Livets dissonanta klanger

Kjell Westö

Tritonus

(Albert Bonniers;

finns som pappers-,

e- och ljudbok)

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: ”Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visstemesta.”)

Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av det skälet kallats för ”Djävulen i musiken”. Det används, lär jag mig, inte bara i den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok ”Tritonus”? Ja kanske för den känsliga läsaren med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller – om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller specifikt.

Menar jag nog. Därmed också sagt att ”Tritonus” är en bra bok.

Nå. Men vad om ”Tritonus”? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och amatörmusiker.

Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt. Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig grad av förhoppning. Men hur länge? Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor.

Länge än, länge än. Men en gång. Ja, fy fan. Men ”Tritonus ”då?

Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och till vävs in i storyn.

Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Ungdomsbrottslighet och mord i Stockholms vackra skärgård

Louise Björnlund

Skärgårdsmorden (3)

Mentorn

(Björnlunds förlag)

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

”Mentorn” är Björnlunds tredje deckare i serien ”Skärgårdsmorden”. Alla med Stockholms skärgård som  kriminella miljöer. Och med samma fräckt problemlösande huvudperson: skärgårdsguiden Kina Bergsmed. (”Fräckt” för att hon ju inte är polis men jobbar ihop med och för Södertörnspolisen).

Mycket som är bra – eller nästan bra – i ”Mentorn”. Liksom det fanns en hel del bra i hennes föregående deckare/polisromaner. Lite bättre och bättre har det blivit, för varje ny titel.

Inte minst miljöskildringarna, alltså olika delar av Stockholms vackra skärgård. Den här gången kommer skärgårdsguiden Kina och berättelsen till Utö , närmare bestämt de vattenfyllda gamla Utögruvorna där dykare gör ett fynd.

Ja, ni vet vad det betyder. Innan dess har Kina Bergsmed – vem annars? – också hittat ett lik på durken till en båt på drift i Vadviken (vid Dalarö/Smådalarö, om du själv se efter på kartan).

Jag tycker också att Louise Björnlund är bra att skapa spänning. Hon skapar ett driv, nästan ett drev, som just driver berättelsen och i sin tur läsningen framåt.

Kriminalintrigen handlar om ungdomar och ungdomsbrottslighet. Här börjar mina betänkligheter börjar eller låt så säga kommentarer i marginalen.

Hon tar i, tycker jag. Direkt i början av boken, också. Jo, det som är hemskt ska skildras hemskt, inte tonas ner och nonchaleras. Men det bör inte heller vara hemskt i onödan. Hemskheter kan gå fram ännu bättre om läsaren inte får dem rätt i nyllet, om jag säger.

Jag skulle också vilja att poliserna – kriminalkommissarie Ewald Wermelin och hans kolleger vid Södertörnspolisen, finns en sådan polisstation? – blev mer noga och utförligt presenterade och skildrade. Alla deckarläsare uppskattar inte när det privata och personliga blandas med det polisiära och kriminella – men det gör jag. Det ger djup åt personskildringarna.

Och så får Björnlund försöka reda ut lite mer tydligt hur det egentligen är mellan skärgårdsguiden Kina Bergsmed och Södertörnspolisen, hur hon kan agera som polis utan att vara det, som privatperson kan samarbeta med Södertörnspolisen.  

Men usch, nu låter jag mer negativ än jag faktiskt är. ”Skärgårdsmorden” är en läsvärd deckarserie, särskilt den senaste, tredje titeln ”Mentorn”. Vad som skulle behövas är lite, lite, lite ytterligare putsande och filande på några, låt säga, inom citattecken, ”skavanker”,

Kan inte något förlag plocka upp Louise Björnlund och bara lite grann hjälpa till med finputsandet? Fast oavsett, jag vill gärna läsa fler polisromaner/deckare där Louise Björnlund låter Stockholms sköna skärgårdsnatur kontratestera mot desto hemskare kriminalitet.

Bengt Eriksson

Mörkt på Mörkö

Samuel Karlsson
Morden på Mörkö
(Lind & Co)

Med ”Morden på Mörkö” har Samuel Karlsson börjat skapa en fiktiv ö i Tjust skärgård på färjeavstånd från fastlandet.

Polisen Jessica Jackson är tjänstledig. Hon ska flytta till sitt barndomshem, ett nedlagt mejeri, och starta ett mikrobryggeri.

Samuel KarlssonTrodde hon, ja. När ett par lik hittas och en kvinna försvinner kommenderas hon tillbaks till arbetet. En storm bryter ut och Jessica blir ensam kvar som polis på en isolerad ö.

Miljön skildras så levande att den finns, porträtten av Mörkös invånare utförs väl och kriminaliteten (som spritlangning och en mindre bordell) är väl inte alls otrolig. Genre: svensk glesbygdsnoir.

Inget fel på byggstenarna. Tyvärr finns här några longörer som får spänningen att stanna upp.

Fast jag ser ändå ser jag fram emot nästa Mörkö-deckare, nu när en lovande grund är lagd.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckaråret 2016: årets bästa svenska debutanter

Måste erkänna att det kommer så många nya deckare nu på egen-, hybrid- och andra småförlag att jag säkert missat en del titlar från 2016. Fast av de svenska deckardebutanter jag fått ögonen på är åtminstone följande tre värda att lyftas fram lite extra.

diktarenKatinka Billes ”Diktaren” (Black Skerry) skrev jag tidigare om här i Deckarlogg och utnämnde då till 2016 års bästa debutdeckare. En västskärgårdskustdeckare med en mycket ihågkommen och älskad svensk vispoet som grund för historien. Fyndigt gjort och en ovanligt välskriven debut.

HÄR kan du läsa mer om Billes debutdeckare.

bjurwaldOckså Lisa Bjurwalds deckardebut, ”Tills bara aska återstår” (Bladh by Bladh), är värd att uppmärksamma. Både bland fjolårets debutanter och hela den svenska deckarutgivningen.

En polisroman och thriller som är så stark till innehållet – afrikansk trafficking och voodoo i Värmland – att berättelsen kan tas som fiktion, påhitt och överdrivet. Och inget annat, när det i faktiska verket är motsatsen.

Läs författarens efterord. Gör det allra först! Bjurwalds polis, Rebecka Born, är också en speciell kvinna och människa.

blomstromDen tredje bästa debutdeckaren från i fjol, ”Eldskytten” (Horneman förlag), är historisk: en medeltidsdeckare med miljöer från Visby med omnejd. Tid: mellan 1342 och 1361.

Anders H Blomström introducerar Botulf Kattlund som en slags medeltida polis (fast en dåtida ”polis” var ju inte som en nutida polis). Inte minst skildringen av miljöerna och tiden uppskattar jag.

Deckarlogg 2Det kommer fler medeltida Gotlandsdeckare, har Blomström lovat. Snart! hoppas jag.

Bengt Eriksson