Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Vilka är vi, egentligen?

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Klas Ekman är också, beroende på hur man räknar och hur noga man är, en av 2020 års debutanter inom deckare och annan krimi.

Han har tidigare skrivit flera artistbiografier men ”De kapabla” är hans första skönlitterära roman: en thriller med något prefix, vad det nu ska vara. Kanske samtids- och/eller livsthriller?

Eller vardagsthriller, hur konstigt det än verkar när man läser romanen. Men händelserna i ”De kapabla” utspelar sig ju i vardagen. För och hos romanens personer, för och hos var en och oss som läser.

Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” jag och du skulle visa oss vara om detta hänt oss, om något liknande faktiskt händer oss.

Jag drar mig för att referera något som helst ur romanen. Klas Ekman berättar en historia där varje händelse är både viktig för historien och förändrar den. Det går inte att avslöja ett dugg, nästan.

Men något lite, ändå. Jag håller mig till det som förlaget avslöjat i omslagstexten och pressutskicket.

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har nu ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans,

Johan anar ingenting men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen.

Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv i grunden. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Deras arbeten och äktenskap, barnen. Deras vardag och hela livet. Deras mående.

Livet – liven – faller som dominobrickor, en efter en. Utan att de verkar kunna förhindra och stoppa det.

Otäckt, ja, det är otäckt. I alla fall får jag hela tiden känslan, om det var jag. Vad hade jag gjort, om det varit jag? Hur hade jag handlat? Går det att veta, i förväg? Hur man reagerar i en plötslig situation.

Klas Ekman berättar så att det som händer händer när det händer, om du förstår. Han berättar med en sådan närhet att det känns som att varje bricka faller just när den faller. Som om det förra fallet leder fram till nästa – och så faller ännu en bricka.

Blev det klarare?

Han berättar i livstempo, i naturlig tid. Skrev han i naturlig tid? Just när något mer och annat skulle hända, när ännu en av livets dominobrickor skulle falla, just då kom han på vad som skulle hända i Johans och Annas liv – och skrev det.

Det får ”De kapabla” att bli en mycket spännande thriller. Oroande och alldeles för trovärdig. Romanens personer visar sig ha många fler sidor, nyanser och skikt inom sig än vad som någonsin synts på ytan. Fler än de själva kunde ana.

Hur många – okända – sidor, nyanser och skikt har du? Har jag? Vilka är vi, egentligen?

Bengt Eriksson

Skrämmande noveller

Lina Arvidsson

Aldrig ensam

(Konsai)  

Lina Arvidsson (den andra, eller hur hon ska benämnas) har skrivit tre noveller på temat att ingen människa lever ensam eller om oro, rädsla och skräck. Det är en likaså skrämmande novellsamling.

Nyss recenserade jag väl en bok av Lina Arvidsson? Ja, fast det här är en annan Lina Arvidsson. Lite svårt att skilja dem åt när denna har skrivit en novell om samma ämne som i romanen av den förra: en man som slår.

”Aldrig ensam” är en till sidantalet tunn samling med tre till känslorna välfyllda noveller.

Om jag fått bestämma hade titeln blivit ”Oro”, ”Rädsla” eller ”Skräck”. Men nuvarande titel stämmer också, att vi alltid lever och känner i förhållande till andra människor. 

Vad rädsla och skräck beror på i första novellen har framgått, i den andra handlar det om graviditet och i den tredje växer oro till rädsla som blir skräck på grund av arbetslöshet och vad den gör med ett äktenskap. 

Huvudpersoner: en kvinna, en annan kvinna och en man.

Lina Arvidsson använder språket som en skulptris. Hon knådar det, kommaterar och punkterar där det behövs, för att förmedla skräcken.

Det blir skrämmande noveller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Nära till hjärtat i blandning av passion och kärlek, rys, skräck, övernaturligt och deckare, julstämning och julgodis

Amanda Hellberg

Jul i krinolin

(Lovereads)

”Jul i krinolin” är en roman för känslosamma, ja, känsliga läsare. Amanda Hellberg skriver nära till hjärtat. Tidigare har hon gett ut ett antal romaner på gränsen mellan rys och mys, en blandning av skräck, övernaturligt och krimi. Nu debuterar hon dessutom i genren ”historisk romance”.

Romantiskt men ändå inte feelgood, väl? Inte rätt igenom romanen. Visst finns det somliga romansidor där karamellkokerskan Lovisa Lind och baron Valdemar von Drever – och därmed läsaren – mår bra. Fast Hellberg har samtidigt tagit med sig allt jag nämnde ovan (rys, skräck, övernaturligt, en aning av deckare) in i sin romance, bland julstämning och julgodis, passion och kärlek.

Det är december 1870 i Ulltuna, en mindre stad någonstans mellan Vänern och Vättern. Där bor karamellskokerskan i ett litet, murrigt rum när hon inte arbetar i fru Rasks gottbod. Baronen har sin bostad, Mollbergs herrgård, en kort tågresa därifrån. Först krockar de på gatan och sen möts de ännu en gång, när Lovisa springer efter Valdemar för att lämna ett  kvarglömt chokladpaket.

Och det händer något, hos bägge. ”En kort skälvande stund” håller de kvar varandras händer. Något ”fladdrar till” inom henne. En doft av ”solsken och vanilj” dröjer kvar på hans hand. Lovisa och Valdemar har varsin skrämmande historia. Hon tänker fly sin genom att emigrera till Amerika. Han kan aldrig, vågar inte efter sin hustrus död, förälska sig i en ny kvinna.

Mycket av handlingen utspelar sig på herrgården där Valdemar ordnar med vinterbal. Fru Rask kommer dit med sina biträden, inklusive Lovisa, för att tillaga och servera julgodiset. Herrgården är som ett stort spöklikt slott. Helt plötsligt kan det börja spöka. (Ånej, jag tänker inte avslöja mer.)

Amanda Hellberg har en nästan övernaturlig förmåga att förmedla känslor och stämningar. När det spökar på slottet, då börjar spökeriet mitt i en mening. Likadant med den plötsliga passionen. Hellberg kan skriva blott ett par ord och åtrån känns. Från hennes tangentfingrar verkar det gå en tråd till åtminstone den här läsarens hjärta, det slår extra slag och golvet gungar.  

Berättelsens tempo, något ska ju en recensent anmärka på, svajar lite upp och ner. Några gånger hackar det i språket. Ovanligt när det gäller Hellberg, men jag antar att det kan bero på att hon nu skriver in sig i en ny genre. ”Jul i krinolin” är en saga – eller mänsklig fabel om kärlek och dess motsats, ont och gott, fattig- och rikedom – med stark beröringskraft.

Amanda Hellberg får gärna fortsätta att skriva historisk romance (fast helst kombinera med någon skräckroman och deckare).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Som ett musikstycke i ord

Maj-Britt Niklasson

Tonspel

(Ekström & Garay)

Maj-Britt Niklasson är musiker och konstnär. Nog minns du att hon spelade fiol i Landslaget? Hon är också en högst personlig konstnär med eget motivval i sina målningar. Ett exempel på en målning syns på omslaget till den här kortromanen. Men googla, det rekommenderas, och se fler av hennes målningar på nätet!

Härmed debuterar Maj-Britt Niklasson som skönlitterär författare. Det kan man inte tro. Hon är en av dessa debutanter som redan vid debuten faktiskt är författare. Fint handhavande med ord och formuleringar. Och ett ämne, som i likhet med målningarnas motiv, är hennes eget och lika personligt som när hon målar.

Ska Paulina läsas som hennes alter ego? Eller heter alter egot Filippa? Eller Ragnhild?

Paulina spelar violin, se och hör! När ”Tonspel” börjar är Paulina på väg med fiollådan till sin första repetition med Madam Iris orkester. En smått eller mer än lite märklig klassisk ensemble. Paulinas första möte med orkestern fick mig att tänka på Alice som trillar ner i hålet till Underlandet.

Är det där som berättelsens 144 sidor utspelar sig, i det undermedvetna? Inuti Paulina? I och genom Paulinas – eller om hon heter Filippa eller om hon heter Ragnhild – splittrade personlighet. Tre personer i en. Hon försöker hålla ihop sig. Få kontroll över sina olika jag. För detta handlar väl berättelsen om: hennes sammanbrott?

Alla tre förekommer i denna Madam Iris orkester. Hur ska Paulina beskrivas? Plikttrogen. Duktig, kanske. Lysande violinist. Medan Filippa är sprallig. Och Ragnhild mer ordentlig men ändå nog kanske mest ”galen”.

Det är en galen berättelse. Liksom i Alices underland händer det mest oväntade, plötsligt, än hit än dit; Filippa drar först Paulina med sig, sen drar Ragnhild med sig Paulina. Så försvinner Filippa. Sen försvinner Ragnhild. Och så återkommer Filippa.  

Kan den verkliga Paulina Filippa Ragnhild please visa sig! Eller förena sig. I vem visar sig den verkliga Maj-Britt?  

Inte skräck men det finns, om läsaren som den här läsaren själv går på darriga ben genom livet, något skrämmande, svårhanterligt, svårgreppbart rätt igenom ”Tonspel”. Förresten kan väl titeln syfta på just detta: att träffa rätt toner i livet? Spela livets toner både så väl och så personligt man bara förmår.

Fin. Det är ordet jag skulle vilja använda. ”Tonspel” av Maj-Britt Niklasson är en med stora känslor finstämd kortroman. Som ett musikstycke i ord.

Bengt Eriksson

Klicka HÄR och se några av Maj-Britt Niklassons målningar

Nästan som en människa

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av den nya deckarduon Karlin & Schwarz är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens.

Framme på sidan 381 ställs en fråga som kan vara  romanens nyckelmening: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?”

Karlin & Schwarz – med förnamnen Lena och Åsa – må vara ny som deckarduo men de har var för sig stor  erfarenhet av författande. Detta framgår också tydligt av hur de byggt upp sin första gemensamma thriller ”Dockfabriken”.

Med varvade kapitel berättar deckarduon utifrån varje person, var och hens upplevelser, tankar och känslor.

De är Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega (och konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och slutligen Baynes, vars roll ni själva får upptäcka.

Det fungerar så effektivt att jag både häpnar och oroas.

Personerna upplever och betraktar händelserna från olika håll, med varsina ögon. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en – viktig är ett underord – diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Just det är nämligen vad robotforskaren Heinrich Becker ägnar sig åt på Tekniska högskolan i Stockholm. Hans nyaste uppfinning, AI-roboten Adam, blir stulen från labbet på KTH.

Vad som händer efter detta – och har hänt innan – är lika oväntat som häpnadsväckande. Och inte minst: skrämmande.

I ett efterord tar Karlin & Schwarz upp risker – och fördelar – med artificiell intelligens.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Dovt, mystiskt, skrämmande

Magnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)

Magnus Dahlström är en författare som jag följt under ganska så många år och jag har nu också läst hans senaste bok ”Förhör”. Den är förstås, som hans övriga böcker, mycket läsvärd och kan verkligen rekommenderas. Men det visste du väl redan, min okände läsare? Att jag ger den fem stars av fem i betyg kan inte överraska någon som tidigare läst Dahlström.

Vi läser i ”Förhör” om en kvinnlig civilanställd utredare utan namn som arbetar på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Hennes introduktion till arbetet är uppenbarligen obefintlig. Men i det kala anonyma tjänsterummet möter hon personer som på olika sätt förväntar sig hennes biträde i polisiära ärenden.

Magnus DFahlström forhorTvå okända äldre människor passerade henne i korridoren, de gick mot hissen och utgången. En man och en kvinna. En uniformerad kollega eskorterade dem. De samtalade med låga, försiktiga röster och kollegan pekade på något, med ett familjärt leende. Ingen av dem såg henne.                                                                                                     (Ur ”Förhör”.)

I ett annat rum i korridoren sitter hennes chef, tillsynes ständigt upptagen i viktiga telefonsamtal. Där sitter också hennes kollega Barbro Babanovic, den enda av hennes kollegor med namn, i sin polisuniform och med pistol, batong och handfängsel skramlande från höften. Vad hon gör förefaller oklart.

Liksom de andra personer som utredaren där hon sitter bakom sin stängda dörr ibland kan höra röra sig i korridoren. Hela sammanhanget verkar Kafkalikt.

Utredaren möter alltså personer som på ett eller annat sätt behöver antingen hennes hjälp eller har hamnat i klammeri med rättvisan. Dock möter hon inte, såvitt jag förstår Josef K.

Men väl till exempel mannen som hävdar han tagit livet av en kvinna som kan vara han fru men som fortfarande visar sig leva, den pojke som möjligen allvarligt skadat en annan pojke som deltagit i samma demonstration, de pojkar som påstås ha gjort ett inbrott i en kiosk men där saken kan vara av helt annan karaktär.

Alla förhör eller samtal – sammantaget ett tiotal – är märkliga och surrealistiska. De blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Det är oklart vad som sker såväl före, under som efter förhören. Alla talar förbi varandra.

Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Stämningen blir dov, mystisk, skrämmande. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej.

Och de ansiktslösa anonyma kollegorna fortsätter gå i den anonyma korridoren. Och Barbara Babanovic fortsätter titta på utredaren och fråga hur hon mår. Men skymtar inte Josef K trots allt där i korridoren? Tror nästan det.

Sa jag förresten att jag gav boken fem stars av fem? Javisst gjorde jag. Men efter att ha läst ”Förhör” kan man inte vara helt säker på något. Längre.

Kenneth Olausson,
gästrecensent, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.