Två ggr Edinburgh (kriminellt, geografiskt och mänskligt)

Både Ian Rankin och Alexander McCall Smith har nya romaner ute om John Rebus respektive Isabel Dalhousie, bägge bosatta i Edinburgh. Fast bor de i samma Edinburgh eller i var sitt?

Medan de nya böckerna står och väntar i hyllan på att bli lästa: en krönika som jag för några år sen skrev om Rankin och McCall Smith, Rebus och Dalhousie i dessa bägge städer med samma namn…

***

I Edinburgh har jag både varit och inte varit. Gatorna känner jag ganska väl och jag har några favoritställen – Cat’s delikatess på Bruntsfield Place och Oxford Bar på Young Street – där jag brukar äta och dricka.

Ofta hälsar jag på ett par bekanta: en man och en kvinna (nej, de är inte ihop), kriminalkommissarie respektive filosofisk tidskriftsredaktör och amatörsnoka.

Nämligen John Rebus och Isabel Dalhousie.

Min bekantskap med Edinburgh är förstås litterär och kriminell. Det är genom Ian Rankins och Alexander McCall Smiths kriminalromaner som jag lärt känna Edinburgh.

Har de mötts? Inte Rankin och McCall Smith (bägge författarna bor i Edinburgh och bör väl ha träffats i något litterärt sammanhang) utan huvudpersonerna Rebus och Dalhousie (eller John och Isabel, om man känner dem så väl).

edinburgh_castle_-_3

”Edinburgh Castle – 3” (med utsikt över stan nedanför) av Glenn J. Mason from Edinburgh, Scotland – Flickr (Licensierad under Creative Commons Attribution 2.0 via Wikimedia Commons.)

John är skild, 60 nånting och har nått pensionsåldern för poliser. Isabel är cirka 20 år yngre och nybliven, något äldre mor. Också till bakgrund och livsstil är de så olika att de knappast umgås.

John bor i en lägenhet som är hans ”slott”. Genast innanför dörren drar han upp ”vindbryggan” och stänger världen ute, sätter på en rockplatta.

Isabel bor i eget hus. Hon är förmögen, skänker pengar till sånt som Skotska operan, så den kan anlita en italiensk tenor.

John bor på Arden Street i stadsdelen Marchmont och Isabel i Merchiston, osäkert exakt var men nära Merchiston Crescent. Mitt emellan deras bostäder har Isabels brorsdotter Cat sin delikatessaffär.

Kan de ha stött på varann på gatan? Även om John väl inte slinker in hos Cat för några skivor parmesan och en Chianti. Lika lite som Isabel tar en pint på Oxford Bar, hans stamlokus.

De kan ha setts vid polishuset, för där i närheten ligger Saxe-Coburg Street, dit Isabel promenerar för att hälsa på sin unge vän Jamie, blivande fästman och pappa.

En sak har de gemensant: båda kör svenskt. Ian Rebus har en Saab och Isabel Dalhousie sin ”gröna svenska bil” (tror inte märket nämns men jag kan ha missat det.)

Annars lever de i varsitt Edinburgh.

I Ian Rankins romaner betonas det mörka arvet efter Dr Jekyll och Mr Hyde, som författaren Stevenson faktiskt baserade på en verklig person ur Edinburghs historia.

Alexander McCall Smith betonar Edinburghs karaktär av småstad.

Ryms bägge städerna också i verklighetens Edinburgh? Om jag var redaktör för en kultursida eller tidskrift så skulle jag be Rankin att skriva om McCall Smiths böcker och McCall Smith att skriva om Rankins.

PS. Alexander McCall Smiths historier om Isabel Dalhousie är nästan ännu bättre som ljudböcker. Mycket fina inläsningar av Rakel Mohlin!

PPS. När jag nu länkade till den här texten på facebook så skrev Martin Röshammar följande kommentar: ”Ian Rankin och Alexander McCall Smith är grannar, bor på samma gata!” Oj, häftigt. Dags för dubbelintervju, kanske?

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2009

Connellys senaste mansroman och deckare

Glömt att jag skulle påminna om att Michael Connellys ”Inte ett farväl” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) nu också kommit på svenska. Vad jag tyckte och tycker framgick redan när jag skrev om origialutgivningen.

***

Det finns författare som jag inte kan vänta på att deras senaste deckare blir översatt till svenska utan jag bara måste köpa boken på originalspråket. En sådan deckarförfattare är Michael Connelly – eller snarare så har han blivit det.

I och med att han skriver allt bättre. För det gör han, allt mer… låt säga, oansträngt. Hans romaner har blivit som självklara enheter. Varken för mycket eller för lite utan exakt.

the-wrong-side-of-goodbye”The Wrong Side Of Goodbye” (2016) – som kommer på svenska i juli med titeln ”Inte ett farväl” (Norstedts) – är ett utmärkt exempel. Enligt omslaget en Harry Bosch-roman men även Connellys senare tillkomne huvudperson, advokaten Mickey Haller, halvbror till Bosch, finns med.

Observera, det innebär inte att Michel Connelly börjat ägna sig åt parallellhandlingar. Alls inte. Absolut inte!

Amerikanska deckarförfattare är skickliga på att skriva en enda historia som blir spännande i sig – istället för att laborera med parallella historier och personer, sånt som deckarförfattare i Europa tror de måsta ägna sig åt för att det ska bli tillräckligt innehållsrikt.

Amerikaner brukar vara mästare på raka, ”enkla”, spännande historier. Och Connelly är mästarnas Mästare.

Harry Bosch har nu blivit privatdetektiv men kan ändå inte slita sig från polisarbetet. I ”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” arbetar han därför extra som frivillig polis i den lilla staden San Fernando, kant i kant med Los Angeles.

inte-ett-farvalOch visst, det betyder två kriminalhistorier – men Bosch är huvudperson i båda. Han och ingen annan leder bägge berättelserna framåt.

Huvudberättelsen handlar om Harry Bosch som privatdetektiv. Han får i uppdrag av en åldrande miljonär som på dödens rand vill att Bosch ska försöka lokalisera en mexikansk kvinna som miljonären hade ihop det med när han var ung. Hon var gravid – men försvann.

Så dör miljonären och det trasslar till sig på diverse sätt, så att också advokaten Haller måste vara med.

En – mycket – intressant ingrediens i den här romanen – liksom i andra Bosch- och/eller Haller-deckare – är deras förhållande till sina döttrar. Harry Bosch är ju ensamstående far; Mickey Haller är skild. Hur handskas de med detta, med sina döttrar, sina uppväxande barn?

Det skildrar Michael Connelly i mansdeckarroman efter mansroman. I just den här står Harrys förhållande till sin dotter i centrum.

Den raka privatdeckargåtan handlar om, det tror jag man kan påstå, hela USA: från Vietnamkriget och framåt. På berättelsens kriminallina placeras olika samhällsklasser, från miljonären ner till fattiga, olika hudfärger, ja, säg raser, och olika politiska åsikter.

Fenomenalt gjort – att så ”enkelt” få med och kunna berätta så mycket. Och samtidigt – hela tiden hålla spänningen uppe.

”The Wrong Side Of Goodbye” / ”Inte ett farväl” har två slut. Det ena handlar om miljonärens testamente och det slutet blev helt oväntat för mig. Det andra slutar bra; dagsaktuellt, sentimentalt och inte så lite politiskt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson