Deckarloggextra: Hemkulturpris till Tilliander!

Elektronikamusikern Andreas Tilliander har tilldelats födelsestaden Hässleholms kulturpris. Det var välan på tiden!

År 2004 gav Tilliander ut en låt med titeln ”Hässleholm”. Året efter, då jag satte ihop en topplista med 99 skånska låtar till Magasinet Skåne, så placerade jag just ”Hässleholm” på den skånska 99-topplistans plats nr 10.

Och gjorde samtidigt följande kortintervju med Andras Tilliander om honom och ”Hässleholm”.

***

10) Andreas Tilliander / Mokira: ”Hässleholm” (2004)

Andreas Tilliander skulle kunna beskrivas som ”en ung Brian Eno från Hässleholm”. Nej, det är inte rätt men ändå lite rätt. Tilliander hör till världens främsta inom genrerna elektronica och click & cut. Jättekänd för dem som hänger med i den nya elektroniska musiken – samtidigt helt okänd för andra musiklyssnare.

– Så är det ju men jag trivs med det. Jag spelar hellre för en publik som verkligen gillar mig än för en ombytlig publik som tycker om mig idag och någon annan nästa månad.

Hur många skivor har du gjort?

– Femton kanske, om man räknar med singlar. Sex, sju album.

Andreas Tilliander gör popigare och mer dansant musik under sitt eget namn. Mokira kallar han sig när musiken är lugnare och mer ambient. Till den sistnämnda katetegorin hör ”Hässleholm” – ett stämningsfullt stycke, melodiskt och vackert, som borde passa de flesta musiköron.

– ”Hässleholm” är hyfsat abstrakt och experimentell men ändå en låt. Annars kan det lätt bli att man mest arbetar med ljud – brus, sprak och knaster.

HÄR kan du lyssna på Andreas Tillianders/Mokiras ”Hässleholm”.

Musik som görs med dator låter ofta just som datormusik – som om musiken programmerats. ”Hässleholm” låter däremot komponerad.

– Innan jag satte mig vid datorn spelade jag in en gitarr, några pianobitar och en melodika. Jag ville att det skulle låta ganska akustiskt, få fram den där känslan av att musiken inte är exakt. Med en dator är det fantastiskt lätt spela exakt – men musiken blir tråkig.

Bengt Eriksson
Ur ”Skånska 99-listan” i Magasinet Skåne, 2005

Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Alla känner alla i den lilla byn

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Frida Skybäck hade tidigare skrivit feelgood med inslag av ”feel life” och spänning. Så det kom inte som någon överraskning när hon i fjol gav ut thrillern ”De rotlösa”.

Med ”Svartfågel” inleder Skybäck nu en serie polisromaner.

Hur ska det gå? Att skriva en polisroman är betydligt svårare, om den ska vara rimligt regelrätt.

Det finns så mycket att förhålla sig till i balansgången mellan fiktion och verklighet, så mycket kunskap som krävs, till exempel om riktiga poliser och polisutredningar kontra skönlitterära och fiktiva.

Även i polisromanen har Frida Skybäck stannat kvar i sitt skånska författarlandskap.

Hennes kvinnliga huvudperson och antihjälte, så får man nog karaktärisera polisutredaren Fredrika Storm, har precis flyttat ner från Stockholm till Lundapolisen.

Ja, flyttat ”hem” till Skåne. Fredrika växte upp i Harlösa, några mil väster om Lund, där också det mesta av handlingen och kriminaliteten sker.

Det börjar en kall vintermorgon med att Fredrikas farmor är på sin vanliga långpromenad och får syn på en kvinna som springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Och isen brister. Olycka? Självmord? Mord?

Den fortsatta handlingen inkluderar Fredrikas far och försvunna mor, bröderna och någon kusin, vänner och bekanta, ja, halva byn.

Ingen nära, ingående skildring av Harlösa – även om Skybäck prickar in flera geografiska kännetecken – men en ganska exakt beskrivning av den ”alla känner alla”- mentalitet som lever kvar inte bara i skånska småbyar, tror jag.

Nej, svarar jag på frågan som uppstår. Skulle verklighetens Kent Holmström, som Lunds polischef heter i romanen, ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av hennes anhöriga är involverade?

Men läsaren får köpa det, liksom hur den pådrivande och risktagande Fredrika Storm sköter polisutredningen tillsammans med kollegan Henry Calment.

Ingen regelrätt utredning, ens för en polisroman. ”Svartfågel” kan inte placeras i procedurskolan. Fredrika jobbar mer som en hårdkokt privatsnok: kollar här och där, pratar med en och annan, för att någon ledtråd eventuellt ska visa sig.

Jag godtar detta, trots ryktet som en sträng deckarkritiker.
Frida Skybäck är en flyhänt berättare och tecknar så snabba och bra personporträtt att hon besegrar mig.

Inte minst (o)personkemin mellan kollegerna Fredrika och Henry, bonddottern respektive överklasspojken, dallrar av spänning. Det blir intressant att se hur Skybäck fyller sina personer med fler erfarenheter och egenskaper i nästa polisroman.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: De lokala kulturarven

Vågar jag konstatera nu att Elfstrands krukmakeri i Sjöbo kommer att utses till byggnadsminne? Jo, jag gör det. Så välkommet, inte många år sen som få Sjöbopolitiker visade något intresse för Elfstrands. Som byggnadsminne, högsta graden av bevarandevärde, måste Sjöbo kommun  se till att vårda och värna sitt historiska krukmakeri.

Elfstrands originalmaturnor.

Tacka Anna Gunnert och Alice Bindby, den senare är på plats när jag kommer dit på sommarens rundresa till lokala kulturarv, som länge kämpat för Elfstrands mot trilskande kommunpolitiker.

Fint har det blivit också: mer utrymme för besökare i bostadshuset, där visas Axel och Albert Elfstrands keramik (fat och maturnor, lergökar och kyrkor), och själva krukmakeriet är städat och rent. Ett av krukmakerihusets rum har blivit en väl fungerande utställningshall för olika keramiker.

Berit Tuvessons keramik i Elfstrands stil.

Årets utställare, Berit Tuvesson från Billinge och Rörum, visar bland annat lergodsskålar i svagt gult och brunt som kunde varit gjorda på plats, om Elfstrands krukmakeri varit i bruk. Vilken synnerligen välvald utställare! Efter Elfstrands fortsätter min kulturarvsresa till Hallsbergs stenar bortåt Lövestad…

En av Nils Nilssons stenskulpturer.

Lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer är ett lika värdefullt kulturarv som Elfstrands krukor. Tyvärr betraktas han mest som en knasgubbe som högg ut religiösa motiv och texter i sten, när han i själva verket  var en autodidakt och konstnär som skapat en unik skulpturträdgård. Jag skulle önska att det ordnades guidade visningar med någon konstkännare, säg Thomas MIllroth, av Nils Nilssons stenskulpturer.

Bägge fotona från Otto Månssons återskapade toffelmakeri på Hallsbergs gård.

Fast den här gången är det inte stenarna utan gården som lockat mig till Hallsberg. I den stora ladugårdsbyggnaden, som blivit ett allt mer innehållsrikt hembygdsmuseum, finns bland annat traktorer och redskap, ett litet uppbyggt skrädderi och dito sömmeri, en aning av en gammal fotoateljé, en skolsal med träbänkar och en lanthandel. Samt, dit jag är på väg, Otto Månssons toffelmakeri.

Det kunde ha varit större, både till innehållet och utrymmet, men det är ändå speciellt för mig. Mitt arbetsrum i huset där vi bor var Ottos toffelmakeri. Nästan som att besöka mig själv. I en låda finns träläster, en för varje bybo, så att storleken skulle bli rätt när de kom till Otto och ville ha nya träskor.  

Lilla Rödde textilmuseum ligger åt ett helt annat håll, strax norr om Blentarp. Namnet blir lite missvisande, eftersom museet är tvådelat: dels själva gården, där systrarna Anna och Hanna Jönsson bodde utan rinnande vatten och elektricitet (Hanna, som blev äldst, dog 1985) och dels systrarnas hantverk, deras textilier.

Foton av Anna och Hanna Jönssons flamskvävnader på gården Lilla Rödde. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Att se den gamla skatterusthållargården – med stenbord, tillverkade av Komstad kalksten, och sättugnar – kan vara intressant men framför allt de färgrika flamskvävnaderna lockar mig. Också unika, både som vävnader och samling. Så många skånska flamskvävnader kan inte finnas samlade någon annanstans.

Och så välbevarade. Anna och Hanna förblev ogifta, deras hemgift skingrades aldrig, det vävda slets inte. Systrarnas anmödrar var de sex gästgivardöttrarna i Everlöv, flera av dem skickliga flamskväverskor. Vävtekniken, mönster och färger gick i arv genom sex generationer till Anna och Hanna i Lilla Rödde.  

Varifrån kom mönstren: blommor, lejon, papegojor och vindruvsblad? Varför så färgrikt: rött, grönt, gult och blåaktigt? I köket står en barnvagn, den måste vara från systrarnas barndom, med ett täcke.

Här hänger mörka, dova arbetskläder med färggrant förkläde. Det stora bordet i finrummet (eller salen) står dukat med dynklädda stolar runt om. En klädd soffa, ett skåp med broderade lakan och örngott med virkade spetsar, flera kistor med flamskvävnader: bänklängder, täcken, någon åkdyna…

På golvet ligger en rund, flamskvävd liten matta. Allra finast är en väska i flamskväv, försedd med initialer och årtal, så man förstår att den gjordes av Anna Jönsson, 9 år. Det känns i hjärtat. Allt är fint, inte urblekt eller ens använt utan orört. Fast det mesta, även om museivärden ger viss information, får besökarna ana sig till.

Eller förkovra sig själva, före eller efter.

Som att flamskvävshistorien går bakåt till Egypten vid tiden för Jesu födelse, att flamskvävande kom hit från Flandern på 1500-talet och till Skåne med kringvandrande vävare på 1700-talet. Det var i Skåne som vävnaderna blev så färgrika. Varför? Ännu inte hittat något bra svar.

Jag har en önskan: dela upp gården och vävnaderna i varsin avdelning, ge dem varsitt museum. Tre rum, inklusive salen, som gårdsmuseum och övriga rum, kanske ladan också, till en vävnadsutställning.

Så det går att riktigt se vad Anna och Hanna Jönsson åstadkom. Samt informativa skyltar. Detta kunde också, á la Elfstrands, kompletteras med gästutställningar, där hantverkare av idag visar hur vävtraditioner lever vidare.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Så har 6 juni i Vollsjö blivit som 6 juni i Vollsjö igen

Så här skrev jag i den Coronadiktsamling, ”Tiden dikterar, jag noterar. Diktdagbok i corontän”, som jag sammanställde under under Coronaåret 2020:

Jag öppnar fönstret för att höra de
trummor som inte hörs. Jag sticker
ut huvet genom fönstret och
blickar nedåt Storgatan för att
försöka se den svenska fana som
inte syns. Det hänger inga flaggor
på husen står inga människor på
trottoarerna. Coronaåret 2020 är
första gången sen 1979 som Sjöbo
ungdomsorkester på 6 juni inte
marscherar uppför Storgatan med
fanbäraren och drillflickorna i
täten och efter dem hemvärnets
ärrade kämpar, representanter för
Vollsjös frivilliga brandkår,
medlemmar i Wollsjö AIF,
gymnastikföreningen,
Scouterna, Lottorna, Vollsjö byalag
med flera på väg till Åvallen,
nationaldagstal, varmkorv och
fika.

Men det var 2020 det. Nu har det blivit 2022 och det blir som vanligt igen. Likadant varje år, nämligen såhär…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson
Ystads Allehanda 2006

Hybridextremism i Sverige och Europa

Malin Thunberg Schunke
Blind vrede
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunke skriver europeiska (och internationella) polisromaner. Eller om romanerna ska kallas  jurist- och/eller åklagardeckare.

Hon skriver samtidigt samhällsromaner – ja, politiska böcker. Om man med det menar att hon med politiska ögon fokuserar och skärskådar vad som sker i samhället. Vad som politiskt riskerar att vara på gång i samhället.

Hon gör detta samtidigt; i ett. Thunberg Schunke har en sälläst förmåga att inte stanna upp handlingen (jo, lite lite mot slutet, då) och förklara det som behöver förklaras, analysera det som behöver analyseras. Utan hon skriver, just, i ett.

Det samhälleliga – ja, politiska – skrivs in i handlingen, i deckarberättandet.  Det förklaras och analyseras av och i det som händer i romanen. Skickligt, minst sagt, att lyckas med det.

Egentligen vill jag inte avslöja för mycket om hennes nya, fjärde polis/jurist/åklagarroman om Eurojust i Europa och den svenska åklagaren Esther Edh (samt Fabia Moretti, italiensk åklagare) med flera. Och för mycket känns den här gången som att alls avslöja något av innehåll och handling.

Men jag ska nämna det nyckelord som jag använde redan i rubriken: Hybridextremism (det nämns också i boken och är utgångspunkt för intrigen). Hybridterrorism kan ordet/begreppet byggas ut med och leda till.

De svenska demonstrationerna mot coronavaccin var ett exempel, ur verkligheten alltså. Malin Thunberg Schunke skriver rätt ur verkligheten. Hon skriver verklighetsdeckare. Men nu är jag redan på gång med att avslöja mer än jag tänkte.

”Blind vrede” handlar exakt om detta: när vreden blir blind. Vad händer då? När samhällsutvecklingen går på ett håll och politikerna handlar eller inte handlar på sätt som gör människor så vreda att de blir blinda?

Samma lite märkliga symbol har börjat återfinnas vid demonstrationer och terroristdåd på olika platser i Europa, vid olika sorters demonstrationer och terroristdåd, arrangerade och orsakade av olika organisationer, egentligen motsatta organisationer, från höger till vänster, från vänster till höger, vadsom.

Nej, nu hamnade jag där igen. För mycket.

Efterforskningarna leder till södra Sverige, till Skåne.

Samtidigt handlar romanen om moral, våra samveten, vårt samhällsengagemang. På flera plan, inom  olika – motsatta – delar av samhället, bland medborgare som makthavare, nere och uppe, uppe och nere.

Hur långt sträcker detta sig? Hur långt ska vi tillåta det att sträcka sig? Oss att sträcka oss…

Bengt Eriksson      

Deckarloggextra helt apropå: Intervju med Philemon Arthur & The Dung

Nog är det märkligt.

Efter cirka 53 år verkar folk fortfarande, kvarvarande som nytillkomna, vara lika nyfikna på vilka Philemon Arthur & The Dung kan vara, den där skånska musikduon som lyckades att under flera år lägga ner grammisutdelningen.

Nu senast efter det påstådda (själv)avslöjandet i Kristianstad, där grundarna av gruppen Anna Koka Fem Ägg och så vidare hävdade eller så gjorde de det inte att de just de faktiskt skulle vara Ph A & D. Håhåjaja.

Jag tog i alla fall fram den här texten från en av de gånger jag intervjuade såväl Philemon Arthur som The Dung. Hemliga då, hemliga än…

***

Har det blivit en fusion mellan skiv- och livsmedelsbranschen? Nu finns i alla fall en konservburk till försäljning i Sveriges skivaffärer.

Philemons sardiner liten

Är det sardiner i burken? Nej, öppna burken med en konservöppnare och inuti ligger en kassett med – Philemon Arthur & The Dung!

Tål lagring!
Kylskåpsfoto: Bengt Eriksson

Minns du? För femton år sen kom en LP med några som kallade sig Philemon Athur & The Dung. De sjöng på skånska, spelade dragspel, ostämd gitarr ”trummor”. Trumsettet bestod av kakburkar, som de fått av farmor, och ett element, som var mormors.

Vilka som dolde sig bakom namnet Philemon Arthur & The Dung var en hemligthet. Någon journalist kallade dem ”popens Bo Balderson”.

Femton år senare är fortfarande Philemon Arthur & The Dung ”hemliga”.

– Ja, och det ska vi förbli, säger de.

När vi träffas någonstans i Skåne är Philemon Arthur & The Dung maskerade. Den ene är längre och smalare, den andre kortare och knubbigare. Kan det vara så som det ibland gissats att Philemon Arthur & The Dung i själva verket är Thomas och Mikael Wiehe?

– Nej, inte är vi bröderna Wiehe. Eller hur Thomas?

– Nej, Mikael. Det är vi inte.

Anledningen till att jag stämt hemligt möte med Philemon Arthur & The Dung är förstås kassetten – men den typiskt philemonarthur&thedungska titeln ”Skisser över 1914 års badmössor” – som skivbolaget Silence gett ut för att fira 15-årsjubileet. Kassetten innehåller tjugofyra (!!!) nya inspelningar med Philemon Arthur & The Dung.

”Nya”, förresten.

Philemon Arthur & The Dung har inte gjort nya inspelningar nu på 80-talet. Tvärtom är låtarna på kassetten t o m mer av ”originalinspelningarna” än låtarna på LP-n från –72. Som det står på burketiketten: ”Äkta Philemon Arthur-distorsion”.

– När vi skulle göra LP-n kom inspelningsteknikern Anders Lind ner med en Revoxbandspelare och ett par studiomikrofoner, berättar Philemon Arthur.

– Men mickarna var för bra. Vi lät inte som Philemon Arthur & The Dung, fortsätter The Dung.

– Han fick gå och köpa ett par billigare mickar. Då blev det bättre. Men som våra egna inspelningar lät det ju inte.

Tack vare den moderna inspelningsteknikens filtreringsmöjligheter kan nu Philemon Arthur & The Dungs egna originalinspelningar för första gången presenteras!

På jubileumskassetten finns flera låtar som bör kunna bli ”slagdängor” – som ”In kommer Gösta”, ”Du är min ende vän” och ”Blomman” blev på 70-talet.

Philemon Arthur foto

Den enda bild som finns på Philemon Arthur & The Dung, sägs det.
Foto: Birgitta Olsson

Dragspelslåtarna ”Låt den hänga ute” och ”Ödesvalsen” skulle passa utmärkt för Roland Cedermark. (Fast den förstnämnda är kanske för fräck?) ”Jag mår så illa” är en rökig rockare som skulle passa utmärkt på Wilmer X:s repertoar.

Berätta The Philemon Arthur & The Dung Story!

Philemon Arthur: – Som jag minns det bodde jag granne med dig.

The Dung: – Och jag bodde granne med dig.

– Jag hade först ett dragspel och lånade sen en akustisk gitarr, som jag ännu inte har lämnat igen.

– Med en kakburk som virveltrumma, en annan kakburk som bastrumma och brickor som cymbaler byggde jag ett trumset. Jag satte ihop det med något slags primitivt mekanobygge.

– 1962 började vi spela tillsammans. Då kallade vi oss The Popbeams efter en cykel som hette Sunbeam.

– När vi blev mer självkritiska tog vi namnet The Dung. Och en dag när vi höll på att jamma ihop började vi plötsligt att sjunga ”Philemon Arthur”.

– I början var Pat Boone och Larry Finnegan idolerna. Vi spelade ”Speedy Gonzales” och ”Dear One”. Sen blev det Beatles, Kinks, Who och Stones.

– Jag (Philemon A) gjorde en ”fuzzbox” genom att stoppa papper mellan gitarrsträngarna. Jag ville låta som Jimi Hendrix.

I slutet av 60-talet skickade Philemon Arthur & The Dung egna inspelningar till först Thomas Tidholm, som då hade ett radioprogram, och sen ”Bandet går”. Resten är historia och myt.

Idag, då? Spelar Philemon Arthur & The Dung fortfarande tillsammans?

Nej, de båda vännerna från 60- och 70-talen har inte spelat ihop på många år. Men de funderar på att börja igen. Och, kan jag berätta, Philemon Arthur har köpt en synthesizer…

Bengt Eriksson
Svenska Dagbladet 1987

En plats av ingenting

Så nära Kristian Lundberg stod jag inte att jag kan skriva en minnestext om honom. (Och hade vi varit närmare varann hade jag kanske inte velat skriva någon minnestext.)

Men han var på något sätt en del av mitt liv, jag var en av dem som han tydligen höll regelbunden men sporadisk kontakt med. Och vi träffades många gånger, från de första gångerna på 80-talet då jag jobbade åt/på Radio Malmöhus och envist försökte få den poetiska Malmöligan att samlas – samtliga! – någon enda gång i ett radioprogram.

Det gick ju inte. Det lyckades aldrig. Och Kristian Lundberg var den som aldrig någonsin infann sig.

Vi möttes också som medarbetare på Kvällspostens kultursida. Under en middag som Stephan Linnér ordnade för oss kulturfrilansare lovade Kristian att skriva in mig i sin nästa deckare, med namn alltså. Men han skrev ju aldrig någon ny deckare! Jo, efter flera år och då fanns jag med, som ett förbiskymtande namn.

Jag tror jag läste allt han skrev i bokform, några böcker recenserade jag. Men det kändes konstigt att recensera en enstaka bok, oavsett om det var poesi eller prosa, för varje ny bok var ett nytt kapitel i Kristian Lundbergs eviga… ja, vad ska jag ska kalla det… dagbok, roman, en allt tjockare diktsamling eller självuppgörelse… en uppgörelse med sig själv och livet, Gud och olyckans barn.

Som en smärta i hjärtat, en evig smärta i hjärtat. Jag tror det var där vi möttes, i den smärtan, som kom ur olika men ändå snarlika liv. Jag var ju äldre, tjugo år äldre, men denna smärta känns likadan genom generationer, tydligen. Nej, ska inte skriva mer, fixar inte riktigt det här, här nedanför finns den sista recensionen jag skrev… ja, egentligen om Kristian Lundberg lika mycket som av hans diktsamling.

Några rader ur en sång som kom ur gitarren i morse:

Det blåser från himlen idag / så ljumt som en bris kan va´ / det blåser för dig / och det blåser för mig / det är precis som det ska

Och Gud ta emot ta emot / dina trasiga barn / när det blåser / från himlen idag

 —-­­­————————————————————————————

Kristian Lundberg
En liten bok om kärlek
(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

”Jag” (= han) stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar