Mer Fritiof Nilsson Piraten än Tina Frennstedt

Michael Segerström och Jan Detlef

Innan liket kallnar

Bittra tankar på Söderslätt

(Kira förlag)

Den här andra gången försökte Michael Segerström nog ändå att skriva en deckare (eller thriller och lite av polisroman).

Observera orden ”nog” och ”försökte”. Han har ju en skröneberättare inom sig och denne kunde inte låta bli att smygläsa deckarmanuset, lägga sig i och skoja till formuleringar och händelser.   

Resultatet blir liksom förra gången mer av Fritiof Nilsson Piraten än deckarkolleger som Olle Lönnaeus och Tina Frennstedt.

Spännande? Nåja. Smålog en smula och skrattade till gjorde jag däremot på många av bokens 152 sidor. Undertiteln ”Bittra tankar på Söderslätt” passar bättre än huvudtiteln ”Innan liket kallnar”.

Romanen utgår från Söderslätt. Där sitter författaren, som man får förmoda är bokens jag, å andra sidan är det tveksamt om bokens jag kan vara författaren Segerström. (Hur det nu går ihop.)

Jaget sitter i alla fall i Beddinge, hemma hos Jan Detlef, också författare, som framåt slutet ska ta över och skriva klart Segerströms bok.

De diskuterar och minns, drar någon skröna och dricker några glas. Numera äppeljuice för Detlef, medan jaget bjuds att smaka den ena finare vinaren efter den andra av grannen Ahlberg.

Det börjar dock i Ystad med att polisen kallas till hotell Kung Oscar.

Ett teatersällskap tog  in på hotellet över natten mellan föreställningar på Ystads teater och Grand i Trelleborg. På morgonen saknas skådespelerskan Elena Petrov.

Hon är försvunnen, kom inte ner till frukosten. I ett tomt hotellrum finns en lapp: ”Första varningen. Det sitter en man i vit panamahatt och spelar piano i matsalen.”

Blott en av alla panamahattar, de ska bli fler, minst en handfull, otroligt så många panamahattar som förekommer i Skåne. (Eller om de är samma hatt?)

Några anmärkningsvärda personer:

hotelldirektören Börje Wester, Elenas tölp till make Dragan Petrov, skådespelaren Stig Eliasson, teaterchefen Samuel Asp, smågangstern Jiri Janov och söderslättsbonden Walter Groth.

Samt diverse poliser: kommissarierna Leif Sahlberg (som ersatt Wallander i Ystad), Sten Selander (kvar i Trelleborg, sen förra boken) och Bertil Davidsson (Malmö), även Arne Ljung och Pervo (?) är återkommande poliser.

Fler oväntade namn: Rosa Luxemburg, sjuksköterska, och Sofia Arkelsten, polistekniker.

Mord på riktigt och låtsas, narkotika, misshandel och practical jokes, den nämnda skådespelerskan efterspanas och nu har också maken försvunnit. Mycket händer innan det blir dags för ett slags upplösning hos den så kallade Indianen i Emmaboda.

Ja, läs själv och försök hänga med! Extra stjärna till hen som lokaliserar det budskap om ”godhet” som lär finnas.  Dessutom förekommer Gud, här och var.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Varken må bra eller må dåligt

Carin Hjulström
Bara ett litet mord
(Forum)

Jag började läsa och stannade upp, läste på nytt men stannade upp igen. Det verkar vara nåt med Carin Hjulströms debutmysdeckare – cozy crime – som inte är kompatibelt med mig.

Deckarlogg föredrog tidigare mest hårdkokt och noir, det är den sortens kriminallitteratur som jag brukade uppskatta (men inte enbart). Dock har jag sen några år tillbaka blivit allt mer förtjust i så kallat mysiga deckare, just cozy crime eller feel good-deckare och alla andra namn eller smeknamn detta tydligen kära barn har fått.

När feel good blir feel life = får med alla livets aspekter och sen också förenas med deckarens innehåll och intrig så kan det bli minst lika bra deckare som inom någon annan kriminell undergenre. Men det är svårt, nog bland det svåraste som finns, att förena mjukt och hårt, må bra och må sämre, så att säga, för den författare som vill skriva en och en bra deckare.

Carin Hjulström bara-ett-litet-mordJag läser inte minst svensk cozy crime och nu försökte jag med Carin Hjulströms debut i och på den här grenen av deckarträdet. Och det är, vill jag påpeka och poängtera, inte samma gren som Agatha Christie satt och skrev sina deckare på. Vilket påstås på bokens innerflik. Christie skrev varken mysigt eller feel good utan tog kriminaliteten på allvar. Hon kan verkligen sägas ha skrivit feel life.

På flikens anges också att Hjulström är inspirerad av ”Morden i Midsomer”. Nja, nä, undrar jag. Ska vara att ”Bara ett litet mord” utspelar sig på svensk landsbygd då, närmare bestämt bland slott och gods i trakterna av Säbyholm på den uppländska landsbygden, strax bortom Stockholms förorter. Men stämningen… Inte känns den igen från TV-seriens Midsomer, väl?

Siri, den ena huvudpersonerna, är firad skådespelerska men flyr nu Stockholm efter att ha blivit sviken av (den gifte) Dramatenchefen, som hon hade ihop det med. Hon flyr till sin unge brorson Anton, den andre huvudpersonen, och hans förfallna plantskola Säbyholms gröna fingrar som han råkade spela till sig på poker. Märks det redan av detta, att det är feel good, mer än deckare?

Strax efter att Siri flytt ut på landet till Antons knappt beboeliga handelsträdgård så hittas en kropp – en död man – i en sänka vid en åker. Och den lokala polisen Olle anländer. Där börjar deckaren.

Vad jag uppskattar är miljön – att den är riktig och befintligt, alltså (i stort sett förstås) finns i verkligheten. Så verklig att det borde ha tryckts en karta i boken. Till och med Thoresta slott eller herrgård – vad sker där? – kan återfinnas finns på kartan och i verkligheten.

Men något är det med Carin Hjulströms språk, som lägger hinder för mitt läsande. Något är det i berättandet också, som blir… kanske kan det uttryckas så här… som inte får berättelsen att bli riktigt på allvar. Ta dialogerna: pratar folk på det här sättet, så skriftspråksstolpigt?

Och något med limmet också, ihopfogandet av mys och rys, cozy och crime. Jag tror att om en författare ska lyckas förena dessa egentligen oförenliga genrer och få en feel good-deckare att bli både underhållande och kriminellt oroande, då måste författaren besitta stor kännedom om bägge genrerna och deras nödvändiga grundstenar.

Bägge bygger ju på klichéer och det gäller att både kunna använda och undvika klichéerna, variera och kanske skämta med dem. Annars riskerar resultatet att bli som här, lite av vardera och ändå inget. Varken må bra eller må dåligt. Och framför allt inte känn livet.

Det var synd på miljön, feel good- som deckarmiljön,. Så jag hoppas på en förbättring, ja, skärpning till nästa titel i serien. Det kommer säkert en sån.

Bengt Eriksson