Vem var Mikael, egentligen?

Stina Flodén
Nu dör vi
Camilla Stensjö-serien
(Bokfabriken)

Det var någonting med inledningen på Stina Flodéns debutdeckare ”Nu dör vi” som fick mig reagera och undra lite, det var något som skavde. Nej, jag kan inte precisera så jag borde kanske inte ens nämna det. Men det fick mig att lägga ifrån mig boken, göra ett uppehåll, undra. Något var det som hakade upp sig när jag läste, inte riktigt stämde…

Plötsligt förändrades stämingen – från familjeidyll med pappa, mamma, två barn vid middagsbordet till ljudet av ett skott, flera skott, som sköt sönder fönstret och sköt ihjäl Mikael, medan Camilla, hustrun och mamman samt barnen, storebror Anton och lillasyster Hedda, gömmer i badrummet.

Gick stämningsbytet för fort? Kanske. Fattades något i skildringen av stämningarna, bägge två? Ja, kanske. Och även när poliserna strax efter kommer till platsen, alltså den villa där familjen Stensjö bor, då skaver det också. Jag la boken åt sidan, tog en paus, men sen fortsatte jag ju.

Och det var bra det. ”Nu dör vi” bättrade sig strax, försiktigt i början, några sidor i taget. Men  när Camilla kommer igång med att själv försöka ta reda vem hennes man – egentligen – var och varför – varför? – han måste skjutas ihjäl, då flyter det betydligt bättre. Då reagerar jag på motsatt sätt: inte alls dåligt det här.

Jag tror – men vad vet jag – att Flodén hade kunnat putsa på romanens inledning, de första kapitlen borde nog ha byggs ut lite och fördjupats. Andra deckarläsare kanske inte alls bryr sig om det här men jag hade velat ha en mer långsamt uppbyggd och välgrundad inledning.

Nej, nu glömmer jag det. Stina Flodén är alltså ännu en svensk deckardebutant vars debut bör läsas – det tycker bestämt trots det jag skrev – och som man bör hålla koll på i framtiden.

Deckardebuten ”Nu dör vi” placerar sig i den undergenre som kan kallas domestic / family noir eller familjesvärta på svenska. Den är också, delvis, en polisroman men blir samtidigt en amatördetektivroman, då månaderna går och Camilla inte klarar av att invänta polisens obefintliga utredningsresultat utan försöker att själv utreda.

Som jag skrev, vem var Mikael, hennes make, egentligen? Familjepappan som alla – ordagrant alla – älskade. Mikaels och Camillas bägge barn såväl som Mikaels arbetskamrater på Länsförsäkringar i Mariefred och kompisarna i idrottsföreningen.  

Berättelsen innehåller också en inflätad och återkommande bakåtblick på ”en annan” kvinna, vad som hände henne ett antal år tidigare. Jag är rätt säker på att varenda deckarläsare anar hur bakåtblickandet hänger ihop med huvudberättelsen.

Det finns en stark vilja i berättandet. Driv är nog fel ord, ettrighet passar inte heller riktigt. Glöd? Nja, snarare är det som att det bubblar i och under och genom Stina Flodéns formuleringar. När hon kommer igång ordentligt, efter ett antal sidor, då hamnar skrivsättet alt närmare huvudpersonen och det är bra.

Nu vet jag inte igen men jag får en känsla att hela berättelsen – eller de två berättelserna – jag avslöjar nog inte för mycket när jag skriver att de hänger ihop – handlar om rädsla.

Att ”Nu dör vi” är ett sätt att handskas med vardagens oro. Det mörka i det ljusa. Idyllen som snabbt kan bli sin motsats. Att Flodéns debutdeckare har skrivits så – med det syftet. Att den kanske läsas så också – nästan som ett slags terapi.

Hur säkra kan vi vara i – och på – vår vardag? Går det att lita på idyllen, att den inte rämnar? Rent ut sagt: handskas med livet. Det, tror jag, är den egentligen handlingen – kalla det budskap – i ”Nu dör vi”. Å andra sidan, det kanske fungerar omvänt också…?

Fast det var väl tur att jag ändå fortsatte att läsa. För när jag läst klart och stänger igen Stina Flodéns debutdeckare så är det med känslan att det var ju en rätt bra debut, det här.

Bengt Eriksson

Michael Connellys nya: Med underliggande driv och stark framåtriktning

Michael Connelly
Mörkare än midnatt
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)

Hur kan det bli så spännande när det egentligen inte är så spännande?

Michael Connelly har vid det här laget skrivit så många polisromaner och annan krimi att de tidigare titlarna inte listas i ”Mörkare än midnatt”, hans nya ”Ballard och Bosch-deckare”. (Den långa listan med titlar fick väl inte plats.)

”Mörkare än midnatt” är en typiskt michaelconnellysk polisroman om och med Renée Ballard, nattpolis i Hollywood, och den före detta polisen Harry Bosch. Hon som en arvtagare till honom, så kan man beskriva henne (och dem). Rätt lika men yngre och kvinna, en ny polisgeneration.

Snart nyår. Nedräkning mot tolvslaget. Ballard och en annan kvinnlig polis har parkerat under bron i Cahuengapasset. De väntar på att den årliga traditionen ska starta eller smattra: kulregnet. Vid tolv  skjuts det rakt upp i luften (tänk nyårsraketer) med pistolskott.

Snart ska en man ligga död på marken. Skjuten. Han sköts omärkligt, samtidigt med kulregnet. Det blir Ballards och polisromanens ena utredning.

Den andra utredningen gäller de så kallade ”Midnattsmännen”: två män som bryter sig in hos kvinnor och våldtar  dem. Ingen av utredningarna är egentligen Ballards men hon ser ändå till att ta sig an utredningarna, med hjälp av Harry Bosch.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” hör till procedurskolan,  den polisromantradition som följer en polisutredning. Det gör den här romanen, noga och nära i utredningsordning. Ja, i utredningstempo. Så är det nästan, att boken har skrivits i det tempo som det kan ha tagit att göra utredningarna.

Det går alltså inte alltför fort. Det blir inte heller alltför spännande. Och ändå så blir det. Ändå är det just spännande att följa Ballard (och Bosch) när de tar sig framåt i de bägge utredningarna. Men varför? Det beror på Michael Connelly; hans sätt att skriva, hans underliggande sätt att skria.

Connelly har blivit en mycket erfaren polisromanförfattare. Han skriver hela tiden med ett underliggande driv och en stark framåtriktning. Hans berättande pulserar men liksom alltså under ytan, mellan raderna och orden. Där finns hela tiden en pådrivande puls.

”Mörkare än midnatt” är inte hans bästa polisroman men bra är den, mycket bra. Han håller en otroligt hög lägstanivå och den nya romanen placerar sig en bra bit över den nivån, på väg mot toppnivån, så den håller ännu högre klass.

Connelly har ju också bakgrund som journalist och kriminalreporter. Så han kombinerar polisromanen med ett slags reportage, som undersökande journalistik om dagens polisorganisation i Los Angeles och särskilt Hollywood-distriktet. Det står illa till.

Han är starkt kritisk till hur Los Angeles-polisen har blivit; hela organisationen och därmed också de enskilda poliserna. Ingen bryr sig längre. Men det gjorde Bosch som polis och det fortsätter Ballard att göra som polis. Att bry sig, bry sig om brottsoffren.

Polisromanen ”Mörkare än midnatt” kommer både med samhälls- och mänsklighets- eller ordagrant manskritik. Den rekommenderas i all sin ospännande spänning.

PS. Berättelsen är skriven och utspelar sig under coronaepidemin, vilket Michael Connelly (när andra deckarförfattare skriver som om ingenting hänt) får in på ett märkbart omärkbart sätt. Det är skickligt gjort det också.

Bengt Eriksson  

Politiker mördas i Värmland

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh återvänder för fjärde gången till Värmland och sin kriminalkommissarie i Sunne. Spännande och verklighetsnära, tycker recensenten Bengt Eriksson.

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne är ännu ett bevis.

Sunnes kommunalråd och hustru kör hem efter en fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Så hörs ett pysande ljud, hon går ut igen och finner sin make död, skjuten.

Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs än på, än mellan raderna. 

Berättelsen håller fast mig, trots att utredningen går trögt. Fler trådar (i lilla Sunne med omnejd?): kvinnomisshandel, politikerhat, trafficking. Lundh snubblar ibland på språket och upplösningen går lite väl snabbt och olustigt.

Romanen kunde ha fördjupats med fler boksidor. Fast övervägande: verklighetsnära spänning.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar