Musikfredag på en söndag: Pelle Ossler i backspegeln

Eftersom det numera väl inte finns någon som hävdar annat än att Pelle Ossler är bland det bästa – om inte det allra bästa – som finns inom svensk musik…

Ja, på grund av detta letade jag reda på följande som jag skrev för många år sen nu, när jag sammanställde en historisk skånsk topplista (med 99 låtar) till Magasinet Skåne. Vars redaktion läste och blev lika ställd som förundrad. Och tveksam, var detta den bästa skånska låten någonsin?

Dåvarande ägare och redaktion litade inte riktigt på mig utan rådfrågade en konsult, nämligen Lennart Persson, som också han menade att valet var bra och rätt. Då gick det an, för redaktionen.

Så följande låt hamnade i topp, på 99-listans första plats. Sååå välförtjänt redan då, om musikjournalisten själv får säga…

1) Pelle Ossler: ”Käre lille bror” (2002)

En ”dark horse”? Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning. Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…

Bengt Eriksson

Magasinet Skåne nr 1 / 2005

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bibliotekens digitala svårigheter

Så många gånger jag besökt mitt lokala bibliotek i Vollsjö efter att det fick meröppet. Jag sitter hemma och kollar på hemsidan för biblioteken i sydöstra Skåne, letar reda på vad jag vill låna och reserverar böckerna. Om en bok inte finns på något bibliokek i sydöstra Skåne gör jag istället ett så kallat fjärrlån.

Efter några dagar, en vecka kommer ett mejl om att böckerna anlänt till biblioteksfilialen. Då går jag dit, vilken dag eller – inte minst – kväll i veckan som helst, öppnar dörren med min tagg + kod, hämtar böckerna och registrerar dem i låneautomaten. Det är ju genialt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om detta är framtiden – det obemannade biblioteket. Vi låntagare sköter själva våra låneärenden och hämtar låneböcker i en lokal utan bibliotekarie? Men det var inte om detta som dagens krönika skulle handla…

”Digitaliseringen är på väg att stjälpa folkbiblioteken” löd rubriken på ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skrivet av Författarförbundets ordförande och två andra styrelseledamöter. De exemplifierade med Stockholms stadsbibliotek, där e-böcker omfattar 10 procent av utlåningen men 50 procent av inköpsbudgeten.  

Hur är det i Sjöbo (och, ska det visa sig, i andra kommuner i sydöstra Skåne)? ”Jag anade att du skulle ställa den frågan”, säger Kristin Svensson, kulturchef i Sjöbo. ”Så jag kontrollerade siffran, för att vara säker. Av vår budget går 10 procent till e- och ljudböcker.”

Från en tidigare text om Sjöbo bibliotek. Foto: Blenda Automatique

Nyckelord: av. Sjöbo bibliotek har inte tilldelats något extra anslag till sin extra utlåning av digitala böcker. ”Vi fick ta av den budget som fanns.” Det innebär att också här, även om procenten är lägre, har budgeten minskat vad gäller inköp av fysiska böcker.

Den låga budgeten får dessutom negativa konsekvenser för e- och ljudlåntagare i Sjöbo (och övriga Sydostskåne). Här finns ett månatligt tak för utlåning av e- och ljudböcker. ”Det var nödvändigt, av ekonomiska skäl. Biblioteken i Skåne Sydost satte ett gemensamt utlåningstak, där vi tog hänsyn till de bibliotek som har sämst ekonomi. Och jag kan väl säga”, tillägger Kristin Svensson, ”att Sjöbo är inte den kommun som satsar mest på kultur och bibliotek.”

Det är ett lågt tak, intygar denne krönikerande e-låntagare (som efter att ständigt ha slagit i taket tvingats övergå till en kommersiell strömningstjänst). Men varför ska det vara dyrare för bibliotek att låna ut digitala böcker än fysiska? Det behöver en förklaring.

Fysiska böcker köps in en gång och kan sen lånas ut hur många gånger som helst utan ytterligare betalning till förlagen. Författare får en smärre ersättning för bibliotekslån. Detta regleras i lag och staten betalar författarnas ersättning.  

För digitala böcker finns ingen lagreglering utan förlag/distributörer tar betalt för varje utlån av e- och ljudböcker. Varenda gång en digital bok lånas ut måste biblioteket köpa den, ännu en gång. Ju fler som lånar desto dyrare blir det. Därför tvingas biblioteken att ha digitala utlåningstak – annars skulle budgeten dräneras.

E-boksläsandet är fortfarande litet i Sverige – men intresset för ljudböcker ökar lavinartat. Därmed den akuta frågan: Hur ska detta lösas för både bibliotek och låntagare?

Författarförbundet skriver i sitt debattinlägg att regering, kommuner, bibliotek, förläggare och författare – alla parter – måste samarbeta om en lösning. Även Kristin Svensson menar att det bör tas ”ett nationellt grepp och införas något liknande som för fysiska böcker”. Men är det möjligt, ens som tanke?

Det kräver att riksdagen fattar beslut om en, som det heter, tvångslicens. Hur skulle förlag, som blir av med den digitala intäkten från biblioteken, och författare, som tjänar mer på digitala än fysiska lån, ställa sig till detta? Ska det införas mot deras vilja? 

Alternativen är lika osannolika. Biblioteken kan ju strunta i det digitala, överlåta e- och ljudböcker till de kommersiella strömningstjänsterna. Kulturchefen Svensson poängterar: ”Det digitala ska också finnas på biblioteket.” Och det är ju rimligt – att bibliotek ägnar sig åt litteratur och böcker, oavsett form och format.

Ett tredje alternativ är att till exempel Sjöbo kommun höjer budgeten så pengarna räcker till digitala utlån. Sjöbos politiker har dock gjort motsatsen. ”Vi fick ett sparbeting på 200 000 för något år sen”, säger kulturchefen. Men då är det väl dags att de återför dessa pengar till biblioteket?! ”Jag arbetar på det. Varje dag.”

Oavsett, visar det sig att något av dessa omöjliga alternativ ändå är möjligt – eller om det finns något annat alternativ – återstår ett problem. Obegränsad och gratis utlåning av digitala böcker skulle konkurrera med kommersiella företag och tjänster som Storytel och Bookbeat. De kanske blir olönsamma och lägger ner?

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Kvinnlig krigskorrespondent kommer hem

Daniela Kastberg

Skuggkriget

(Bokfabriken)

Daniela Kastberg heter ännu en lovande svensk deckarförfattare. Som jag skrivit förut: Hur många finns det?

Kastbergs deckardebut ”Skuggkriget” är en kombinerad detektivroman, en roman om andra världskriget och även en kvinnoroman. Miljöerna är främst en stad i sydvästra Skåne men också en ö på västkusten.

Huvudpersonen, Ebba Gerlach, har kommit hem till Sverige och Skåne igen efter att ha varit krigskorrespondent och blivit utvisad från Berlin. Hon ställde för många frågor om judarna i Östeuropa.

I Berlin kom Ebba i kontakt med en judisk mamma och hennes två döttrar. De skulle försöka fly och nu har hon fått reda på att de finns i Danmark och ska smugglas till Skåne med båt över Öresund.

Därför söker hon upp sin före detta fästman, numera löjtnanten Åke Lindström, som placerats i den skånska staden med ansvar för hamnen. Ebba vill att hon och Åke ska möta den judiska kvinnan och hennes barn när båten anländer.

Det är grundberättelsen som Daniela Kastberg använder för att spinna spänningstrådar om Sverige, Tyskland och Storbritannien – alla länder finns representerade och möts i den skånska staden – och även om kvinnor som krigskorrespondenter och kvinnor, svenskars inställning till Nazityskland, om män som män, homosexualitet, tysk kulturpolitik med mera.

Samt mord, förstås. Det kommer en kvinna till den skånska hamnen. Hon hittas död – men är detta den judiska kvinna som Ebba mötte i Berlin? Kvinnan hade ett barn med sig – ett enda? Barnen var väl två, den judiska kvinnan hade två små flickor?

Daniel Kastberg lyckas fläta in mycket, mer av somligt, mindre av annat. Resultatet blir  spännande och intressant. Men… det finns ett men.

Namnet på den skånska staden? Eller för den delen namnet på västkustön? Nej, jag angav inte dem eftersom Kastberg inte har namngett dem. Men varför?

Daniela Kastberg bor i New England, USA. Kände hon till för lite om Skåne för att kunna placera en andra världskrigshistoria i en faktisk, autentisk miljö? Eller valde hon medvetet att anonymisera miljön – eftersom hon tänkte internationellt och nästa roman med Ebba Gerlach tydligen ska utspela sig i Storbritannien?

Research! vill jag utbrista om det förstnämnda. Det andra tror jag inte på som idé. (De enda autentiska platser som Kastberg nämner är Göteborg och Varberg, där romanen inte utspelar sig.)

Oavsett, det var synd. Det är synd. Till och med en påhittad miljö – fast med namn på miljön såväl som dess gator – är bättre än en anonymiserad. Helsingborg-Landskrona-Malmö? Vilken stad är det – eller ingen? Helst hade jag ju velat att berättelsen placerats i någon av dessa städer med autentiska gator, hus, caféer och så vidare.

Det hade kunnat lyfta ”Skuggriket” från en lovande deckardebut till en riktigt bra deckare och roman om andra världskriget. Ordet sensationellt ligger nära. Nu fick jag nöja mig som det är. Det är åkej men kunde ha varit betydligt mer…

Bengt Eriksson

Vad sökte ni herr Löfström?

liftare

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Överbrygga

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Haväng

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Buddha

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Österlen

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Minnet

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebeller

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggfredag med musik: Lasse Stefanz på Kulla

Festplatsen Kulla på Österlen, strax utanför Södra Rörum, håller stängt i sommar också. Det är tråkigt.

Det var det ena. Det andra är att det uppstod (för vilken gång i ordningen tro?) en smärre diskussion på Facebook om dansband i allmänhet och den här gången i synnerhet om Lasse Stefanz.

Hur diskussionen gick är lätt att ana. Så eller nästan så tyckte jag också en gång, då jag var fördomsfull = okunnig om dansband. Sen lyssnade jag och upptäckte att det går inte att generalisera, det gör det sällan men det går absolut inte när det handlar om dansband.

Man behöver inte gilla dansbanden, fast det är svårt att ogilla dem rakt över om man verkligen lyssnar. Svenska dansband låter nämligen på olika sätt. Den enda likheten är egentligen att de spelar upp till dans. Men dans handlar om musikens funktion, dansa kan man göra till alla möjliga sorters musik.

Det är inte heller så att de låtar som dansband spelar upp till dans med genomgående har blaha-texter. Tvärtom, vågar jag påstå. Dessutom hade dansbandstexterna börjat förändras och blivit allt mer sorgliga när jag skrev följande artikel. Sorgliga? På dansbanan? Där det ska dansas och vara glatt? Ja, faktiskt.

Ja, du får läsa! Bara en sak till innan dess. Lasse Stefanz, som alltså diskuterades på Facebook, har störst likhet med en artist som sällan eller aldrig räknas till dansbandsgenren, nämligen Nisse Hellberg. Nisse Hellberg? Men Nisse är ju en rock- och ibland numera också lite av countryartist? Yepp. Och Lasse Stefanz är ett rock- och countryband som fortsätter att spela upp till dans.

Efter artikeln finns också en länk till min spellista med Lasse Stefanz, om du vill och vågar lyssna.

***

Det hände i våras. Thomas Deutgen, dansbandstok och programledare för radioprogrammet P4 Dans, ville skoja med mig. Han hade de nya albumen med Nisse Hellberg och Lasse Stefanz i datorn och växlade – snabbt! – från en låt med den ena till en låt med den andra. Det lät mer än snarlikt. När det sjöngs så kände jag förstås igen Nisse Hellberg respektive Olle Jönsson, sångare i Lasse Stefanz. Men i instrumentala partier?

På bägge spelas country, rock och boogie.  Ändå klassas ett album som riktig rockmusik, medan det andra ju är sån där dansbandsmusik (= musikalisk kiosklitteratur). Men vilken var vilken? Varför hade jag så svårt att höra skillnaden? Kanske inte är någon större skillnad, annat än i mytologin, i mina (och dina?) fördomar…

I sommar har Lasse Stefanz-albumen ”Röd Chevrolet” (2004), ”Pickup-58”(2006), ”Vagabond” (2007) och ”Rallarsväng” (2008) samt dubbelsamlingen ”40 ljuva år!” snurrat i bilens CD-spelare. Musiken blir allt tuffare, år för år och skiva för skiva. På det nya albumet har just Nisse Hellberg bidragit med ett par låtar. Så nu kan det vara dags att avmytologisera några fler fördomar om dansband.

Det finns ingen dansbandsmusik, i betydelsen att dansband skulle spela en viss sorts musik. Bara att lyssna på några skivor med Lasse Stefanz räcker för att konstatera det: en blandning av lugna och snabba låtar, schlager, country och rock´n´roll, nyskrivet på svenska och amerikanska covers.

Danbandet Lasse Stefanz (från vänster): Anders Pettersson, Gunnar Nilsson, Lasse Sigfridsson, Hasse Sigfridsson, Christer Ericsson och Olle Jönsson. Foto: Birgitta Olsson

Vad som krävs är att det måste gå att dansa till låtarna: bugg eller dansbandsfoxtrot, lekfullt och nära intill. Men det är ändå fel att det skulle vara bruksmusik att dansa till men aldrig lyssna på – att texterna saknar betydelse, deras enda funktion är att vara ord som kan sjungas.

Jag åker till Kulla festplats på Österlen för att fortsätta mina studier på dansbanan. Kvällens dansband är Lasse Stefanz. ”Förut tyckte jag inte texterna var viktiga”, säger Olle Jönsson. ”Men jag har ändrat mig. Numera, när det skickas nya låtar, läser jag alltid texterna mycket noga.”

Har inte låttexterna förändrats också? Allt oftare verkar de handla om kärlek som tagit slut, om människors ensamhet.” Tårar från himlen”, ”Ta den tid du behöver”, ”Innan allt är för sent” och ”När skuggorna faller” är bara några låtar med grundstämning sorg (och lite hopp). Kan det spegla en förändring i samhället, i människors liv? ”Det kanske är mig som texterna speglar”, säger Olle Jönsson. ”Kärleken är inte alltid så lätt.”

En sista myt handlar om publiken, i singular. Det stämmer inte heller att dansbanden skulle ha sin egen, särskilda publik. Lasse Stefanz förra album, ”Vagabond”, har sålt över 100 000 exemplar! Det måste bero på att dansband har en äldre publik som inte fildelar utan fortfarande köper skivor. Trodde jag, tills jag upptäckte att också Lasse Stefanz-skivorna kan laddas ner olagligt via Pirate Bay.

På Kulla festplats finns alla åldrar och sorter: från nyfödda och så långt upp man kan gå, stå och dansa, en möhippa, någon MC-klubb, sommar-08:or och lokalbefolkning, precis-nedanför-rumpan-tajta klänningar, kavajer och byxor, jeans och t-tröjor.

Lasse Stefanz ser ut som sin publik: mest jeans, någon i kortbrallor, en brunbränd och en solskygg. Sångaren Olle Jönsson har en gul t-tröja med papegojor och på armen anas en tatuering med de inledande tonerna ur ”De sista ljuva åren” (dansbandets största hit). De byter om till Waylon Jennings-svarta cowboykläder och går upp på scenen. Någon takt in i första låten, ”Blueberry Hill”, är banan full med dansande.

Bengt Eriksson

Tryckt i LO-Tidningen 2008

Ännu en av årets kriminella återvändare

Gertrud Hellbrand

Dragoner

(HarperCollins)

Titeln syftar på målningen ”Skånska dragoner rida till bad”. En mindre kopia av den finns på hästgården i Östergötland kring vilken Gertrud Hellbrands debutdeckare utspelar sig.

Hon har gett ut flera tidigare romaner. Det framgår av deckaren ”Dragoner”.

Hellbrand kan skriva och berätta, särskilt bra är hon på att teckna personporträtt. Samtliga beskrivs, ord för ord, mening för mening, så de blir levande människor.

Mira Westman återvänder till barndomsbyn Hedsbro för att sköta om morfars stuga. Han föll och slog ihjäl sig. (Och eftersom det här är en deckare, så…)

Nu har stallpojken Ville, hennes syssling, försvunnit. Varför? Vad hände? Mira återser också ungdomskärleken Adam.

”Skånska dragoner rida till bad”, målad av Oscar Matthiesen. Originalet finns på Ystads Militär Historiska Museum.

problem är det kriminella. Dramatiken och spänningen. Det går alltför långsamt och händer för lite.

”Dragoner” blir inte mer än som en upptakt – ja, ett förord – till de kommande titlarna i ”Östgötasviten”.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag med musik (2): ur- och nu-folkmusik på fiol från de Edénska samlingarna

Mats Edén

Alvaleken

Från de Edénska samlingarna

(Taragot Sounds)

Mats Edén är Sveriges främsta fiolspelman. Jo, det går väl att ha andra åsikter om detta men det är min åsikt. Han är också – ordagrant – svensk folkmusik idag, traditionen bakåt såväl som framåt. Då och nu; nu och då. Där som  här; här som där.

I egenskap av medlem i Groupa är han med och utforskar nu-folkmusik i såväl Sverige som övriga Norden med resultatet att även jag, som lite skämtsamt brukar hävda att jag har Sveriges största öron, undrar om det verkligen kan vara  folkmusik. ”Ja”, svarar Mats Edén.

På senare tid har han spelat nygamla låtar från Norge tillsammans med Guro Kvifte Nesheim, hardingfelist, en sorts konstmusik med Stefan Klaverdal, elektronmusiker, och en annan sort med Stefan Östersjö, experimentgitarrist. Han är klassisk tonsättare själv också, senast hörde jag om ett svårspelat verk för pianisten Carl-Axel Dominique.

Och inte ens allt detta räcker. Nu har Mats Edén gjort  soloalbumet ”Alvaleken” där han spelar tjugoen egna ur-folklåtar – eller som han själv uttrycker det, ”återkopplar till mina musikaliska intresseområden” – från Värmland (därifrån kommer han), Norge och Västerdalarna på 1700-talsfiol, Malungsfela, hardingfela och viola d´amore (med tidig barockstråke, spelmansstråke från 1800-talet och altbarockstråke).     

Åldersprefixet ur- passar exakt för låtarna, musiken och traditionen. För medan jag lyssnar så undrar jag: Hade det gått att tidsbestämma låtarna – lekarna och hallingarna, polskor och polka, valser och marsch – om man inte vetat att låtarna faktiskt är Mats Edéns egna. Han är upphovsmannen till samtliga tjugoen.      

Mats Edén spelar hemma på sin fiol från 1730, tillverkad av Josephus Christa.

Det är tidsmässigt svårt som det är, redan nu. Låtarna har hämtats ur cirka 50 års produktion, ibland anger Edén när låten kom till, andra gånger minns han inte. Han spelar ur sitt liv eller till och med spelar sitt liv. Allt är inspelat hemma hos Mats i Dalby, Skåne (där han numera bor) med en digital Zoom-bandare. Det gör nog sitt till, alltså hemmainspelningen, för att livet och musiken ska komma ännu närmare varann.

Det brukar talas om poeten och hens enmansband (oftast en sångare till gitarr). Mats Edén går att beskriva som fiolspelaren med sin grupp, om det nu är en trio eller  kvartett eller ett helt spelmanslag. Edén byter alltså mellan olika fiolinstrument och stråkar. Han stämmer också om instrumenten, för att få nya klingande samspel mellan strängarna.

Och så spelar han – ja, som han spelar – på samtliga strängar. Samtidigt. (Hardingfela och viola d´amore har ju dessutom strävsamklingande extrasträngar.) Så låter det, som om en Edén spelar melodin och flera extra Edén lägger in andra- och tredjestämmor, kompar och spelar med. En enda fiol blir fioler som bildar en folkmusikgrupp.

Vissa tycker det är svårt att lyssna på ensamma fiolspelmän. Det ”gnäller” ju så om fiolen. Som att vissa kan tycka det är svårt att läsa poesi. Blott övergångsstadier, vågar jag nog lova. När man tagit sig in i solospelmansmusiken (liksom i poesi) får man så mycket tillbaka. Det ger mer än det krävde.

Mats Edén berättar historier, i toner, rytmer och ljud. Om sig själv, folkmusiken, människor och spelmän, tiden och historien, livet som det varit och är. Ju mer jag lyssnar desto tydligare hör jag, desto mer berättar Edéns fiol(er).

I skrivögonblicket går ”Alvaleken” endast att lyssna på och köpa digitalt. Förhoppningsvis ska det också komma en CD. Det är musiken värd och det behövs, för att ge tillgång till det övriga som hör musiken till: Mats Edéns bakgrundstext om sina låtar och korta förklaringar till varje låt, foton på honom och hemmastudion, instrument och stråkar samt inte minst, för den notkunniga och spellystna, nedtecknade noter till samtliga tjugoen låtar.

Detta måste vara årets folkmusikskiva, konstaterar jag redan i maj 2021. Allt annat är omöjligt.

Bengt Eriksson

Hifi & Musik

Första halvårets bästa (och mindre bra) skånska deckare 2021!

Skånska deckare, finns dom?

Det är inte många år sen som svaret på den frågan var ett tveksamt: Nja. (Minns att jag gjorde en historisk genomgång av deckare från och om Skåne till ett skånskt magasin, för då skrevs det knappt alls några skånska deckare.) Vilket ju verkar konstigt idag när frågan kan besvaras med ett rungande: Ja! Numera gäller det att försöka hålla koll på alla skånska deckare som ges ut.

När jag lämnade min förra skånska deckarkrönika undrade YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson om jag inte kunde skriva om trender och tendenser, istället för att recensera titel för titel. Men det går inte. Det finns inga speciella trender för skånska deckare. De är skånska deckare, det är det speciella. Att det skrivs deckare som utspelar sig i Skåne, i olika skånska miljöer.

Förhållandet mellan miljön och kriminaliteten får dem att bli skånska. Detta är viktigast när intriger placeras på en utvald lokal ort: brottsligheten ska uppstå ur just denna ort och bland dessa människor. Vissa författare lyckas bättre med det – andra sämre. I övrigt kan skånska deckare höra till vilken kriminell undergenre som helst.

Höjdpunkter från tidigare skånska krönikor och recensioner: Olle Lönnaeus har skrivit en rad polis- och noirromaner med miljöer från Malmö och Österlen. Set Mattsson följer kriminalinspektör Douglas Palm i historiska polisromaner om Malmö från andra världskriget och framåt. Cecilia Sahlström skriver så realistiska polisromaner (mest i Lund) att de blir arbetsplatsreportage.  

En annan favorit är mjukdeckarserien av författarduon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen om pensionären Ester i Lund (lika cozy som besk/a, både Ester och deckarna). Anders de la Motte har avslutat en kvartett årstidsdeckare på fiktiva orter – men så autentiska att det kan ingen tro – i nordvästra Skåne. Medan Tina Frennstedt inlett en ”Cold Case”-serie med en lesbisk polis i Malmö och på Österlen. 

Skånskt deckarnytt inför sommaren 2021…

Flera av de nämnda skriver på som förut. Olle Lönnaeus når väl inte sin högsta topp – men nästan – i noirthrillern ”Gamen” (Bokfabriken) om en svensk krigsveteran i ett så verkligt Malmö att gator andas och  platser doftar.

Set Mattssons sjätte historiska polisroman ”Den ovillige mördaren” (Historiska Media) kan vara hans allra bästa. Åren har nått fram till 1956 och polisen Palm är nyskild. Autentiskt, ja, faktanoga, skildras Ungernrevolten och en ungersk student som flytt till Malmö.

Även Cecilia Sahlström har med ”Pojkarna”  (Bokfabriken) skrivit sin bästa deckare med en högst realistisk skildring av polisarbete: långsamt och lite fumligt, ändå metodiskt och målmedvetet.

Å ena sidan Stefan Ahnhem, som med ”Den sista spiken” (Forum) avslutar actionthrillerserien om polisen Fabian Risk i Helsingborg. Å den andra Olséni & Hansen, som även skriver mjukdeckare om Falsterbonäsets pensionärer med Egon Hjort, 88 år, som piggast.

Själv har jag dock lika svårt för övervåldsam underhållning som att skratta när det mördas. Jag uppskattar dock det smått karikerade porträttet av Skanör-Falsterbo. Till exempel att en känd influencer i ”Hotellgästen” (Bokfabriken) hittas död i poolen på det verkliga Hotell Gässlingen.

Mattias Edvardsson skriver relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” (Forum) med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar till varann. Det tog några romaner att inse hur skicklig han är på att låta det obehagliga smyga på och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). 

Anna Breitholtz Monsén, ”Stranden”, Elisabeth Andersson, ”Ett hjärta i bitar” (båda Bokfabriken), och Linda Ståhl, ”Syndaren ska vakna” (Norstedts), är deckardebutanter. Grundintriger: kvinnlig före detta polis återvänder till (fiktiva) Sandinge på Skånes nordvästkust, kvinnlig polis från Stockholm gifter sig med greven på (likaså fiktiva) Carolineborg slott på Österlen och polisen i Vellinge får en ny – ickebinär – kriminalchef.

De två första (alltför bleka miljöer) hamnar i högen för ”andra chansen”. Min favorit blir Linda Ståhls skånska debutdeckare. En polis, Reub Thelander, som varken är kvinna eller man/man eller kvinna. Ovanligt! Spännande! Hon eller han? ”Hen blir bra”, säger Reub. Höllviken karaktäriseras dessutom så exakt direkt i första kapitlet. Handling: våld mot kvinnor.

Veteranen Anders de la Motte och debutanten Måns Nilsson har skrivit en feelgood med crime, ”Döden går på visning” (Forum), kring ett spektakulärt husprojekt i Gislövshammar. Träffsäker inledning – kommissarie Peter Vinston från Stockholm är på väg till Gärsnäs slott, kör in på en grusväg och blir omringad av tjurar eller om det är  kor? – och småputtrig fortsättning.

Alltså slott. Check. Ridtävling. Check. Med mera. Fast det hjälper inte hur många österlenska orter och företeelser som prickas in. Österlen ska också kännas och  miljön känns inte österlensk. Jag slår istället upp Tina Frennstedts polisroman ”Skärseld” (Forum). Vilken skillnad!

Polisen Tess Hjalmarsson har nu köpt ett hus i – samma! – Gislövshammar. Och jag är genast där, på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne.

Den ena orten efter den andra nämns och varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten.

Djupast ner i Österlens jord finns noir. Grävs inte detta mörker fram blir det inte Österlen. Det vet Frennstedt, så det gör hon.  

Bengt Eriksson

Något kortare i Ystads Allehanda

***

Aktuell skånsk krimi

Tina Frennstedt: ”Skärseld”

Sommarens Österlendeckare!

Olle Lönnaeus: ”Gamen”.

Noir i dagens Malmö. 

Set Mattsson: ”Den ovillige mördaren”

Historiskt om Malmö i världen.

Cecilia Sahlström: ”Pojkarna”

Arbetsplatsreportage om Lunds poliskår.

Linda Ståhl: ”Syndaren ska vakna”

Ickebinär deckare, ovanligt spännande!

***

Skånska deckarklassiker

Jenny Berthelius: ”Mannen med lien”

Kuslig spänning i vardagen.

K Arne Blom: ”Skuggan av en stövel”

Inleder hans serie  kriminella andra världskrigsromaner.

Jean Bolinder: ”Martin Luffas hemlighet”

Otäck, klurig, personlig.

Henning Mankell: ”Mördare utan ansikte

Första boken om Kurt Wallander är nog den bästa.

Bodil Mårtensson: ”En chans för mycket”

Start för serien med polisen Joakim Hill i Helsingborg.

Om dessa äldre böcker inte finns i bokhandeln –

prova antikvariat och bibliotek

(några finns som ljudböcker).

PS. Några av de nämnda titlarna kommer också att recenseras lite mer utförligt på Deckarlogg.

Extra extra: Nationaldagen i Vollsjö

Så här brukar det vara den här dagen i Vollsjö. Så här firas den 6 juni, varje år. Så har det varit sen vi flyttade hit för så längesen som 70-talet.

Men inte i år och inte i fjol. Nu har det inte varit så här de senaste två åren. Utsocknes och nyinflyttade, följ med till det traditionella nationaldagsfirandet i Vollsjö!

(Förresten, nog är detta den perfekta mjukdeckarmiljön? Tänk en mysdeckare eller feelgood med crime som utspelar sig, vilket ju betyder att ett mord begås, den 6 juni i Tosterup (som Fritiof Nilsson Piraten kallade Vollsjö)…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2006