Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

Alla känner alla i den lilla byn

Frida Skybäck
Svartfågel
(Polaris)

Frida Skybäck hade tidigare skrivit feelgood med inslag av ”feel life” och spänning. Så det kom inte som någon överraskning när hon i fjol gav ut thrillern ”De rotlösa”.

Med ”Svartfågel” inleder Skybäck nu en serie polisromaner.

Hur ska det gå? Att skriva en polisroman är betydligt svårare, om den ska vara rimligt regelrätt.

Det finns så mycket att förhålla sig till i balansgången mellan fiktion och verklighet, så mycket kunskap som krävs, till exempel om riktiga poliser och polisutredningar kontra skönlitterära och fiktiva.

Även i polisromanen har Frida Skybäck stannat kvar i sitt skånska författarlandskap.

Hennes kvinnliga huvudperson och antihjälte, så får man nog karaktärisera polisutredaren Fredrika Storm, har precis flyttat ner från Stockholm till Lundapolisen.

Ja, flyttat ”hem” till Skåne. Fredrika växte upp i Harlösa, några mil väster om Lund, där också det mesta av handlingen och kriminaliteten sker.

Det börjar en kall vintermorgon med att Fredrikas farmor är på sin vanliga långpromenad och får syn på en kvinna som springer ut på Vombsjöns alltför svaga is.

Och isen brister. Olycka? Självmord? Mord?

Den fortsatta handlingen inkluderar Fredrikas far och försvunna mor, bröderna och någon kusin, vänner och bekanta, ja, halva byn.

Ingen nära, ingående skildring av Harlösa – även om Skybäck prickar in flera geografiska kännetecken – men en ganska exakt beskrivning av den ”alla känner alla”- mentalitet som lever kvar inte bara i skånska småbyar, tror jag.

Nej, svarar jag på frågan som uppstår. Skulle verklighetens Kent Holmström, som Lunds polischef heter i romanen, ha tillåtit en polis att delta i en utredning där så många av hennes anhöriga är involverade?

Men läsaren får köpa det, liksom hur den pådrivande och risktagande Fredrika Storm sköter polisutredningen tillsammans med kollegan Henry Calment.

Ingen regelrätt utredning, ens för en polisroman. ”Svartfågel” kan inte placeras i procedurskolan. Fredrika jobbar mer som en hårdkokt privatsnok: kollar här och där, pratar med en och annan, för att någon ledtråd eventuellt ska visa sig.

Jag godtar detta, trots ryktet som en sträng deckarkritiker.
Frida Skybäck är en flyhänt berättare och tecknar så snabba och bra personporträtt att hon besegrar mig.

Inte minst (o)personkemin mellan kollegerna Fredrika och Henry, bonddottern respektive överklasspojken, dallrar av spänning. Det blir intressant att se hur Skybäck fyller sina personer med fler erfarenheter och egenskaper i nästa polisroman.

Bengt Eriksson
Ungefär så här i Gota Medias tidningar

Föregångare inom femikrimi

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Sara Blædel, en föregångare inom dansk ”femikrimi”, återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist.

I ”Flickan under trädet” har Louise Rick tagit tjänstledigt.

Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig.

Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna.

Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm.

Privatdeckarpolisen, som hon kan beskrivas här, och journalisten är bästa väninnor. De utreder var för sig och kompletterar varann i en allt mer spännande utredningsdeckare.

Sida efter sida förses läsaren med ny information.

Sara Blædel fortsätter också att porträttera sina bägge huvudpersoner – både som kvinnor och människor, på gott men ibland inte så gott.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Den lyckade återvändaren

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Är det bra är det bra. Lyckas författaren så lyckas författaren. Då har genre, ämne och tema inte längre så stor betydelse.

Häromdagen skrev jag om det nya, återkommande temat i inte minst svenska debutdeckare: hem- och återvändare. Och jag påpekade att deckarförfattaren (med undertonen att så har jag tyvärr lite för ofta märkt att det är) inte får ta detta som en chans att fuska med researchen och tro att det går att komma undan med att veta/minnas lika lite om/av miljön som huvudpersonen.

Anders Sundkvist hör inte till dem som gjort detta misstag. För hans deckardebut är miljön lika viktig som huvudpersonen. Bägge känns som ett slags alter egon, den fiktiva huvudpersonen till Sundkvist och den fiktiva miljön till den verkliga miljön. Resultatet blev en mycket lyckad återvändardeckare som dessutom fått den smått sturska titeln ”Återvändaren”.

Berättelsen utspelar sig alltså i författarens egen uppväxtmiljö, nämligen i och kring Luleå. Även upprinnelsen till berättelsen hämtades ur författarens eget liv. Och det hjälper ju till med att få fiktionen att bli verklig.

I verkligheten var Anders Sundkvist tillbaks i Luleå när en barndomsvän skulle begravas. I romanen återvänder Erik Borg, också uppvuxen i Luleå men nu kriminalinspektör i Stockholm, för att vara med vid en barndomsväns alltför tidiga begravning.  

Så börjar det. Med på begravningen finns en gammal klasslärare som säger att det är något han vill prata med Erik om. Men inte nu, inte här vid begravningen. När Erik återvänt till Stockholm och ringer sin gamle, sjuklige lärare säger denne att han inte tror att Johnny Fachs begick självmord.

Också Johnny var en skolkamrat men en mobbad elev, en ”kamrat” som de andra eleverna inte ville veta av. De, inklusive Erik, svek Johnny som tog – eller ska ha tagit – livet av sig 1983. Johnnys kropp hittades i Luleälven. Han var så ung som tretton år.

Kriminalinspektör Erik Borg kan inte låta bli att tänka på vad den gamle läraren har sagt. Det gnager i honom – inte minst gör det ont i Eriks dåliga samvete, att han inte gjorde vad han kunde ha gjort för Johnny, att han och hans skolkamrater svek Johnny.

Längesen, det var alltså 1983, som det skedde. Nu har året blivit 2008. Erik Borg återvänder igen till Luleå för att prata med läraren… Då har den sjuklige läraren redan hunnit dö. Men Erik börjar nysta i vad som hände och ju fler trådar han nystar upp desto mer börjar han tro att den gamle läraren faktiskt hade rätt.  

Kriminalinspektör Erik Borg ser till att han blir tillfälligt förflyttad till Luleås polisdistrikt med uppdrag att försöka lösa det gamla fallet innan preskriptionstiden på tjugofem år löper ut. Och nu är det inte lång tid dit…

Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte heller alldeles  oförväntad. Men det är så bra genomfört. Genom Erik Borgs möten med barndomsvänner och bekanta och hans utforskande av minnen, händelser och miljöer växer just miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget, undan för undan.

Det är skickligt skrivet och berättat. Anders Sundkvist har verkligen fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

Som jag inledde: Blir det bra så är det bra. Lyckas författaren så har författaren lyckats. Då spelar det mindre roll att romanen har ett lite väl ofta förekommande tema. Anders Sundkvist skriver dessutom ovanligt bra, rent språkligt och stilistiskt, för att vara en deckardebutant. Sundkvist placerar sig som en av de bästa bland årets många – och de är många! – deckardebutanter.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juni 2021

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Roslund är en av de svenska deckarförfattare som skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21”. Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya romanen såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta är dessa unga kvinnors så kallade liv. Resultat: en samhällsroman och seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar.

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

Appelgrens ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp! Själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, kan lätt få en att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska. Kommer han Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? (Ur Anders Kapps rec.)

Ninni Schulman

Dagen är kommen /

Hagforsserien

(Forum)

Schulman har nått seriens ände. Med sjunde titeln ”Dagen är kommen” avslutas hennes Hagforsserie. På ett nära nog perfekt sätt har hon kombinerat polisroman, landsbygd- och småstadsdeckare. Hennes lika kriminella som mänskliga romaner utspelar sig verkligen i Hagfors med värmländsk omnejd. Nyckelord: verkligen. Det ska bli jul, datumet är den 22 december. Genom ett intensivt snöfall är Heidi på väg med sin familj, maken Kent vid ratten och i baksätet barnen Ella och Sam, i bil från Gävle för att fira jul med föräldrarna Harry och Inga i vad som var hennes barndomshem strax utanför Hagfors. Ingenting blir som tänkt. Det blir hemskt.

Mats Berggren

Den vita glöden

(Opal)

Berggren har tilldelats Spårhunden (som spänningsförfattare för ungdomar) och Ivar Lo-priset (för engagerat, konsekvent och nydanande författarskap). Förena priserna till ett gemensamt och han blir vad han är: en arbetarförfattare som skriver ungdomspänning med verkligheten som grund. Han skildrar Orten och dess unga invånare. Alsta heter den till namnet fiktiva men till beskrivningen verkliga förorten. Liknande, ja, nära nog identiska förorter,  som förstäder för sig, finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Och även i Södertälje, där Berggren föddes, växte upp och började jobba på Scania.

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Danmarks deckardrottning har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt. Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir men också polisroman och samhällsdeckare. Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter? Dessutom tillkommer en så kunnig – ja, verklig – skildring av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Edgar Allan Poe (1809-1849)

edgar_allan_poe_2

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

Många trådar i Umeå

Anki Edvinsson

Snöängeln

(Norstedts)

Hon debuterade 2018 med ”Lust att döda”, den första titeln i serien om poliskollegerna Charlotte von Klint och Per Bergh i Umeå. ”Snöängeln” är uppföljaren och den svåra andra boken, nu gäller det att inte bara leva upp till och utan att överträffa debuten.

Det är vinter. Det snöar. Anki Edvinssons ”Snöängeln” börjar med något lika hemskt som ett mord. En ung pojke tar livet av sig genom att hoppa från en bro, inför ögonen på sin mamma (och pappa). Därefter tillfogas den ena kriminella ingrediensen till den andra eller låt säga att den ena lösa kriminaltråden efter den andra får rulla ut, löpa och dingla parallellt.

En kvinna hittas mördad, en annan ung kvinna försvinner, ledaren för ett brottssyndikat släpps fri från fängelse, en familj lever under skyddad identitet, en ung man ska också hittas död, narkotika. än mer narkotika, spel på nätet, alkoholproblem, polisen von Klints egna, polisiära hemligheter…

Där ringlar och dinglar de, alla trådarna. Anar gör man förstås, att trådarna ska komma att tvinnas ihop till en och samma berättelse. Men det dröjer. Och dröjer. Kriminaltrådarna får fortsätta att vara parallella – alldeles för länge.

Visst kan en deckare och polisroman fungera ändå. Fast då krävs att miljö- och framför allt personskildringarna är tillräckligt intressanta. Så man lär känna personerna – inte minst poliserna. Och att detta får berättelsen att bli spännande, i väntan på att trådarna ska tvinnas ihop till en och samma kriminalintrig.

Åtminstone hade jag velat få reda på mer om de bägge poliserna: den till Umeå inflyttade ”överklasspolisen” Charlotte von Klint och hennes på många sätt raka motsats, den infödde polisen Per Bergh med sin diabetes. Men inte heller de presenteras så jag tycker att jag lär känna dem.

Och när trådarna så börjar tvinnas ihop så sker det lite väl snabbt och upplösningen… Nej, den är inte förväntad utan den blir oväntad. Så är det för mig, i alla fall. Om du läst boken så kommentera gärna, skriv vad du tyckte. För vad tycker jag om det här sättet avsluta, vet inte riktigt…

Men det är synd, det tycker jag. Eftersom ”Snöängeln” ju egentligen innehåller det mesta som krävs för att åstadkomma en bra, spännande deckare och polisroman. Och inget fel på Anki Edvinssons sätt att skriva, hon kan sätta ihop meningar och formulera sig. Men ändå…

Det är nånting med planeringen, exakt när olika händelser sker och olika trådar sammanförs, balansen mellan händelserna och personerna, kort sagt flytet framåt och sist upplösningen… Nånting är det som inte fungerar, i alla fall för mig.

Bengt Eriksson

Det är för såna här ”deckare” som begreppet krimi finns

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2010