Vidunderligt

Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström  
Vidundret vid Dundret
Uppl: Ellen Jelinek
(Lind & Co)

Katarina Zapp & Co är tillbaka för sjunde gången i en titel som av någon anledning gör att mina fingrar nästan snubblar över varandra när jag skriver ut den.

Vidunderunder dunder.

Om boken

Ingen tackar väl nej till chansen att tjäna 850 miljoner, så varför skulle inte Luleås mest eminenta detektivbyrå kunna bli en realityserie av rang? Kan Kardashians, så kan väl Katarina. Hon och Greta filmar därför sig själva när de hals över huvud kastar sig iväg till Gällivare för att hitta en excentrisk predikant som försvunnit. Som om inte det vore nog måste de mäkla fred mellan Jamaica och Pakistan samtidigt som de friar Greta från monstruösa mordanklagelser. Trots att ingen av dem hade väntat sig att möta vidundret vid Dundret, visar det sig att sammandrabbningen i de iskalla och mörka skogarna är oundviklig och kommer förändra deras liv för evigt. Eller åtminstone fram till typ torsdag-fredag.

Jelinek dundrar

I vanlig ordning står Ellen Jelinek för inläsning och jag börjar känna mig lagom tjatig men va’ fan: Hon gör det suveränt och passar som hand i fodrad handske för böckerna om den eminenta detektivbyrån.

Katarina Kardashian

För sjunde gången får vi alltså följa med Katarina och Greta på äventyr. Den här gången tar det ett tag innan den faktiska intrigen kommer igång och istället ges vi återigen tillfälle att lära känna karaktärerna bättre.

Jag tycker i vanlig ordning att författarduon lyckas hålla intresset högt gällande Katarinas privatliv som håller på att utvecklas till ett riktigt triangeldrama.

Vidunderligt underhållande

Precis som tidigare är det väldigt underhållande mest hela tiden. Möjligen kan jag tycka att intrigen i den här sjunde boken bitvis känns något svagare än föregångarna men jag lyckas inte riktigt sätta fingret på varför.

Tack och lov är den dynamiska duon Rutbäck Eriksson och Boström så pass slipade att det inte gör nåt, för det är likförbaskat oerhört högt underhållningsvärde rakt igenom och man fnissar återkommande åt dråpligheterna.

Skrattar rakt ut gör jag åt diskussionen om prepositioner.

Peter Westberg, gästrecensent på Deckarlogg, jobbar till vardags som egenföretagare i byggbranschen. Westberg är även författare och hans första kriminalroman, ”Gourmand”, publiceras av Lava Förlag under 2022. Han recenserar dessutom ljudböcker på peterwestberg.nu varifrån denna recension har hämtats.

Måbradeckare och annat mysigt och kriminellt

Fick en beställning på en krönika i detta ämne, så Deckarloggs red. skrev en sådan.

Kunde ha blivit en betydligt längre krönika, såååå mycket att skriva om och fundera på, men tidningarnas utrymme bestämde formatet.

***

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, trivseldeckare (som det heter på finlandssvenska), hyggekrimi (som man säger i Danmark) och kosekrim (i Norge). Även comic crime (skrattdeckare?) hör hit och nu förekommer till och med benämningen feelgood-deckare.

Måbradeckare, alltså. Borde inte allt detta vara omöjligt? Hur skulle mord, om än så fiktiva, kunna vara mysiga och trivsamma? Går det att skratta åt mord? Kan mord få läsaren att må bra? Å andra sidan är ju feelgood i sig en märklig beskrivning av litteratur.

Om feelgood tyds ordagrant, inget ont händer i denna roman, allt är glatt och fridfullt, skulle romanen vara omöjlig att både läsa och skriva. Något måste skava, göra ont och smärta till, för att romanen ska bli läsvärd. Att det ordnar upp sig på slutet – en annan sak.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Det sker också i kriminalromaner. Mordgåtan blir löst. Mördaren åker dit. På sista sidan infinner sig åter frid och fröjd. Dessutom är många feelgood-romaner snarare av typen ”feel life”. De skildrar såväl det lilla som det stora i livet, det sköna som det mer smärtsamma.

Precis så skriver mina feelgood-favoriter Anna Fredriksson i trilogin om ”Pensionat Pomona” på Österlen och Frida Skybäck, som i ”Bokskåpets hemlighet” låter gamla brev berätta om andra världskriget och judars flykt över Öresund.  

Vad som hänt i Sverige, blott en gissning, är att feelgood smittat av sig på deckarna så att allt fler författare, främst kvinnor, börjat skriva mjukdeckare. Extra inspiration hämtas ur kriminalhistorien, från brittiska deckardrottningen Agatha Christie (som skrev mjukt och mysigt men inte feelgood) och svenska Maria Lang (mjukt men högst realistiskt).

På senare år har det skrivits svenska mjukdeckare av olika former, ibland flera på samma gång. Det förvånar mig. Inte så längesen som jag längtade efter att den kollektiva polisromanen skulle få konkurrens av privatsnokar och noir också i Sverige. Men inte trodde jag att noir sen skulle följas av feelgood-deckare…

Inget deckarförfattande är svårare än att skriva mjukt och trivsamt. Mord kan inte skämtas och skrattas bort. Det duger inte att skriva cozy – för att plötsligt mörda någon – och sen ha det trivsamt igen. Mord är på allvar. Deckare måste skrivas på allvar.

Några svenska deckarförfattare, fortfarande främst kvinnor, har lyckats bra eller bättre.

Till de pånyttfödda mjukkokta deckarnas pionjärer hör Marianne Cedervall, som efter ett par serier om både moderna häxor och pensionärer på Gotland börjat skriva om prästen Samuel i Dalarna, och Kristina Appelqvist, som skrivit ett par snarlika deckarserier om högskolan i Skövde (och nu också inlett en ny, tredje mjukdeckarserie).

Även Annette Haalands mjukdeckare om ”pastor Viveka” i stockholmsförorten Enskede och duon Christina OlséniMicke Hs/Micke Hansens om den ilskna pensionären i Lund – Ester Karlsson med K – har jag blivit förtjust i.

Fast bäst hittills är Kristina Agnér och Kerstin Bergman, som bägge återupptagit Maria Lang-traditionen. Deras huvudpersoner – Alva i Smålands mörker respektive Iris på Ekerö och i Dalsland – är döttrar till Puck Bure.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Mer Fritiof Nilsson Piraten än Tina Frennstedt

Michael Segerström och Jan Detlef

Innan liket kallnar

Bittra tankar på Söderslätt

(Kira förlag)

Den här andra gången försökte Michael Segerström nog ändå att skriva en deckare (eller thriller och lite av polisroman).

Observera orden ”nog” och ”försökte”. Han har ju en skröneberättare inom sig och denne kunde inte låta bli att smygläsa deckarmanuset, lägga sig i och skoja till formuleringar och händelser.   

Resultatet blir liksom förra gången mer av Fritiof Nilsson Piraten än deckarkolleger som Olle Lönnaeus och Tina Frennstedt.

Spännande? Nåja. Smålog en smula och skrattade till gjorde jag däremot på många av bokens 152 sidor. Undertiteln ”Bittra tankar på Söderslätt” passar bättre än huvudtiteln ”Innan liket kallnar”.

Romanen utgår från Söderslätt. Där sitter författaren, som man får förmoda är bokens jag, å andra sidan är det tveksamt om bokens jag kan vara författaren Segerström. (Hur det nu går ihop.)

Jaget sitter i alla fall i Beddinge, hemma hos Jan Detlef, också författare, som framåt slutet ska ta över och skriva klart Segerströms bok.

De diskuterar och minns, drar någon skröna och dricker några glas. Numera äppeljuice för Detlef, medan jaget bjuds att smaka den ena finare vinaren efter den andra av grannen Ahlberg.

Det börjar dock i Ystad med att polisen kallas till hotell Kung Oscar.

Ett teatersällskap tog  in på hotellet över natten mellan föreställningar på Ystads teater och Grand i Trelleborg. På morgonen saknas skådespelerskan Elena Petrov.

Hon är försvunnen, kom inte ner till frukosten. I ett tomt hotellrum finns en lapp: ”Första varningen. Det sitter en man i vit panamahatt och spelar piano i matsalen.”

Blott en av alla panamahattar, de ska bli fler, minst en handfull, otroligt så många panamahattar som förekommer i Skåne. (Eller om de är samma hatt?)

Några anmärkningsvärda personer:

hotelldirektören Börje Wester, Elenas tölp till make Dragan Petrov, skådespelaren Stig Eliasson, teaterchefen Samuel Asp, smågangstern Jiri Janov och söderslättsbonden Walter Groth.

Samt diverse poliser: kommissarierna Leif Sahlberg (som ersatt Wallander i Ystad), Sten Selander (kvar i Trelleborg, sen förra boken) och Bertil Davidsson (Malmö), även Arne Ljung och Pervo (?) är återkommande poliser.

Fler oväntade namn: Rosa Luxemburg, sjuksköterska, och Sofia Arkelsten, polistekniker.

Mord på riktigt och låtsas, narkotika, misshandel och practical jokes, den nämnda skådespelerskan efterspanas och nu har också maken försvunnit. Mycket händer innan det blir dags för ett slags upplösning hos den så kallade Indianen i Emmaboda.

Ja, läs själv och försök hänga med! Extra stjärna till hen som lokaliserar det budskap om ”godhet” som lär finnas.  Dessutom förekommer Gud, här och var.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Ett par kriminella observationer

Den första observationen

gäller detta nya sätt att skriva böcker, när böckerna är ljudböcker och särskilt om ljudböckerna är feelgood eller deckare eller bägge på samma gång. Då krävs det tydligen att det skrivs böcker i en serie och ljudboksläsare/lyssnare vill tydligen att titlarna i serien ska komma supersnabbt efter varann, direkt när en bok är slutlyssnad ska nästa titel finnas tillgänglig.

Hur skriver man då, Sofia Rutbäck Eriksson? Det finns nog fler författare som arbetar och skriver på liknande sätt men det var Rutbäck Erikssons mjuka, humoristiska serie – comic crime eller deckare med skratt? – om ”Katarinas eminenta detektivbyrå” i Umeå som uppmärksammade mig på detta. Nyligen kom de fyra första titlarna (först som ljud- och e-böcker och nu också som pappersböcker) i snabb takt: ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken”, ”Detektiv på hett plåttak”, ”Mord och gröna skogar” och ”Bättre dö än illa fäkta” (alla utgivna 2021 av Lind & Co).

Men hur snabbt skrev hon egentligen den här serien (det tål att påpekas att titlarna dessutom håller ordinär romanlängd)? Hur många veckor tog och tar det att författa en bok? Max en månad eller? Det undrar en = undertecknad som skrivit på samma bok i fem år och först nu snart närmar sig/mig slutet. Hur många av de nya (främst) ljudboksförfattarna skriver på detta illersnabba sätt, kollar man på strömningstjänsterna så verkar det ju finnas fler?

Ur försörjnings synpunkt är det ju bra förstås – det går att leva på sitt författande. Men blir inte författaren snart en maskin mer än författare och hur hanterar författaren det när det börjar gnissla i maskineriet?

Sofia Rutbäck Eriksson. Foto: Privat / Lind & Co

Fast jag ska påpeka också att Sofia Rutbäck Eriksson absolut inte håller en lägre kvalitet på grund av skivtempot. Om jag inte hade observerat utgivningstakten hade jag aldrig kommit att tänka på att böckerna måste ha skrivits snabbt.

Det andra observationen

gäller en författare som blev två författare: Sofia Rutbäck Eriksson och (med mindre stil) Mattias Boström. Eller som anges inuti boken ”i spirande samarbete med Mattias Boström”. Den senare är ljudboksförläggare/redaktör på Lind & Co. Således har redaktören deltagit i författandet, bidragit till att boken blev skriven. Boström nämnde att hans bidrag kanske handlar om 10 procent av det färdiga resultatet.

Men jag vet ju böcker där det skrivits till och ändrats betydligt fler procent – ja, i något fall nästan hela den omskrivna boken – av förlagsredaktören. Angavs då detta på bokslaget?

Mattias Boström. Foto: Privat / Lind & Co

Nej. Där angavs namnet på den författare som inte författat hela sin bok – alltså del-författaren. Trots att författaren inte skrivit hela boken så får författaren svara för hela boken med sitt namn. Det har jag undrat över ibland, om det vara så? Borde inte en redaktör som lagt en stor näsa i manuset anges med namn, hen också?

Det tycker jag. Det borde, som tillägg, i sådana fall stå, anges författare men också. Typ,  Redaktör: Näsvisa Svante. Eller som i fallet Rutbäck Eriksson/Boström så bör bägge, författaren-författaren och författaren-redaktören, anges som bokens författare och svara för boken. Kan det vara ett tredbrott vid ser nu, med serien om ”Katarina eminenta detektivbyrå”? Framöver kommer förlagen att namnge såväl eventuellt  redaktörer som medförfattare på sina böckers namn på sina böcker?

Summeringen

av detta blir att jag tror att bäggedera – snabbskrivning av främst ljudböcker och namngivet delskrivande av böcker kommer att bli allt vanligare. Bra eller dåligt? Det har jag ingen åsikt om, inte generellt. Som alltid: Bra är bra, oavsett hur det tillkommit.

Bengt Eriksson