Deckarloggbäst april 2021

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Stöld” kan placeras i en genre som verkar växa nu igen. Den genre där annan skönlitteratur möter detektiv-, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att växa och bli ännu starkare. Två nyckelmeningar: ”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?” Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet. ”Upprättelsen” är tredje delen,  kanske inte den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest. Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare. En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare och med synnerligen sadistiska metoder förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Christoffer Carlsson 

Brinn mig en sol

(Albert Bonniers)

Även hans nya polis-, noir- och bygderoman utspelar sig i övergivningsbygderna nordost om Halmstad. En författare som återvänt till byn Tofta sitter i barndomshemmet och skriver en bok om två poliser han minns sen barndomen. Det började i februari 1986, kvällen då Olof Palme blev mördad. Samma natt våldtogs och mördades en ung kvinna vid Nyårsåsen. Utredningen hamnar hos polisen Sven Jörgensen. Fem år senare återupptas den av polisen Vidar Jörgensen, hans son. Carlsson berättar långsamt och noga, skapar sjudande spänning och brusande stämning. Hela bygden andas, både bebodda och tomma hus. ”Brinn mig en sol” är en starkt verklig skildring av Halland noir, en del av det bortglömda  Sverige.

Sarah Penner

Giftmakerskan

Övers: Helena Tusås

(Harper Collins)

Kvinnodeckare gånger tre. Sarah Penners berättar inte bara i två tidsplan, vilket ju inte är  ovanligt, men hon låter den nyare tiden liksom berätta den äldre historien. Som om intrigen berättar sig själv. I nutiden finns Caroline, amerikansk historiker på besök i London. En drygt 50-årig man, ovårdad i smutsiga khakishorts, lockar henne med på  ”mudlarking” vid floden Themsen, där hon i leran på flodstranden hittar en glasbehållare med en liten inristning. Företagslogga? Ser ut som en apoteksflaska. Flaskan ska leda Caroline bakåt till 1700-talet och de bägge andra kvinnorna. Eliza var apotekare i London; en speciell sådan: en giftapotekerska med kvinnor som kunder. En dag kommer Nelly, blott 12 år, hennes yngsta kund, till apoteket.

Ragnar Jónasson

Snöblind

Övers: Arvid Nordh

(Modernista)

Så här deckardebuterade islänningen Ragnar Jónasson. Också ”Snöblind” är en polisroman och influerad av Agatha Christie. Samtidigt en högst isländsk deckare, där stämningen bestäms av natur och väderlek. Platsen är fiskestaden Siglufjörður i nordligaste Island. Dit anländer den nyblivne polisen Ari Thor och hamnar direkt i en utredning om våld och mord. En kvinna hittas blodig och halvnaken. Stadens gamle författare ska dö. Det är vinter. Det snöar och snöar. Den lilla staden blir allt mer insnöad, omöjligt att ta sig dit eller därifrån genom den smala bergstunneln. ”Snöblind” förvandlas till ett slags det låsta rummet-deckare.

Amerikanska naturdeckare

Det har inget med deckarna att göra men jag tycker det är så kul att jag börjar krönikan med hennes namn. Nevada Barr berättar:

”Mamma, som var pilot och flygmekaniker, hade den egenheten att hon inte ville låta någon utan flygerfarenhet sköta om hennes plan. Likadant när hon blev gravid: förlossningsläkaren skulle vara en kvinna. Det fanns inte så många men hon hittade Dr Mary i Yerington, Nevada. Oavsett om det blev en pojke eller flicka skulle barnet heta Nevada, bestämde mamma.”

I fjol introducerades Nevada Barr på svenska med två sena titlar, ”Stum rädsla” och ”Vargavinter”, ur den deckarserie om Anna Pigeon, nationalparkspolis, som i USA började ges ut 1993. Nu i maj kommer ”Pumaspår” och till hösten ”Djup grav” (alla Hoodoo förlag), som var seriens första titlar.

Genre: vilda amerikanska naturdeckare. Varför blev det deckare med nationalparker som miljö?

”Jag älskar den otämjda naturen”, svarar hon per mejl, ”och jag älskar att skriva. Med Anna Pigeon-serien kunde jag förena mina kärlekar.”

Nevada Barr har själv varit ”national park ranger”. Ja, Anna Pigeon lär vara hennes alter ego.

”Det var mer förr”, svarar Barr. ”På senare år, när hon och jag blivit äldre, har vi utvecklats åt olika håll. Hon är en bättre ranger än vad jag var. Och längre, och sötare…”

”Stum rädsla” utspelar sig i Klippiga Bergen, ”Vargavinter” på Isle Royale och den snart kommande ”Pumaspår” i Guadalupe-bergen. Skriver du dig igenom USA:s nationalparker?

”Nej, det är omöjligt”, invänder hon. ”Det finns, om man räknar alla naturområden av nationellt intresse, cirka 360 nationalparker i USA. Jag började med att skriva om de parker där jag arbetade som ranger och har fortsatt med andra parker jag tycker mycket om.”

Naturen är din egentliga huvudperson?

”Inte riktigt, men en av huvudpersonerna. Jag älskar det oförutsägbara och storslagna, att skildra hur människor reagerar inför att vara utlämnade åt något så mycket större än oss själva.”

I ”Vargavinter”, romanen som senast kom på svenska, kan man verkligen tala om att vara utlämnad.

Vinter, snö, kring 20 grader kallt och kraftig blåst när rangern Anna Pigeon flyger till Isle Royale i Lake Superior (en av världens största insjöar) för att delta i ett forskningsprojekt om samspelet mellan varg och älg.

Skildringen av ön blir en slutna rummet-deckare, där forskarna går varann på nerverna. Romanen skildrar också något som är högaktuellt i Sverige: vargar.

”Isle Royale är en magisk plats. Älgar, rävar och olika fågelsorter. Hård terräng men ett paradis. Vad gäller vargarna”, skriver Nevada Barr i mejlet, ”står jag på deras sida. Vargar är en fantastisk del av naturen. Det är bevisat att de inte är farliga för människor. Vargar äter rådjur – oftast gamla djur eller mycket unga.”

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB/TA 2015

——————————————————————————-

Anna Pigeon-deckarna:

1993 Track of the Cat / Pumaspår, 2015

Guadalupe Mountains National Park

1994 A Superior Death / Djup grav, 2015

Isle Royale National Park

1995 Ill Wind / Ond vind, 2016

Mesa Verde National Park

1996 Firestorm / Eldstorm, 2017

Lassen Volcanic National Park

1997 Endangered Species

Cumberland Island National Seashore

1998 Blind Descent / Mörk labyrint, 2018

Carlsbad Caverns National Park

1999 Liberty Falling

Statue of Liberty National Monument

2000 Deep South

Natchez Trace Parkway

2001 Blood Lure

Glacier National Park

2002 Hunting Season

Nevada Barr

Natchez Trace Parkway

2003 Flashback

Dry Tortugas National Park

2004 High Country

Yosemite National Park

2005 Hard Truth / Stum rädsla, 2014

Rocky Mountain National Park

2008 Winter Study / Vargavinter, 2014

Isle Royale National Park

2009 Borderline

Big Bend National Park

2010 Burn

New Orleans Jazz National Historical Park

2012 The Rope

Glen Canyon National Recreation Area

2014 Destroyer Angel

Superior National Forest

2016 Boar Island

Acadia National Park

Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson

”Spooky shit” som hjälp i livet

Amanda Hellberg dementerar. Maja Grå är inte hennes alter ego. Men det hjälper inte. Jag kan inte få ur huvet att Maja Grå sitter mitt emot mig och äter frukost på More Hotel i Lund.

Det var i fredags. Amanda Hellberg hade rest till Lund från Oxford i England – där hon bor – för att medverka på barn- och ungdomsbokfestivalen LitteraLund. Men nu först skulle hon äta så mycket fil som möjligt till frukost.

Hellberg Styggelsen”Jag tycker inte om den stekta frukosten i England. Jag saknar filmjölk. Om jag bara fick äta en enda sak i resten av livet så skulle det vara fil”, säger hon och går iväg med tallriken för att fylla på.

Amanda Hellberg är en av allt fler svenska författare (John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin, Marianne Cedervall, Therése Söderlind, Nene Ormes och Andreas Roman heter andra) som dels har (åter)infört skräck och övernaturligt i skönlitteraturen, dels börjat förena det fantastiska och fantasifulla med den realistiska kriminalgenren.

Hellberg Blek hästI vilken genre ska Amanda Hellbergs romaner – ”Styggelsen”, ”Döden på en blek häst” och ”Tistelblomman” för vuxna och ”Jag väntar under mossan” för ungdomar – placeras? Det är ju skräck och krimi på samma gång med det övernaturliga som bindemedel…

Hon kommer från Varnhem och beskriver barndomsbygden så här: ”En historiebygd. Många sägner och berättelser. Varnhemsspelet som skildrar bygdens historia.” Men också så här: ”En underbar, trygg miljö att växa upp på, till man blir 11-12 år. Då blir det istället så tråkigt. Inget att göra. Hur många gånger har jag inte väntat på bussen och tänkt att om jag fick se ett rymdskepp över Billingen.”

Hellberg TistelblommanSen citerar hon också ur sin ungdombok – som efterklok tanke – där morfar säger till barnbarnet Matilda: ”Det är bara korkade personer som har tråkigt.”

Tiden svindlade, säger intervjuaren. Så kändes det när jag besökte Varnhem. Som i dina böcker: känslan att man inte vet om man befinner sig i nutid eller någon dåtid, i det onaturliga eller naturliga, i verklighet eller fantasi. Ja, i Varnhem måste ju Maja Grå ha vuxit upp!

Nu påpekar Amanda Hellberg att Maja Grå inte är hennes alter ego utan snarare anti ego. ”Min raka motsats. Jag är mesig. Det är inte hon. Om det förekommer mobbing på en arbetsplats så önskar jag att jag hade modet att ta upp det. Maja Grå skulle våga.”

Hellberg SnöglobenMen ni har mycket gemensamt: hon har studerat till illustratör (liksom du), bor i Oxford (som du) och när ”Döden på en blek häst” gavs ut så hade du samma klänning på författarporträttet som Maja Grå i romanen!

”Det var inte meningen. Hon hade en annan klänning i mitt råmanus, en russinfärgad tror jag. Fotot togs i förväg, det bara råkade bli så. Livet är för kort för att inte ha fina klänningar”, säger Amanda. ”Och jag tror inte heller på det övernaturliga!” tillägger hon.

Amanda Hellberg debuterade med en skräckroman – ”det var en mer litterär roman”, säger hon – medan hennes andra roman balanserade mellan skräck och krimi. Den tredje gick åt skräckhållet igen. Fast den slutade på ett sätt som fick läsaren att ana att nästa gång – hennes nya roman, ”Snögloben”, kommer i augusti – ska det bli mer av deckare.

jag-vantar-under-mossan”Roligt att skriva lite annorlunda varje gång. Jag ville skriva nåt åt pusselhållet, inte som Agatha Christie men om engelska lantegendomar och slutna rummet-problematik.”

Längre än så blir inte vårt frukostprat. Amanda Hellberg rusar iväg för att förbereda det samtal som hon ska ha med Ingelin Angerborn, barnboksförfattare, och Jens Heimdahl, arkeobotaniker/konstnär. Rubrik: ”Mellan verklighet och mystik”.

Fascinerande när hon läser en bit ur ”Jag väntar under mossan”. Hon sänker rösten, får en mjukare ton och börjar låta som – ja, bli – bokens unga Matilda. Förvandlas hon också, undrar jag, till sin återkommande huvudperson Maja Grå när hon läser högt ur vuxenromanerna?

”Är det farligt för barn att bli rädda?” undrar Amanda Hellberg från scenen. Hon svarar själv på frågan: ”Jag tror ´spooky shit´ kan ha som funktion att öva oss – både vuxna och barn – på adrenalinfyllda känslor i läsfåtöljen. Det hjälper oss i livet.”

Böcker av Amanda Hellberg:

Vuxenromaner: ”Styggelsen” (2008), ”Döden på en blek häst” (2011), ”Tistelblomman” (2012) och ”Snögloben” (2013).
Ungdomsroman: ”Jag väntar under mossan” (2012)
Barnbok: ”Det osynliga godiset” (2013)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson 
(Krönika i KB/YA/TA 2013)

PS. Efter att jag skrev det här har Amanda Hellberg bland annat gett ut barnböckerna ”Monstret vid Örnklippan” (2014) och ”Ödeborgens hemlighet” (2015) men tyvärr inga fler spöklika kriminalromaner för vuxna.