är det hårdkokta.

Om nu Chandlers och Marlowes lite ålderdomliga jargong känns så hårdkokt idag. Snarare smart och faktiskt intellektuell, åtminstone så smått intellektuell.

Så läser jag numera till exempel ”Den stora sömnen” och ”Farväl, min älskade”: som skildringar av USA som det var men främst som existentiella romaner. Jag smuttar på meningar och uttryck, njuter av formuleringarna om liv och mänsklighet.

Det är angenämt. Tänka sig att det har Raymond Chandler blivit: angenäm, existentiell och intellektuell läsning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson