Då tystnaden talar

Alex Michaelides
Den tysta patienten
Övers: Hanna Axén
(Modernista)

Är det här en deckare? Jag antar det.

Den handlar om ett mord och en huvudkaraktär som försöker ta reda på omständigheterna kring fallet. Men det är ingen polis eller detektiv som leder läsaren genom utredningen utan en psykoterapeut. Det är ett intressant grepp som håller mig fängslad ända till sista sidan.

Michaelides den-tysta-patientenKonstnären Alicia Berentson lever ett perfekt liv med sin omtänksamme man som är en framgångsrik modefotograf. En kväll kommer mannen hem sent och blir mördad av Alicia som skjuter honom fem gånger i ansiktet.

Det är i alla fall den allmänna uppfattningen om hur mordet gick till. Efter mordet vägrar hon att prata och hon spärras in på en rättsmedicinsk avdelning. Hon drogas ner och anses vara ett hopplöst fall tills en dag när den nyanställde psykoterapeuten Theo Faber tar sig an henne för att försöka bryta tystnaden.

Boken börjar ganska långsamt och inledningsvis har jag svårt att förstå varför ”Den tysta patienten” rönt sådan framgång bland kritiker och recensenter.

Det är onekligen ett ovanligt drag att låta en psykoterapeut agera utredare i en mordgåta men det funkar väldigt bra. Under tiden som pusselbitarna faller på plats bjuder författaren dessutom på intressant information om psykologiska effekter av en dysfunktionell barndom. Deckargenren bjuder på en unik möjlighet att kombinera både spänning och kunskap. Och det är ett grepp som jag uppskattar väldigt mycket.

Intrigen i ”Den tysta patienten” är skickligt utmejslad med intressanta karaktärer och drivkrafter. När jag lyssnat klart på boken förstår jag kritikernas hyllningar och jag sällar mig till kören. Jag har bara en invändning och det är att man valt en kvinnlig uppläsare som läser boken. Det blir lite märkligt när huvudkaraktären är en man och det är skrivet i jag-form.

Det tar ganska lång tid innan jag fattar att det inte är en kvinna som det handlar om. Men det är en formmässig detalj som egentligen inte spelar någon roll för bokens kvalitéer. Vill du ta del av en annorlunda, spännande och samtidigt lärorik deckare kan jag varmt rekommendera ”Den tysta patienten”.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson