Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Tajt, smart och sprängfylld action (av en debutant dessutom)

Mats Svensson
Den trettonde bomben
(Lind & Co)

Spänn fast fallskärmen, dra på skyddsvästarna och sätt mörkerseende googles på näsan. Och ta ett djupt andetag. För ni lär knappt hinna andas när ni väl börjat lyssna på ”Den trettonde bomben” av Mats Svensson. Det är tajt, smart och sprängfyllt av action från första till sista sidan.

Vi får följa Alina som jobbar på kontraterroristenheten i Skåne. Under ett jourpass dyker det upp underrättelseinformation om vad som skulle kunna vara en terroristcell. Alina följer upp spåret som leder till en pensionerad pilot som utfört topphemliga flygningar från Kallinge 1972 men vad hade Viggenplanet egentligen för last?

Mats Svensson den-trettonde-bombenDet är svårt att skriva om handlingen utan att avslöja för mycket. Men intrigen spinner runt gamla försvarshemligheter, undangömda militärbaser, hemliga förband och en kamp mot ärkefiende.

Boken är rena julafton för alla urbexfans som gillar att krypa i övergivna bergrum och hemliga bunkrar. Den militära terminologin känns påläst och trovärdig. Så även skildringen av de polisiära insatserna och enheterna. Också om krutröken kanske ligger lite väl tät över sidorna ibland. Men det är underhållning på högsta nivå.

Min enda lilla anmärkning är journalisten som utrustats med helikopter. Det tillhör det glada 80-talet. Nu är det snålfika och milersättning för egen bil som gäller. Men det är en mindre detalj som inte spelar så stor roll i sammanhanget.

En ganska kort och tajt bok och det gör att det inte finns så mycket utrymme för karaktärsteckning eller utveckling. Här handlar det om att pumpa bly från början till slut. Och det är riktigt bra. När du lyssnat klart kan du börja andas igen. Betyg: en ytterst sällsynt 5 av 5.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som och annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Kerstin Ekman, deckarförfattare

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

1) Stenröset med Erik den helige

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

3) Lots hustru 2

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

4) StamtavlanStamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

5) Bibelsten

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014

När Fritiof Nilsson Piraten skrev noir

Deckarlogg har ju haft ett litet tema som återkommit då och då om country noir eller landsbygdsnoir på svenska. Detta med anledning av de nya noir-mörka romanerna om och från Norrland, Norr- och Västerbotten av Karin Smirnoff, Stina Jackson och Maria Broberg.

Deckarlogg har blickat både utanför Sverige, till Daniel Woodrells country noir-romaner, och bakåt i svensk landsbygdsnoir. Finns det en sådan, har det frågats. Eller har Smirnoff, Jackson och Broberg startat en ny genre?

Mitt svar som motfråga: Skulle inte varenda äldre arbetarroman som utspelar sig på svensk landsbygd kunna beskrivas som landsbygdsnoir? Hade varit intressant att någon gång orka läsa bakåt i landsbygdens arbetarlitteratur och skriva landsbygdsnoirens historia.

På Facebook skrevs det att dessa nya Norrlandsnoirförfattare, alltså Smirnoff, Jackson och Broberg, är motsatsen till Fritiof Nilsson Piratens berättelser från och om Skåne. Nja, tänkte Deckarloggs redaktör, bosatt så centralt i Piratenland som man kan bo.

Piraten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp” (upphovsman: Jonas Högström) framför Piratenmuseet i Vollsjö. Foto: Bengt Eriksson

Piraten kunde minsann skriva skånsk landsbygdsnoir – eller skåntry noir. Tänkte just på det när Vollsjö, det var ju här som Piraten föddes och växte som son till stinsen, för några år sen fick en lokal teater, kallad just PiratenTeatern, i en röd lada på Wollsjö säteri (eller Gottorp, för att använda Fritiof Nilsson Piratens litterära namn).

Som första pjäs skulle Friteatern, turnerande från Karesuando till Ystad under plus 45 år, dramatisera och sätta upp en av Piratens berättelser. Närmare bestämt långnovellen ”Mannen som blev ensam”, omarbetad flera gånger och slutligen publicerad i boken ”Historier från Färs” (1940).

Vilket ju passade bra, eftersom Piratens berättelse utspelar sig i säteriets närmaste omgivning. På ena sidan, i Vollsjö by, ligger prästgården och även huvudpersonen Vantecks hus med sin prunkande trädgård. På andra sidan finns Vollsjö station, där Fritiof Nilsson växte upp och bodde med sina föräldrar (pappan var alltså stins) när ”Mannen som blev ensam” utspelar sig.

Och bortom station, uppe på Vollsjö torg, ligger gästgiveriet som också det förekommer i Piratenhistorien.

Friteaterns uppsättning av ”Mannen som blev ensam” var inte första gången som Piratens berättelse dramatiserades. Det hade skett två gånger tidigare: först som TV-serie på 70-talet och sen bara något år innan Vollsjöuppsättningen av Michael Segerströms enmansteater.

Att just ”Mannen som blev ensam” var först ut att spelas på den nya PiratenTeatern i Vollsjö blev också lite extra intressant. Ja, förvånande. För det är ingen vanlig Fritiof Nilsson Piraten-historia, så som de flesta känner Piraten. (Även om mörker oftast eller alltid finns i botten hos Piraten, särskilt i hans historier från hembygden Färs.)

Långnovellen ”Mannen som blev ensam” är nämligen inte det minsta rolig. Piraten är sarkastisk, ja. Också sådär elak som han kan vara ibland. Men i ”Mannen som blev ensam” finns inget roligt alls. Det är en tragedi, en högst allvarlig och sorglig historia.

Ett porträtt av en människa, den ovan nämnde Vanteck, huvudpersonen, som aldrig ens ”med vett och vilja trampat på en blomma”. Men han är ju inte riktigt som alla andra – ”Vanteck följde inte flocken” – i den by som måste vara Fritiof Nilsson Piratens födelseby Vollsjö. Geografiskt stämmer det exakt.

Också ett porträtt av inskränktheten i barndomsbyn, där ”den som står mot strömmen… får bakvattnet i ryggen”. Så skriver en arg, riktigt ilsken Fritiof Nilsson Piraten och fortsätter:

”Bakvattnet rör sig kring sin egen axel men står eljest stilla som en kloakbrunn mitt i strömdraget. Det drar till sig all oredlighet, där flyter spottloskorna upp och dit driver skulorna från rännstenen. Där samlas halva antydningar, fåvitska gissningar och falska vittnesbörd och allt snurrar runt och blandas tills det liknar bevisning.”

I ”Mannen som blev ensam” har Piraten skildrat den uråldriga bymentalitet som lägger grunden för främlingsrädsla, invandrarhat och rasism. Det går också att läsa novellen som en beskrivning av hur och varför människor kan bli terrorister.

Genre: skånsk landsbygdsnoir, så kallad skåntry noir.

Bengt Eriksson

Anders de la Motte från början

Snart kommer ”Våroffer”, sista delen i Anders de la Mottes så kallade årstidsserie. Och den här gången har miljön flyttats från en del av Skåne till en annan, närmare bestämt Österlen.

Anders de la Motte inledde sin deckar/thrillerförfattarkarriär – se här nedanför – på bästa sätt. Fast årstidsserien är ändå det bästa han skrivit. En annan de la Motte som skrivit, skulle man kunna säga.

Jag har tjuvläst den kommande och avslutande delen i serien men recensionen på Deckarlogg dröjer lite – först ska jag recensera i Ystads Allehanda med flera.

Till dess en rak fråga: Har du läst Anders de la Motte från starten? Eller missade du hans tidiga böcker? Dags att reparera det, i så fall!

Så här tyckte jag om hans deckarakademiprisade debut:

***

Anders de la Motte
[geim]
(Alfabeta)

Vilken märklig historia, växelvis gangster- och polisroman. Inte skulle det här väl kunna hända i verkligheten – eller snarare i någon av verkligheterna, den reella eller den virtuella? Kan det ens finnas såna poliser som Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel?

Jo, men kanske ändå. Anders de la Motte, debuterande författare, har varit polis i Stockholm och arbetar nu med säkerhetsfrågor på ett dataföretag. Så han borde veta…

Henrik Pettersson, kallad HP, småfixare och, ska det visa sig, brorsa till Rebecca, sitter på Märstapendeln. Han ser en överbliven mobiltelefon, när han tar upp den så vaknar mobilen till liv. På skärmen står texten: ”Wanna play a game, Henrik Pettersson?”

Strax börjar berättelsen att studsa mellan mobilskärmen och Stockholms gator. Någon (vem?) delar ut uppdrag på mobilen. Uppdragen, allt svårare och värre, ska utföras i det vi kallar verkligheten. Det virtuella övergår till det reella.

HP grips av spelet, inte minst som egotripp. Ju bättre han lyckas desto högre poäng. Plus att han lockas av pengarna han kan tjäna/vinna.

Parallellt tecknas också porträttet av Rebecca, polisinspektören. Hennes bakgrund och liv framträder, långsamt och allt mer, och knyts ihop med brorsans liv, förut och nu.

Det här thrillersättet att skriva bygger på att författaren lyckas hålla tempot uppe och samtidigt för en diskussion om samhället. I sista tredjedelen börjar boken att sagga och idissla, men så tar det sig igen.

Debutanten de la Motte har fått ihop en spännande och bra samhällsthriller, som får mig att både ställa och försöka besvara fråga på fråga:

Vad händer när gränsen för de olika verkligheterna förflyttas? När man förlorar kollen på vad som är det ena och det andra, verkligt respektive overkligt. Hur triggar dataspelandet ens jakt på kickar? Och förändrar synen på arbete? Och på samhället.

Och är det möjligt – faktiskt – att hitta så mycket information på nätet om allt och alla? Ursäkta ordvalet: jävla obehagligt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällposten 2010

PS. Svenska Deckarakademin har utsett ”[geim]” av Anders de Motte till 2010 års svenska debutdeckare. Motivering: ”En roman, förankrad i vår tid, skriven på dagens språk, med humor och spänning”.

PPS. Och så här tyckte jag om den förra, alltså tredje delen i Anders de la Mottes årstidsdeckarserie…

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Bengt Eriksson

Sveriges befolkning som brottsoffer

Karin Wahlberg
De drabbade
(W&W)

Karin Wahlberg har skrivit ännu en polisroman. Fast den här gången har hennes berättelse blivit mer av en ilsken roman om sjukvården.

När Karin Wahlberg återkommer med sin nionde deckare om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg har tvåbarnsfamiljen flyttat från Oskarshamn till Lund.

Karin Wahlberg de-drabbadeHan leder en mordutredning för polismyndigheten i Lund och hon arbetar som kirurg på lasarettet i Malmö. De bägge döttrarna har bytt skolor, den äldre av dem blir utstött av klasskamraterna.

Detta nämner jag för att betona att här skildras mycket annat än mordet på en kvinna, chefsstrateg inom sjukvården på Region Skåne, i ett sommarhus i Dalby. ”De drabbade” är mer av lunda- och sjukvårdsroman än en deckare.

Ett nära möte med Lund genom Claes på cykel till polishuset. En ilsken uppgörelse med sjukvården genom Veronika, alter ego för Karin Wahlberg, själv läkare.

Skildringen av dagliga arbetsförhållanden för sjuksköterskor, behandling av cancerpatienter och Region Skånes sparbeting på sjukvården blir egna noveller i romanen. Wahlberg har dessutom förmågan att slänga in en bisats som knappt märks men biter till.

Fast så ska ju också deckaren få plats i romanen. Det får den – men knappt.

Mordutredningen trängs ibland undan av allt det övriga. Å andra sidan sker mordet som en konsekvens av dagens sjukvårdspolitik.

Och just så har nog Wahlberg tänkt att ”De drabbade” ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård.

”De drabbade”, brottsoffren, är Sveriges befolkning.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Tre enfaldiga mördare

Tre gånger krimi. Tre versioner och tolkningar av ondskan. Tre av de mest gripande kulturupplevelser jag haft. Ja, jag blev urförbannad, varje gång.

Det började med Hans Alfredsons bok ”En ond man” (utgiven 1980). ”Ett slags roman” – enligt omslaget – bestående av sex fristående men ändå sammanhängande berättelser, där fabrikören och grisbonden John Höglund sprider sin ondska både i centrum och periferi.

En ond manDet fortsatte med filmen ”Den enfaldige mördaren” (1982), som bygger på ”Idiotens berättelse”, en av novellerna/berättelserna i boken. Hans Alfredson regisserade och spelar själv rollen som fabrikör Höglund medan Stellan Skarsgård var ”idioten” Sven.

Mitt slitna pocketex av Hans Alfredsons bok ”En ond man”.

Nu har också ”Den enfaldige mördaren” blivit teaterpjäs med manus av Dennis Magnussons och i regi av Dennis Sandin. När jag såg den på Helsingborgs stadsteater så utbrast jag tyst för mig själv: Kunde detta vara samma pjäs som recenserades för drygt en vecka sen? Varför greps inte kritikerna – så som jag gjorde – av handlingen, innehållet och  budskapet?

Låt oss följa vägen från boken genom filmen fram till pjäsen.

Krimi? Ska boken ”En ond man” placeras i krimi(nal)genren? Jag tycker det. I begreppets moderna, utvidgade betydelse kan ”En ond man” absolut beskrivas som en historisk deckare eller thriller.

De sex berättelserna är kriminella så det räcker. Där begås ett mord eller dråp: ”idioten” Sven hugger till slut ihjäl den onde fabrikören. Detta är inte heller – långt ifrån – det mest kriminella som sker = ständigt pågår.

Dessutom har Hans Alfredson – vilket de bästa krimiförfattarna brukar göra – förankrat händelserna i verkligheten.

Han blandar fiktiva och autentiska ortsnamn. Fabrikör Höglunds herrgårdslika Lövesta gård bör återfinnas i sydöstra Skåne. Ja, strax öster om Sjöbo. På väg till Malmö måste nämligen Höglunds chaufför bromsa in för en trafikolycka. Vid ”Sjöbo ora, den skogiga backen strax efter Anklam”, har en bil krockat med en råbock.

Han hänvisar också till ”Ingelstads Härads Hembygds Förenings Årsbok för år 1942”. I den berättas om skolläraren Werner Strömgren, som 1913 startade den nationalistiska och rasbiologiskt präglade ungdomsföreningen ”Ljusets Makt”.

den_enfaldige film

Stellan Skarsgård i filmen ”Den enfaldige mördaren”.

Alltså ingen tvekan att Hans Alfredson ville skildra den här delen av Skåne och utforska myllan som födde den skånska nazismen, inte minst i min hemkommun Sjöbo, under andra världskriget.

Han berättar i typisk stil: mitt emellan skrift- och talspråk, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, ilska och sorg. Färg: svartaste noir.

Från filmen ”Den enfaldige mördaren” minns man förstås Alfredsons och Skarsgårds rollprestationer, som tillsammans speglar och sammanfattar det svenska statar- och klassamhället; den/det ondaste kontra den/det mest utsatta och förnedrade.

Filmscenen som etsat sig fast – säkert inte bara hos mig – är den där stataren Månsson lämnar tillbaka sitt ihoplånade lån till lånet från Höglund och fabrikören tänder eld på sedlarna; för det handlade ju om ”principen”, inte om pengarna, en ”skitsumma”.

Pjäsen ”Den enfaldige mördaren” bygger delvis på filmen men är ännu mer en dramatisering av boken. De sex novellerna har skrivits ihop till en berättelse. Allt som händer på scen står eller antyds i boken. Manus- och regiteamet Magnusson/Sandin lyfter fram och upp händelserna – och därmed budskapet.

På scen finns tre huvudroller: Höglund, Sven och Vera.

Michael Segerström spelar Höglund på ett lite mer mänskligt sätt. Nej, det var alldeles fel ord. Fabrikör Höglund, som våldtar och bränner pengar med lika stor glädje, blir mer vanlig och allmängiltig. Inte en enda person utan mer som en ondskefull grundton i samhället.

Sven (spelad av Erik Borgeke) må vara harmynt men är långt ifrån – ännu längre än i filmen och boken – någon enfaldig idiot. Efter att också Svens mor har dött får han arbeta för Höglund och bo hos svinen. Sven är den tråd  som förenar händelserna.

Vera (Cecilia Borssén), syster till idioten, har i pjäsen  fått en större roll och betydelse, framför allt i jämförelse med filmen. Vi får följa henne genom livet: hon våldtas som 15-åring, blir servitris och halvprostituerad, utnyttjar såväl Höglund som den 16 år äldre ingenjör Berghald för att klättra uppför samhällstegen.

Den åldrande Vera befinner sig så högt upp i en annan samhällsklass att hon har svårt att se nedåt och blicka bakåt på sin fattiga barndom. Vera är klassresenären som förtränger sin historia och därmed sprider ondskan vidare istället för att stoppa den.

Den enfaldige mördarenOckså Svens och Veras ensamstående mor och hennes slit som städerska på Lövesta gård samt statarfamiljen Andersson med den agiterande pappan och den handikappade dottern Maria (tidigare Anna) i rullstol blir både egna berättelser och delar av helheten.

Michael Segerström som fabrikör Höglund på Helsingborgs stadsteater (med Erik Borgeke i bakgrunden) . Foto: Truls Bärg

Werner Strömgren har flyttats fram till 30-talet och är  talare på ett nazistmöte där fabrikören Höglund deltar och även hans chaufför Bengt finns med. Det skulle förresten vara intressant att läsa en utskrift av Strömgrens tal. På Helsingborgs stadsteater skyndade orden förbi så jag bara kunde ana – men nog anar jag rätt? – att talet syftar både bakåt och framåt.

En teaterpjäs om då och nu. Dåtidens medlöpare är så snarlika nutidens: de väljare som svek socialdemokratin för alliansen. Per Albin Hanssons radiotal hemma hos familjen Andersson blir en sorgsen sång över folkhemmet som revs. När Sven till sist hugger ihjäl fabrikören färgas scenfonden röd av blod och/eller revolution.

Men inte ens detta noterades i recensionerna! Nej, inget av detta har väl nämnts i någon recension? Inte som jag sett. Fast jag tror  – ja, jag vågar slå vad om – att just detta har varit och är Hans Alfredsons budskap, från boken ”En ond man” över filmen ”Den enfaldige mördaren” till pjäsen med samma titel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2012

Svensk deckardebut i Rippermordens London

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Sofie BjarupOch han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000