Systerskap, revansch och hämnd

Karin Slaughter

Det falska vittnet

Övers: Villemo Linngård Oksanen

(Harper Collins)

Callie kunde höra Trevor trumma med fingrarna mot akvariet från köket.

En del påstår att första meningen i en bok är oerhört viktig. En viss sanning kan det finnas i det, även om jag kan tycka att det är överdrivet, men det här är inte en riktigt bra första mening: är det Callie eller Trevor och akvariet som finns i köket? Det är en oklar syftning som gör mig nervös; jag har läst några dåliga översättningar i år och det är allt annat än kul.

Tack och lov visar det sig att jag har fel. Villemo Linngård Oksanen har gjort ett helt ok jobb med att översätta Karin Slaughters nya Det falska vittnet till svenska. En av spänningslitteraturens största internationella stjärnor har gjort det igen och levererar en stark berättelse om unga flickors utsatthet, systerskapets kraft, rättssystemets svagheter och om revansch och hämnd av grandiosa mått.

Callie (egentligen Calliope) är fjorton år och sommaren 1998 jobbar hon åt familjen Waleski som tioårige Trevors barnflicka. Hon fick ärva jobbet av storasyster Leigh (egentligen Harleigh) som hade det som sin viktigaste inkomstkälla i flera år. Trevors mamma Linda verkar vara bra men ständigt frånvarande; hon jobbar mycket och ofta nätter på sjukhuset. Pappa Buddy är en halvkriminell och karismatisk psykopat som Callie har en mycket osund relation till. Mycket händer som eskalerar till den stora katastrofen.

Systrarna har haft en tuff uppväxt i ett av Atlantas värsta områden; med en trasig mamma och helt frånvarande pappa har de inte alltid vandrat på den smala stigen och upprepade gånger varit föremål för olika myndigheters intresse. Efter katastrofen har de gått olika vägar.

Leigh har kämpat hårt med sin juristutbildning och är i dag, tjugotre år senare, advokat på en stor byrå, hon är känd för sin skicklighet men också tuffhet som försvarare; hon kan vara en brutal bulldozer i rätten som går över alla gränser för att hennes klienter ska frikännas. Hon har slagit sig fram till ett liv som skiljer sig helt från den värld hon växte upp i; goda inkomster, bra boende, det går bra för sextonåriga dottern Maddy och hon har en rätt bra relation till exmannen Walter som är en riktigt fin människa.

Relationen till hennes lillasyster är dock allt annat än enkel, de få gånger de träffas stjäl Callie hämningslöst allt hon kan komma över för att kunna finansiera det svåra missbruk hon levt i så länge; det är ett under att hon fortfarande lever. Trots allt finns det oerhört starka band mellan systrarna, band som snart kommer att prövas.

En dag hör Cole Bradley, grundare av den stora advokatbyrån, av sig till Leigh; en höjdare som hon knappt sett förut, än mindre pratat med. Leigh får ett nytt högprofilerat uppdrag som kan vara ett viktigt steg i karriären. En förmögen man, Andrew Tenant, del av den kända familj som äger bilhandelsimperiet Tenant Automotive Group, är misstänkt för en brutal våldtäkt. Han har haft Octavia Bacca, vän till Leigh, som sin advokat men nu sagt upp henne bara en vecka innan rättegången och i stället begärt att få just Leigh. Hennes byrå ger henne betydande resurser för att hon ska hinna förbereda sig för förhandlingarna.

Vid första mötet med sin nya och viktiga klient tycker hon sig vagt känna igen honom och fram växer en insikt som hon först har svårt att tro på: kan Andrew verkligen vara samma person som den Trevor hon och hennes lillasyster arbetade som barnflicka åt, då för så länge sedan, innan katastrofen?

Scenen är satt för det som blir en högdramatisk kamp på liv och död med många intelligenta turer där vi rör oss fram och tillbaka mellan nu- och dåtid. Det finns mycket att beundra. Miljöskildringarna är starka, läsaren känner sig definitivt närvarande i Atlanta. Nutidshandlingen pågår våren 2021, mitt under pandemin som vävs in skickligt i handlingen.

Researchen av rättssystemets vindlingar är imponerande. Den detaljerade kunskapsnivån när det gäller missbrukets alla olika droger med deras olika verkningar är nästan obegriplig, men bygger solid trovärdighet. Intrigkonstruktionen är mästerlig och håller läsaren i ett fast grepp; jag har läst en hel del av henne förut och har därmed höga förväntningar som hon också infriar.

Bäst av allt är nog ändå karaktärsbyggandet och det gäller inte bara huvudpersonerna; det är många fler människor som vi lär känna på läsresan. Särskilt berörande är den åldrande veterinären Jerry som Callie då och då arbetat för i alla år och som alltid försökt hjälpa henne; trots att han alltid vetat att hon stal även från honom, både pengar och droger, har han genom livet varit en sorts bonuspappa som hon alltid kunde lita på.

Karin Slaughter är en stjärna och ett pålitligt val för den som vill ha några timmars underhållande och välskriven spänning. Klagar sällan på böckers omfång men den här berättelsen kräver inte sina 516 sidor. Men det är min enda invändning mot en annars exemplarisk spänningsroman, en gripande och nagelbitande psykologisk thriller.

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Moisto och Kuru, två av Sveriges bästa nya deckarförfattare

Frida Moisto

Napalm

(Bokfabriken)

Anna Kuru

Norrskensnatten

(Modernista)

Den ena, Frida Moisto, snappades upp av Bokfabriken och den andra, Anna Kuru, av Modernista. Innan dess var de egenutgivare (minns när jag upptäckte Moisto i en liten monter en trappa upp på Bokmässan i Göteborg). Det är bra men det också synd att egenutgivare ska behöva upptäckas av något förlag för att få spridning på sina böcker.

Både Frida Moisto och Anna Kuru har Deckarlogg recenserat tidigare, innan deras böcker kom på förlag. Jag önskar fler deckarrecensenter ville, orkade och vågade det, alltså läsa och recensera okända egenutgivare (gäller även hybridutgivna deckare).

Som jag skrev om Moistos debutdeckare, enligt omslagsfliken på den nya: ”… trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund orsak och verkan.” Som jag, mer kortfattat och direkt, enligt omslagets baksida till Kurus deckare, skrev om den: ”En stark, gripande deckare.”

Det finns ingen anledning att ändra mig. Frida Moisto och Anna Kuru har snabbt stigit in bland de mest läsvärda nya svenska deckarförfattarna. ”En Lisa Engström-deckare”, står det på omslaget till Moistos. ”Kiruna-trilogin”, anges på omslaget till Kurus.

Lisa Engström heter alltså huvudpersonen i Frida Moistos deckarserie i Jönköping (och omnejd) som miljö. Hon är kriminalkommissarie med trasig bakgrund. Hon är ”Som nitroclycerin”, den första titeln i serien.  Även titeln på den andra boken, ”Drakar lyfter motvind”, syftar på henne. Liksom. titeln på den nya, tredje boken, ”Napalm”.

Stark och svag. Galen och rättskaffens. Ett fortsatt starkt kvinnoporträtt. För övrigt pendlar Moistos kriminalberättelser mellan realism och väl inte så realistiskt och trovärdigt, nånslags kriminell fantasy. Fast berättelserna förankras och grundläggs ändå så starkt i verkligheten att det blir som realism.

”Napalm” börjar utan Lisa Engström, försvunnen utan att poliskollegerna vet var hon tagit vägen. Lisa är tillbaks i både sina barndomstrakter och sin bakgrund, för nu måste hon ta itu med och reda ut den. Då krävs det att hon blir som tidigare varit, som ”Napalm”.

Berättelsen inleds i sjukhusmiljö – på hemmayrkesplan, kan man säga, eftersom Moisto är sjuksköterska när hon inte deckarförfattar. En bomb hittas på sjukhuset Ryhov i Jönköping.

Stort polispådrag, blåljusen omringar sjukhuset.

Anna Kurus deckarserie utspelar sig, som framgår av serietiteln, ”Kiruna-trilogin”, högst upp i norr, i Kiruna med omnejd. Den nya och andra delen, ”Norrskensnatt”, har jag alltså redan recenserat i egenutgivet skick. Jag recenserade ungefär så här:

Kuru skriver med ett särskilt driv och en speciell nerv. Det är som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns.

Samma med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där. Och bägge, huvudperson som miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt några beskrivningar alls.

Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva. Drivet och nerven skapar en spänning, som liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför. Livspusselbit läggs till livspusselbit.

Det handlar mycket om drömmar, om människors drömmar, de omöjliga och de möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet. Även hos Anna Kuru, som hos Frida Moisto, för bilmekanikern Allis Lövhed som polisen Lisa Engström, är det bakgrunden, det förflutna, som flåsar i bakgrunden, som ikapp huvudperson och berättelse.

Ingen polis som huvudperson hos Kuru? Inte ens en praktiserande privatdetektiv? Eller advokat eller psykolog eller…? Nä, just en bilmekaniker. Inte vem som helst i Kiruna men ändå liksom vem som helst som huvudperson. Ovanligt och lite fyndigt.

Kuru skriver korta kapitel, som rappar på spänningen. Och ändå är slutresultatet psykologiskt, snarare än action. Det är bra det här. Läs Anna Kuru och läsa Frida Moisto, två av de bästa nya svenska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson v

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Din tvilling och min

Läser just nu min favoritförfattare Marie Hermansons nya roman ”Den stora utställningen” (Bonniers), som utspelar sig på och kring Göteborgsutställningen 1923 med Albert Einstein som en av personerna.

Lär säkert återkomma till Hermansons nya här på Deckarlogg eftersom jag i läsögonblicket skulle vilja den Hermansons nya till bästa svenska cozy crime och mjukdeckare jag läst på vet inte hur länge. (Sen Maria Langs debut 🙂 kanske, t o m.)

Medan jag läser: en recension jag skrev av en tidigare Hermanson-roman, tål verkligen att läsas den också…

***

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadbladet 2011