Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Kanske en ny svensk polisromanförfattare av högsta klass…

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)

”Klassisk polisroman” kallas Edvard Fenviks debutdeckare på omslagets baksida. Traditionell skulle jag hellre säga. Eller regelrätt.

Berättelsen – eller prologen, som inte är en prolog utan sin egen, riktiga berättelse – inleds på en Finlandsfärja.

Lördag den 26 april 1971 och fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd.

Edvard Fenvik blodsband25 år senare ska historien komma ikapp dem. Ett par av dem har blivit advokater, de övriga har andra jobb. Som det är bland gamla lumparkompisar eller ”kompisar”.

De börjar mördas, först en och sen nästa… Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Mördaren lämnar, som det brukar heta, ett visitkort.

Platsen: Stockholm. De utredande poliserna är – främst – kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic. Olika som personer, de har olika bakgrund. Ja, det framgår redan av namnen.

”Blodsband” är just utredande: en klassisk, traditionell och regelrätt polisroman i betydelsen Söwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Oscar och Sasha är huvudpoliserna men också en del av det kriminalpoliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset.

Utredningen kringlar och krånglar, som fiktiva polisutredningar ska. En återvändsgränd där, en ny tillfartsväg här. Välskrivet och bra. Går inte att säga annat än Edvard Fenvik debuterat både lovande och bra.

Men… Ja, det märktes väl att ett ”men” skulle följa. Något gnager i mig. Om inte polisromanen var så lovande och bra så skulle jag ju inte bry mig. Men nu, när den är det… Jag vill ha ännu mer.

Det är som om Edvard Fenvik gått en deckarskrivarkurs och avlagt sluttenta i specialämnet polisromaner. Han fick högsta betyg. Allt som behövs i en polisroman finns med, i rätt ordning och på rätta platser. Ändå – detta men…

Det är väl fräckt eller direkt oförskämt av mig när polisromandebuten ”Blodsband” blivit så lovande och bra men jag satt och väntade på att Fenvik skulle stanna upp och bryta av handlingen, själva polisromanen, bryta av den med sig själv.

En noga beskrivning av någon plats i Stockholm, en utgjutelse över samtiden (antingen av författaren själv eller en av huvudpersonerna) eller en mer ingående skildring av polisen Oscar och/eller polisen Sasha.

Alltså något, låt säga, ovidkommande. För att detta ovidkommande kan få en regelrätt, traditionell och klassisk polisroman att också bli personlig, just den polisroman som ingen annan än Edvard Fenvik hade kunnat skriva.

Jodå, antydningar till detta finns i personskildringarna men de är för få och för små (för mig). ”Blodsband” är, jag upprepar, både lovande och bra. Just därför hoppas jag att Fenvik vågar ta i ännu lite mer i uppföljaren, så att den blir såväl en klassisk som en personlig svensk polisroman.

Hoppas, hoppas att en ny svensk polisromanförfattare av den högsta klassen har fötts. Det kan vara så…

Bengt Eriksson