Storstrejksåret 1909 och dags för nya äventyr med notisskrivaren Nyman

David Nessle
Herr Nyman och kröningsstenen
(Kartago)

Svårt att tänka sig idag men det var en tid då det fanns så få kvinnliga svenska deckarförfattare att deckartidskriften Jury instiftade Polonipriset, som varje år skulle delas ut till den mest lovande nya svenska deckarförfattarinnan.

Premiäråret för Polonipriset var 1998 och sista gången det delades ut 2001. Då hade redan så många kvinnor i Sverige börjat skriva deckare att Polonipriset inte längre behövdes.

Också rätt svårt att tänka sig att det skrevs och lästes så få historiska deckare i Sverige, ja, inga alls faktiskt, att tidskriften Jury år 2001 instiftade ett annat deckarpris, Flintyxan, som skulle gå till årets bästa historiska kriminalroman för att inspirera till både läsande och skrivande. Flintyxan kunde dock delas ut till historiska deckarförfattare såväl från Sverige som utanför.  

Inte heller detta pris finns längre, lite synd kan jag tycka, men det berodde nog lika mycket på att Jury las ner år 2007 som att det idag inte skulle skrivas historiska deckare. För så görs det, även i Sverige. Minst någon handfull nya historiska svenska deckare publiceras varje år.

En av dem som skriver kriminellt och historiskt är David Nessle. När jag läste hans förra (så kallades genren förr i tiden) ”kostymdeckare”, som inledde serien om notiskrivaren och amatördetektiven Einar Nyman med titeln ”Herr Nymans detektivbragd”, så tänkte jag att det var den bästa svenska historiska deckare jag läst. Samma känsla får jag av hans nya, tvåan i serien, ”Herr Nyman och kröningsstenen”.

Fast nja, vet inte riktigt om jag faktiskt håller med mig själv. Det har ju kommit en radda bra historiska deckare av olika sorter = om olika tider och i olika former de senaste åren. Men just i läsögonblicket så tycker jag så. Nu igen…  

Något år har gått sen sist, mellan den förra deckaren och den nya, ”Herr Nyman och kröningsstenen”. Miljön är fortfarande Stockholm men händelserna i den nya boken utspelar sig sommaren1909, året då det ska bli storstrejk. Det börjar den 3 augusti. 

Einar Nyman är fortfarande notisskrivare (och nånslags typ amatördetektiv) för tidningen Aftonväkten med redaktion på Klara Östra Kyrkogata. Numera gift med Nora, de är bosatta högst upp i ett gammalt trähus på Skinnarviksgränd med avträde på gården, utan rinnande vatten, varken gas eller elektricitet… ”men i gengäld en av Stockholms mest intagande utsikter”.

Einar Nyman observerar ”en strid flod av svarta plommonstop” på Stora Nygatan och minns August Strindbergs revolutionära ord – i form av snickarens tal i ”Röda rummet” – om de fattiga från Söders höjder som en dag ska komma ner från bergen och ”begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta!”

Han ser ”slitna svarta söndagskostymer och omoderna plommonstop”. Det är som om Nyman verkligen går där, står där och ser. Det är som om läsaren går bredvid, också står där. Man läser inte – man ser. Atmosfären, också i den nya deckaren, drabbar så starkt att den blir – med ett definitivt ord – verklig.

David Nessle är en skicklig historisk skildrare men också en lurifax, som blandar verkligt och hittepå. Ibland undrar man = jag och då får man = jag googla och försöka kommer underfund med vad som är sant och riktigt och vad som är fiktion. Det kan vara lurigt men också roligt.

Einar Nyman skriver en alldeles för lång notis – han får betalt per tecken men redaktören stryker ner – om slottet Hellunda, där det begicks ett inbrott, som dock stoppades av fjärdingsman, någonstans utanför Uppsala. Finns Hellunda, har det funnits?

Och likaså den där Birger Mörck, ledamot av Svenska Akademien, som skrivit en pjäs om ”Sten Sture den äldre” som nu sätts upp på Dramatiska Teatern. Är/var han en verklig författare och person? Nyman, också extraknäckande teaterrecensent, ser pjäsen tillsammans med sin hustru och citerar delar av Mörcks teaterdialog – på rimmad vers!

(Hustrun Nora redigerar förresten maken Einars recension. Då ler jag, så gör min hustru också med mina texter. Att försörja sig på att skriva är en sak men vem kan verkligen skriva i familjen?)

Och så den där Svipdagsorden… En orden som fanns, ja, finns? Också idag? En Svipdag har ju funnits – eller funnits och funnits – googlar jag och ser. Gör så du också! Men Svipdagsorden? Och den där kröningsstenen… Vem är det som ska krönas, var och när? Och varför?  

Nessle skriver mycket underhållande. Men kriminellt? Jodå, inbrott som sagt och här ska också ske mord. Ett mordoffer: antikhandlaren Nils Nordensfors som plötsligt börjar prata om proveniens á la Antikrundan. (Användes ordet proveniens av konst/antikhandlare år 1909? Ställer mig kanske något undrande men det är kul.) Samt något ännu värre, vad som nu är värre än mord?

Spännande? Jo, en aning. Men inte själva grejen utan viktigast är den atmosfärrika skildringen av Stockholm år 1909 och inte minst Nessles studsande mellan verklighet och fiktion så att fiktionen blir lika verklig.

Riktigt bra gjort, skrivet och berättat. ”Herr Nyman och kröningsstenen” är en av Deckarloggs favoriter bland 2022 års bästa svenska deckare och annan krimi. Extra plus också för de svartvita foton från tiden som boken illustrerats med.

Bengt Eriksson

Christie-mord i Konstiga huset

Såg filmen ”Crooked House” efter Agatha Christies deckare med samma namn, ”Konstiga huset”, härom kvällen. (Den visas bland annat på Netflix.) Och den filmen var ju inte så dum.

Långsam visserligen; ingen action, spänningen smög inte ens utan snarast kröp på. Fast  välgjort och välspelat med en rad kända namn i rollerna.

För de främsta rollprestationerna svarar den äldsta – Glenn Close som Lady Edith de Haviland – och den yngsta – Honor Kneafsey som Sophia Leonides – men huvudrollsinnehavarna, så får man väl kalla dem – privatdetektiven Charles Hayward (spelad av Max Irons) och en av de yngre kvinnorna i huset, det är hon som anlitar privatsnoken – Sophia Leonides (Stefanie Martin) – samt även den sporadiskt förekommande äldre kriminalpolisen – inspektör Taverner (Terence Stamp) – imponerade lite extra.

Trallan till ”Crooked House”.

Three Gables, så heter ”huset” jag nämnde, är ett typiskt Agatha Christie-hus: alltså lika typiskt brittiskt för rika och överklass, mitt emellan herrgård och slott. I huset finns och bor, också detta som så många gånger hos Christie, en märklig familj och släkt i flera generationer.

Farfar i huset, den åldrande rike affärsmannen Aristide Leonides, mördas med en (gift)spruta. Det ser vi i början av filmen så det är inte att avslöja för mycket. Hans sondotter, Sophia, anar och tror att det var mord, ingen naturlig död, och anlitar alltså Max, privatdetektiven, för att utreda saken. (Till denna sak hör att Sophia och Max känner varann sen tidigare, de har haft nåt kukkeliku för sig i Kairo.)

Filmaffischen.

Agatha Christies roman kom 1949 (året efter på svenska) och finns faktiskt tillgänglig fortfarande i svensk översättning, både som pappers- och e-bok. Deckarloggs redaktör får erkänna att han inte läst boken, så han minns i alla fall, men jag lovar att nu ska jag. När jag snabbkollar lite i den ser jag att filmversionen tagit sig vissa friheter men inte så många.

Farfar Leonides var en otrevlig jäkel, omgift med ung hustru, och hans barn och barnbarn är excentriska och stingsliga så det räcker, de också. När farfar nu har dött ska det förstås finnas ett arv och ett testamente, även detta har förekommit otaliga gånger hos Christie. Det blir några turer med testamentet, givetvis.

Och det kommer att ske ytterligare ett mord. Blott två? Det var inte många. Nej, nu ska jag inte skämta för jag tycker att ”Crooked House” är en… kanske går det att använda ordet suggestiv… kriminalfilm. Intrigen hänger väl ihop och upplösningen är överraskande. Åtminstone var den det för mig och även för bokförlaget när Agatha Christie lämnade in manus för utgivning. Då ville förlaget att hon skulle ändra slutet men ånej, det gjorde hon inte.

Omslaget till den senaste svenska bokutgåvan.

Det är ett modigt slut, inte minst måste det ha varit annorlunda och modigt när boken gavs ut. Agatha Christie var långt före sin tid. Vad hon menade med upplösningen och avslutningen, med att utse just hen till mördare, det är en annan sak som tål att funderas över.  

Boken bör utspelas något år efter innan den skrevs och gavs ut, alltså andra hälften av 1940-talet. I filmen har tiden blivit lite mer flytande. Men där finns en scen – en väldigt fin scen där regissören Gilles Paquet-Brenner roat sig extra – som anger tiden, en något senare tid, cirka tio år senare. Typ 1956, skulle jag tro.

Sophia och Max besöker en källarlokal. Tommy Steele and the Cavemen står på scenen, sjunger och lirar rock´n´roll. Det måste vara, tänkte jag. Och jovisst, när de kommer ut från stället och står på gatan så syns skylten bakom dem: ”2 i’s Coffee Bar” i Soho. Just där upptäcktes Tommy Steele och blev rocksångare, också i verkligheten.

Bengt Eriksson

Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)