Råttan i Malmö

Kerstin & Johan Höfler

Råttan Black edition

(Ekström & Garay)

Kerstin och Johan hette Ivarsson respektive Andersson i efternamn när kriminalromanen ”Råttan” gavs ut första gången för några år sen. Nu har Kerstin och Johan Höfler reviderat sin roman och försett den med titeln ”Råttan Black edition”. Svart stämmer bra, skalan går från grått till svart. Paret Höfler gör en mörk skildring av Malmö. Detta är Malmö noir, i litteraturen och tyvärr i verkligheten.

Nej, jag har inte läst om första utgåvan av ”Råttan” och jämfört med den nya. För nu är det ”Black edition” som gäller. Ändå kan det inte hjälpas att jag då och då under läsningen påminns om vad jag tyckte förra gången: lovande men lite ofärdigt.

Vid den nya läsningen av den förnyade romanen skulle jag vilja förstärka ordet lovande med mycket och inte helt sudda ut det andra omdömet men ersätta det med påpekandet att ”Råttan” fortfarande ger känslan av debutdeckare eller thriller.

Kerstin och Johan Höfler är deckardebutanter. I  debutthrillern provar och söker de sig fram. De försöker hitta en dramaturgi för att omvandla sin kunskap om dagens Malmö till skönlitteratur, gestalta stadens gator (vissa mer än andra) och människor (särskilt vissa) i en thriller som ska vara både spännande, ja, underhållande, och ge insyn i vad som sker i verklighetens Malmö.

Detta är debutanterna Höflers styrka: autenticiteten. Att de skriver på allvar, med ett syfte, framburet av kombinationen ilska och sorg.

”Råttan” skildrar det kriminella Malmö, det nya eller snarare ständigt förnyade. Det handlar om kriminalitet som affärsverksamhet med hot, våld och, om det krävs, mord som metod. När verkligheten förändras måste också kriminaliteten, liksom andra affärsverksamheter, förändras och anpassas till den nya tiden.

I ”Råttan” består den nya kriminella affärsverksamheten av organiserat bidragsfusk (såväl assistansersättning som lönebidrag) vid sidan om den gamla vanliga kriminaliteten med narkotika, prostitution och svartklubbar.

Kerstin & Johan Höfler. Förlagsbild.

Kriminalitet som råkapitalism, så kunde det sammanfattas. Några personer: Conny, en av Malmös gangsterkungar, Olof, nyanställd på Arbetsförmedlingen och rent otroligt skicklig på att ordna jobb åt långtidsarbetslösa, Alexandra, anställd på samma  arbetsförmedling och amatörsnoka vad gäller bidragsfusk tillsammans med sin väninna Maud, undersökande journalist, samt Hans, före detta kommunjurist i Malmö, nu en försupen målvakt för bidragsfuskande företag.

Miljö: Norra Grängesbergsgatan med omnejd. Epicentrum: svartklubben Groznyj.

Kerstin och Johan Höfler beskriver Malmös stadsdelar och gator så autentiskt att de känns igen. Men de människor som placeras ut på dessa gator och nämnda svartklubb, i företagshus och diverse olagliga småföretag är sådana som vi laglydiga sällan konfronteras med. Och ändå, på sätt och vis kan man säga att det är dessa kriminella ligor som styr Malmö.

Mellan de laglydiga och kriminella finns flyktinginvandrarna, som saknar det mesta – arbete, pengar, framtidshopp – och därför är lätta att utnyttja i den företagsamma kriminaliteten.

Fortfarande kan Kerstin och Johan Höfler ibland skriva alltför redogörande och återberättande, så att deras berättelse blir mer av en rapport ur verkligheten än skönlitteratur. Men det är som sagt också deras styrka: den starka autenticiteten.

Jag litar på det som beskrivs, tror verkligen att de skildrar dagens Malmö. Paret Höfler vet vad de skriver om. Dessutom är ”Råttan Black edition” betydligt mer actionfylld än den första utgåvan (så som den stannat i mitt minne). Inte minst i slutet går det riktigt undan. Nu passar benämningen thriller.

Kerstin och Johan Höfler lovar att ”Råttan Black edition” ska vara första delen i en trilogi. Det är bra det, sådana här kriminella noir-romaner om och från Malmö behövs nu när Kristian Lundberg verkar ha slutat som författare i kriminalgenren.

Just Lundberg är den skönlitterära skildrare av det kriminella Malmö som Höfler och Höfler kommer närmast. Vad de saknar av hans urförbannade intensitet tar de igen med en större förmåga (eller vilja) att strukturera sin ilskna Malmöskildring.

Bengt Eriksson

Tidigare publicerat på Opulens

Extra! Extra! Johan Kristian Homan gifter sig!

Jan Mårtenson
I skuggan av Etna
(W&W)

Vid den här tiden i juni varje år inleds Deckarloggs serie med sommardeckardeckarläsning under päronträdet. Och 2020 som varje år och sommar är den nya Homan-deckaren först ut.

Alltså ”I skuggan av Etna” (W&W), som är Jan Mårtensons nya och fyrtioåttonde – om förlaget räknat rätt i år – amatördetektivdetektivroman om och med antikhandlaren Johan Kristian Homan med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm.

Frestande att skriva – och det är väl som vanligt med Sveriges äldste antikhandlare, som dessutom stannat i åldern, och hans eviga och närmaste väninna, Cléo de Merodes, som även hon stannat i åldern och är Sveriges äldsta katt.

Men det är ändå inte riktigt som vanligt i årets Homan-deckare. Följande står redan i baksidestexten till ”I skuggan av Etna” så jag avslöjar inte för mycket när jag meddelar att – äntligen! – gifter sig antikhandlaren med sin Julia Roberts, det vill säga Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo.

Efter att de vigts i gårdskapellet på föräldrarnas herrgård Björkesta, föräldrarna till Francine alltså, reser det nygifta paret på en mindre bröllopsresa till ett par bekanta rikingar, också till Francine, på Sicilien.

Där börjar det kriminella med ett självmord eller mord, för att sen fortsätta i Stockholm med fler mord. Givetvis med antikhandlare Homan inblandad i utredningen – som en magnet drar Homan och hans antikhandel till sig varenda misstänkt person. En efter en kommer de på besök, som alltid.

Och sen kan privatspanaren Homan, också som alltid, rapportera vad som sagts, vad han tror och tycker, till polisen. I intrigen blandas narkotika, smuggling, olivodling, ett försvunnet barn och fuskbyggen. Roströta blir ett nyckelord.

Och det blandas bra, ovanligt bra för att vara en detektivroman av Jan Mårtenson. Annars brukar hans intriger vara ihoprörda snarare än välblandade. Men här krockar inte olika trådar utan trådarna vävs till bra deckarintrig. (Visst, åkej då, några trådar hamnar utanför och hänger och dinglar. Men bry sig.)

Riktigt som vanligt är det inte heller med politiken. Jan Mårtenson har alltid varit en politisk deckarförfattare, om inte från höger så från konservativt håll. Johan Kristian Homan läser tidningar och ger dagsaktuella politiska kommentarer.

Konservativ men inte reaktionär, så har jag beskrivit Homan (= väl Mårtenson) tidigare. Men hur konservativ är Homan idag, blir han inte allt mindre konservativ? I årets Homan-deckare finns skarpa – då menar jag riktigt skarpa – utfall mot Donald Trump, till exempel. Det är faktiskt grovt.

Homan kommenterar också sjukvård (och annat som sköts från moderat håll i Stockholm). Greta Thunberg berömmer han – fast det har han gjort tidigare. Snart kommer Homan ut som liberal eller?

Efter diverse spännande – ja, själva deckarberättelsen är också ovanligt spännande – händelser i Stockholm sker upplösningen på återigen Sicilien, dit Johan Kristian och Francine återvänder.

Ju av gammal vana som jag varje år läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare och faktiskt har gjort det ända från början (så gott som). I år läste jag dock med större nöje än på länge. ”I skuggan av Etna” är en bra deckare på gränsen till mys-.

Sist i boken finns förstås ett par recept. Det är tradition. Den här gången på ”siciliansk kycklingschnitzel” (gärna ekologisk, enligt Mårtenson) och ”siciliansk sallad”.

Bengt Eriksson

Liten rapport om vad som varit och är på gång för Deckarlogg

Jag lever ett stilla Coronaliv
mellan Ica och apoteket 
tar ibland också en sväng till Systemet

eller hur den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti skulle ha diktat om han bott på Storgatan i Vollsjö.

Här följer en rapport om en del som Deckarlogg har gjort, annat som inte hunnits med ännu och sånt som ska göras…

Några deckare från och om Japan har jag läst tidigare – som Natsuo Kirino (om och från) och David Peace (om). Nu har jag – snart – också tagit mig igenom thrillern/polisromanen ”642″ av Hideo Yokoyama.

Nej, inte i betydelsen svårt och ovilligt utan för att det är en lång roman: 619 sidor (i översättning av Yukiko Duke och utgiven av Ersatz – undrar om något annat svenskt förlag hade vågat sig på en så lång japansk deckare och/eller krimi?).

Har läst i etapper och är snart klar nu – sen blir det recension.

Karin Alfredssons ”Roger och Rebecca” (Bokfabriken) har jag recenserat åt Gota Medias tidningar så det kommer en recension i bl a Borås Tidning och även här med tiden. Tills vidare ska jag bara skriva att jag undrar om inte Alfredsson är ännu bättre när hon inte skriver deckare?

Som här: ett slags, tja, känn hela livet-roman.

Kristina Ohlssons ”Mysteriet på Ödeborgen” (Bonnier Carlsen) tänkte jag recensera nu i eftermiddag åt Opsis Barnkultur. Gillar Ohlssons barndeckare, tycker att hon är bättre som barn- än vuxendeckaförfattare. Ursäkta, det var kanske fräckt uttryckt, men faktiskt.

Recensionen av den nya barndeckaren kommer också på Deckarlogg – framöver. I helgen är det sen dags för läsning av ytterligare tre svenska deckar/krimi/spänningsdebutanter. Amen, slutar de aldrig att debutera!

Om nu ”Bakvatten” (Norstedts) av Maria Broberg är en krimi? I alla fall spänningsfylld, har jag bläddrat och sett. En nästan-krimi? Eller en Västerbottensnoir. Det händer att det pratas på dialekt, har jag också sett. Verkar ligga i tiden.

En annan debutant är Maria Grund med ”Dödssynden” (Modernista). Miljö: en ö på Sveriges ostkust. Först ett självmord och sen ett mord eller om självmordet också var mord, utredningen sköts av kriminalkommissarien Sanna Berling med kollegan Eir Pedersen.

Kul att Modernista fortsätter att ge ut, för så verkar det vara, handplockade debutanter.

I Roger Svedbergs ”Carmensyndromet” (Mormor) mördas den kvinnliga chefen för Stockholmsoperan – samtidigt som mordet sker i den fjärde akten av operan ”Carmen”. Mördaren ska till och med ha citerat en replik ur ”Carmen”.

Yngve Malmgren på Norrmalmspolisen i Stockholm leder utredningen. Var rätt längesen jag läste en deckare från förlaget Mormor, nu har just detta förlag gett ut flera stycken nya deckare.

Sånt är alltid extra intressant, hur förlag väljer utgivning. Ja, det var lite av vad Deckarlogg haft och har för sig. Vad gör du? Läser nåt spännande och kul?

Bengt Eriksson

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

En människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Stillsamt dallrande spänning

Lucie Whitehouse
Nära dig
(Etta förlag,
övers: Maria Bodner Gröön)

Hur långsamt och lågmält kan en historia berättas och förbli en thriller?

Lucie Whitehouse skapar långintensiv, stillsamt dallrande spänning. Varje möte mellan ett par personer vibrerar av något outsagt och hotfullt.

Hon är en mästare på person- och miljöskildringar. Hennes människor andas och lever.

Miljöerna, här handlar det främst om Oxford men även om London, träder fram och blir synliga. Det luktar atmosfär och stämning från boksidorna.

Även om man får en hint i prologen så behålls ovissheten nästan hela boken igenom: Snubblade konstnären Marianne så hon föll ner från taket på familjens hus, hoppade hon eller blev knuffad?

Rowan, som – med tillägget väl? – är doktorand i London, vaktar det nu tomma huset och funderar på vad som egentligen hände, när barndomsvännen Marianne dog.

Bengt Eriksson
(Något kortare i Gota Medias tidningar 2017)