Deckarloggfredag: De lokala kulturarven

Vågar jag konstatera nu att Elfstrands krukmakeri i Sjöbo kommer att utses till byggnadsminne? Jo, jag gör det. Så välkommet, inte många år sen som få Sjöbopolitiker visade något intresse för Elfstrands. Som byggnadsminne, högsta graden av bevarandevärde, måste Sjöbo kommun  se till att vårda och värna sitt historiska krukmakeri.

Elfstrands originalmaturnor.

Tacka Anna Gunnert och Alice Bindby, den senare är på plats när jag kommer dit på sommarens rundresa till lokala kulturarv, som länge kämpat för Elfstrands mot trilskande kommunpolitiker.

Fint har det blivit också: mer utrymme för besökare i bostadshuset, där visas Axel och Albert Elfstrands keramik (fat och maturnor, lergökar och kyrkor), och själva krukmakeriet är städat och rent. Ett av krukmakerihusets rum har blivit en väl fungerande utställningshall för olika keramiker.

Berit Tuvessons keramik i Elfstrands stil.

Årets utställare, Berit Tuvesson från Billinge och Rörum, visar bland annat lergodsskålar i svagt gult och brunt som kunde varit gjorda på plats, om Elfstrands krukmakeri varit i bruk. Vilken synnerligen välvald utställare! Efter Elfstrands fortsätter min kulturarvsresa till Hallsbergs stenar bortåt Lövestad…

En av Nils Nilssons stenskulpturer.

Lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer är ett lika värdefullt kulturarv som Elfstrands krukor. Tyvärr betraktas han mest som en knasgubbe som högg ut religiösa motiv och texter i sten, när han i själva verket  var en autodidakt och konstnär som skapat en unik skulpturträdgård. Jag skulle önska att det ordnades guidade visningar med någon konstkännare, säg Thomas MIllroth, av Nils Nilssons stenskulpturer.

Bägge fotona från Otto Månssons återskapade toffelmakeri på Hallsbergs gård.

Fast den här gången är det inte stenarna utan gården som lockat mig till Hallsberg. I den stora ladugårdsbyggnaden, som blivit ett allt mer innehållsrikt hembygdsmuseum, finns bland annat traktorer och redskap, ett litet uppbyggt skrädderi och dito sömmeri, en aning av en gammal fotoateljé, en skolsal med träbänkar och en lanthandel. Samt, dit jag är på väg, Otto Månssons toffelmakeri.

Det kunde ha varit större, både till innehållet och utrymmet, men det är ändå speciellt för mig. Mitt arbetsrum i huset där vi bor var Ottos toffelmakeri. Nästan som att besöka mig själv. I en låda finns träläster, en för varje bybo, så att storleken skulle bli rätt när de kom till Otto och ville ha nya träskor.  

Lilla Rödde textilmuseum ligger åt ett helt annat håll, strax norr om Blentarp. Namnet blir lite missvisande, eftersom museet är tvådelat: dels själva gården, där systrarna Anna och Hanna Jönsson bodde utan rinnande vatten och elektricitet (Hanna, som blev äldst, dog 1985) och dels systrarnas hantverk, deras textilier.

Foton av Anna och Hanna Jönssons flamskvävnader på gården Lilla Rödde. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Att se den gamla skatterusthållargården – med stenbord, tillverkade av Komstad kalksten, och sättugnar – kan vara intressant men framför allt de färgrika flamskvävnaderna lockar mig. Också unika, både som vävnader och samling. Så många skånska flamskvävnader kan inte finnas samlade någon annanstans.

Och så välbevarade. Anna och Hanna förblev ogifta, deras hemgift skingrades aldrig, det vävda slets inte. Systrarnas anmödrar var de sex gästgivardöttrarna i Everlöv, flera av dem skickliga flamskväverskor. Vävtekniken, mönster och färger gick i arv genom sex generationer till Anna och Hanna i Lilla Rödde.  

Varifrån kom mönstren: blommor, lejon, papegojor och vindruvsblad? Varför så färgrikt: rött, grönt, gult och blåaktigt? I köket står en barnvagn, den måste vara från systrarnas barndom, med ett täcke.

Här hänger mörka, dova arbetskläder med färggrant förkläde. Det stora bordet i finrummet (eller salen) står dukat med dynklädda stolar runt om. En klädd soffa, ett skåp med broderade lakan och örngott med virkade spetsar, flera kistor med flamskvävnader: bänklängder, täcken, någon åkdyna…

På golvet ligger en rund, flamskvävd liten matta. Allra finast är en väska i flamskväv, försedd med initialer och årtal, så man förstår att den gjordes av Anna Jönsson, 9 år. Det känns i hjärtat. Allt är fint, inte urblekt eller ens använt utan orört. Fast det mesta, även om museivärden ger viss information, får besökarna ana sig till.

Eller förkovra sig själva, före eller efter.

Som att flamskvävshistorien går bakåt till Egypten vid tiden för Jesu födelse, att flamskvävande kom hit från Flandern på 1500-talet och till Skåne med kringvandrande vävare på 1700-talet. Det var i Skåne som vävnaderna blev så färgrika. Varför? Ännu inte hittat något bra svar.

Jag har en önskan: dela upp gården och vävnaderna i varsin avdelning, ge dem varsitt museum. Tre rum, inklusive salen, som gårdsmuseum och övriga rum, kanske ladan också, till en vävnadsutställning.

Så det går att riktigt se vad Anna och Hanna Jönsson åstadkom. Samt informativa skyltar. Detta kunde också, á la Elfstrands, kompletteras med gästutställningar, där hantverkare av idag visar hur vävtraditioner lever vidare.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda