Deckarloggfredag: Tillsätt fler kommunpoeter, författare, bildkonstnärer, fotografer, musiker, koreografer…

Ur ett samtal med Lolita Persson, kulturchef i Ystads kommun, en bit in i krönikan. Hon sa: ”I Tranemo gick det ju inte så bra.”Jag blev tyst. En stund, för att sen kommentera: ”Det går ju jättebra i Tranemo…”

Citatet kan stå som sammanfattning av denna missuppfattade diskussion. För det kan väl inte ha varit själva syftet med den snabba kritiken och uppblossande debatten – att locka fram en missuppfattning och slå fast den som Sanningen?

Det handlar förstås om Tranemos nu rikskända kommunpoet Jimmy Alm. Kort och snabb resumé:

För snart en månad sen blev det känt att Tranemo under ett år skulle ha en kommunpoet. Kostnad: 900 000 kronor (eller exakt 894 000). Strax gick en kulturpolitisk vendetta igång, till stor del men inte enbart från höger.

”Skatteslöseri”, utbrast Carolin Dahlman, politisk krönikor på sajten Bulletin (ytterhöger). ”Vansinne”, skrev Lena Mellin, politisk kommentator i Aftonbladet (oberoende socialdemokratisk). ”900 000 av dina hårt inarbetade skattepengar”, twittrade Richard Herrey, numera moderatpolitiker och ersättare i riksdagen.

Deras följare på sociala media hängde genast på med  hätska utfall mot poeten och kommunen. Tvättad sammanfattning: Poet (fnys)! Vilken månadslön!  

Jimmy Alm framför en av sina kommundikter.

Carolin Dahlman – tidigare politisk redaktör på Kristianstadsbladet (liberal), där hon uttryckte lika  kulturfientliga åsikter – steg fram som höger/nyliberal protestledare när hon också deltog i en radiodebatt.

”Satsa på kärnverksamheten eller låt oss behålla pengarna själva”, sa hon. Som ”skola och polis”. Hon tillade: ”Satsar man på en sak kan man inte satsa på något annat.” Vilken kultur blir då bli kvar? ”Den som människor är beredda att betala för. Var och en ska få bestämma.”

Hon betonade att ”plus och minus måste gå ihop i en kommunal budget”. Kommun? Kommunbudget? Inte nog med att stat, regioner och kommuner tydligen inte ska ägna sig åt kultur (tänk teatrar, museer och konsthallar, folk- och skolbibliotek, kulturskolor) utan Dahlman & Co har inte ens gjort det som bör vara grunden för kritik och debatt: kollat fakta.

Varför inte googla och ta reda på finansiären? Svar: Kulturbryggan (del av den statliga myndigheten Konstnärsnämnden)? Varför inte begära ut projektansökan (offentlig). Strax kom ansökan med budget till min mejlbox. Jag läste och konstaterade…

Tranemo kommun har inte bidragit med pengar. Poeten skickade själv in ansökan. Enligt budget ska han få en månadslön på cirka 22 000 (efter avdrag för arbetsgivaravgifter). Resten går till omkostnader.  

”Mycket pengar för mig”, säger Jimmy Alm när jag ringer. ”Mer än jag tjänat förut.” Han skriver en dikt i veckan med ämne och motiv från Tranemo och gör en diktuppläsning på den aktuella platsen. Detta spelas in och läggs på nätet. Det ska ordnas skrivarkurser och tryckas en bok.    

”Jag vill skapa synergier i lokalsamhället.”Alm berättar att en konstnär ska måla en dikt på den gamla banvallen vilket dokumenteras av en filmare. En vävkonstnär håller på att skapa ett offentligt verk med en invävd dikt.

Du är en entreprenör i poesibranschen? ”Jag börjar tycka om det ordet, allt mer.” Han säger att det var det andra ordet, ”Poet”, som triggade igång kritiken. ”Jag har varit en sån poet, som tyckte att språket var viktigast. Men det är jag inte längre.” Nej, definitivt inte!

Jimmy Alms dikter om Tranemo är inte svårare att förstå än mina kulturkrönikor – ja, lika lättförstådda som en nyhetstext i YA. Hans dikter dokumenterar livet och människorna i kommunen. Dikterna bevarar Tranemos kulturarv och bidrar dessutom med arbetstillfällen.

Varje kommun borde ha sin egen poet! Eller kanske en annan sorts kommunkonstnär? Jag mejlar strax två frågor till kulturcheferna i Ystad, Skurup, Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn: 1) Om en poet eller annan författare, bildkonstnär, fotograf, musiker… har fått projektbidrag och vill bli kommunkonstnär, vad svarar du? 2) Om du svarar Ja, vilken sorts kommunkonstnär vill du helst ha? 

Anto Tomic (Skurup) svarade snabbt och kort: Ja och författare. Även de övriga svarade Ja, i princip. Anders Johnsson (Simrishamn) skrev att han, oavsett kulturområde, skulle bjuda in till en dialog om samarbetet. Kristin Svensson hade frågat om projektets syfte, mål och målgrupp. Helst, i så fall, en bildkonstnär som arbetar med barn och unga. Ros-Marie Stjernfeldt (Tomelilla) svarade att det beror på om projektet är intressant, gärna inriktningen barn och unga.

Lolita Persson (Ystad) ringde jag till, eftersom hon dröjde med svaret. Det blev en lite längre diskussion men även hon svarade Ja, i princip. ”Det ska kännas att det tillför något för kommunen.”

Självklart. Givetvis. Som med kommunpoeten i Tranemo. I skrivögonblicket ser jag nu att Västerviks kommun söker en… kommunkoreograf.

Tre ggr kortkultur

1. Kommunpoesi. Gå in på Diktadig.se om du vill se och höra Jimmy Alm läsa kommundikter från Tranemo och kolla hans övriga diktprojekt.

Han är förresten bosatt i det lilla samhället Uddebo, där 70-talets gröna våg levs vidare med erfarenhet från de gångna 50 åren. En utflyttningsort som blivit en inflyttningsort.

uddebo.uddetopia.com går det att se vad byns 400 invånare har för sig och läsa Uddebobladet.

2. Poesibragd. En kulturgärning att Vendels lilla förlag i Malmö gett ut ”Död idyll & Andra dikter” med Eva Neanders (död 1950) debutdiktsamling, hennes postuma diktsamling samt tidningsdikter.

Bredvid, en sökande främling, till innehåll såväl som språk. Lite ofärdigt kanske men med stor vilja, varje dikt är en ny dikt.

De avslutande raderna: Hon böjer vindkrökt gumgestalt / i kvällsblå tid / och ovan stillhet ges åt allt / en andlös frid. 

3. Nonsenspoesi. Ellerströms, ett annat förlag som nu finns i Malmö, har gett ut ”Svenska rim” med ”Nonsensdikter från exilåren”, alltså skrivet då Carl Jonas Love Almqvist bodde 15 år i Nordamerika undan anklagelsen för giftmordförsök.

Han diktar roligt och galet och nödrimmar medvetet. Underhållande med ett leende. Exempel:

Ej ständigt kan man tala dumt / och tänka svagt och handla ljumt: / man kan ej låta bli att någongång ha snille / vad man än bruka ville.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen

Oj, som tätorten Sjöbo har vuxit! Först byggdes de nya husen, främst villor men också flervåningshus, på det så kallade Bränneriområdet. Nu är dessutom alla lägenhetshusen om tre och fem våningar på den här sidan busstationen, längs Hotellgatans bägge sidor, färdiga och inflyttningsklara.

Förresten, gatan döptes nyligen om till Lennart Nyströms gata (efter traktens byggherre). Det har blivit som en ny stadsdel bredvid Västergatan och övriga centrum, om ordet stadsdel kan användas. Sjöbo är ju ingen stad, blott kommunens största by, centralorten, ett lite större samhälle och just en tätort.

Sjöbo kommuns invånarantal har farit i höjden som en rymdraket. Var kan siffran ligga på? 22 eller 23 000, tror jag. Såväl Simrishamn som Skurup och Tomelilla har halkat långt efter vad gäller att vara Sydostskånes största kommun (näst Ystad).

Jag står på Södergatan och blickar mot vad som förut var biblioteket och konsthallen. Också dessa lokaler ingår nu i Sjöbo kommunhus. Hela den kommunala verksamheten, alla politiker och tjänstepersoner, förvaltningar och nämnder, har flyttat in där och samlats på samma ställe.

Titta, eller föreställ dig, så fint Sjöbos nya bibliotek och konsthall blev. Glasad fasad med likaså glasdörrar och över dem texten ”Sjöbos kulturhus”. Stora nya lokaler med mycket större utrymme. Foto: Media I Morron I Dag

Året kan nog inte vara 2023. Så fort hinner det väl inte byggas. Men året kunde vara 2024 eller -25. Jag har blivit ännu mer plus 70 men envisas med att fortfarande skriva kulturkrönikor i YA.  

Så vänder jag mig om och betraktar glasfasaden till Sjöbos nya bibliotek, som också fått en scen för författarbesök, och den likaså nya konsthallen och dess två delar, en mindre för lokal konst och en större för utställningar med konstnärer från övriga Skåne, Sverige och hela världen. I lokalerna, som faktiskt blev större än planerat (ytan ska vara nära 800 kvadratmeter), finns även utrymme för kulturskolan.

Ett smärre kulturhus. Visst, det hade varit ännu mer spännande om det byggts ett riktigt stort och eget hus, säg bakom biografteatern Flora, för all kulturverksamhet i Sjöbo. Men varför muttra när Sjöbo kommun gjort denna stortsastning på att både locka hit inflyttare och bjuda invånarna på allt mer av kultur och nöje.

Florabiografen har ju också renoverats och byggts ut med större café och ordentliga loger för musiker och skådespelare. Det ryktas, men nog bara ett rykte, att kulturnämnden – det var ju på tiden att Sjöbos kulturliv fick sin egen nämnd – funderar på om inte Sjöbo borde ha en kommunal ensemble, för att spela sommarteater på Floras scen och gräsmattan utanför.

Alla bibliotek i Sjöbo är meröppna, sen flera år. Filialerna (i Blentarp, Lövestad och Vollsjö) har fått varsin liten scen för litterära och musikaliska arrangemang. Fjolårets lokala litteraturturné, där kommunens många författare turnerade mellan Sjöbos olika bibliotek, blev en  formidabel succé!

Liksom kommunaliseringen av Sjöbos tre museiinstitutioner – Elfstrands (pappa Axels och sonen Alberts krukmakeri och bostad i Grimstofta), Lilla Rödde textilmuseum (flamskvävnader, broderat linne, röllakan, agedynor) och Hallsbergs stenar (Nils Nilssons enastående skulpturträdgård i Heinge) – har blivit en stor framgång.  

Tre gånger kultur som är unik för Sjöbo. Så inte förvånande att de blev smärre sommarturistmagneter –  flerdubblade besökssiffror! – efter att Sjöbo kommun tog över och samordnade museerna, reparerade vid behov, vårdar och värnar dem.

Kort sagt, dagens Sjöbo är en kulturkommun. Politikerna, även utanför kulturnämnden, känner nog lite stolthet, för nu lanseras en ny kommunslogan. Vid infarterna ska det sättas upp skyltar med texten: ”Välkommen till Sjöbo, den skånska kulturkommunen”.

Vem kunde tro detta för blott en handfull år sen? Det började efter kommunalvalet 2022. Moderaterna och socialdemokraterna i Sjöbo frågade sig: Vågade de riskera att Sjöbo kommun stagnerade, till och med gick bakåt i politiken? Kunde de överlåta kommunen åt SD? Vilket parti som tog initiativet är okänt men M och S beslöt att gemensamt styra Sjöbo kommun.

Det handlade bland annat – fast inte enbart – om kulturpolitiken. Sverigedemokraterna i Sjöbo hade inte varit kulturpolitiskt drivande (det enda var nog det ogenomförbara förslaget om privatisering av Elfstrands) men det fanns ju exempel från andra kommuner och SD:s rikspolitik: avskaffande av skolbibliotekarier, neddragning av kulturskolor, förbud mot biblioteksböcker på andra språk, ingen Prideflagga på kommunhus, Hörbys väl fortfarande stängda museum, politiker som lagt sig i skolundervisningen, stoppade bidrag till folkhögskolor…

På lördag klockan 11 invigs Sjöbos nya bibliotek och konsthall med tal av kommunalrådet Magnus Weberg (M) och musik av Sjöbo ungdomsorkester. Det blir även release för boken ”Sjöbo skriver”, resultatet från de skrivarkurser som kommunen arrangerat på Sjöbos huvudbibliotek och filialer.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Tvärs över Österlen

Ibland när jag öppnar fönstret mot trädgården kan jag höra ett ettrigt skrivmaskinsknatter österifrån. Det låter som en hackspett. Över Österlen, bortifrån Svinaberga och hit till Vollsjö, kommer ett meddelande från en knarrig gammelgubbe till en annan.

Så känns det att läsa Ulf Lundells vardagsböcker. ”Vardagar 1” var som en blogg. Tvåan gav känslan av att ha skrivits med tanke att bli publicerad i en bok. Trean (det var väl den?) innehöll ett romanutkast i dagboken, en roman om barndomen på Lundagatan i Stockholm. Fyran, som kommit nu, är lika tråkig som Lundell mår dåligt. Den här boken är av just denna anledning, tror jag, på exakt 666 sidor. Medan ”Vardagar 5”, också ute nu, blev en klar uppryckning. Lundell verkar vara på gång uppåt igen, mår bättre, jo, och skriver mer… sprudlande, faktiskt.

Vad jag gillar mest – och det förekommer nog främst i femman – är hans humor, som ofta blir självironisk. Jo, självironi har han, i alla fall numera. Han är inte så sur och arg mot sig själv, så hård som han kan vara mot andra – som när han avfärdar någon författare/journalist/musiker/artist med en bisats, allt de gjort, artisten som hela människan, det är fan inte snällt – men han verkar i alla fall ha rimlig koll på sig själv. Vem han är. Vad han gör och tycker.

Ulf Lundell. Foto: J Davis.

Som då Mr A (som i Aston Martin, aaaaalltså) stannar på vägen från Ica i Kivik och orsakar stopp. För det dröjer innan alkotestapparaten går igång igen. Och han benämner sig som ”idioten i…” (Ja, jag har alltså aldrig fattat vad som får Män med stålar att köpa lyxsportbilar för pengarna. Det är väl en defekt i min manlighet – eller tvärtom.) Han kallar sig själv parkvakt också, det är kul. (Parken är Stenhuvuds nationalpark, där det minsann inte ska tältas!)

Jag har haft ett förhållande till Ulf Lundell sen, om jag minns rätt, före skiv- och bokdebuterna. Mött eller träffat på honom några få gånger, hälsat ett par, intervjuat honom en enda, längesen, redan på 70-talet. Jag är ingen större fan heller, av musikern och författaren och rakt inte konstnären. Max tio  låtar där jag tycker att han fått ihop både melodier och texter och lyckats förena dem. Författaren tycker jag faktiskt bäst om som poet, gillar sättet att dikta enkelt – eller snarare anspråkslöst – och berättande. Vad gäller konst så är han bra – ja, bäst – på fåglar. Bokomslagen till vardagarnas fyra och femma – rödhakar respektive sädesärlor – är inte dumma alls, riktigt bra.

Och dom där pojkarna, grabbarna, killarna, kisarna, manliga småungar, som jag tyvärr upplevt längst fram vid scen på flera Lundellkonserter, dom kan jag inte med. Som om att vara fjorton igen och befinna sig i fotbollsjuniorernas omklädningsrum. Nej, tack. Och som Lundell än uppmuntrat, än inte uppmuntrat (vill nog inte sträcka mig längre än så). Dom fixar inte jag, vill aldrig i livet vara med där, stå där bland dom. Å andra sidan, jag har fått uppleva en riktigt bra konsert med Ulf Lundell i Kristianstad för några år sen. Den var bra, proffsig och stenpolitisk.

Förhållande till betyder typ parallella liv; ungefär lika gamla, han är två år yngre, ungefär samma uppväxt, klassmässigt och politiskt. (Min pappa hade förresten ett skrädderi på Lundagatan, bör ha varit när den unge Ulf bodde där.) Han kunde vara jag? Jag kunde vara han? Tja, tveksamt ändå. Men det finns vissa band, där ena änden är fastknuten i honom och den andra i mig, där vi på något sätt faktiskt förenas. Och det handlar inte om att vi är vare sig Män eller män.

Vare sej, bör jag väl kanske skriva. Som Lundell skriver och stavar: säjer, mej, dej, sej, dom, nånting, Ja fy fan (utan kommatecken), okej, imorrn, igår, isåfall… Ja, åssåvidare. Så skrev jag också, på 70-talet. Men jag har anpassat och fegat till mig, skriver mig numera. Medan Lundell fortfarande skriver som han skrev på 70-talet. Än idag, som den evige svenske beatförfattaren. Han är kvar på 70-talet. Fast jag stavar i alla fall okey som åkej, ett snäpp mer!  

Ulf Lundell cyklar eller går ner till Parken, han åker och handlar på Ica, tar också bilen till Lund, Kristianstad och galleriet, går han hos en psykolog (tror det) och hos en hjärtläkare, kanske en annan läkare också, måste ta EKG, beställer containrar med böcker från Bokbörsen, läser läser läser, också Aftonbladet och Expressen (och jag är övertygad om att han dessutom lusläser Ystads Allehanda – fast det skriver han inte, vill och vågar inte skriva), lyssnar på musik, hackar ner tre-fyra-fem A-4 med dagbokstext varenda dag, målar målar i ateljén, lyssnar på ny musik som han inte gillar och äldre som gillar, och för den delen enstaka ny musik som han gillar, tar tabletter för att lugna ner sig och för att kunna sova…

Glömt nåt? Ja, envisheten. Den tycker jag om. Att han inte vill göra det han inte vill göra. Observera formuleringen, dock. Han vill inte göra det men ibland gör han det ändå. Det tycker jag mindre bra om. Att han ändå låter sig övertygas och luras eller rakt ut sagt fegar ur, han också. Som att han sa Nej Nej Nej till Marie Nyreröd när hon ville göra den där TV-dokumentären. Komma ner till Österlen och filma hemma hos Lundell. Trots att hon var så envis men Nej Nej Nej. Och så ringer Håkan Lagher och då känns vibrationerna rätt, amen kom igen! För tusan Lundell. Sen blev det Ja, kanske Ja, tack att göra TV-dokumentär och besöka dig för en filmad intervjuad. Som Lahger snurrade upp dig. Och det kändes bra? Och dokumentären blev fantastisk?  

Hur hinner han? Hur orkar han? Lundell verkar ha än mer besvärligt med sig själv än vad Eriksson har och jag tycker det räcker som det är för min  del. Det är väl för att han måste, inte orka men måste göra detta, fylla dagarna med det som fyllas kan. De enda stunderna, får jag för mig, där han verkar komma in i den där känslan av att man är med i men inte själv måste vara stunden och känslan är när han får syn på ett djur, till exempel i sin trädgård, oftast någon fågel men det kan vara den återkommande räven. (Kan man inte få beställa en målad räv på omslaget till ”Vardagar 6”?)

Lundell tycker, han tycker hela tiden, han tycker på varje rad han skriver, i och med varje ord, han tycker om sina grannar, han tycker om folk i allmänhet, journalister och de övriga jag nämnde tidigare. Hans åsikter kommer ut hela tiden, i ett evigt flöde, kan inte låta bli att tycka, det är ju på gott och ont. Ofta håller jag med honom, hans iakttagelser av framför allt dagens litteratur- och journalistvärld är träffande ibland, jag instämmer men jag skulle aldrig kunna vara så taskig som Lundell. Jag har nog blivit alltför snäll och mesig med åren.

Fast ibland har han ingen koll. Som i fyran, där han först gormar över SD och M – och det gör han ju rätt i – men sen ändå uttrycker samma åsikter om flyktinginvandring som SD och M. Men skärp dig! Obehagligt att läsa, det är väl ändå inte du väl? Jojo, jag förstår att det kan vara jobbigt med alkolås och läkarkoll på det eventuella beroendet, piller och piller, men… Nej, inget men. Nej, är ordet. Punkt. Och jag tror väl att du själv ser hur motsägelsefull – ja, dum – du är när du skriver enligt ovan och ändå låter du det stå kvar i boken, så lätt att stryka bort, men det får stå kvar, det får stå var och framgå att du varit riktigt korkad. Detta – ärligheten – kan jag ändå känna en viss sympati för.

Jädra tur att du tog dig upp igen i femman, blev mer klartänkt, mår lite bättre igen som det verkar. Ta hand om dig! Blir orolig också när Lundell skriver om att nu är galleriet den enda inkomsten och i fjol sjönk inkomsterna på konsten till 25 procent. Men hur går det? Alltså det verkar ju inte vara som om du håller igen med stålarna heller, måste nåt ordnas på huset så måste det ordnas, kostnad struntsamma. Fast å andra sidan gnetar du över att du betalat för mycket, eventuellt, för grejer till Mr A.

S verkar förresten väldigt trevlig, snäll och rar. Också efter att ert förhållande tog slut. Var detsamma tillbaka! Slarva inte bort henne, slarva inte bort den vänskapen.   

Detta var några av mina spontana åsikter om ”Vardagar 4” och ”5”, två böcker – för mig – att läsa här och var i, inte rätt igenom som nånslags roman. Utan som en diktsamling eller just vardagsbokblad. Språket? Ser att vissa recensenter tycker att Ulf Lundell skriver så bra, ja, skönt. Hmmm. Jag tycker han skriver dagbok jag, rätt upp och ner, snabbnerknackat. Resultatet blir ett jäkla tryck men vackert, skönt? Han har sin stil men om han är stilist?

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Den skånska Nollevintern

Så blev det ännu en Nollevinter! Kanske stannar den inte så länge utan snart ska det bli plusgrader igen och snön smälter bort. Men i skrivögonblicket, lördag den 16 januari 2021, visar termometern på minus tio och vår trädgård är full med snö. Lika vackert (från den här sidan fönstret) som kallt (när dörren öppnas).

Dessa skånska vintrar med snö har jag döpt till Nollevintrar efter konstnären Arnold Nolle Svensson (1915-2008) och med särskild tanke på den lilla oljemålning av Nolle (endast 21 X 14 cm) som hänger på vår sovrumsvägg. I detta vinterväglag tänker jag inte åka och kolla, köra till Hannas på Österlen och svänga ner på Örumsvägen mot Löderup.

Vinter- med snömålningen av Arnold Nolle Svensson på sovrumsväggen. Foto: Bengt Eriksson

Konstnären Arnold Nolle Svensson bosatte sig där på 70-talet, vid en avtagsväg som numera bär namnet Nolles väg. Han hade utsikt mot Hannas över åkrarna och flera av hans landskapsmålningar från alla årstider fick heta just ”Utsikt mot Hannas”. Är det nu lika kallt och snöigt där i Örum som här i Vollsjö? Och lika vitt, vitt, vitt och kallt – ja, kallt – som på målningen i vårt sovrum.

Ögonen luras. Vid första anblicken verkar hela den lilla målningen bestå av samma vita färg. Det enda som sticker av – och upp – är några tjockare, kantiga färglager som Nolle nog har slevat på med kniv. Och det vita är kyligt, en vinterkänslig själ känner kylan stiga ur målningen. Men så – ja, se! – ju längre ögonen betraktar målningen desto mer framträder den något blåare himlen vid horisonten och den något gråare vägen genom de vita åkrarna.

Magiskt, som rockskribenter uttrycker det. Jag fick målningen, signerad -07 och inköpt vid vad som blev Nolles sista påskutställning på konstmuseet Gösta Werner och Havet, av min hustru som födelsedagspresent. Flera år i början av 2000-talet hade Wernermuseet i Simrishamn under påskrundorna återkommande utställningar med Arnold Nolle Svensson.

Museet fylldes av de tavlor som Nolle målade och målade. Och som han sålde och sålde, till en publik som också den fyllde museet på vernissagerna. Ofta stora målningar och oftast landskapsmålningar i olja. Han gillade att måla fartyg, tyckte nog mer om det, men publiken tyckte mest om landskapen. Allra mest tyckte de om hans skånska sommarlandskap med röda vallmofält.

Nolle på Gösta Wernermuseet i Simrishamn. Foto: Bengt Eriksson

Överpris är ett ord som sällan ska användas om konstnärers verk under deras livstid. Men låt säga att det var påskrundepriser på Nolles målningar. Sorgligt att se hur de efter hans död sjunkit i pris.

Idag går det att från auktionshusen få tag på alla sorters Nollemålningar – blommor, båtar, sommar- och vinterlandskap – till betydligt lägre, nära nog skampriser. 

Också sorgligt att han så snabbt verkar ha glömts bort efter den postuma utställningen på Ystads konstmuseum år 2009. Det var det senaste jag hörde om Nolle och såg av honom. Konstmuseets fina utställning blev å andra sidan ett minne för livet. Jag minns att jag gick runt-runt, tittade och tänkte så här…

Att under hela livet fortsätta att utveckla sitt måleri, bli allt skickligare och bättre, stå på toppen som konstnär högst upp i åren. Nog måste det ha känts fantastiskt? Det är ju otroligt, särskilt som Arnold Nolle Svensson var 92 år när han dog året innan, alltså 2008.

Minnesutställningen på Ystads konstmuseum, som även innehöll en blomtavla, ett par självporträtt och några marina målningar, dominerades av landskap i olja. Tavlorna hade, med några undantag, målats från 80-talet och framåt. Jag började med att titta på den äldsta målningen, ”Mot Stenshuvud” (1950). Ett bra men traditionellt landskap – inte så eget och speciellt som Nolles senare landskapsmålningar, vilka för tydlighetens skull hade placerats i årstidsordning: sommar, höst, vinter…

Jag såg hans färger växla i nyanser av grönt, gult, brunt, lila, vitt, grått med mera, så att ”samma” motiv ändå inte blev samma utan olika motiv. Nolle använde ljuset som ett prisma, målade sig in i, genom och bortom landskapet. Och hans himmel över Österlen! Så många färger men aldrig en blå himmel, inte riktigt blå, inte klarblå. Ett och samma landskap blev hundra och olika.

I ett mindre rum för sig hängde de översnöade vinterlandskapen, målade på 2000-talet. Tjockt med oljefärg – så mycket vit snö att de stora målningarna, precis som min lilla målning, blivit nästan helt vita. Men när jag tittade in i dem, lät blicken stanna i det vintervita, förvandlades också dessa målningar: det – eller de! – vita växlade från singular till plural.

Nolle målade med lika många nyanser av vitt som det på Grönland finns namn för snö. I vintermålningarna var – och är – han som suveränast. Arnold Nolle Svensson, då 80 plus, gick från traditionellt till modernistiskt, im- och expressionistiskt. Han blev med årens rätt en samtida och experimentell landskapsmålare.

PS. Smeknamnet Nolle fick han redan på 1920-talet av teaterdirektören Oscar Winge, då tonåringen Arnold Svensson var springpojke på Hippodromteatern i Malmö.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2021

Den nyskånska myllan

Hade tänkt lägga ut en deckarrecension (den kommer, lugn bara, framåt eftermiddagen) men det utbröt för hundrade gången i ordningen en diskussion på Facebook om Björn Ranelid så idag lägger jag först ut den här recensionen.

Om ”diskussion” är ordet, när Ranelid diskuteras.

Björn Ranelid är aktuell med sin nya roman ”Bill Nilssons sista vita skjorta” (Albert Bonniers) som jag kommit halvvägs in i. Det är ännu en Österlenroman. Ranelid har skrivit flera såna tidigare.

Till exempel ”Min som fäktas mot världen”, som kom för hela tjugo år sen och är en av hans bästa romaner om jag får säga. Aktuell än idag också och skriven med hjärtat, som alltid.

Så här tyckte jag när jag läste den…

***

Björn Ranelid
Min son fäktas mot världen
(Albert Bonniers förlag)

ranelid_minsonfaktasBor man i trakten, vilket jag gör, läser man ”Min son fäktas mot världen” med särskilt intresse.

Miljön känns igen. Den är autentisk: Skåne från Sjöbo och österut, ungefär. Också somliga personer känner jag – eller tycker mig känna – igen.

Björn Ranelid själv är med i egenskap av sommarbo, författar-jag, far och brevskrivare till sonen August. Andra personer i Ranelids nya roman både känns och känns inte igen.

John Haber, amerikansk kompositör på Österlen, heter väl inte så och hans sångerska kommer väl inte från Hongkong? Preben och Tomas Anker med förflutet som konstryttare på motorcykel är väl inte bröder och heter väl inte så de heller? Även modeskaperskan Laura Wiik (?) vill jag minnas att jag läst om i Ystads Allehanda.

Nyckelroman? Verkliga människor eller fiktiva romanfigurer? Har det någon betydelse? Ja, åtminstone om man bor i trakten. Genom att placera sig själv och sonen i berättelsen, låta Ranelid senior och junior umgås med personerna, deklarerar författaren autenticitet: här berättas sanningen om den livsmån och bymentalitet i vilken främlingsrädsla och Sjöbopartism kunnat gro och växa.

(När jag mötte Ranelid på Thorsten Perssons fotoutställning i Sjöbo uttryckte han oro för hur höstboken skulle tas emot, rasister och nynazister är inte att leka med…)

Nu handlar inte ”Min son fäktas mot världen” om nynazism; inte direkt. Skinnskallar förekommer men i periferin. Ranelid har gjort något värre: satt skoveln i den skånska jordmånen, grävt upp och vänt på jorden. Han silar jorden mellan fingrarna, skiljer ogräs från medicinalväxter och rosor.

”Byn sov lugnt och stilla”, skriver han, ”men under ytan bar den kniv.” En av flera exakta formuleringar, balanserande mellan prosa och poesi, verklighet, dröm och fantasteri, som naglar fast historiens väderlek och livets temperatur, lyfter upp den gödsel, vilken får människor att sluta växa, till läsarens näsa.

Den lilla österlenska by som Ranelid skildrar är snarare den lilla byns mentalitet än en faktisk by, ens i romanform. Byn sträcker sig mellan Lunnarp, Tomelilla och Kivik, Brösarps backar och Sandhammaren, Simrishamn, Ystad och även mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Byns människor, oavsett om de finns eller bara nästan finns, har vuxit ur jorden: somliga som ogräs, andra som medicinalväxter. Med andra ord kan man skriva att somliga valde ondska, instängdhet och inskränkthet, medan andra väljer utblick och godhet.

För mycket vill jag inte avslöja om vad som händer i Ranelids lilla by på Österlen och varför det händer. Det får ni läsa själva. Men åtminstone två namn ur myllret av personer/människor bör uppmärksammas: den ene heter Gilbert Häger, mejeriabetare och en mejerinäringens uppfinnare, världsresenär och vän med Dalai lama; den andre är den ovannämnde motorcykelryttaren Preben Anker, numera traktens manlige hemsamarit.

Också dessa människor, denna människosort, återfinns i den skånska byn. Det är viktigt att påpeka: alla bybor gödslar inte jorden för främlingsfientlighet och rasism. Några har vilja och styrka att vandra ”utanför gränserna”.

Det finns böcker jag inte vill recensera i betydelsen betygsätta eller gradera i förhållande till författarens tidigare böcker. ”Min son fäktas mot världen” är en sådan bok. Kanske för att berättelsen står mig för nära (jag kan se bokens människor på Konsum i Sjöbo eller julmarknaden i Vollsjö). Den är ett ingrepp i hjärnan och hugg i hjärtat – ett betyg gott nog.

Ranelids budskap är enkelt men svårt: det är barnen – och därför föräldrarna, i detta fall fäderna – det beror på. Hur var/är Augusts pappa Björn, Gilberts pappa Rafael Häger och Prebens pappa Nils Anker som uppfostrare, förebilder och trädgårdsmästare? Med vad gödslar de jorden? Ondska eller godhet, inskränkhet eller nyfikenhet? Hur sköter fäderna sin trädgård? Vilken livssyn förmedlas till barnen/sönerna?

Ytterligare några citat – valda på måfå, finns många att välja bland: ”Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar”, ”Många gör en lägereld av hat och avund” och ”Gud kan inte häpna längre”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

2019 års svenska deckar- och andra krimidebutanter

Snart dags att välja och lista 2019 års bästa svenska deckare och krimi. Inte lättare det, än det var att välja ut fjolårets bästa översatta titlar.

Så medan jag funderar och väljer, väljer och funderar tänkte jag lista de bästa svenska debutanterna från i fjol. Någon av titlarna kom lite tidigare än 2019 men blev väl inte ordentligt distribuerad förrän i fjol (åtminstone lyckades inte jag upptäcka den förrän då) och en annan kom också tidigare men återutgavs 2019.

Läsvärda – läs, läs, läs! – är de i vilket fall allihop. Kanske någon är så bra till och med att författaren/titeln platsar den svenska årsbästalistan? Och har jag, ruggans tanke, ändå missat någon deckardebutant som borde varit med här nedanför…

Och inte minst: såååååå många såååååå bra debutanter inom deckare och annan krimi som presenterade sig 2019!

Lina ArvidssonLina Arvidsson: Ett hem att dö för (Lind & Co)
Inte feel good, däremot feel life. Sam ett – grovt – brott, det dröjer men det kommer. Fast mjukdeckare går det inte heller att kalla Arvidssons debut. Kanske stämmer omslagets benämning ”thriller” – en långsamt smygande mjukthriller. Huvudtema: bostadsbristen i Stockholm. Huvudperson: Hanna, 22 år, har flyttat runt mellan tillfälliga bostäder, så får hon möjlighet att bo i en villa – oj, så stort och fint – om hon ser till huset. Men… någon annan bor också i huset, samtidigt med Hanna. Ska det visa det sig. Berättelsens andra tema.

Furstenberg BlodhundarClaes & Eva Fürstenberg: Blodhundar (Historiska Media)
Med många år som journalister kan makarna Fürstenberg inte bara skriva utan också redigera och stryka. De vet hur mycket = lite och lagom men exakt som ska nämnas för att teckna levande personporträtt och få autentiska miljöer att förbli verkliga. Dagens tidningsmiljö och Gamla Väster i Malmö känns igen exakt (trots att här knappt finns någon beskrivning). Efter att ha gjort som till den nya sortens journalist (skriva-plåta-filma-prata på samma gång, papper och nät) hamnar GB, som hon kallas, mitt i ett mord vid synagogan i Malmö. Den israeliska ambassadören skjuts ihjäl.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karViktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och krimigenrernas läsare. Fast hennes debut kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat. Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
September 1949 och Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu. Pastisch? Ironi? Vet inte, som Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till hela eller halva genren och även till verkligheten: från inledningen vid biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (just när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad tänker du på?) till avslutningen med konfrontation mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och den kvinnliga huvudpersonen (vad får det mig att tänka på? Spillane light).

Sofie BjarupSofie Bjarup: Mörkrets barn (Visto)
Kriminell plats och miljö: London år 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, som inte är adelsman men nästan på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig hade lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: å ena sidan, där uppe där Sinclair har levt, det otroligt rika, och å den andra, här nere på nivån för journalisten på nyhetsjakt, det ännu mer otroligt fattiga. William Sinclair ska dessutom upptäcka att han är något så farligt – för det är enligt lag förbjudet – som att vara homosexuell.

moisto som nitroglycerinFrida Moisto: Som nitroglycerin ((Bokfabriken)
Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och deckardebutanten Frida Moisto kan liknas vid nitroglycerin. Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt. ”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen. Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. Före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare. Moisto vill skildra så mycket att det kunde blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren? Rehn har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna ikapp dem. Berättandet sker i skilda tidsplan och genom olika personer. Sånt riskerar att bli hur snårigt som helst men debutanten Rehn hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

749F7022-5436-4CC3-9CB3-ED8A5E40D9BCKarin Valtersson: Angelika (Polaris)
Förlaget Polaris har låtit Valtersson debutera med långa meningar, som kunde ha blivit tre, fyra, fem meningar hos en annan författare. Och detta i spänningsgenren, där det ska gå snabbt och rappt till. Valtersson fångar och sveper istället in läsaren i ett nät av ringlande ord och kommatecken, i sin berättelse om två systrar, den yngre Angelika, som ska försvinna från man och barn, och den äldre, Mikaela, som har hemligheter hon också. Varken citattecken och pratminus heller, när människor pratar och tänker. ”Angelika” är spännande som den är, i själva berättandet, men den blir också en thriller.

Aline TändstickanAline Lilja Gladh: Tändstickan ((XIV Förlag)
Här finns den bästa deckarinledning jag läst på länge: Någon smyger efter en kvinna genom Uppsala. Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord. Därefter byts genren från thriller till modern landsbygdsdeckare. Miljö: Örbyhus med omnejd (inklusive Stockholm, tio mil bort). Här finns en golfklubb med restaurang, ett kriminellt motorcykelgäng, café och loppis. Inte samma nerv längre som i inledningen men en nära skildring av ett litet samhälle och dess noga porträtterade invånare.

FrennstedtTina Frennstedt: Försvunnen (Forum)
Ännu ett namn i Skånes deckarboom: Tina Frennstedt, kriminalreporter inom press/teve. Debutens huvudtråd bygger på ett verkligt försvinnande som än idag är ouppklarat: en ung kvinna i Mariefred försvann 1992 efter en utekväll. Men här har kvinnan bytt namn, året flyttats framåt och orten blivit Simrishamn. Tess Hjalmarsson, polis i Malmö och chef för Cold case-gruppen, har gett sig den på att lösa fallet med den unga kvinnans försvinnande på väg hem från ett dansställe för sexton år sen. Skildringen av Österlen imponerar också. Inte alls lätt att beskriva Österlen, dess människor och deras liv till vardags. Frennstedt lyckas förmedla den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturisternas ögon.

Deckarloggs red.

 

Kulturen – ett politiskt kärnområde

Det är kulturens fel att jag blev som jag är. Bråkig, enligt vissa. Ifrågasättande, om jag får säga. Påstridig, ja. Det finns alltid en fråga att ställa, ett svar man inte har fått. Och för att få detta svar måste man stå på sig och bråka lite. Så jag bråkar ibland och detta beror på kulturen.

”Det är kulturen som gör livet värt att leva”, skrev YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson i lördagens ”Sista sidan”-krönika. Han ilsknade till på grund av några aktuella händelser och förslag inom kulturpolitiken i såväl Sölvesborg som Ystad. Kulturen, avslutade han, ”är det som gör oss till civiliserade människor”.

Instämmer av hela hjärtat, själen och hjärnan. Men faktiskt tror jag att kultur handlar om ännu mer. Kultur i all dess bredd och alla betydelser främjar och garanterar demokrati. För att travestera Mårtensson: Det är kulturen som gör oss till demokratiska människor.

Anders Mildner, före detta journalist som nu arrangerar mediekonferenser, skulle för något år sen hålla ett föredrag i följande ämne och frågade: Hur ska man motivera vikten av humanistiska ämnen i skolorna?

Spontant svar: Humaniora är motion för hjärnan. Humanistiska ämnen, som musik och teckning, är lika viktiga som fysisk motion. Undervisning i såväl teoretisk som praktisk humaniora lockar igång hjärnan och får eleverna att tänka: mycket, olika och självständigt.

Bengt långsmal

Krönikören, fotograferad av Birgitta Olsson.

Exakt som för mig. De tavlor som hängde på väggarna i mitt föräldrahem kom mest från fattiga konstnärer som beställt en kostym men inte kunde betala. Där fanns några andra böcker men min pappa läste bara kioskdeckare och westernböcker. Också kultur men inte bredd och mångfald.

Kulturen kom med rock och pop: Elvis Presley, Beatles och Bob Dylan. Skolan ordnade biljetter till Dramaten, där satt jag högst upp och såg Strindberg-pjäsen ”Ett drömspel”. Begrep ingenting men upplevelsen stannade kvar. En skolkompis tog med mig på musikalen ”My fair lady” och Andy Warhol-utställningen på Moderna Museet är ett minne för livet.

Mitt liv förändrades. Kulturen vände mig ut och in. Alla dessa former av kultur förmedlade samma budskap: Det finns så mycket mer. Andra tankar, åsikter och uttryck. Livet är mångfald. Inget har lärt mig mer om människors olika livsvillkor än den musik från jordens alla hörn, så kallad världsmusik, jag lyssnat på sen slutet av 60-talet.

Min utbildning till människa, så kan det beskrivas, genom kulturen repriseras i huvet varje gång som kultur degraderas till något som är mindre värt, en utsmyckning som man – det betyder kommun, region, riksdag och regering – kan kosta på sig/oss i goda tider men i sämre tider är det bara att skära ner och sudda ut.

Mycket tyder på att vi står inför dåliga tider: en okulturell tid. En tid då livet avkulturaliseras. Det kan vara lokala tecken som att biblioteksfilialen i Vollsjö inte har ekonomi att köpa in böcker eller att Sjöbopolitiker vill sälja ut Elfstrands krumakerimuseum och biografen Flora. Eller när (o)ansvariga politiker i Simrishamn och Ystad föreslår åtstramning eller nedläggning av kulturskolor.

Ett regionalt tecken var när Region Skåne drog in och frös kulturbidragen, vilket drabbade Skillinge teater. (Region Skåne har i höst, efter protester, beslutat att istället utöka kulturbudgeten.) I Stockholm beslöts att Internationella biblioteket skulle flyttas/läggas ner (beroende på hur man ser det) och göra sig av med delar av bokinnehavet.

Kampanjen mot public service, radio och teve – skär ner budgeten och krymp utbudet – är också ett led i avkulturaliseringen. Ja, i en avdemokratisering av Sverige. Public service har, vilket sällan påpekas, ett demokratiskt uppdrag. Med breda och djupa program om samhälle, kultur, politik och världen ska public service förmedla allmänbildande kunskap som kan vara till hjälp vid till exempel riksdags- och kommunalval.

Härmed är vi tillbaks vid den kommunala kulturpolitiken. Ulf Mårtensson gav två exempel: Sölvesborg (med stöd av M och KD drev SD igenom att biblioteks- och konstinköp ska styras politiskt) och Ystad (förslaget om kulturskolan kom från KD, men det krävs stöd från de övriga i treklövern, M och L, samt SD för att nedläggningen ska gå igenom).

Har dagens borgerliga partier (M och KD, ibland L och kanske även C) samma syn på kultur som SD? Det kan påpekas att i söndags anslöt sig KD till SD och M i åsikten att public service ska krympas = strypas. Oavsett är kultursynen och politiken som två sidor av ett mynt. Resultaten blir desamma.

Demokrati är både ett samhällssystem och hur människor uppför sig. Bortsett från det uppenbara (ungar som inte kan göra det ena gör något annat som riskerar att bli värre och dyrare) innebär en nedläggning av kulturskolor att dagens ungdom förvägras en demokratisk uppväxt. Varje kulturell nedskärning blir en demokratisk nedskärning: färre tankar, åsikter och andra sorters liv att möta och ta del av.

Kultur är – och måste förbli – ett av politikens kärnområden. Det handlar om demokrati. Allt annat blir dyrare men att sköta om en kommun ska, kan, får tydligen inte kosta mer. Tyvärr styrs många kommuner efter denna borgerliga graal som stryper inte minst kulturen: kommunalskatten ska inte höjas – helst sänkas.

3 gånger kort om kultur

1. Biblioteksöppet. I Sjöbo kommun har filialerna i Blentarp, Lövestad och Vollsjö öppet lika mycket = lite: knappt en och en halv dag i veckan. De förra är dessutom meröppna (går att låna böcker även när biblioteket är stängt). Men inte i Vollsjö – här gäller blott denna knappa öppettid (enbart dagtid också, när folk jobbar). Kan filialen i Vollsjö ens kallas bibliotek?

2. Julmonster. Gloson, som snart syns vid Frenninge kyrka, ingår inte i Andreas Palmaers och Peter Bergtings bok om ”Julens monster” (Alfabeta), som mest blickar ut internationellt. Till exempel presenteras Namahage, som knackar på dörren i Japan, Kallinkantzaros, grekiska träddemoner, och jätten Grylas hemska, isländska julkatt.

3. Snöigt. Kallt och blött. Min inställning till snö: Det ska inte snöa här nere i södra Sverige! Skidåkning, glöm det. Mats Ekdahl däremot, chefredaktör här och var, sist på tidningen Arbetet i Malmö, har en mer mångsidig inställning som han redovisar i boken ”Snöns historia” (Carlssons). Ingen överdrift att han behandlar samtliga (!!!) aspekter på snö: historiskt, i fiktion och verklighet, fysiskt som mentalt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Allt mer stöd till kulturbevakning!

Följande handlar inte om ”deckare och annan krimi”. Men det handlar om författande och författare, kulturjournalister och kulturbevakning. Och det är viktigt det, också.

Eftersom jag skriver krönikor i Ystads Allehanda så handlar den här krönikan mest om det ovannämnda i sydöstra Skåne. Men samma saker gäller för övriga Sverige.

Läs och tyck!

***

 Varför är det viktigt med kultur? För att kultur sätter igång hjärnan, får oss att tänka och tänka på andra sätt.  Olika sorters kultur lägger ständigt nya grundstenar till ett  demokratiskt samhälle.

Varför är det viktigt med kulturbevakning? För att kulturjournalistik (recensioner, krönikor, djupintervjuer med mera) håller igång hjärnorna. Ett av kulturjournalistikens viktigaste syften är att blåsa luft i kultur- och därmed samhällsdebatten, så att den demokratiska diskussionen aldrig falnar och slocknar.

Den här krönikan handlar om något som blivit allt mer viktigt, nämligen politiskt beslutade och allmänt finansierade – ja, skattefinansierade – stödformer för medier och journalistik, inte minst kulturjournalistik. Närmare bestämt tre nya stödformer: den första är statlig, den andra regional och den tredje kommunal (fast också den finansieras av staten).

Bengt långsmal

Fotot på krönikören tog Birgitta Olsson.

Ystads Allehanda har, som ni kanske lagt märke till, tilldelats 500 000:- för att säkra sin lokala journalistik i Simrishamns kommun. Den halva miljonen kommer från staten och delas efter ansökan ut av Myndigheten för press, radio och tv.

Mindre känt, även bland berörda journalister och kritiker, är att Västra Götalandsregionen inlett ett försök med regionalt ”stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik”. Inte heller har det blivit så omtalat att politikerna i Strängnäs beslutat anställa en kommunförfattare.

Allt detta är bra och viktigt, ja, nödvändigt i en tid då stora som små tidningar fått sämre ekonomi och tvingats skära ner på sina redaktioner och det blir allt svårare för frilansjournalister, kritiker och författare att försörja sig. Men stödet till lokal journalistik i, citat från regeringens anvisningar, ”Allmänna nyhetsmedier” borde (= måste) förbättras och breddas. De föredömliga lokala exemplen från Västra Götaland och Strängnäs förtjänar att tas efter i övriga Sverige.

Till exempel av politiker i Region Skåne och Sydöstskånes kommuner.

Vilka är ”allmänna nyhetsmedier”? Vad är en ”nyhet”? Att döma av de cirka 35 medier som i första omgången beviljats detta nya lokala mediestöd ska pengarna främst gå till etablerad landsortspress för att bedriva traditionell nyhetsbevakning. I Skåne har även Kristianstadsbladet fått en halv miljon till sin bevakning av Bromölla.

Gott så men kan – och ska – det vara allt? Det blir ett utvidgat överlevnadstöd för dagspress mer än ekonomiskt stöd till bevakning av lokalsamhället. Kunde inte kulturhändelser – liksom kommunpolitiska beslut, stölder och bärsäsongens slut – betraktas som nyheter?

Det borde vara möjligt för Skånska Dagbladet och Sydsvenskan att söka stöd till att utöka den kritiska kulturbevakningen av exempelvis sydöstra Skåne och för YA:s kulturredaktion att ägna mer utrymme åt att recensera Österlens rika utbud av konst, vilket dagens budgetar inte räcker till.

Dessutom bör en liten lokal tidskrift som På Österlen kunna få stöd till att starta en nätsida för att – mellan  pappersutgåvorna – ha en nyhetsbevakning av kultur och nöje. Enskilda journalister och kritiker kunde få stöd för att driva sajter och bloggar om lokal kultur. En halv miljon, som alltså YA fick i stöd, skulle räcka till tre-fyra halvtidsarbetande frilansar. Resultat: fantastisk bevakning av kulturlivet i sydöstra Skåne!

Västra Götalandsregionens essästipendier kan vara på max 50 000:- och delas ut – efter gemensam ansökan – till en kulturtidskrift och en skribent. Enbart tidskrifter med redaktion inom regionen och – redan – har statligt  kulturtidskriftsstöd kan komma i fråga. Det första är logiskt men det andra måste väl vara en onödig (och något odemokratisk, de som har ska ha mer) inskränkning? Bedöm kvalité och nytta istället!

I försämrade kulturbudgetars tid tycker jag dessutom att stipendiet skulle kunna sökas av en skribent och en kultursida inom regionen för att skriva och publicera en serie essäistiska texter på kultursidan. Liksom av etablerade kulturjournalister med egna sajter/bloggar. Västra Götalandsregionen har tagit initiativ till ett intressant, framåtblickande stipendium som Region Skåne, som sagt, borde ta till sig och vidareutveckla.

Den deltidsanställda kommunförfattaren i Strängnäs ska främst hålla skrivkurser. Fast även detta skulle kunna utvecklas och förbättras av till exempel någon kommun i sydöstra Skåne eller varför inte tillsammans av samtliga kommuner i SÖSK (Sydöstra Skånes Samarbetskommitté)

Både kulturjournalister och författare skulle kunna  anställas för att hålla skrivkurser med såväl yngre som äldre, informera om medier (det behövs verkligen) och böcker i skolorna, kulturutbilda politikerna, starta litteraturbevakning och recensionsverksamhet på bibliotekens nätsidor, arrangera litteratur- och kulturträffar inom kommunerna, förse kommunala konstutställningar med utförliga presentationer av konstnärer och konst.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2019

PS. Efter att ovanstående krönika hade publicerats kom följande komplettering:

”… det var jag som anställde o initierade kommunförfattarprojektet i Strängnäs… Inte politikerna.”

Undertecknat: Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs kommun & författare.