Måbradeckare och annat mysigt och kriminellt

Fick en beställning på en krönika i detta ämne, så Deckarloggs red. skrev en sådan.

Kunde ha blivit en betydligt längre krönika, såååå mycket att skriva om och fundera på, men tidningarnas utrymme bestämde formatet.

***

Mysdeckare, mjukkokt, cozy crime, trivseldeckare (som det heter på finlandssvenska), hyggekrimi (som man säger i Danmark) och kosekrim (i Norge). Även comic crime (skrattdeckare?) hör hit och nu förekommer till och med benämningen feelgood-deckare.

Måbradeckare, alltså. Borde inte allt detta vara omöjligt? Hur skulle mord, om än så fiktiva, kunna vara mysiga och trivsamma? Går det att skratta åt mord? Kan mord få läsaren att må bra? Å andra sidan är ju feelgood i sig en märklig beskrivning av litteratur.

Om feelgood tyds ordagrant, inget ont händer i denna roman, allt är glatt och fridfullt, skulle romanen vara omöjlig att både läsa och skriva. Något måste skava, göra ont och smärta till, för att romanen ska bli läsvärd. Att det ordnar upp sig på slutet – en annan sak.

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Det sker också i kriminalromaner. Mordgåtan blir löst. Mördaren åker dit. På sista sidan infinner sig åter frid och fröjd. Dessutom är många feelgood-romaner snarare av typen ”feel life”. De skildrar såväl det lilla som det stora i livet, det sköna som det mer smärtsamma.

Precis så skriver mina feelgood-favoriter Anna Fredriksson i trilogin om ”Pensionat Pomona” på Österlen och Frida Skybäck, som i ”Bokskåpets hemlighet” låter gamla brev berätta om andra världskriget och judars flykt över Öresund.  

Vad som hänt i Sverige, blott en gissning, är att feelgood smittat av sig på deckarna så att allt fler författare, främst kvinnor, börjat skriva mjukdeckare. Extra inspiration hämtas ur kriminalhistorien, från brittiska deckardrottningen Agatha Christie (som skrev mjukt och mysigt men inte feelgood) och svenska Maria Lang (mjukt men högst realistiskt).

På senare år har det skrivits svenska mjukdeckare av olika former, ibland flera på samma gång. Det förvånar mig. Inte så längesen som jag längtade efter att den kollektiva polisromanen skulle få konkurrens av privatsnokar och noir också i Sverige. Men inte trodde jag att noir sen skulle följas av feelgood-deckare…

Inget deckarförfattande är svårare än att skriva mjukt och trivsamt. Mord kan inte skämtas och skrattas bort. Det duger inte att skriva cozy – för att plötsligt mörda någon – och sen ha det trivsamt igen. Mord är på allvar. Deckare måste skrivas på allvar.

Några svenska deckarförfattare, fortfarande främst kvinnor, har lyckats bra eller bättre.

Till de pånyttfödda mjukkokta deckarnas pionjärer hör Marianne Cedervall, som efter ett par serier om både moderna häxor och pensionärer på Gotland börjat skriva om prästen Samuel i Dalarna, och Kristina Appelqvist, som skrivit ett par snarlika deckarserier om högskolan i Skövde (och nu också inlett en ny, tredje mjukdeckarserie).

Även Annette Haalands mjukdeckare om ”pastor Viveka” i stockholmsförorten Enskede och duon Christina OlséniMicke Hs/Micke Hansens om den ilskna pensionären i Lund – Ester Karlsson med K – har jag blivit förtjust i.

Fast bäst hittills är Kristina Agnér och Kerstin Bergman, som bägge återupptagit Maria Lang-traditionen. Deras huvudpersoner – Alva i Smålands mörker respektive Iris på Ekerö och i Dalsland – är döttrar till Puck Bure.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Inte Lang, inte Christie, inte heller feelgood utan mjukkokt på hennes eget sätt

Kristina Appelqvist

Klänning för korta kvinnor

(Piratförlaget)

Kristina Appelqvist var föregångare och pionjär för den nygamla eller återerövrade mjukkokta detektivromanen i Sverige.

Hon har tidigare skrivit två deckarserier som bägge utspelar sig på och kring högskolan i Skövde och är så parallella att mitt huvud ibland har förväxlat dem. (Vilken bok hör till vilken serie? Kanske var det likadant också för författaren? I en titel skrev hon nämligen ihop serierna.)

Kristina Appelqvist inleder nu en ny, tredje deckarserie – fortfarande mjukkokt men med nya personer i nya miljöer.

”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två till och med. Författaren växte själv upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina varje under sommarlov i barndomen, prästgården blev hennes andra hem.

Fast själva återvändandet hamnar aldrig i centrum av intrigen och berättandet utan bara finns där. Nästan som ett påpekande, ja, ett ironiskt skämt med återvändartrenden. Jojo, vet att jag skrivit en återvändardeckare men det bryr jag mig inte om och du = läsaren märker det knappt.

Mjöbäck med omgivningar är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i den ärvda prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar sedelbuntarna. Det är en, det är två, det är tre… miljoner.

Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken (i hemlighet) av Nina och Robert, som är Nina förtrogne på myndigheten och en personlighet, på flera sätt.

Chefsdraken är vidlyftig med bjudpengar och vindrickande. Det börjar brinna på myndigheten. Plus att Appelqvist smyger in både en kriminell begagnad bokhandlare (i Stockholm) och mutor i kommunpolitiken (Västergötland).

Just smyger – eller för in. Allt passar så väl ihop. Ett vällagt pussel. Och personerna är högst trovärdiga, en sån där Drake – eller flera – har jag ju stött på, om än inte på statliga myndigheter. I alla fall går jag på att personerna kunde vara människor ur verkligheten.

Det händer mycket, både litet och lite större. Blir inte riktigt klok på om Kristina Appelqvist i förväg har planerat allt så noga i detalj eller om hon kan ha tänkt och skrivit spontant.

Kanske inte menat ironiskt, som ett skämt, men i slutet samlar hon också alla – eller de flesta i romanen – på prästgården i Mjöbäck. Alltså sådär som deckarförfattare brukar göra när de inte riktigt fått ihop en lösning på intrigen – då blir det stor och mycket action i slutet.

Fast Appelqvist tar inte till action. Hon gör samma men mjukt, faktiskt lite mysigt. Nog måste det vara med ett leende som hon skrivit så här? Det är lika bra gjort som underhållande.

Kristina Appelqvist har aldrig skrivit och berättat bättre än i ”Klänning för korta kvinnor”. Märklig titel förresten, ska nog inte avslöja mer om den, för titeln ingår liksom i handlingen. Fast jag kan väl kanske ändå avslöja att titeln syftar på moster Lillys stora intresse för film. Det får vara nog så.  

Jag uppskattar också att Appelqvist när hon nu startat en ny serie varken skriver som Maria Lang eller Agatha Christie på nytt och inte heller feelgood. Det är mjukt, lagom spännande och lite mysigt men inte så rysligt. Varken Lang, Christie eller feelgood.

Utan nånting där emellan, något personligt där emellan, hennes egen mjukkokta och samtidigt realistiska deckargenre. Jag hoppas att Kristina Appelqvist nu sitter och skriver på tvåan i serien – eller hon kanske redan har lämna in manuset…

Bengt Eriksson

I Agatha Christies fotspår

Kristina Appelqvist
En giftig skandal
(Piratförlaget)

Eftersom hon liknats vid Agatha Christie har Kristina Appelqvist i sin nya deckare roat sig och läsarna med att skriva in förebilden. ”En giftig skandal” är en pusseldeckare i Christie-stil.

Pusselintrigen utspelar sig dessutom i Agatha Christies fotspår, närmare bestämt i Christies brevväxling med en svensk väninna och i några av hennes deckare.

Kristina Appelqvist en-giftig-skandalMiljön är förstås Västgöta universitet i Skövde, dit rektorn Emma Lundgren återkommit efter hemskheterna i förra deckaren.

Där finns också Helena Waller, litteraturforskaren och nu ansvarig för universitetets deckarfestival om Agatha Christie. På Skövde Nyheter har journalisten Frida Åberg blivit chef för tidningens nya kultursatsning.

Som det ska alltså, upplagt för mord.

Det första inträffar – efter att ha offentliggjorts i förväg på samma sätt som i Christie-deckaren ”Ett mord annonseras” – under festivalens invigningsmiddag. Innan dess har det hittats okända, ja, sensationella brev som Agatha Christie ska ha skrivit.

Fyndigt, pussligt och lagom spännande – eller klurigt – samtidigt som Appelqvist tecknar vidare på porträtten av Emma, Helena, Frida med flera.

”En giftig skandal” är hennes bästa deckare, hinner jag tänka innan Helena, även amatördetektiv, reser till England för att forska vidare i Christies brev och fotspår.

Då och där upphör tyvärr spänningen att sjuda. För ett tag, den kokar upp igen när det är dags för upplösning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har nu tagit sig samman och satt ihop listan, alltså vår lista, med 2018 års bästa krimi, deckare, spänningsromaner med mera kriminellt på svenska, både svensk krimi och översatt.

deckarlogg-2Femton författare/titlar av respektive sort. Undrar ni varför vissa titlar som inte fått så strålande recensioner på Deckarlogg ändå kommit med så beror det på att vi är två och inte alltid har samma smak.

Vi börjar med svensk krimi från år 2018 och fem författare/titlar i taget.

***

AhlstedtMats Ahlstedt
Fruktans hus
(Bokfabriken)

Varför mördades det gamla paret i huset vid sjön Mjörn? Varför gömmer sig en tonårsflicka på vinden i huset? Och hittas död? Det unga paret Mikael och Maja har just köpt huset som stått tomt sedan morden, en investering i framtiden. Men deras glädje och förväntan förbyts i något helt annat när de dras in i en härva av illegala potensmedel, rymningar från ett HVB-hem för flickor i närheten, tystnader och undanflykter. Historien kryper nära dem själva. Den polis, som då utredde dödsfallen,  är Majas pappa, en snut med dåligt rykte. Lager på lager i en tajt, vardagsverklig historia.

denfjardepakten-inb-195x300Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren återkommit i tjänst till höstterminen. Ett larm sent på natten: en ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet. Hur kom han dit? Var finns brandkåren och ambulansen? Vem är han? Polisen avskriver det som självmord, trots protester. När Skövdes mediehjältinna Frida Åberg ställer allt mer närgångna frågor börjar folk begå misstag. Egoism, girighet och korruption finns överallt.

Anna BågstamAnna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Pappersbokdebutanten Anna Bågstam presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen, som möter starkt motstånd från kollegerna som inte gillar att en civilist tar plats. I den lilla byn Lerviken hittas Laura Andersson mördad och hennes make är försvunnen. I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser, flera personer kulle kunna vara mördaren. Så vem gjorde det? Inga spoilers!

pojken_skyddsomsl_n.inddKarin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Feelgood och cozy förenas med noir. ”Pojken” är en finlandssvensk småstadsdeckare på livstemat: det är svårt att leva. Varje person har sin möda. Den egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan boken börjar. De kvarlevande (maken, dotter och son) handskas med hennes död på var sitt dåliga sätt. Vinter med snöstorm. Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i förra deckaren. Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer. Ändå: nästan olidligt spännande på varje sida.

Frimansson De sista rummenInger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Har ytan, livet och själva genren någonsin rämnat mer än i Frimanssons psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget syns numret 314, där sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där finns huvudpersonen, som glömt sitt namn men får det nya namnet Viol. Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? En berättelse på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare rädsla som i dödsrädsla. Som en skildring av människans skräck för döden. Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan liv och död. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård.

Deckarloggs redaktion

Nyanserat pussel i Skövde

Nej, varför skulle Deckarloggs redaktörer/recensenter tycka lika?

Följande deckare har tidigare recenserats på Deckarlogg. Men här kommer ännu en recension – med, tror jag, motsatt åsikt.

***

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i de välbekanta omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har just blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren har precis återkommit i tjänst lagom till höstterminsstarten.

Så ett larm sent på natten. En ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet.

denfjardepakten-inb-195x300Varför kommer inte brandkår och ambulans? Vem är han? En politisk aktivist? En banderoll på byggnaden pekar i den riktningen.

Ett fasansfullt felsteg och den unge studenten störtar till sin död medan Emma Waller och Emma Lundgren hjälplösa ser på.

Frågorna hopas och situationen blir inte bättre av att det är något obehagligt på gång i tjänsterum och korridorer. Docenter och professorer tycks bilda en kompakt mur med ett enda syfte. Att få bort Emma Lundgren från rektorsstolen.

Polisen avskriver den unge mannens död som självmord, trots flickvännens och föräldrarnas protester och tvivlet på att polisens slutsats är riktig, har väckts. Skövdes mediehjältinna Frida Åberg börjar ställa allt närgångnare frågor och misstag börjar begås…

I Kristina Appelqvists romaner ställs vardagen bredvid, inte mot, universitetet som är en värld i världen och som självklart också rymmer de vanliga mänskliga baksidorna – egoismen, girigheten och korruptionen – och som därför är ett tacksamt objekt för skildringar av ond bråd död.

Hon hanterar sin sfär kärleksfullt och med lätt och alltmer nyanserad hand.

Den som söker grafiska skildringar av livet på samhällets botten får leta någon annanstans. Hennes böcker hör snarare till Agatha Christie-traditionen med pusslet som metod. För älskare av den genren är ”Den fjärde pakten” absolut att rekommendera.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

Den föregående recensionen av ”Den fjärde pakten” kan läsas HÄR.

Akademiska intriger i Skövde

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

Genren ”cozy crime” (ibland även benämnt mjukkokt, mys- eller feelgooddeckare) består, som synes, av två delar: cozy + crime.

Motsägelsefullt, som jag nog påpekat tidigare. Och svårt. Men om och när en deckarförfattare lyckas förena de två kan resultatet bli riktigt bra: nära miljö- och personskildringar i kombination med spänning, kanske en aning otäckt till och med.

Kristina Appelqvist har jag förut utnämnt till Sveriges främsta i den här genren. Och just därför sörjer jag lite extra när hon inte får till det riktigt den här gången, i den fjärde romanen om Helena Waller, litteraturforskare, talskrivare och nu också vicerektor på Västgöta universitet i Skövde.

denfjardepakten-inb-195x300Med genrens förnamn – alltså cozy – går det utmärkt.

Särskilt bra lyckas Appelqvist med att beskriva och skildra de återkommande personerna: just Helena Waller, som numera är dels- och nästan sambo på allvar med kompositören Mikael, Emma Lundgren, som återkommer till rektorstjänsten efter sin mammaledighet, Frida Åberg, ung och ettrig journalist på Skövde Nyheter, Marie Carlsson, kriminalkommissarie fast hon är inte med så mycket i den nya romanen, samt Eva Norén, väninna till Helena och gift med prästen Sverker.

Egentligen skulle jag nämna alla vid enbart förnamn, för så nära läsaren kommer personerna. Man lär känna dem, mer och mer, kommer dem allt närmre. Det är cozy, som sagt.

”Den fjärde pakten” börjar med att en student ramlar ner från universitetets klocktorn. Olycka, självmord eller mord? Och sen fortsätter berättelsen med… Nej, den fortsätter nog inte. Inledningen får ingen fortsättning på så många sidor att det är lätt att glömma hur romanen började.

Istället berättas en annan historia – som ska visa sig hänga ihop med den nämnda men det dröjer, som sagt – om intriger på universitetet. Intriger som jag tidigare nog skulle ha trott är överdrivna men med den lilla insyn jag på senare tid fått i den akademiska världen så undrar jag om inte Kristina Appelqvists skildring av vad som händer på fiktiva Västgöta universitet mycket väl hade kunnat hända också på ett verkligt universitet.

Det handlar om ett stort forskningsanslag i arkeologi. Vilket får personer på och kring universitetet att flockas kring penningkistan. Intrigerna leder bland annat till att universitetets rektor avsätts och byts. Visst åkej, rätt intressant och lite underhållande men kriminalspännande?

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817Spänningen kommer igen – efter rätt många sidor – när universitetets chefsgrupp gör ett lyxigt studiebesök hos den rika donatorn på Franska rivieran. Där sker, nog, ett mord. Och efter ytterligare ett antal sidor så knyts upplösningen ihop med inledningen.

Men det dröjer för länge, berättelsen – eller berättelserna – hänger för dåligt ihop, hakar inte riktigt i varann och jag hinner tröttna. Trist och synd.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Min största behållning av ”Den fjärde pakten” är att Kristina Appelqvist låtit rektorn Emma Lundgren återkomma, inte bara efter mammaledigheten utan från Appelqvists förra deckarserie om samma Västgöta universitet i Skövde. Där var Emma huvudperson. Nu stiger hon ut ur den förra serien och in i den här nya…

Sånt uppskattar jag mycket – så mycket att jag fick lov att höra med Kristina Appelqvist om det ska vara så här nu i fortsättningen, nämligen att Helena (Waller) och Emma (Lundgren) blir en kvinnlig amatördeckarduo. Ja, kanske att hennes make, kriminalkommissarien Filip Alexandersson, också ska återkomma som polis…

Följande samtal utspann sig mellan mig och Kristina Appelqvist:

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Hej! Tanken är att hon endast finns med i denna bok om Helena, att det var en engångsföreteelse att låta dem mötas. Och jag har inga konkreta planer på att plocka in Emma och Filip igen, men osvuret är bäst! Man vet ju inte vilka idéer som kan dyka upp framöver. Men min tanke är som sagt att detta ska ses som att Emma gör ett gästspel i serien om Helena.

Erikssons kultur @erikssonskultur
Tack! Då vet jag. (Fast lite synd att inte Helena och Emma kan bli ett dubbeldeckarpar tycker jag allt.)

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Jaså? Ja vem vet? Jag är påverkbar så du får försöka övertyga mig! Jag var nog själv lite osäker på hur det skulle fungera men om läsarna tycker att det fungerar bra så kan jag kanske tänka om…

Erikssons kultur @erikssonskultur
Då hoppas jag att fler läsare håller med mig…

PS gör det, ni som läst Kristina Appelqvists mjukdeckare, kanske både den föregående och den nya serien! Vill ni att Emma Lundgren och Helena Waller – tillsammans – skan lösa framtida deckargåtor?

Äh, det var förstås en retorisk fråga. Klart vi gör, både ni och jag! Hjälp mig nu att påverka Kristina Appelqvist så att huvudpersonen i nästa titel av Västgöta universitetsserien blir huvudpersoner. Det vill säga två stycken: b å d e Helena och Emma.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

2016 års bästa svenska mysrys, mjukkokt, cozy och feelgod

Eftersom romaner i genren feelgood blivit allt mer populära så är det ju inte konstigt att fler och fler nya författare också försöker sig på att skriva mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och allt vad det kan kallas.

Ojojoj, ja. För svårare undergenre inom kriminallitteraturen går knappt att hitta. Det gäller att balansera såååå exakt mellan mys och rys, mjukt och hårt, snällt och tufft.

Därför att det hårda, tuffa ryset måste också komma med. Det får varken bli för lite av det ena eller det andra.

Ett eller oftast flera mord är ju varken något mjukt eller mysigt. Och det måste framgå – även eller snarare inte minst i en deckare som vill vara mysrys, mjukkokt, cozy crime eller feelgood.

Det finns fler svenska deckarförfattare som försöker balansera det mjuka mot det kriminella (dem hoppas jag återkomma till) men tre namn har – av olika anledningar – placerat sig bland mina favoriter eller åtminstone ”favoriter”: Annette Haaland, Marianne Cedervall och Kristina Appelqvist.

pastor-vivekaHaaland, som under 2016 dubbeldebuterade med ”Pastor Viveka och tanterna” och ”Pastor Viveka och hundraårsjubileet” (bägge Albert Bonniers förlag).

Att jag läste hennes mysrysare – genast de kom – berodde på miljön: Enskede söder om Söder i Stockholm. För den miljön känner jag väl till. Där låg min (och Anna Odells) högstadieskola, dit gick jag på morgon varje måndag till lördag.

haaland-2Med miljön lyckas Haaland riktigt bra. Hon beskriver den varmt och vänligt, dessutom så gott som autentiskt. Och pastor Viveka är trevlig, ja, nästan övertrevlig (och mänsklig). Däremot lyckas Haaland sämre med det kriminella – det blir närapå vänligt det också.

Och det duger inte i en deckare: för mycket mys – för lite rys.

Marianne Cedervall inledde med en serie deckare eller (nästan)deckare, beroende på hur var och en definierar deckare, där affirmation stod i centrum. Det vill säga den ena av de bägge kvinnliga huvudpersonerna kunde koncentrera sig och tänka på något – och så inträffade just det!

Mystiskt? Märkligt? Fånigt? Det må somliga tycka. Jag tyckte det var fyndigt.

Nu har Cedervall övergått till att skriva en serie mys- och rysdeckare som ska vara just deckare fast mysiga. Liknande miljöer som den första serien: Gotland.

Det gick så där, till att börja med. Tyckte jag. Också för mycket mys på bekostnad av det kriminella och när väntetiden på deckarinslagen dessutom var lång – föööör lång – då blev det långtråkigt.

Inte ens en mysdeckare får ju bli tråkig.

cedervall-2Fast i seriens andra titel, ”Låt det som varit vila” (Lind & Co), utgiven 2016, har Cedervall lyckats bättre. Nu hänger feelgood ihop med deckare, cozy med crime, mys med… nja, inte rys direkt men med det kriminella.

Väntetiden har kortats. Pensionären Anki (Karlsson), den kvinnliga huvudpersonen, får nästan – i alla fall ligger det i luften, nu får det ske snart – ihop det med den manliga.

Kom igen! Med viss förhoppning inväntar jag nu nästa feelgood-deckare av Marianne Cedervall.

Så till sist men absolut inte minst: Kristina Appelqvist, som härmed utnämns till fjolårets bästa svenska deckarförfattare i genren mysrys, mjukkokt, cozy crime, feelgood-deckare och så vidare.

Även Appelqvist har en föregående serie bakom sig, en snarlik feelgood-deckarserie i samma miljö: universitetsstaden Skövde (med omnejd). Jaja, om ni hävdar att högskolan i Skövde är väl inget universitet så är det som det är med det: skönlitteratur och fiktion.

Maria Lang, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och kanske till och med Helena Poloni/Ingegerd Stadener har lagt grundstenarna till såväl hennes första pusselmysiga deckarserie som den nya om och med litteraturforskaren och talskrivaren Helena (Waller) som huvudperson.

AppelqvistJag uppskattade hennes första pusselmysiga deckarserie men till den andra och nya serien, där ”Smultron, bröllop och döden” (Piratförlaget) är tredje titeln, har jag varit lite mer avogt inställd. Tills nu…

Bättre balans mellan det kriminella och det som ska kännas bra: litteratur (viktigt för Appelqvists deckarserie, här spinner tråden kring Shakespeare och en amatöruppsättning av ”Romeo och Julia”), kärlekar (gånger flera alltså), miljöerna (svenska med utflykt utomlands) och så – mord.

Mer driv i berättelsen också – riktningen är hela tiden framåt…

Så jag konstaterar: med ”Smultron, bröllop och döden” (be)visar Kristina Appelqvist att Deckarlogg 2hon – för närvarande – är Sveriges mysdeckardrottning.

Bengt Eriksson