Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

The Story of Harley Svensson (med slide)

Det började med att jag kollade på Blocket och fick syn på en tenorgitarr. Inte så lätt att hitta såna och den verkade vara i hyggligt skick och inte så dyr heller. En akustisk gitarr (fast med fyra strängar, som tenorer oftast har) av märket Levin, tillverkad 1937.

1937_Levin_Model_55_TG_catalog

Tidigare har jag köpt ett par sexsträngade gamla Levin-gitarrer. Den ena är en så kallad parlorgitarr (extra liten) med stålsträngar (från 1945) och den andra en nylonsträngad (1949).

Levin-gitarrer blev kända på 60-talet då alla svenska trubadurer (från Cornelis till Pugh) hade en nylonsträngad Levin.

Stämmer inte riktigt (enligt www.vintage-guitars.se) med modell, tillverkningsnummer och årtal men min tenor-Levin bör vara av den här sorten. 

Men Herman Carlson Levins musikinstrumentfabrik i Göteborg (1900-1979) tillverkade så många gitarrer av alla modeller och sorter att det finns ett stort begagnat utbud till låga priser.

Ännu så länge, för om fler artister börjar stoltsera med en gammal Levin – hittills har jag noterat Mauro Scocco, Laleh och Love Antell – så lär priserna stiga snabbt.

Upp med en mental skylt på dörren till frilanskontoret: ”Gone fishing in Olofström”. Där ska han bo, Harley Svensson, i den mörkaste skogen strax utanför samhället, djupt in i Horna Pelles land. Det var Harley som ville sälja tenorgitarren.

Förklaring: Han heter Stefan men kallas Harley för att han kör Davidson, förstås, och Horna Pelle är ett försiktighetsnamn för Fan själv som förekommer i Blekinge.

Besök hos Harley Svensson. Foto: Birgitta Olsson

Min hustru och jag kör Vollsjö-Degeberga-Kristianstad-Bromölla och sen norrut längs väg 116 mot Olofström. Efter att ha åkt fel långt in i skogen på Snöflebodavägen – vilket namn på en väg och ett samhälle! – så räcker inte kartan till utan vi får ta fram mobilen och kolla på GPS.

Harley Svensson och Marguerita, som kallas Ita, bor i en liten stuga vid en ännu smalare häst- och vagnväg. Ita är en stor schäfer som vaktar huset från en skåpbil. Fast sådär, när vi svängt in och parkerat så kommer hon ut och hälsar vänligt.

Som att vara i Texas, tänker vi. Snacka om country noir. Harley tar fram tenorgitarren. En gammal ”tanta” som haft den, säger han. Efter köpet visar han sina egna gitarrer – en elgitarr han byggt själv och en akustisk Levin av parlormodell (snyggare än min, får jag erkänna).

Levin

Gitarren stämd i ett C-ackord och en stålhylsa på ena fingret. Harley Svensson börjar spela en glidande blues med slide.

Han lirar i ett lokalt bluesband och gav på 80-talet ut en kassett, ”Tassemarkernas Blues”, med egna låtar. Nu är en cd på gång, också med egna blueslåtar på dialekt.

Min tenor-Levin på plats här hemma bland syskonen. Foto: Bengt Eriksson

Hemma i Vollsjö igen sitter jag med min nu nysträngande tenorgitarr och sträcker ut fingrarna så mycket som krävs för att ta tenorackorden. Hur kan det vara svårare att spela på fyra strängar än på sex?

En liten spricka på baksidan av min nygamla Levin men jag ska höra med vår granne gitarrbyggaren om han har tid att limma ihop den.

Någon skavank måste det ju bli på en så gammal ”tant Levin”. Hon klingar fint för sin ålder och det är viktigast.

Bör inte alliansregeringen besluta att renovering av svenska gitarrer inkluderas i Rut- och rot-avdragen? Att bevara en Levin-gitarr från 1937 måste vara att värna det svenska kulturarvet.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2012

Harley Svensson Blues (med slide)

Han spelar till begravning
och han spelar till partaj
Han kan få strängarna att gråta
eller lägga upp ett smajl
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blue-ue-ues
(med slide)

Han har en gammal Levin
från trettitalet eller så
När han börjar å lira
blir den alldeles blå
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blue-ue-ues
(med slide)

Han bor i mörkaste skogen
långt in i Hårna Pelle-land
där kan han vrida upp volymen
när han repar med sitt band
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blu-ue-ues
(med slide)

Stilla låtskrivande i skymningen med rosé i glaset. Bordet står mitt emellan äppel- och päronträdet. På med hatten förresten, kvällssolen är het! Foto: Bengt Eriksson

Och när det drar mot helg
och det är spelning på gång
då lastar han gitarren
på sin Davidson
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blu-ue-ues
(med slide)

Sen blir det bluesrockboogie
Det är gå-gå-gå
där på Bella´s Place
fram till klockan två
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blues
Hör Harley Svensson spela blu-ue-ues
(med slide)

Bengt Eriksson