Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Deckarloggs svenska samvetskval

Inte var det lättare att välja ut de bästa svenska deckarna och annan krimi från år 2019 (än de översatta alltså). Och när Deckarlogg hade gjort det – med möda bör tilläggas – började de genast att gnaga i Deckarloggs redaktion, var dessa svenska författare och titlar verkligen fjolårets bästa?

Ja. Eller nja. Just när Deckarlogg satte ihop årslistorna, i alla fall. Men nu, någon vecka senare? Ambivalens ökar, årsbästalistan liksom lever av sig själv, den vill hela tiden förändra sig.

Några författare/titlar strax under eller till och med på gränsen till årsbästalistan:

Kicki Sehlstedt OskuldKicki Sehlstedts andra deckare, ”Oskuld” (Piratförlaget), med journalisten Aida och kriminologen Kajan är en ilsken kvinnoroman med nyanser, som förhoppningsvis smittar av sig på läsarna. Lika spännande som samhällsnära, ja, mitt i dagens samhälle, när hon bland annat skildrar en svensk del av den internationella företeelsen ”incels” = jävligt arga killar och män som lever i ofrivilligt celibat och hatar kvinnor. Sehlstedt är, enligt Deckarlogg, den främsta just nu i denna växande svenska deckar- och krimigrenre.

Håkan Nesser Halvmördaren 2Håkan Nessers ”Halvmördaren” och Lars Anderssons ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” (bägge Albert Bonniers) kan eventuellt kallas, fast benämningen är lite fånig, litterära kriminalromaner. Den förra kan också, för att fortsätta fåna sig, sägas vara en halvdeckare och deckarskrönika medan den senare är en levande historisk roman som klätts ut till polisroman. Dessutom sina högst egna upphovsmäns romaner, i betydelsen egna sätt att skriva och berätta.

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd och Samuel Karlsson skriver mer ”regelrätta” deckare, det vill säga att de håller sig inom genren. Och de gör det bra. Vilket framgår för var och hen som läser de senaste titlarna i deras  Vargön- respektive Mörkö-serie, ”Älvdansen” (Bokfabriken) av Oresvärd och ”I mördarens skugga” (Lind & Co) av Karlsson. Bägge med en kvinnlig huvudperson och problemlösare, lite extra intressant – väl? – att läsa och jämföra hur en kvinnlig respektive en manlig författare hanterar sin kvinnliga huvudperson.

sista-farjan-fran-ystadOckså Karin Alfredssons skälm- och/eller gangsterroman, ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), placerar sig precis på gränsen till Deckarloggs svenska årsbästalista. Syskonen Stefan och Therese, nu på väg att fly Sverige, efter att ha svindlat alldeles för många. De skildras skämtsamt men deras vardagssvindlerier har drabbat människor in i själva grundtron på (med)människorna och livet.

Lisa Förare VarkenDeckardebutanterna Karin Bojs ”Klickad” (Albert Bonniers) och Lisa Förares ”Varken” (LB Förlag) borde kanske / väl / ju ha placerat sig bland just årets svenska deckardebutanter – om en redan Augustprisad fackboksförfattare kan kallas ”debutant” (Bojs) och en fantasy- och skräckroman ska kallas ”deckare” (Förare). Oavsett – läs dem, läs bägge romanerna! Både Bojs journalistdeckare i klicktider och Förares stockholmska förortsroman. Spännande och bra, bägge två. Och bägge passar absolut också för deckar- och andra krimiläsare.

Således:

Även det svenska deckar- och annan krimiskrivaråret 2019 var innehållsrikt, brett och bra. En ny deckarvåg sköljer över oss, såväl i Sverige som utomlands ifrån. Vilket då sammanfaller med att de svenska dagstidningarnas kultursidor – inte alla men för många, det finns några undantag – blivit allt mindre intresserade av att bevaka deckar/krimiutgivningen. Så kan det vara – men ska det vara så?

Deckarloggs red.

 

Privatsnokande buskis i Indien

Zac O´Yeah
Operation: operation
(Ordfront)

Skälmroman eller buskisdeckare?

Zac O´Yeahs berättelser om Hari Majestic, småfifflare i staden Bangalore, ska inte läsas om man är ute efter en rafflande kriminalhistoria. Däremot bjuds en stunds underhållning á la indisk bondkomik och ges inblickar i dagens Indien.

Zack ONu har Majestic startat en detektivbyrå och för att komma igång ger han upp till 101 procents rabatt. Första uppdraget som privatsnok – att spionera på en hustru som tyvärr inte är otrogen – slutar med att han jagas av gangstrar och kör ner med sin motorcykel i ett djupt kloakhål.

Majestic hamnar på ett numera svenskägt sjukhus och boken förvandlas till en medicinthriller.

Roligt? Ja, mer än så: heltokigt.

Slutet är oväntat också, nämligen lyckligt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

Kriminallitterärt i Skåne (3): ännu mer Skanör-Falsterbo

Den bästa Höllviken-Skanör-Falsterbo-deckaren är ”Mölles mörka ljus” (Kira förlag) av Åke Högman.

Men ursäkta, Mölle? Jo, vi får också följa med till Stockholm, där en finansman hittas mördad, Malmö, Mölle och franska Rivieran samt Falsterbo, där en kvinnlig riksdagsledamot ligger död på stranden.

Högman MölleOch där författarens alter ego, före detta kriminalreportern Johannes Pilgrimsson, numera bor: ”i den enklare delen”.

Varje tanke och åsikt som Högman fått i huvet om samhället, människorna och livet – och musik förstås – har han fogat in i sin kombinerade polisroman, hårdkokta amatördeckarhistoria och skälmroman.

Alltför mycket? Nej, till skillnad mot den förra Pilgrimsson-deckaren lyckas han sortera sina infall.

Man kan instämma eller käbbla emot. Högmans miljöbeskrivningar är spydigt exakta, tycker jag.

Också en bra och nära skildring av Pilgrimsson som skild pappa.

Forts…