Från smek och värme till slag på kind, huvud, kropp och själ. Till grepp om halsen…

Anne Swärd
Jackie
(Albert Bonniers)

Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Åren 2018 och 2019 var det ju en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd blev en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg.

Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är.

Anne Swärd jackieSedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inklusive ”Jackie” som kom nu i år, och blev Augustnominerad redan för första romanen ”Polarsommar”, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för ”Vera”, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med ”Jackie” står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig. (Samtliga kursiverade citat är hämtade ur romanen ”Jackie”.)

Nå. Men vad om ”Jackie”? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat.

Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket, enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Anne Swärd foto Henric Tiselius

Anne Swärd. Foto: Henric Tiselius

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenheten. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Fram till detta är ”Jackie” en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten.

Att hon som i boken kallas Jackie lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapa sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Här lyckas enligt min mening Swärd i ”Jackie” mycket bra. Ända fram till slutet, vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt – för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

”Jackie” är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, det vill säga den dag hon lämnade sin man, hans pappa.

Det är då som mamman viskar till henne: ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge ”Jackie” fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb? Och kanske borde jag gett den fem stars? Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

Kenneth Olausson,
gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.

Deckarloggbäst januari 2020

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Arazo Arif morkret-inuti-och-fuktenArazo Arif
mörkret inuti och fukten
(Albert Bonniers)
Ta det lugnt, läs långsamt, var förberedd, håll ryggen sträckt – innan du börjar läsa Arazo Arifs första diktsamling ”mörkret inuti och fukten”. Läs några sidor i taget, det är rätta sättet att ta till sig det här, och ta därefter en paus innan du fortsätter. Det Arif skriver är så starkt. Nej, fel ord. Det hon skriver är ohyggligt. Hon diktar om våld och kärlek så millimeternära intill varann: smekningarna och slagen. Hennes korta meningar med luft emellan träffar just som den öppna handens smekning och den slutna nävens slag.

Markus TullbergMarkus Tullberg
Patriarkens död
(Mirum)
Markus Tullberg, annars folkmusikalisk traversflöjtist, har gett ut sin tredje historiska fickdeckare – alltså kortroman – ”Patriarkens död” i serien om ”Valter Greens mysterier nr 3”, således. Nyårsdagen 1923: baron Karl Bask hittas mördad i sin insnöade herrgård, där även hans barn befinner sig. Jo, lite av Agatha Christie. Men här är det alltså kommissarie Valter Green som på de sista sidorna ska lösa mysteriet – innan dess har läsaren att fått chansen att göra det. Tullberg behärskar den korta deckarformen allt bättre, han skriver både pussligt och med humor.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)
Inte varje dag en bok utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos. Systrarna Korede och Ayoola verkar tillhöra överklassen, diskussionerna kunde utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat, rivalitet om snygga, rika killar. En stor behållning är den smarta dialogen. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar” och Korede får rycka ut och städa upp efter ännu ett mord. En thriller med moraliska dilemman, våld och trauman, berättat med en stor portion svart humor. Inte enkelt att placera i en genre men någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)
Andra titeln i hennes nya deckarserie om (en autentisk ort vid Vänerns sydspets) ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Kombination av privat- och polisdeckare: unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Både förre domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Anton efterforskar. Det går undan: många och korta, korsberättade kapitel. Samtidigt som Oresvärd (inte alltid men oftast) hinner skildra både miljöer och personer. Något religiöst, så mycket kan avslöjas om upplösningen. Kamilla Oresvärd förblir en av de mest spännande nya svenska deckarförfattarna.

Deckarloggs red.