Jenny jävla kärring, lämna sitt barn

När skrev Henning Mankell som bäst? Vilken bok är hans bästa? En Kurt Wallander-deckare eller någon annan roman?

Att det fortfarande diskuteras, nu senast startade en diskussion på Facebook om romanen ”Danslärarens återkomst” (2000), också en deckare men utanför Wallander-serien och med miljö från Härjedalen, säger väl något om Mankell som författare, om popularitet och storhet.

Själv tycker jag att Henning Mankells vuxna barn- och ungdomsromaner om pojken Joel från Sveg och Härjedalen är och förblir det bästa han skrev, kanske för att han i den bokserien kommer så nära sig själv, sin egen uppväxt just i Sveg.

Och som alltid, bra romaner för yngre är också bra romaner för äldre. De blir vuxen- och ungdomsböcker. Så är det verkligen med barn- och vuxenserien om Joel.

Såväl böckerna om Joel som ”Danslärarens återkomst” är fortfarande tillgängliga som pappersböcker men finns nu också som ljud- och e-böcker.

***  

Henning Mankell

Resan till världens ände

(Rabén & Sjögren)

Många gånger föredrar jag en barn- eller ungdomsbok före en så kallad vuxenbok. Och jag vet varför. Låt mej förklara med ett exempel ur ”Resan till världens ände” – den fjärde boken om pojken Joels uppväxt mot slutet av 50-talet i ett norrländskt stationsamhälle (troligen Sveg i Härjedalen, där författaren Mankell växte upp).

Som en etapp av resan till världens ände reser Joel, som nu fyllt 15 och slutat skolan, till Stockholm tillsammans med sin pappa, skogshuggaren och före detta sjömannen Samuel. De ska försöka hitta Joels mor, Jenny, som försvann från dem när Joel bara var något år. Varför? Hur kunde hon lämna dem?

Lämna sitt barn? ”Samuel och Jenny och Joel Gustafsson. Hade dom varit en familj så hade dom hetat så”, tänker Joel. ”Jenny jävla kärring som bara försvann”, skriker han högt inom sej. ”Gode Gud, låt det bli så att Jenny blir glad att se mig igen. Och Joel. Amen”, fantiserar han att pappa Samuel ber.

Om Joel återfinner sin mor ska jag inte avslöja. Men Henning Mankells skildring av vistelsen i Stockholm – hotellet de bor på, Samuel som får ont i magen och måste till sjukhus, Joel som besöker Sjömansförmedlingen- är gripande. Det menar jag ordagrant och definitivt. Mankell måste ha skrivit med lika stora tårar i ögonen som läsaren.

Det är känslosamt, sentimentalt och alldeles verkligt. I så kallat vuxna romaner göms ofta känslorna bakom orden. Bokstäverna och orden blir sköldar. Det är som om vuxna – författare, läsare och alla vuxna – inte vågar erkänna att livet faktiskt är sentimentalt och kanske banalt. En vuxen håller masken. När en författare skriver om och för barn är det däremot tillåtet att låta känslorna flöda. Barn- och ungdomsböcker är samtal mellan hjärtan.

”Resan till världens ände” är, som sagt, den fjärde och sista delen i berättelsen om Joel. ”Hunden som sprang mot en stjärna”, ”Skuggorna växer i skymningen” och ”Pojken som sov med snö i sin säng” heter de föregående böckerna.

I baksidestexten uppges att ”Resan till världens ände” kan läsas ”fristående”. Det är nästan sant. Böckerna kan – men bör helst inte – läsas var för sej och i vilken ordning som helst. Det är ingen tillfällighet att hunden från första sidan i första boken också förekommer på sista sidan i sista boken. De olika delarna är länkar i en kedja, dagar och år av samma liv. Joel, som är 11 när berättelsen börjar och 18 när den slutar, växer upp i böckerna: från pojke till ung man.

Som 18-åring har Joel varit till sjöss flera gånger. Bl a mönstrade han på ett litet lastfartyg som la till vid Pitcairn Island, den lilla pricken till ö mitt i Stilla Havet. Där tog han en nöt från en kokospalm och några palmblad med sej hem till Samuel. Det är Pitcairn Island som är ”världens ände”. Det var där som Fletcher och hans män gömde sej när de gjorde myteri mot Kapten Bligh i ”Myteriet på Bounty”. Dit drömde Samuel och Joel att de skulle resa, till «världens ände”.

Men den resa till världens ände som Mankells berättelse egentligen handlar om är förstås resan genom livet. Deras farkost är den oro som Jenny, Samuel och Joel Gustafsson bär i hjärtat. Livsoron skickar iväg dem i olika riktningar,till olika destinationer i livet. Världens och livets ände är den plats dit man når när man gjort sitt yttersta som människa, hanterat sitt liv så bra man förmått. Där finns livets Pitcairn Island.

Henning Mankell har författat fyra sammanhängande ungdomsromaner som i lika hög grad är vuxenromaner. Berättelsen om Joel, 11-18 år, riktar sej till alla som är eller varit barn. Romanerna är skrivna med sådan intensitet och inlevelse att det är svårt att tro annat än att de måste vara självbiografiska. De måste handla om Henning Mankell själv. Henning är Joel. Men Joel skulle också kunna vara Kurt Wallander som pojke.

Bengt Eriksson

Tidningen Boken 1998

__________________________________

Böckerna om Joel:

Hunden som sprang mot en stjärna (1990)

Skuggorna växer i skymningen (1991)

Pojken som sov med snö i sin säng (1996)

Resan till världens ände (1998)

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.