Tillbaks till 1890-talet och Sherlock Holmes

Lyndsay Faye

The Whole Art of Detection

Lost Mysteries of Sherlock Holmes

(Mysterious Press/Grove Atlantic)

Arthur Conan Doyle skrev 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes. Den första av berättelserna var romanen ”En studie i rött”, som publicerades i 1887 års Beeton’s Christmas Annual, ett årligt häfte underhållning som utgavs i november från 1860 och 1898. Den sista av Conan Doyles berättelser om Holmes var novellen ”Shoscombe Old Place”, originaltryckt i den amerikanska veckotidningen Liberty den 5 mars 1927.

Vid det laget hade Holmes redan fått tjogtals rivaliserande excentriska litterära detektiver, och en hel del rena imitationer. Efter Conan Doyles död 1930 följde ytterligare, men dödsboet månade om sin upphovsrätt och de pastischer där Holmes fick behålla sitt namn och sina kännetecken var inte oräkneliga. Det har de blivit sedan upphovsrätten till gestalten upphört efter år 2000.

Numera utges varje år betydligt mer nyskrivet material om Sherlock Holmes än Conan Doyle åstadkom under sina fyrtio år som doktor Watsons mellanhand. Wikipedia listar för dagen 135 författare som skrivit Sherlock Holmes- pastischer; jag misstänker att de bara är toppen på isberget. Kanske har någon hängiven Sherlockian läst dem alla. Själv har jag aldrig ens försökt, men ändå fått mig till livs Holmeshistorier av ett tjugotal olika författare.

Några har jag uppskattat som kriminalromaner – de första av Laurie R. Kings vid det här laget 19 volymer långa serie om Mary Russell, där den femtonåriga Mary träffar den nästan sextioårige Holmes och medverkar när han löser ett fall. Senare utvecklas relationen, de gifter sig och fortsätter att utreda brott och mysterier.

Har någon missat böckerna är de – åtminstone så långt jag följde med – gedigna, men föregivet skrivna långt senare av en åldrad Mary. De är ett gott exempel på vad en begåvad författare kan åstadkomma genom att omtolka en annan författares ikoniska gestalt.

Men sedan finns också de otaliga försöken att skiva genuina pastischer – historier som ligger så nära Conan Doyles i stil, ton, personteckningar och tidsfärg att läsaren idealiskt inte kan se någon skillnad. Här har alla jag tidigare läst snubblat på ribban. Att skriva som man gjorde för ett sekel sedan är inte lätt. Att skriva som en viss författare gjorde är ännu mycket svårare.

Och att dessutom fånga hans synsätt, idiosynkrasier och tonläge gör det till ett mästarprov. Men det har faktiskt visat sig vara möjligt, och som bevis för det framlägger jag Lyndsay Fayes novellsamling ”The Whole Art of Detection”. I den presenteras tretton fallredogörelser skrivna av dr Watson samt två utdrag ur Sherlock Holmes egen dagbok där han återger andra problem han ställts inför.

Som kriminalnoveller är de här texterna inte några storverk. Till och med jag kunde i de flesta fall komma på lösningen innan den presenterades. Men många av dem är finurligt uttänkta och trivsamma. I konstruktion ansluter de dessutom till Conan Doyles egna Holmes-äventyr: enstaka handlar om mord, men andra bara om missförstånd eller om händelser som inte ens i egentlig mening är några brott.

Ändå är det som fascinerar i boken just pastischkonsten. Har man läst Conan Doyles engelska original känns de här novellerna perfekta: inte ett felvalt ord, inte ett enda stilbrott. Så vitt jag kan se inte ens några begrepp som inte var kända på Sherlock Holmes tid – Faye använder till exempel inte ordet ”mercury” för kvicksilver, utan det äldre och mer allmänt använda ”quicksilver”.

Och förfaller självklart inte till att ha med de apokryfiska men överallt förekommande formuleringarna ”Elementary, my dear Watson” eller ”The game’s afoot”. Så till dem som älskar och vördar sin Sherlock Holmes måste den här samlingen varmt anbefallas. Även om den för andra troligare är bara ett sällsamt kuriosum.

John-Henri Holmberg, härmed gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

När snön faller över Vasastan eller En privatdetektivs julafton

I år som alla år…

Det skrivs hela tiden nya deckare med motiv och miljö från julen. Men juldeckaren är och förblir en en enda, nämligen ”Ture Sventon i Stockholm” av Åke Holmberg.

Den tar följt mig genom mina flesta år i livet, från 1955 (ser jag när jag nu tittar i den igen, jag fick ”Ture Sventon i Stockholm” i julklapp julen -55) men den hade publicerats året innan. Nog inte varje jul men nästan varje jul sen dess har jag tagit och tar jag fram boken igen och läser den på nytt…

Läst och läser om Ture Sventon själv, den praktiserande privatdetektiven på Drottninggatan i Stockholm med sin sekreterare, fröken Jansson eller Janton, om juvelerare Eriksson (inte släkt) med butik och bostad på Tomebogatan, om Stora nysilverligan och Slarviga Svante och förstås herr Omar från oasen Kaf i Arabiska öken samt de återkommande barnen, privatdetektiv Sventons extradetektiver, som här heter Elisbeth och Henrik.

Och så Vessla, Ville Vessla, ständigt denna Vessla!

(Om någon tänker Sherlock Holmes och Dr Watson, så visst. Tänker någon Philip Marlow så, det stämmer också. Ture Sventon-böckerna, det finns en handfull, är pastischer och parodier på de nämnda. De började så – med till exempel temlor = semlor från konditori Rota = Rosa som ersättning för Sherlock Holmes (o(vanor…

Fast Ture Sventon-böckerna blev snabbt mer än pastisch och parodi. Det fick eget och evigt liv.)

Det var först handlingen och spänningen. Sen personerna och miljöerna. Numera blir det mest så att jag smuttar på Åke Holmbergs formuleringar (på samma sätt som jag brukar smutta på Stig Claessons ord och meningar).

Holmberg hade sitt eget sätt att skriva, sätta ihop ord och formulera meningar. Han skrev med en humoristisk, lite ironisk knorr, ett leende mellan orden. Så att säga i meningsgipan. Som att ”Ture Sventon i Stockholm” inleds enligt följande:

Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet…  

 Liksom ”Ture Sventon i Stockholm” är en enastående trevlig och bra dtektivroman för barn som vuxna i alla åldrar!

Stanna upp också och verkligen titta på Sven Hemmels utsökta illustrationer…

Bengt Eriksson

Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Hur många deckare bör du läsa innan du dör?

Strax över tio procent av Göran Häggs urval i mastodontvolymen ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” kan sorteras in under kriminalfacket. Rolig läsning och deckarna hade gärna kunnat få en egen 1001-volym.

Slutsiffran hamnar på 115 boktitlar. Fast det är personligt, enligt mitt sätt att räkna. Andra läsare kan räkna annorlunda.

Det beror på hur man definierar kriminalgenren: När skrevs den första deckaren? Var går gränsen mellan detektiv-, spännings- och äventyrsroman? Vad är skillnaden mellan deckare och thriller?

I vilket fall är det glädjande för en deckarläsare att kunna konstatera att Göran Häggs tjocka, tunga litteraturbibel ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (Wahlström & Widstrand) innehåller så många tips på deckare som jag – och du – bör läsa innan vi dör.

Hägg har, i de flesta fall,valt böcker ”efter läsvärde”. Han skiljer inte mellan hög och låg litteratur, den förra måste inte vara bättre. ”En bra barnbok är alltid också en bra vuxenbok”, menar han dessutom.

Vilken deckare kan vara den tidigaste bland de böcker som Göran Hägg tagit med? Är Thomas De Quincys ”Om mordet som skön konst” (utgiven 1827-54) och Carl Jonas Love Almqvists ”Drottningens juvelsmycke” (1834) några slags ”deckare” eller skapades genren av Edgar Allan Poe med ”Morden på rue Morgue” (1841)?

Flera av Arthur Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes, bland annat min favorit ”Baskervilles hund” (1911), finns förstås med. Liksom andra klassiska deckare, till exempel ”Röd skörd” (1929) av Dashiell Hammett, ”Mördande reklam” (1933) av Dorothy Sayers, ”Den lilla systern” (1949) av Raymond Chandler och ”4.50 från Paddington” (1954) av Agatha Christie.

Även svenska deckarklassikersom ”Lek lilla Louise” (1950 ) av Stieg Trenter, ”Tala om rep” (1958) av H-K Rönblom och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971) av Sjöwall/Wahlöö har kommit med.

Och inte minst Sivar Ahlruds ungdomsdeckare, bland annat ”Frimärksmysteriet på Loberga” (1949), om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras kusin Hubert. Förr ansågs ”tvillingdetektiverna” som sämre ungdomslitteratur. Nu har serien blivit ”en sorts tidskommentar”.

Ju närmare nutid, desto fler deckarförfattare saknas. Ruth Rendell finns med – men inte Elizabeth George. Inga böcker av John le Carré eller James Ellroy. Givetvis Håkan Nesser – men varför inte Åke Edwardson?

Och när Hägg nämner Dan Browns ”Da Vinci-koden” (2003) som en bok man ”tyvärr måste ha läst” – varför ingenting av Camilla Läckberg? Också hennes deckare har väl gett upphov till ”intressanta diskussioner”?

En idé: Kan inte något förlag ge ut en liknande bok om kriminalgenren med titeln 100 – eller 200 eller 300 eller 1001 – deckare du bör läsa innan du dör?

+ Alla exotiska deckarmiljöer: Istanbul (hos Barbara Nadel och Jason Goodwin), Shanghai (Qiu Xialong), Betlehem (Matt Rees)…

– Först DAST och nu ska också deckartidskriften Jury läggas ner.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

PS. DAST blev ändå kvar, på nätet.

PPS. En ledamot i Svenska Deckarakademin låter meddela att Deckarakademin några år senare sammanställde boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” (2011).

Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

Bengt Eriksson

Krönika i Kristianstadsbladet 2010

New York på Charles Dickens tid

Lyndsay Faye skriver historisk krimi om – ja, det kan t o m kännas som om hon skriver från – New York vid mitten av 1800-talet. Hur mycket är sant i hennes romaner? ”Allt”, menar Faye. Eller åtminstone: ”Nästan allt.”

I ”New Yorks gudar” (2012) – hennes första historiska krimi om de bebyggda södra delarna av Manhattan med vissa utflykter till landsbygden och den stora skogen ovanför – var året 1845. Uppföljaren eller snarare fortsättningen ”Tiga är guld (2014; bägge utgivna av Norstedts och översatta av Jessica Hallén) startar den 14 februari 1846.

Huvudpersonen heter fortfarande Timothy Wilde, så kallad ”kopparstjärna” med nummer 107 i New Yorks första poliskår. Ett New York – eller Manhattan – som då alltså var en liten stad jämfört med idag och där ordet fattigdom inte räcker till för att beskriva livsvillkoren. Där rådde så stor nöd och misär att Lyndsay Fayes skildringar av Manhattan, New York både av andra och mig har jämförts med Charles Dickens berättelser om/från 1800-talets London.

Det är rätt men ändå inte riktigt rätt. För innan dess var Sir Arthur Conan Doyle, mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor John Watson. Romanförfattaren Lindsay Faye debuterade med Sherlock Holmes-pastischen ”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson (2009).

Lyndsay Faye Fotograf Melinda Caric

Lyndsay Faye. Foto: Melinda Caric.

”Det var pappa”, skriver hon i vår mejlkonversation. ”Han introducerade mig för Sherlock Holmes-böckerna när jag hade läst ut alla barndeckare. Då var jag ungefär 10 år. Jag är en av de där udda människorna som började läsa Sherlock Holmes och aldrig kunde sluta. Jag älskar personerna, atmosfären och inte minst det kristallklara och briljant effektiva språket.”

Och sen flyttade du över ditt intresse för historisk krimi till New York?

”Ja, för jag bor här.” (Närmare bestämt sen 2006 då Lyndsay Faye flyttade till New York för att söka arbete som skådespelerska.)

”Jag var ju Sherlockian sen länge och att imitera en av alla tiders största deckarförfattare var en fantastisk träning i att skriva en bra thriller. Däremot hade jag ingen kunskap om Jack the Ripper, som min Sherlock Holmes-bok handlar om, så det gav mig också möjligheten att lära mig att göra grundlig historisk research.”

”New York Police Departement är legendariska på det sättet att det har gjorts så många berättelser om dem: Hollywood-filmer, TV-serier och kriminalromaner. Många som aldrig varit i New York tittar på TV-serier om New York-polisen. Men jag hade aldrig sett eller läst en berättelse från dag ett – om den allra första polisen i New York. Jag ville lära mig hur en sådan beryktad – och ökänd – poliskår hade uppstått. Så jag började skriva New York-polisens historia från allra första början.”

untitled

Du skildrar något helt annat än dagens Manhattan: en stad som är så liten att den snarare var en plats där människor samlats, en liten stad men med många fattiga invånare. Hur autentisk är din skildring av Manhattan i mitten av 1800-talet.

”Manhattan var absolut en stad redan på den tiden som jag skriver om – bara en mindre stad. Ovanför, säg, 30:e gatan fanns endast landsbygd och små byar men den södra spetsen var en blomstrande stad med stark sjöfartsekonomi, aktiemarknad, banker, industrier och så vidare.”

”Beskrivningen av tiden och staden är så exakt och noggrann som jag förmår. Jag läser dagstidningar från hela det året som jag ska skriva om. Jag studerar ett stort antal dagböcker, politiska skrifter och polisprotokoll. När jag beskriver gator, dagliga händelser och ljud så har jag hämtat allt från dåtida rapporter om livet på Manhattan.”

”Förresten, det finns många, många fattiga människor också i dagens New York.”

Vad du säger är alltså att du skriver helt – eller nästan helt – autentiska polisromaner om Manhattan, New York i mitten av 1800-talet? Allt som händer inte bara kunde ha hänt utan har verkligen hänt…

”Som jag nämner i böckernas historiska efterord så har det allra mesta som händer i böckerna också hänt i verkligheten. Berättelsen om Eliza Rafferty och hennes barn i New Yorks gudar är en sann historia, liksom historien om de fria svarta syskonens försök att undkomma slavfångare genom att bege sig till New York. Det enda jag gjorde var att byta ut de bägge systrarna mot två bröder.”

Lyndsay Faye Tiga är guld

I din nya roman Tiga är guld kommer mrs Lucy Adams till kopparstjärnan Timothy Wilde och anmäler att hennes syster och son är försvunna. De har – liksom i filmen ”12 Years a Slave”, baserad på Solomon Northups självbiografi – kidnappats av slavfångare.

Hur känt är detta – i och utanför USA, t ex i Sverige? Att sydstaterna hade svarta slavar – ja, det vet alla. Men att det under samma tid fanns fria svarta – ”free negro”, ”free black” eller ”free people of color” – i nordstaterna?

”I USA är alla medvetna om detta – att afrikan-amerikanerna levde som fria människor i nord men var slavar i syd. Det amerikanska inbördeskriget startade på grund av just detta. I tiden före inbördeskriget fanns något som kallades ”The Underground Railroad”: ett nätverk med hemliga vägar och säkra hus för att smuggla befriade slavar från syd till säkerheten i de fria staterna i nord och – ännu säkrare – till Kanada.”

Dagens USA beskrivs – åtminstone i Sverige – som en smältdegel där olika sorters människor lever tillsammans eller åtminstone sida vid sida. Dina romaner visar istället på alla de motsättningar som tydligen fanns i 1800-talets New York. Svarta må leva som ”free black people” men de behandlas ändå inte som jämlikar, inte som vita människor. Det finns också religionsmotsättningar bland den vita befolkningen. Inte ens irländare som nyligen anlänt till Amerika accepteras av andra generationens irländare, riktiga amerikaner fast med irländskt ursprung. När började Amerika/USA bli en smältdegel?

“Det här är en lika fascinerande som bra fråga med svaret: Amerika är inte en smältdegel, inte heller idag. Amerika är en blandsallad. Vi är fortfarande rasister gentemot svarta (se bara den senaste Donald Sterling-skandalen), och nu har vi blivit rasistiska också mot muslimer (efter 9/11) och mexikaner (eftersom de invandrar illegalt över gränsen till vårt land) och en mängd andra folk.”

(Donald Sterling, ägare av basketklubben Los Angeles Clippers, har de senaste åren gjort flera rasistiska uttalanden om svarta, både basketspelare och andra.)

“Lever alla sorters människor sida vid sida i USA? Ja, det gör de. Och på platser som New York City kan de leva mycket lyckligt ihop. Men i andra delar av landet, även i storstäder, är människors fördomar mot varandra ett mycket stort problem.”

”Och ja, vita människors fördomar mot andra vita människor är en väsentlig del av 1800-talets amerikanska historia. De nybyggare – pilgrimerna – som först slog sig ner i Amerika (och stal landet från indianerna) var protestanter som flydde hit, eftersom de i Europa hade blivit förföljda av katolikerna. Det är anledningen till att de religiösa motsättningarna fått en så stor plats i mina romaner – och i den amerikanska historien.”

Din polishjälte då, Timothy Wilde, som har större känsla för rättvisa och hur en polis bör vara än andra kopparstjärnor. Hur autentisk är han? Kunde han ha funnits eller fanns han t o m?

”Det hoppas jag verkligen, eller så har jag gjort ett dåligt jobb! Han är en fiktiv person men jag har försökt att få honom att bli så verklig som möjligt. Dessutom är romanernas polischef, George Washington Matsell, inte ett påhitt av mig utan han var – också i verkligheten – New York Police Departments första chef, en position som han hade under många år.

”George Washington Matsell skrev en ordbok med kriminell slang och jag har använt mig av den för att få dialogerna mer autentiska. Genom att studera hans liv har jag lärt mig mycket om tidigt polisarbete.”

Till sist: Du är medlem i något som kallas Baker Street Babes, vad är det?

”The Baker Street Babes är en podcast där elva kvinnor pratar om Sherlock Holmes! Det kan handla om författare, skådespelare, olika arrangemang som är på gång, allt som vi får lust att prata om. Vi har hela 40 000 följare på tumblr och twitter och vi älskar att chatta om vår favoritdetektiv!”

Att läsa:

”Dust and Shadow: an Account of the Ripper Killings by Dr. John H Watson” (utgiven 2009, inte översatt till svenska men finns i pocket på engelska)

”New Yorks gudar” (2012) och ”Tiga är guld” (2014, bägge utgivna av Norstedts i översättning av Jessica Hallén)

 (Publicerat under vinjetten ”Veckans Krimi” i Arbetet 2014)

PS. På engelska, inte svenska, finns också en tredje del i polisserien om 1800-talets New York, ”The Fatal Flame” (2015)

Om du vill läsa mer om Lyndsey Faye och övriga böcker hon skrivit: LÄNK till hennes hemsida.

Grattis, Mattias och Sherlock!

Det här är kul!

Jag glädjer mig verkligen med Mattias Boström. Han skrev en så bra bok, den och han är värd alla nomineringar och priser!

Minns när han började skriva på ”Från Holmes till Sherlock”, ja, faktiskt innan han ens tänkte att det skulle bli en bok. Då uttryckte han sig ungefär som så att det kan väl bli en bok för Sherlockianer i Sverige och kanske Norden. Men jag utbrast, spontant och direkt:

Kom igen! Att boken blir översatt till engelska är en självklarhet, och ges ut i England och USA, och sen till tyska, och sen… ja, till jordens alla språk.

Grattis på nytt nu till ännu ett pris, i Japan! Och om du, just du, inte har läst ”Från Holmes till Sherlock” av Mattias Boström… Amen, gör det!

Edgar Allan Poe (1809-1849)

edgar_allan_poe_2

Kommande januari skulle vi kunna hylla Edgar Allan Poe på 200-årsdagen. Poe lär ha fötts i Boston den 19 januari 1809. Men helt säker kan ingen vara, födelsedagsbevis saknas. Han dog blott 40 år senare i Baltimore, den 7 oktober 1849. Det vet man säkert, däremot grälas det om orsaken till hans död. Också dödsattest saknas. Det har gissats på delirium tremens, självmord och att han blev nedslagen på gatan.

Gå in på nätet och sök på namnet – intressant att läsa om hans liv! Resumé: Edgar Allan Poe levde och dog som en person i någon av sina noveller.

Poe har kallats den första deckarförfattaren och dessutom utnämnts till litterär fader för många andra genrer: gotisk skräck, fantasy och science fiction, den psykologiska kriminalromanen. Han har också kallats den första novellisten. Men Poe var mer av en ”fadder” än fader till dessa genrer (benämningen har lånats från Sven-Christer Swahn, som översatt Poes psykologiska kriminaldikt ”Korpen”). De litterära strömningarna under första hälften av 1800-talet tog han till sig, förenade och personliggjorde.

Edgar Allan Poe skrev en enda längre prosatext, ”Arthur Gordon Pyms berättelser”, som väl får kallas roman. Hans skrev desto fler dikter och noveller. Poes tre… låt säga… mer regelrätta detektivhistorier – ”Morden på rue Morgue”, ”Mysteriet Marie Rogêt” och ”Det stulna brevet” – är alltså noveller. De har samma huvudperson: C. Auguste Dupin, bosatt i Paris med en beundrande vän. Dupin löser kriminalgåtor genom att tänka… ja, rent genialt. Inte så lite av en besserwisser.

Någon som associerar till Sherlock Holmes och dennes beundrande vän Dr Watson? Säkert var Arthur Conan Doyle influerad av Poe, när han i slutet av 1800-talet började skriva noveller om sin detektiv.

För något år sen kom Poes ”Samlade noveller” på svenska i tre volymer (h:ström). Definitionen av en detektiv- och kriminalberättelse har vidgats allt mer. Idag kan många av Edgar Allan Poes noveller placeras i kriminalgenren. Till exempel ”Den svarta katten”, som inleder ”Volym 1”.

Samma, återkommande tema: människans ondska, skuld och samvete. Samma, obesvarade fråga: hur kan människan leva med sig själv? Här skildras ondskan i form av en man, som hade en hustru och även en katt. Men hustrun har dött, så mycket kan jag väl skriva, och även katten försvann. Fast den sistnämnda återkommer, likt ett dåligt samvete. När polisen besöker mannens hus så jamar plötsligt den försvunna katten och avslöjar…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kristianstadsbladet 2008

Signe som i Sherlock, Holm som i Holmes

Petter Lidbeck

Signe Holm-deckarna:

Festen

Casino

Djuret

(Rabén & Sjögren)

Petter Lidbeck har rivstartat med tre titlar i ännu en deckarserie för unga läsare (9 till 12 år). Den här gången är deckarna lika nutida som klassiska: den nya deckarserien anknyter till litteraturhistoriens mest kände detektiv. Signe Holm-deckarna är dessutom både vuxen- och barndeckare: ämnen och intriger hade kunnat förekomma i deckare och thrillers för vuxna läsare.

Elsa, bi-huvudperson, får besök av sin kusin Signe, huvudpersonen. Elsa med efternamnet Willis för ordet och berättar i böckerna, som en annan Dr Watson (fast ung och tjej). Signe med efternamnet Holm löser deckargåtor som en Sherlock Holmes (fast också ung och tjej).

Alltså S som i Signe och Sherlock, H som i Holm och Holmes. Det är fyndigt, särskilt som Signe visar sig vara lika udda, egen och smart som Sherlock. Eller ”konstig”, tycker Elsa till att börja med.

De har känt varann sen de var små – ändå vet Elsa knappt vem Signe är. Inte bästa kompisar, ännu så länge. Signe bor i Stockholm men hennes mamma blev allvarligt sjuk och pappan bor i London med sin nya familj. Därför ska Signe under sommarlovet vara hos familjen Willis (mamma Katarina, pappa Björn och dottern Elsa) på landet.

I seriens första titel, ”Festen”, pågår just en fest hemma hos familjen Willis. Dagen efter ska en av festdeltagarna, Sebastian, hittas död i en vägren. På hemvägen måste han ha blivit påkörd av en bil.

Samma fråga som i många vuxendeckare: olycka eller mord? Barndeckaren ”Festen” handlar även om sprit, dans, otrohet och svek. Allt detta som Elsas mamma säger och upprepar att det är ingenting som du – som ni – som barn ”ska bry sig om”.

Med mobilen har Signe (”tjabbigt”, enligt Elsa) smygfilmat från festen. Signe tittar på filmen, om och om igen, noterar detaljer som bara hon ser. Vilka blev fulla? Vem dansade med vem – och hur nära?

När boken slutar har förstås Signe Holm alias denna unga, kvinnliga Sherlock Holmes löst deckargåtan. Sommarlovet är också slut. Signe ska flyga till pappa i London och gå i en engelsk skola.

”Casino”, den andra boken, inleds med att Elsa flyger dit för att hälsa på. Signe trivs varken på skolan eller i London. Hon har inte en enda skolkompis. Hon passar inte in. Inga problem med skolundervisningen men Signe förstår sig inte på skämt och kan inte uttrycka känslor. Stel och allvarlig, säger rätt ut vad hon tycker, oavsett vad. Signe är ju inte ”normal”…

Det försvinner pengar från familjens kreditkort, först från ett kort och sen ännu ett. Pengarna spelas bort på nätcasinon. Vem gör detta? Hur gick det till? Även den gåtan ska Signe Holmes reda ut.

Vantrivseln i London går däremot inte att lösa. I den tredje boken, ”Djuret”, har Signe följt med Elsa hem till Sverige och bor hos familjen Willis igen. Hon ska börja i samma skola som Elsa, till och med i samma klass.

Elsa är nervös. Hur ska klassen ta emot Signe? Också den tredje deckargåtan handlar om mord – eller dråp – samt datorer, robotar och artificiell intelligens.

Följande fick jag fundera en stund på hur jag skulle formulera, kanske så här: Signe Holm-deckarna riktar sig till sin unga målgrupp – inte till barnens föräldrar. Böckerna tar upp och beskriver händelser, tankar, känslor som föräldrarna inte tror eller vill tro att deras barn kan ha och tänka på – men som barnen faktiskt har och gör.

Något kunde Petter Lidbeck ha förlängt berättelserna och fördjupat miljö- och personskildringarna, nu är böckerna lite väl tunna och berättandet går lite väl snabbt. Å andra sidan har ”Festen”, ”Casino” och ”Djuret” blivit mycket spännande barndeckare med många tankar, kalla det ”budskap”, mellan raderna.

Det duger bra som det är. Jag hoppas att Signe Holm-deckarna blir en lång serie!

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Deckarloggbäst augusti 2020

Anders Roslund
Sovsågott
(Albert Bonniers)                                                                                       

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är anders-roslund-sovsagott.jpg

Kriminalkommissarie Ewert Grens skapades av Anders Roslund och Börge Hellström (1957-2017)  och Roslund fortsätter att skriva om deras specielle kommissarie. (Även infiltratören Piet Hoffman återkommer.) Ewert Grens medkänsla är större än själv – så stor att han blir avstängd som polis. Ändå fortsätter han att leta efter de försvunna flickorna Alva och Linnea, bägge fyra år. Vad hände dem? Var finns de? Lever de? Hur lever de? En hemsk berättelse. Roslund gräver fram och blottlägger verkligheten med fiktionen som spade – ja, en samhällsgrävskopa.

Eva Frantz
För han var redan dö
(Schildts & Söderströms)

Eva Frantz for-han-var-redan-do

Eva Frantz har förut skrivit två trivseldeckare, så kallas genren i hemlandet, med ”äldre kriminalkonstapel” Anna Glad. Lite väl trivsamt och glatt men nu suddas Frantz ut trivselprefixet. ”För han var redan dö” är kort, gott och ont en deckare. Eller livsdeckare? Det mesta ur livet i den lilla finlandssvenska staden får plats. Anna Glad har blivit en gravid polis. Enstöringen, som bråkat med kommunen,  försvinner spårlöst. Traktens hockeylegend flyttar tillbaks och bygger ett palatsliknande hus. En baby får sällskap i barnvagnen av en extra baby. Livs- och kriminaltrådar varvas och tvinnas för att i slutet knytas till en lagom actionfylld upplösning.

Mick Finlay
Morden i London
Övers: Susanne Andersson
(Harper Crime)

Mick Finlay morden-i-london

Plats och år: London 1896. Där och då verkar den privatpraktiserande detektiven William Arrowood, alltså samtida med och konkurrent till Sherlock Holmes men de har olika kundkrets. Arrowood får sina uppdrag av och utför dem bland Londons fattigaste. Mick Finlays berättartempo sjunker och höjs, läsningen kan bli lite omständlig och långrandig. Fast ibland kan ”Morden i London” också bli rätt spännande. Låt säga att romanen är mer spänningsfylld till atmosfär och dåtidskänsla än det kriminella. Den historiska skildringen av London är riktigt, riktigt bra. Uppdrag: en dotter har gift sig och har aldrig av sig. Varför?

Peter May
En kamp mot klockan
Övers: Leif Jacobsen
(Modernista)

Peter May en-kamp-mot-klockan

Peter Mayskriver vidare på sin franska deckarserie med likaså skotten Enzo Macleod, förr  kriminaltekniker och sedemera universitetslärare i Frankrike, som huvudperson i franska kriminalmiljöer. May skildrar mötet med Frankrike, franskt liv och fransk kultur. Så tror jag att man ska läsa hans franska deckare – som ett slags pastischer eller kriminella humoresker: skildringar av fördomar från bägge håll, skotskt som franskt. Det börjar i Paris med att någon tar livet av en annan. Det fortsätter i Strasbourg där Macleouds dotter Kirsty, tolk för EU, av en ren tur undviker att bli sprängd i luften. I staden Saint-Étienne, där  Enzo Macleod bor, fortsätter det också med att Enzo får ett avgörande sjukbesked. Vilken röra och undan går det. Jag gillar det – att det dröjer innan jag begriper hur allt hänger ihop. Som det brukar i franska deckare.

Stuart Turton
De sju morden på Evelyn Hardcastle
Övers: Ragnar Strömberg
(Modernista)

Stuart Turton de-sju-morden-pa-evelyn-hardcastle

Wow! Vilken fantastisk läsupplevelse. Vad ska jag läsa nu? Inget lär komma i närheten av ”De sju morden på Evelyn Hardcastle”. Den mest skruvade pusseldeckaren jag läst. Korsa Agatha Christies ”Och så var de bara en” med ”Ground Hog Day” och släng in ett överklassgäng med mörka hemligheter, en pestdoktor och en mordlysten lakej och du har grunden för en pusseldeckare som slår knock på det mesta. På landsgodset Blackheath upprepas samma dag, dagen om och om igen. Släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal, där någon mördar dottern Evelyn. Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes, varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Enda sättet att bryta cirkeln är att besvara frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle? (Ur Samuel Karlssons rec.)