Deckarloggextra helt apropå: Intervju med Philemon Arthur & The Dung

Nog är det märkligt.

Efter cirka 53 år verkar folk fortfarande, kvarvarande som nytillkomna, vara lika nyfikna på vilka Philemon Arthur & The Dung kan vara, den där skånska musikduon som lyckades att under flera år lägga ner grammisutdelningen.

Nu senast efter det påstådda (själv)avslöjandet i Kristianstad, där grundarna av gruppen Anna Koka Fem Ägg och så vidare hävdade eller så gjorde de det inte att de just de faktiskt skulle vara Ph A & D. Håhåjaja.

Jag tog i alla fall fram den här texten från en av de gånger jag intervjuade såväl Philemon Arthur som The Dung. Hemliga då, hemliga än…

***

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Philemons sardiner liten

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Philemon Arthur foto

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det.
Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

Bengt Eriksson
Svenska Dagbladet 1987

En plats av ingenting

Så nära Kristian Lundberg stod jag inte att jag kan skriva en minnestext om honom. (Och hade vi varit närmare varann hade jag kanske inte velat skriva någon minnestext.)

Men han var på något sätt en del av mitt liv, jag var en av dem som han tydligen höll regelbunden men sporadisk kontakt med. Och vi träffades många gånger, från de första gångerna på 80-talet då jag jobbade åt/på Radio Malmöhus och envist försökte få den poetiska Malmöligan att samlas – samtliga! – någon enda gång i ett radioprogram.

Det gick ju inte. Det lyckades aldrig. Och Kristian Lundberg var den som aldrig någonsin infann sig.

Vi möttes också som medarbetare på Kvällspostens kultursida. Under en middag som Stephan Linnér ordnade för oss kulturfrilansare lovade Kristian att skriva in mig i sin nästa deckare, med namn alltså. Men han skrev ju aldrig någon ny deckare! Jo, efter flera år och då fanns jag med, som ett förbiskymtande namn.

Jag tror jag läste allt han skrev i bokform, några böcker recenserade jag. Men det kändes konstigt att recensera en enstaka bok, oavsett om det var poesi eller prosa, för varje ny bok var ett nytt kapitel i Kristian Lundbergs eviga… ja, vad ska jag ska kalla det… dagbok, roman, en allt tjockare diktsamling eller självuppgörelse… en uppgörelse med sig själv och livet, Gud och olyckans barn.

Som en smärta i hjärtat, en evig smärta i hjärtat. Jag tror det var där vi möttes, i den smärtan, som kom ur olika men ändå snarlika liv. Jag var ju äldre, tjugo år äldre, men denna smärta känns likadan genom generationer, tydligen. Nej, ska inte skriva mer, fixar inte riktigt det här, här nedanför finns den sista recensionen jag skrev… ja, egentligen om Kristian Lundberg lika mycket som av hans diktsamling.

Några rader ur en sång som kom ur gitarren i morse:

Det blåser från himlen idag / så ljumt som en bris kan va´ / det blåser för dig / och det blåser för mig / det är precis som det ska

Och Gud ta emot ta emot / dina trasiga barn / när det blåser / från himlen idag

 —-­­­————————————————————————————

Kristian Lundberg
En liten bok om kärlek
(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

”Jag” (= han) stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Monika Karlsson / Moki Cherry (1943-2009)

Konstnären Moki Cherry blev 66 år. Hon avled  i sömnen i sitt svenska sommarhem, Tågarps skola i Skåne.

”Mokis mästerverk är hennes liv”, har sonen Eagle-Eye sagt. ”Varm och tuff”, säger Steve Roney som bodde  granne med familjen Cherry i Skåne.

Året är 1971. Modernas Museet arrangerar utställningen ”Utopier och visioner”. Familjen Cherry – mamma Moki, pappa Don och barnen Neneh och Eagle-Eye – har tillfälligt bosatt sig i det gamla fängelset på Skeppsholmen, bredvid museet. Till utställningen hör en stor dome, ett slags kupol, som konstruerats av arkitekten Bengt Carling och inretts av Moki. En målad lotusblomma på golvet, tygapplikationer på väggarna och rummet har blivit ett kuddlandskap.

Till domen kom svenska och utländska musiker – som Tommy Koverhult, Maffy Falay och Nana Vasconcelos – för att spela med Don Cherry, även Moki och barnen var med. Ja, alla kunde delta. Smakprov på musiken finns på dubbel-LP:n ”Organic Music” med Mokis målade skivomslag.

Moki Cherry växte upp som Monika Karlsson i Norrbotten. Pappa var stins och mamma jobbade på posten. På 60-talet reste hon till Stockholm för att studera på Beckmans. Hon mötte Susanna Beckman och Tonie Roos, också blivande konstnärer och vänner för livet. Så långt fram som på 2000-talet ställde de ut tillsammans i Malmö och Landskrona. ”Allt verkar vara fest” (arbetet och hela livet) skrev en recensent när kvinnornas vänskap dokumenterades i K-Special på TV.

Monika mötte den afrikanske musikern Ahmadu Jarr och fick dottern Neneh, som följde med mamma till Beckmans i en korg. Trumpetaren Don Cherry träffade hon på jazzklubben Gyllene Cirkeln. De gifte sig, fick sonen Eagle-Eye och flyttade med bägge barnen till Tågarps gamla skola i Skåne. När familjen Roney också köpt ett hus i närheten startades Kulturföreningen Tågarps skola med barnteater som en av verksamheterna.

Moki Cherry och Anita Roney ledde en musikteatergrupp med traktens barn. Alltid premiär i Tågarps skola och sen ut på turné, en av barnens föräldrar var busschaufför, till Moderna Museet,  Göteborg, Lund och Köpenhamn. Bland de unga skådespelarna fanns Eagle-Eye Cherry och Chanti Roney.

Moki Cherry liten

Moki Cherry med en av sina afrikanska lampor.
Foto: Birgitta Olsson (på 80-talet nångång)

Hon var en internationell konstnär – ja, en världskonstnär. Moki Cherry hämtade intryck från flera världsdelar, inte minst Afrika. Hon hade flera uttryck också, arbetade i olika material. Efter arbetet i textil, bland annat stora applikationer som blev scenografi vid Don Cherrys konserter, började hon göra ett slags afrikanska lampor, som hon sågade ut i plywood och målade afrikanska figurer på. De senaste åren, som i somras på Galleri Kleerup i Stockholm, ägnade hon sig åt foto- och bildkollage.

Hennes konst är lekfull, färg- och livsglad men har också en ilsken ton. Humor möter allvar. Samhällskritiken blev än mer tydlig, vissa kritiker menade övertydlig, i hennes bildkollage, då hon kunde sammanföra en annons för kvinnliga underkläder med ett foto på kvinnor i burka.

Moki Cherry ställde ut i Sverige och New York och även på Martinique. Tyvärr fick hon aldrig det genombrott hon hade förtjänat. ”Hon var ledsen”, säger Gert-Olle Göransson, som hade en utställning med Mokis afrikanska lampor på Galleri Ping-Pong i Malmö , ”för att hennes konst inte uppmärksammades.”

Moki Cherry ville bli erkänd som konstnär men inte till varje pris. Hon ville undvika det kommersiella. För att försörja sig jobbade hon som TV-scenograf  på Apolloteatern i New York och även med webbdesign. Men hon gjorde ingen hemsida åt sig själv. Det är inte inte så lätt att hitta hennes konst på nätet.

Från slutet av 70-talet bodde familjen Cherry halva året i ett loft på Long Island. Också Tonie Roos bodde i New York och har många minnen av gemensamma upplevelser. Som när Moki och Tonie skulle ställa ut i en teaterfojé men teatern gick i konkurs. Då ordnade Moki snabbt tre nya lokaler: en privatbostad, en damfrisering och en restaurang. Eller när de två partytejerna gjorde stan, de hade inga pengar men blev lika glatt mottagna på enkla bakgårdar som glamourösa partyn.

”Moki älskade det vackra”, säger Tonie. ”Livet skulle vara vackert, varje liten måltid skulle vara vacker.” Skolan i Tågarp blev ett Moki Karlsson-hus. Trädgården skulle blomma och grönska. När Don, Moki och barnen åkte på turné i Europa med folkvagnsbuss tog hon med sig ett spritkök, en vacker duk och fint porslin.

Begravningen skedde den 25 september i Farstorps kyrka i Skåne. Där fanns familjen, släkt och vänner från många länder och  folk från Göingetrakten. Barnbarnet Naima läste mormors favoritdikt ”Ode to Silence” och den italienske gitarristen  Jayadeva spelade och sjöng ”Butterfly Friend” med musik av Don Cherry och text av Moki.

När kistan sänktes i jorden sjöng barnbarnet Tyson en negro spiritual och allt fler sjöng med. Efteråt fortsatte många till Tågarps skola för att minnas Moki Cherry med tal, fler dikter och mer musik. ”Det var årets fest”, säger en av vännerna. ”Man trodde att Moki och Don komma in och vara med på festen”, säger en annan.

Och det var hon väl, Moki, hon som älskade fester. Både Moki och Don Cherry (som dog 1995) var nog med.

Bengt Eriksson
Något nedkortad version i Fokus 2009

Deckarloggfredag: En resa i ord och bild genom Piratenland

Tomas Ekström (text) & Mia-Maria Lindberg (foto)
Piratenland
En resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne
(Ekström & Garay)

”Saga väves på sanningens varp”, som han själv uttryckte det.

Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) må ha skarvat, vrängt till och byggt på. Men han ljög inte utan skildrade verkliga människor och platser i sitt Piratenland.

”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, sa han också.

Som bosatt i Tosterup, utgångspunkt och nav för Piratenland, kan jag intyga det senare. Eller Vollsjö, så heter det litterära Tosterup i verkligheten.

Här finns fortfarande vissa – främst släktingar till personer i Piratens historier – som inte betraktar Fritiof Nilsson som bygdens son. Detta trots att han verkligen föddes här, som son till det lilla skånska stationssamhällets stins.

I boken ”Piratenland” har Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) företagit ”en resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne”.

Deras – och därmed  läsarnas – resa inleds givetvis i Vollsjö-Tosterup, som på Piratens tid hörde till Färs härad (ett område som ungefär omfattade dagens Sjöbo kommun samt delar av Hörby, Tomelilla och Lund).

De – och vi – reser vidare till trakterna norr om Vollsjö, där mycket i boken ”Bombi Bitt och jag” utspelar sig, till Ystad där skolpojken Fritiof relegerades från läroverket, till Lund, där han studerade till jurist, till Österlen, där Fritiof Nilsson Piraten bosatte sig, i Kivik, och till Malmö, där han också bodde.

Ekström och Lindberg synar verkligheterna och fiktionerna, kontrollerar dem mot varandra. De stämmer…

Nej, inte riktigt. Men nästan. ”Leta med försiktighet och list”, skriver Ekström. ”Piratens värld är spegelvänd, förtrollad och lömsk.”

De bägge fotona, då och nu, på det hus i Vollsjö som faktiskt är bokhandlarhuset i ”Bokhandlaren som slutade bada” borde locka varje Piratenläsare att turista i Vollsjö (särskilt när Hotell Svea nu blivit hotell igen).

Och att pappa stinsen skickade sin misslyckade läroverksson att jobba som dräng på samma gård i Hårderup där Victoria Benedictson hade bott är ju en närmast pikant detalj.

Deras egna texter och foton, även gamla bilder och Piratencitat, får fiktionen och verkligheten att samexistera – ja, leva i och med varandra.

Vilket måste ha varit Ekströms och Lindbergs syfte – och det lyckas de verkligen med.

Fungerar boken bäst om man redan känner de verkliga miljöerna eller enbart känner till dem litterärt? Trots att jag är geografisk part i målet – ett annat uttryck för ”lokalpatriot” – vågar jag svara tvärsäkert: Bägge.   

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Parnass

Musikfredag på en söndag: Pelle Ossler i backspegeln

Eftersom det numera väl inte finns någon som hävdar annat än att Pelle Ossler är bland det bästa – om inte det allra bästa – som finns inom svensk musik…

Ja, på grund av detta letade jag reda på följande som jag skrev för många år sen nu, när jag sammanställde en historisk skånsk topplista (med 99 låtar) till Magasinet Skåne. Vars redaktion läste och blev lika ställd som förundrad. Och tveksam, var detta den bästa skånska låten någonsin?

Dåvarande ägare och redaktion litade inte riktigt på mig utan rådfrågade en konsult, nämligen Lennart Persson, som också han menade att valet var bra och rätt. Då gick det an, för redaktionen.

Så följande låt hamnade i topp, på 99-listans första plats. Sååå välförtjänt redan då, om musikjournalisten själv får säga…

1) Pelle Ossler: ”Käre lille bror” (2002)

En ”dark horse”? Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning. Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…

Bengt Eriksson

Magasinet Skåne nr 1 / 2005

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Kvinnlig krigskorrespondent kommer hem

Daniela Kastberg

Skuggkriget

(Bokfabriken)

Daniela Kastberg heter ännu en lovande svensk deckarförfattare. Som jag skrivit förut: Hur många finns det?

Kastbergs deckardebut ”Skuggkriget” är en kombinerad detektivroman, en roman om andra världskriget och även en kvinnoroman. Miljöerna är främst en stad i sydvästra Skåne men också en ö på västkusten.

Huvudpersonen, Ebba Gerlach, har kommit hem till Sverige och Skåne igen efter att ha varit krigskorrespondent och blivit utvisad från Berlin. Hon ställde för många frågor om judarna i Östeuropa.

I Berlin kom Ebba i kontakt med en judisk mamma och hennes två döttrar. De skulle försöka fly och nu har hon fått reda på att de finns i Danmark och ska smugglas till Skåne med båt över Öresund.

Därför söker hon upp sin före detta fästman, numera löjtnanten Åke Lindström, som placerats i den skånska staden med ansvar för hamnen. Ebba vill att hon och Åke ska möta den judiska kvinnan och hennes barn när båten anländer.

Det är grundberättelsen som Daniela Kastberg använder för att spinna spänningstrådar om Sverige, Tyskland och Storbritannien – alla länder finns representerade och möts i den skånska staden – och även om kvinnor som krigskorrespondenter och kvinnor, svenskars inställning till Nazityskland, om män som män, homosexualitet, tysk kulturpolitik med mera.

Samt mord, förstås. Det kommer en kvinna till den skånska hamnen. Hon hittas död – men är detta den judiska kvinna som Ebba mötte i Berlin? Kvinnan hade ett barn med sig – ett enda? Barnen var väl två, den judiska kvinnan hade två små flickor?

Daniel Kastberg lyckas fläta in mycket, mer av somligt, mindre av annat. Resultatet blir  spännande och intressant. Men… det finns ett men.

Namnet på den skånska staden? Eller för den delen namnet på västkustön? Nej, jag angav inte dem eftersom Kastberg inte har namngett dem. Men varför?

Daniela Kastberg bor i New England, USA. Kände hon till för lite om Skåne för att kunna placera en andra världskrigshistoria i en faktisk, autentisk miljö? Eller valde hon medvetet att anonymisera miljön – eftersom hon tänkte internationellt och nästa roman med Ebba Gerlach tydligen ska utspela sig i Storbritannien?

Research! vill jag utbrista om det förstnämnda. Det andra tror jag inte på som idé. (De enda autentiska platser som Kastberg nämner är Göteborg och Varberg, där romanen inte utspelar sig.)

Oavsett, det var synd. Det är synd. Till och med en påhittad miljö – fast med namn på miljön såväl som dess gator – är bättre än en anonymiserad. Helsingborg-Landskrona-Malmö? Vilken stad är det – eller ingen? Helst hade jag ju velat att berättelsen placerats i någon av dessa städer med autentiska gator, hus, caféer och så vidare.

Det hade kunnat lyfta ”Skuggriket” från en lovande deckardebut till en riktigt bra deckare och roman om andra världskriget. Ordet sensationellt ligger nära. Nu fick jag nöja mig som det är. Det är åkej men kunde ha varit betydligt mer…

Bengt Eriksson

Vad sökte ni herr Löfström?

liftare

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Överbrygga

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Haväng

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Buddha

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Österlen

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Minnet

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebeller

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggfredag med musik: Lasse Stefanz på Kulla

Festplatsen Kulla på Österlen, strax utanför Södra Rörum, håller stängt i sommar också. Det är tråkigt.

Det var det ena. Det andra är att det uppstod (för vilken gång i ordningen tro?) en smärre diskussion på Facebook om dansband i allmänhet och den här gången i synnerhet om Lasse Stefanz.

Hur diskussionen gick är lätt att ana. Så eller nästan så tyckte jag också en gång, då jag var fördomsfull = okunnig om dansband. Sen lyssnade jag och upptäckte att det går inte att generalisera, det gör det sällan men det går absolut inte när det handlar om dansband.

Man behöver inte gilla dansbanden, fast det är svårt att ogilla dem rakt över om man verkligen lyssnar. Svenska dansband låter nämligen på olika sätt. Den enda likheten är egentligen att de spelar upp till dans. Men dans handlar om musikens funktion, dansa kan man göra till alla möjliga sorters musik.

Det är inte heller så att de låtar som dansband spelar upp till dans med genomgående har blaha-texter. Tvärtom, vågar jag påstå. Dessutom hade dansbandstexterna börjat förändras och blivit allt mer sorgliga när jag skrev följande artikel. Sorgliga? På dansbanan? Där det ska dansas och vara glatt? Ja, faktiskt.

Ja, du får läsa! Bara en sak till innan dess. Lasse Stefanz, som alltså diskuterades på Facebook, har störst likhet med en artist som sällan eller aldrig räknas till dansbandsgenren, nämligen Nisse Hellberg. Nisse Hellberg? Men Nisse är ju en rock- och ibland numera också lite av countryartist? Yepp. Och Lasse Stefanz är ett rock- och countryband som fortsätter att spela upp till dans.

Efter artikeln finns också en länk till min spellista med Lasse Stefanz, om du vill och vågar lyssna.

***

Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

I sommar har Lasse Stefanz-albumen ”Röd Chevrolet” (2004), ”Pickup-58”(2006), ”Vagabond” (2007) och ”Rallarsväng” (2008) samt dubbelsamlingen ”40 ljuva år!” snurrat i bilens CD-spelare. Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz räcker för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Danbandet Lasse Stefanz (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson. Foto: Birgitta Olsson

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära intill. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att texterna saknar betydelse, deras enda funktion är att vara ord som kan sjungas.

Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet.” Tårar från himlen”, ”Ta den tid du behöver”, ”Innan allt är för sent” och ”När skuggorna faller” är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp). Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv? ”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, ”Vagabond”, har sålt över 100 000 exemplar! Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz ser ut som sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur ”De sista ljuva åren” (dansbandets största hit). De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, ”Blueberry Hill”, är banan full med dansande.

Bengt Eriksson

Tryckt i LO-Tidningen 2008