Ljudböcker: Dialekt eller inte dialekt? (Och nej, rikssvenska finns inte.)

Det är ju jättebra att litteratur börjat diskuteras, igen och igen. Då finns ju litteraturen, om den anses värd att debatteras. Eller ska jag dra motsatt slutsats – att litteratur diskuteras när den riskerar att tyna bort?

Ljudböcker, som nu utsätts för diskussion och debatt, är däremot på motsatt väg: uppåt. Allt fler lyssnar på böcker. Ljudboksdebatten handlar, just nu, om in- och uppläsning, hur detta ska ske i betydelsen på vilken dialekt. Victor Malm i Expressen var det väl som startade allt med frågan: Varför finns det så få upplästa ljudböcker på skånska?

Det kan man undra, liksom på norrländska eller östergötska eller den dialekt som är min, från gränsen mellan Enskede och Johanneshov söder om Stockholm med Sofielundsplan som epicentrum. De flesta uppläsningar sker på ”rikssvenska”, sägs det. Vad det nu skulle vara? Lätt att konstatera i alla fall att detta ord och denna ”dialekt” kommer i plural, som rikssvenskor. Så kallat rikssvenska uppläsningar låter olika.

Just skånska verkar debatten ha snöat in på. I centrum senast är varför en roman som utspelar sig i Malmö inte skulle bli uppläst på malmöitiska. Den skånska (?!) uppläsaren ska till och med ha blivit tillsagd att läsa på ”rikssvenska”. Fast grejen var inte att boken utspelar sig i Malmö, om man ska vara noga och det ska man, eller att romanens huvudperson är uppvuxen i Malmö och rimligen talar skånska, utan att romanen är skriven i första person; i  jag-form.

Deckarloggdebattören. Foto: Birgitta Olsson

Eller för att vara extra extra noga: jag-former. Flera personer blir huvudperson i sina delar av boken. Vem av dessa huvudpersoner är huvudhuvudperson och ska styra valet av uppläsare? Ska man ha flera uppläsare, då? Till exempel när en jag-person är kvinna och en annan är man, ska det då vara en kvinnlig och en manlig uppläsare, eventuellt med olika dialekter?

Och hur gör man i dialoger – låter olika personer replikera med olika dialekt? Och för att återgå till malmöitiskan, frågan är vilken malmöitiska som romanen ska läsas upp på. Det finns så många dialekter, samhällsklassmarkerande dialekter, inom Malmö och det gäller att välja rätt om man nu ska välja skånska – nej, det räcker inte – i betydelsen malmöitiska – nej, det räcker inte heller, alltså singular – som uppläsningsspråk. Inte är det lätt, det är mitt enda svar.

Vad säger författaren? är min fråga. Veto mot uppläsare borde nog vara inskrivet i framtidens förlagsavtal. Men för övrigt har jag blott en enda åsikt, liksom ett enda svar, på detta: Uppläsaren ska vara den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga, liksom översättare från utländska till svenska ska vara bästa möjliga tillgängliga.

O m man anser att böcker från Norrland, Östergötland, Göteborg, Skåne och varje del och by  Sverige ska läsa upp på den dialekt som pratas i den miljö där romanen utspelar sig – då blir det inte lätt för någon inblandad, inklusive lyssnaren/ljudboksläsaren. Den flitigare ljudbokskonsumenten riskerar att bli knäpp i huvet av alla omkringflygande dialekter och dessutom riskerar böckerna att bli sämre upplästa, om man fokuserar på just dialekten.

Och hur gör man med översatta böcker? Aha, där kommer rikssvenskan in. Den finns inte. Nej, den finns inte. Den är ett hittepåuttal. Så jag tar det igen: Varje ljudbok ska läsas upp av den vid tillfället bästa möjliga tillgängliga uppläsare. (Och sen ska uppläsaren ha rimligt betalt också, det anser nog jag är en viktigare fråga än dialekten.)

Och, får jag lust att utbrista: Det handlar om böcker, om uppläsningen av en bok. Någon annan läser en annans bok om andra personer. Nyckelord: andra och olika. Lite provocerad blir jag av att jag som lyssnare tydligen är så dum att jag inte kan till mig detta ”andra” och ”olika” om jag inte får dialektal hjälp. Återigen: Boken ska läsas upp så bra som möjligt. Detta kan inkludera dialekt. Men måste det inkludera dialekt? Nej.

PS. Det finns ju böcker som blivit upplästa på dialekter, trots att jag inte är en storkonsument av ljudböcker så har jag hört det. Har du något tips på böcker som lyfts en extra bit av en passande dialekt? Skriv och säg, ge tips på författare, bok och uppläsare…

Bengt Eriksson

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda