På bardisken: svenska noirblandningar

Kerstin Bergman & Hans-Olov Öberg
Swedish Noir Cocktails
(Spritz Lit)

Hans-Olov Öberg, författare, förläggare och finansanalytiker, har länge varit ”min” bartender.

Det började med att han för ett antal år sen under bokmässeminglet after hours i Göteborg bjöd på en golvsänkande häxblandning ur en spritsamovar eller vad det ska kallas. Han fick mig efter detta också att testa en veckolig gin och tonic (med varierande sorters gin och de mest märkliga sorters tonic).

Nu har Öberg gett ut boken ”Swedish Noir Cocktails” tillsammans med deckarspecialisten/författaren Kerstin Bergman. Får anta att Öberg står för cocktailmixningen och Bergman för det mer kriminella. (Som om inte vissa av dessa cocktailblandningar skulle vara minst sagt misstänkt kriminella…)

Boken ger mig betydligt mer än vad jag trodde att jag skulle få. Drinkbok, jaha. Nej, inte alls så. ”Swedish Noir Cocktails” är något både för den som vill dricka cocktails och den – kanske någon helt annan – som vill ha en kortfattad presentation av dagens svenska deckarscen.

Kort men informativt skrivet (även om jag inte håller med om definitionen av så kallad Swedish och/eller Nordic Noir. Men det kan vi ta en annan gång.) Här finns dessutom, riktigt fyndigt tänkt, en text om vad olika svenska deckarförfattares huvudpersoner/detektiver brukar dricka.   

Som extra finess presenteras dessutom varje deckarförfattare, helt kort men informativt det också, som fått en drink komponerad och blandad åt sig. Alltså: en historik över dagens svenska deckarromaner och deckarförfattare, just helt kort och smart.

Men hur har författarna valts? Bland de trettiotre utvalda finns välkända och framgångsrika, lagom kända och mindre kända svenska deckarförfattare. I bokstavsordning: från Stefan Ahnhem till Dag Öhrlund och däremellan, för att nämna säg fem stycken, Karin Alfredsson, Arne Dahl, Jan Guillou, Stieg Larsson och Karin Wahlberg (samt, så blir de sex, Kerstin Bergman själv).

Starka cocktails och svaga, lika med alkoholfria. Vilka deckarförfattare dricker alkoholfritt? Ska inte avslöjas i förväg. Men hur har just dessa deckarförfattare valts ut? Kan inte låta bli att fundera på det, finns ju betydligt fler möjliga…

Varje cocktail är väl anpassad till varje deckarförfattare och blandningar är i vissa fall riktigt  fyndiga och uppfinningsrika blandningar, kanske ibland också lite fräcka (mot författarna).

Som att mjukdeckarförfattaren Kristina Appelqvists cocktail grundas på sherry, Kjell Erikssons på cachaça, Jan Guillous på ukrainsk vodka, Mari Jungstedts på gotländskt gin, Håkan Nessers på Bergslagens gin och Anders Roslunds på – håll i   dig – Agitator Single Malt Whisky ihopmixad med Drambuie, pressad lime och sockerlag… samt rödvin.

Amen alltså… Nämen. Drinkens namn: ”Drickmigvarligt.”

Som att vara tillbaks vid starkspritsbokmässesamovaren, ju. (Där jag förresten var en av få överlevande.)

Bengt Eriksson     

Sommardeckare under päronträdet (11): En självmördares självbiografiska halv- eller trekvartsdeckare

Jonas Hassen Khemiri? Paul Auster? Det var Victor Malm som på Expressens kultursida jämförde Håkan Nesser med de nämnda. Jag kontrar med Stig Claesson, för i och med sin nya roman ”Halvmördaren” (Albert Bonniers) har Nesser blivit allt mer snarlik Claesson.

Halvmördaren själv, som är den som för ordet och berättar i romanen, börjat minnas och skriva sin livshistoria, hade – nästan – kunnat vara jag-personen i någon Stig Claesson-berättelse. Som det anges i Nesser-romanens undertitel: ”Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv”.

Så heter han alltså, halvmördaren. Han heter Adalbert Hanzon, efter att i skolåldern ha bytt namn från Bert Hansson. Varför får du själv slå upp förstasidan och läsa. Fast Nesser är mer av skrönikeberättare – via Hansson – mer skrivglad än vad Claesson var, som författade på varje dags blodiga allvar.

Om denne ”halvmördare”, vilket han suttit inne för, har Håkan Nesser skrivit en halv- eller eventuellt trekvartsdeckare. Kan Nesser ens längre skriva en kriminalroman?

Undrar det, också hans förra ”deckare”, alltså ”De vänsterhäntas förening”, där han fick liv i Van Veeteren igen och sammanförde honom med Gunnar Barbarotti, två deckare och ”deckare” i en och ett så att säga, var ju knappast en – vad det nu är – regelrätt kriminal- och polisroman utan  mer av en skröna; åkej en deckarskröna.

Håkan Nesser HalvmördarenHan gillar för mycket att berätta för att kunna få berättelsen kriminalintrigtät. Samtidigt som han aldrig riktigt, riktigt vekar kunna skriva sig ur deckargenren. Resultat blir därför, just, halv- och trekvartsdeckare.

Som ”Halvmördaren”, skriven i presens, som just nu. Jag upplever den så, att Hanzon/Nesser skriver i samma stund och tempo som jag läser (över axeln eller nåt). Som om Hanzon eller Nesser inte vet vad som ska skrivas förrän det skrivs. Har väl ett hum om vad som ska vara med och vartåt berättelsen ska gå men inget synopsis och eller nån skiss eller ens några rader om innehållet.

Utan det blir Nesser skriver; han skriver som det blir. (Som om det annars inte vore nå´ kul att skriva.) Skrivlockande för honom och läslockande för mig. Fast – ja, det får läsaren ta och godta – det blir några ”onödiga” verbala svängar i språket ibland, förflugna formuleringar som författaren gillade i stunden och fick stå kvar.

Stig Claessons jag-personer brukade väl vara mer eller mindre Claesson själv. Nessers ”självmördare” är väl inte Nesser, snarare vad han – genom att skriva, fortsätta att författa – vill undvika att bli. Anonym, ingen, som Bert Hanssons farsa sa till sonen: ”Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen”.

Hans farsa tog förresten livet av sig och därefter växte Bert upp hos faster Gunhild. När läsaren får möta honom är han åldrig, småfet och dito alkoholiserad, bor i ett som vanligt hos Nesser påhittat samhälle, en stad någonstans i Sverige, och umgås med i stort sett ingen utom en granne, Henry Ullman, i samma nämnda tillstånd på samma gata, Spillkråkevägen, bara det, de röker Chesterfield och dricker grogg på single malt och Trocadero (jaaaamen), samt en fotspecialist han besöker en gång i månaden och så har han också en, har också fått för han visste inte att han hade en, kvinnlig halvkusin. Ingvor Stridh heter hon.

Nämner alla vid namn för oavsett vad farsan sa så spelar alla roll.

Det kan gå fyra dagar utan att Adalbert pratar med någon så det var väl allt, misantropiskt så att säga, innan han råkade få syn på en kvinna som satt och väntade på en av de röda receptstolar på apoteket, Kronans Droghandel för att vara nog. Kan det, verkligen, kunde det, vara hon – hon! – den enda kvinna han älskat, kunde det vara Andrea Altman, på detta ynka apotek, fyrtiofem år senare (det står fyrtiotre i omslagstexten), kände han igen henne, var det hon? Kunde det vara…

A A med en tatuering, ett datum, 14/6, på den vänstra vackra tutten. Den enda han älskat, ja, det skrev jag, men det kan upprepas. Detta triggar Adalbert, givetvis. Han måste ta reda på om det var hon, verkligen var hon, så han anlitar först Ingvor (för att hålla koll i duschen och dambastun på Bollgrenska badet, eftersom Andrea, förr åtminstone, tyckte så mycket att bada) och sen också, fast mer motvilligt, Henry, för han går ju ner till torget och köpcentrat varje dag.

Vad som mer händer får du själv läsa, i denna roman och berättelse om det som kallas liv mellan födsel och död. Ett slags bejakning av det så kallade livet. När man tror det är slut kanske det ändå inte är slut. Mordet? Halvmordet? Det finns med det också, som en del av livet, Adalbert Hanzons liv, tillsammans med kärleken, den enda, den som försvann.

Tar nog ett halvsteg tillbaka från det jag skrev inledningsvis, också Håkan Nesser har författat på och med vardagens blodiga allvar, även om han gillar, verkligen gillar, att få det att bli eller så det verkar att vara en skröna.

En verklig skröna. Den slutar lyckligt, faktiskt. Ja, kanske gör den det, för Adalbert Hanzon, det kan sluta lyckligt… Och jag gillar romanen ”Halvmördaren”, jag gillar lika mycket att läsa den som Nesser nog gillade att skriva och berätta.

Bengt Eriksson