Tomas Ekström (text) & Mia-Maria Lindberg (foto)
Piratenland
En resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne
(Ekström & Garay)
”Saga väves på sanningens varp”, som han själv uttryckte det.
Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) må ha skarvat, vrängt till och byggt på. Men han ljög inte utan skildrade verkliga människor och platser i sitt Piratenland.
”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, sa han också.
Som bosatt i Tosterup, utgångspunkt och nav för Piratenland, kan jag intyga det senare. Eller Vollsjö, så heter det litterära Tosterup i verkligheten.
Här finns fortfarande vissa – främst släktingar till personer i Piratens historier – som inte betraktar Fritiof Nilsson som bygdens son. Detta trots att han verkligen föddes här, som son till det lilla skånska stationssamhällets stins.
I boken ”Piratenland” har Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) företagit ”en resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne”.
Deras – och därmed läsarnas – resa inleds givetvis i Vollsjö-Tosterup, som på Piratens tid hörde till Färs härad (ett område som ungefär omfattade dagens Sjöbo kommun samt delar av Hörby, Tomelilla och Lund).
De – och vi – reser vidare till trakterna norr om Vollsjö, där mycket i boken ”Bombi Bitt och jag” utspelar sig, till Ystad där skolpojken Fritiof relegerades från läroverket, till Lund, där han studerade till jurist, till Österlen, där Fritiof Nilsson Piraten bosatte sig, i Kivik, och till Malmö, där han också bodde.
Ekström och Lindberg synar verkligheterna och fiktionerna, kontrollerar dem mot varandra. De stämmer…
Nej, inte riktigt. Men nästan. ”Leta med försiktighet och list”, skriver Ekström. ”Piratens värld är spegelvänd, förtrollad och lömsk.”
De bägge fotona, då och nu, på det hus i Vollsjö som faktiskt är bokhandlarhuset i ”Bokhandlaren som slutade bada” borde locka varje Piratenläsare att turista i Vollsjö (särskilt när Hotell Svea nu blivit hotell igen).
Och att pappa stinsen skickade sin misslyckade läroverksson att jobba som dräng på samma gård i Hårderup där Victoria Benedictson hade bott är ju en närmast pikant detalj.
Deras egna texter och foton, även gamla bilder och Piratencitat, får fiktionen och verkligheten att samexistera – ja, leva i och med varandra.
Vilket måste ha varit Ekströms och Lindbergs syfte – och det lyckas de verkligen med.
Fungerar boken bäst om man redan känner de verkliga miljöerna eller enbart känner till dem litterärt? Trots att jag är geografisk part i målet – ett annat uttryck för ”lokalpatriot” – vågar jag svara tvärsäkert: Bägge.
Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Parnass
Deckarlogg 