Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Den sista måltiden och andra kulinariska mord

Diane Mott Davidson

Land: USA

Genre: småstadsdeckare,

matdeckare,

kvinnodeckare

Bara några av recepten: Goldilocks gourmetspenatsoppa, Julians ostcanneloni, Hoisinkalkon med pinjenötter på salladsblad, Chili Relleno Tarta, Schulz guacamolesallad, Irländskt sodabröd, Lyxig jordgubbspaj, Häftiga plättar, Montessorimuffins, Chokladdoppade biscotti, Happy End-kaka, Goldys drömkaka… Mums.

Nej, försök inte läsa Diane Mott Davidson ”matdeckare” utan att ha åtminstone en liten smörgås (eller två) och en kopp té (eller en hel kanna) inom armlängds avstånd. Det går bara inte.

I alla fall blir jag så hungrig av all den här maten – inte minst de läckra efterrätterna – som tillagas och serveras i Davidsons deckare. Mums, som sagt.

För recepten och tillagningen svarar Davidsons huvudperson och hjältinna: Gertrude som hon är döpt till, Goldy som hon hellre kallar sej. Goldy Bears cateringfirma, ”Goldilocks Catering Med Mat Som Passar Perfekt”, lagar och serverar mat vid olika tillställningar – offentliga och privata – i den lilla staden Aspen Meadow någonstans bland bergen och skogarna i Colorado.

Hon är också ensamstående mamma med en son i skolåldern. Det var när hon skilde sej från ”Kräket”, så kallas han i böckerna, som Goldy startade sin cateringfirma.

Sonens pappa och Goldys före detta make är läkare men också en brutal man som misshandlade henne och fortsätter att förfölja henne efter skilsmässan. Nu har Goldy istället inlett ett lite tafatt förhållande – från bägge parter – med böckernas kriminalinspektör, Tom Schultz.

Diane Mott Davidsons deckarromaner kan karaktäriseras både som småstads- och matdeckare, men främst är de kvinnodeckare. Davidson författar kvinnoromaner. Nog måste många skilda, ensamstående mammor – också i Sverige – kunna identifiera sej med Davidsons porträtt av den ensamstående mamman och yrkeskvinnan Goldy Bear?

Det förtjänar att påpekas att Goldy och författarinnan, vilka inte snålar på grädde och kalorier i de inledande romanerna, kommer på magrare tankar i den fjärde boken, ”Osminkad död(1996). Alla recept i den här boken, bl a fettsnål fettuccine och dito kycklingbuljong, ”innehåller mindre än 30 procent fett”, påpekar Diane Mott Davidson.

Inte i Sverige men i hemlandet USA fortsätter Goldy att laga mat och lösa deckargåtor. Diane Mott Davidsen har publicerat sammanlagt elva böcker, senast ”Chopping Spree (2002), om sin kulinariska hjältinna.  

Om du, liksom jag, njuter av kombinationen mat och deckare så kan jag också rekommendera Michael Bonds böcker om Monsieur Pamplemousse, hemlig provsmakaragent för matbibeln Le Guide. En enda av Bonds matdeckare har översatt till svenska, ”Monsieur Pamplemousse (1985). Många fler kan läsas på engelska.

Diane Mott Davidson.

Också Cathie John (pseudonym för John och Cathie Celestri), ”Add One Dead Critic” (1997) m fl, och Jerrilyn Farmer, ”Sympathy for the Devil” (1998) m fl, har deckarhjältinnor som arbetar inom cateringbranschen: Kate Cavanaugh som återfinns i Cincinatti, Ohio respektive Madeline Bean som lagar mat åt Hollywoods stjärnor.

”Murder on the Menue Volume 1” (1991), ”Murder on the Menue Volume II” (1991) och ”Murder by the Glass” (1994) innehåller matdeckarnoveller av bl a Agatha Christie, P.D. James och Ruth Rendell.

I boken ”Mord & Mat” med undertiteln ”Till bords med Johan Kristian Homan” (1994) har Jan Mårtenson samlat några av de recept till maträtter som ätits i den långa serien deckare – hittills trettio titlar! – om antikvitetshandlaren Homan.

”Madame Maigrets receptbok” (1994) innehåller, precis som titeln säger, recept till franska maträtter som Louise Maigret serverat sin  kommissarie (och även mat som han ätit ute).

Och i ”Food to Die For: Secrets from Kay Scarpetta’s Kitchen” (2001, inte översatt till svenska) av Marlene Brown och Patricia Daniels Cornwell finns recept till 28 rätter som rättsobducenten och hennes kolleger äter i Scarpetta-böckerna. Dessutom får man reda på vad Scarpetta brukar ha hemma i kylskåpet.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven 2002

***

Diana Mott Davidson

i svensk översättning

Stängt på grund av mordförsök (1991)

Med mord på menyn (1992)

Kryddat med mord (1994)

Osminkad död (1996)

***

Hela serien på engelska

Catering to Nobody (1990)

Dying for Chocolate (1993)

The Cereal Murders (1994)

The Last Suppers (1995)

Killer Pancake (1996)

The Main Corpse (1997)

The Grilling Season (1998)

Prime Cut (2000)

Tough Cookie (2001)

Sticks and Scones (2002)

Chopping Spree (2003)

Double Shot (2005)

Dark Tort (2007)

Sweet Revenge (2008)

Fatally Flaky (2009)

Crunch Time (2011)

The Whole Enchilada (2013)

***

Mat- och receptbokbok:

Goldy’s Kitchen Cookbook:

Cooking, Writing, Family, Life (2015)

PS. Det lär ska finnas ytterligare en titel i Goldy-matdeckarserien – den artonde titeln – men jag kan inte spåra upp den. Någon som vet bättre?

PPS. Samtliga svenska utgivningar är totalt utgångna, vilket betyder att de inte heller finns i pocket eller som e- och ljudböcker. Trist. Tror de skulle kunna bli mycket bra ljudböcker.

De svenska böckerna får alltså jagas på antikvariat (misstänker att många – de flesta? – bibliotek också rensat ut dem. Originalböckerna (på engelska) finns däremot både i pocket och som ljudböcker (även på svenska strömningstjänster).

Resorna längs väg 95

Stina Jackson
Silvervägen
(Albert Bonniers)

Lina, som försvann när hon var 17 år. Lelle, hennes pappa, som fortfarande tre år senare letar efter dottern. En skilsmässa, mamman och pappan som inte längre är gifta. De hanterar förlusten på var sitt, olika sätt.

Detta utgör grunden för Stina Jacksons debut i spänningsgenren med romanen ”Silvervägen”. Titeln syftar på väg 95, kallad Silvervägen, från Skellefteå mot Arvidsjaur, Arjeplog och gränsen till Norge.

Där kör Lelle, som annars är eller fortfarande försöker vara skollärare, med bilen varje ljus sommarnatt för att få upp ett spår, eventuellt få en aning om vad som hände med hans dotter.

JacksonDet är hela berättelsen också, egentligen. Även om ytterligare en ung flicka ska försvinna och en mor med tonårsdottern Meja flyttar ut till Glimmersträsk och ihop med ”Porrbjörn”, som han kallas.

Meja blir som en – annan, ny – dotter för läraren Lelle. I trakten av Glimmersträsket finns också en, låt säga, alternativfamilj som lever för sig bortom samhället och världen.

En slags roadmovieskildring där det kriminella blir uppenbart först mot slutet. Det är resan, Lelles resa längs Silvervägen, som gör läsningen värd.

Och Stina Jackson lyckas faktiskt – fast det är på vippen att hon inte gör det, flera gånger – hålla spänningen vid liv. Personteckningen, främst av Lelle och Meja, blir behållningen för mig; inte själva berättelsen och absolut inte kriminalberättelsen.

Det dyker väl också upp en sensmoral i slutet – den förstår jag inte alls eller missförstår helt. Eller två sensmoraler – den om att människor kan genomleva även det värsta och komma ut på andra sidan, den sensmoralen begriper jag förstås.

En läsvärd roman och en… hmmm… åkej då… i alla fall lågmält spännande spänningsroman. Och en bra – fast ännu mer lovande – debut som deckarförfattare. Men, som Svenska Deckarakademin, anser: 2018 års bästa svenska kriminalroman?

Den frågan låter jag hänga i luften…

Bengt Eriksson